Niklas Knutsson: Jag saknar dig nu.
Niklas Knutsson: Du är bar.
Niklas Knutsson: och bra också.
Charlotte Abdon: Bar?
Charlotte Abdon: Du är ganska bar du med.
Charlotte Abdon: under.
Niklas Knutsson: Hah. Läckert!
Grattis Rikard och Marina!
Det bidde så där fantastiskt fint, skrattigt soligt och galet glatt som jag hade tänkt mig när de där två begiftade varandra i helgen. Vad annars kan man vänta sig, egentligen? När två så finurliga själar knyter band en helt ovanlig lördag i en helt ovanlig liten kyrka måste man få må ovanligt bra i både kropp och själ. Jag önskar dem allt det bästa och hoppas att jag får fortsätta leka med dem i många år till.
Hurra!
Igår träffade jag delar av min norska familj och jag säger som jag brukar säga:
Alla borde ha en!
Vi sysselsatte oss med glass, skogspromander, pinnkastning och stensamling under några timmar igår eftermiddags. Det bidde bilder, så klart.
De har städat bort mig, de där två.
Jag smög runt här på kontoret och inget av mig var kvar på deras rum. Jag vet att det är fult att titta in på andras kontor när de inte är där själva men jag gick ju förbi och var bara tvungen att stanna till.
Varför får jag fortfarande magont och varför blev jag så förvånad?
Oj.
Vad det är tyst här.
Och ljust.
Och få människor.
Fast, det är ju semestertider så det är ganska väntat att det ska vara tomt.
Oh, här är helpdeskrummet. De skrattar och är rara här.
*saknar lite*
Och nu bjöd någon mig på lunch! Fantastiskt trevligt.
Och sedan, när man jobbat lite, då vet ni, då får man fika.
Underligt.
*saknar lite*
...
Det var ett kärt återseende.
Igår lämnade jag Skåne bakom mig och krångade mig fram till Östergötland istället, tågresan gick bra och även om mitt bagage även denna gång bestämde sig för att busa var det ett ganska litet bus och sådana kan jag leva med.
Idag for vi till Patrik och Åsa och hade ett litet Sverigekalas för att få ett effektiv och snabb start på själva vänskapandet i regionen. En sisådär kanske 18 vuxna och en handfull barn hade lyckats ta sig till Klockaregården för att njuta av solen, lite god mat och ganska mycket lek. Jag är vansinnigt nöjd: kramar, skratt, filtliggning, barnhissning och fint väder, allt på en gång.
Perhaps I had a wicked childhood
Perhaps I had a miserable youth
But somewhere in my wicked, miserable past
There must have been a moment of truth
For here you are, standing there, loving me
Whether or not you should
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good
Nothing comes from nothing
Nothing ever could
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good
...
De där textraderna förföljde mig hela vägen hem från Amsterdam i helgen och nu har jag äntligen laddat ner ljudspåret till lilla datan: om och om har jag lyssnat på Julia Andrews och hennes kapten när de sjunger om vad bra du gjort i sin ungdom någon gång. Jag vet minst en liten farbror som tittade på mig länge när jag satt och lallade på flyget där, han log lite snett och fundersamt men ganska vänligt så jag mumlade vidare, jag hade ju ändå varit uppe ganska länge och de hade vid det laget snott mitt bagage så jag ansåg mig smått entitlerad att bryta från iallafall några normer. Som till exempel att sjunga högt på flygplan.
Det som jag kom fram till på flyget var då följande: Att några ska få sjunga den sången för mig på ett bröllop där just jag gifter mig om då det någonsin skulle få för sig att hända. Det går även bra att jag besjungs med den ungefär när som helst annars också, men jag måste vara ungefär två så lite till behöver jag väl kanske vänta. Men, bara så ni vet.
Andra sånger som under de senaste dagarna hamnat på bästalistan är Olle Adolphsons "Här är det gott att leva" som med sina textrader får en semesterprillig mig att hoppa högt.
Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag
Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag
Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig
Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.
Om jag inte hade varit en sådan fegis hade jag velat sjunga minst alla de två för Marina och Rikard på deras bröllop nästa vecka för jag tror att det är deras fel att jag tänker så glada tankar om tvåsamheten på sistone. Fy fabian för er.
Min nya kärlek heter Ulf och jobbar på Limousineservice på Sturup. Han har förtjänat min kärlek genom att, klockan halv elva på kvällen, leverera mina väskor till dörren. Dagen har gått åt till att ringa ungefär alla utom Kungen (han svarade inte) för att få veta exakt hur lång tid det ska ta att förflytta två väskor sträckan Stocholm - Ystad. Ett oändligt kort avstånd om man betänker att väskorna hade rest över halva jorden innan de snöpligt åkte på patrull på Arlanda.
Det bästa var när jag insåg hur smarta supportorganisationer jobbar. Markserviceföretaget på Arlanda (vi kan kalla dem Novia, för de hette så) skickade med mig en lapp med ett ärendenummer och ett telefonnummer när jag väl rapporterat mitt bagage som saknat på Arlanda i lördags. Jag fick även veta att att jag skulle ringa telefonnumret under söndagen för att få reda på när mina väskor skulle dyka upp, de var nämligen inkastade på flygplanet efter mig och skulle angöra Stockholm bara ett par timmar senare.
Ringde gjorde jag sålunda igår och bemöttes av ett meddelande om att Novia har öppet mellan 9 och 19 varje dag i veckan varpå rösten la på. Jättekul, tänkte jag, men snäll som man är tänkte jag att de ringer nog snart. Det gjorde de inte och varje gång jag försökte ringa fick jag bara det där informativa medelandet om deras öppettider i örat. Flera gånger kontrollerade jag om Stockholm och Ystad fortfarande var i samma tidszon för varför har de annars inte öppet när de säger att de ska ha öppet, kan man fråga sig. Idag fortsatte jakten: jag ringde - de berättade om att de hade öppet.
Huh.
Vid något tillflle svarade faktiskt en riktig person som lovade ringa tillbaka, men det gjorde han inte. Gissa tre gånger om det spädde på min ilska eller inte... Till slut fick jag tag i en ohjälpsam person i Novias växel som förklarade att "väskpersonalen hade mycket att göra just nu så de har stängt av sin telefon".
Huh.
Tänk. Här har man jobbat inom kundservice i massa år och aldrig ens tänkt tanken på att, om man har för mycket att göra, då kan man bara stänga av telefonen. Så brilliant enkelt. Jag var förstummad i säkert flera sekunder innan jag bad lilla receptionissan att dra något gammalt och mögligt över sig, förklarade för henne att de kanske ska se över sina servicerutiner och drog en halvsanning om att jag hade mediciner i min väska. Efter lite suck och pausmusik fick jag till slut ur henne någon slags information, tackade och la på.
Imorgon ska jag ner till sjukhuset och berätta för sjukhuschefen om den här modellen. Om han (eller hon) helt enkelt bara låser dörrarna till sjukhuset kommer den svenska sjukvården bli mycket billigare och effektivare. Fantastiskt!
Idag har jag författat ett mail till KLM där jag ställde den befogade men ytterst retoriska frågan "Hur kul är det att semestra utan rena trosor?". Jag är väldigt spänd på vad svaret blir. Hur mottaglig är den kungliga, Holländska flygflottan för ironi, måntro? Den som väntar får se och då jag redan väntar på mina väskor kan jag likaväl vänta på ett svar, lite hoppas jag att de ska vara lite fyndiga och skojiga så att jag kan skratta åt dem, om de är torra och standardformulerade blir det ju bara tristare och det verkar... mest trist? Jag funderade väldigt mycket på nyansskillnaden mellan "att semestra utan trosor" och "semestra utan rena trosor" då det säkert finns en del själar, KLM-anställda såväl som andra, som är hugade att tycka att semester utan trosor låter väldigt kul. Så även jag. Ibland. Men inte nu. Jag vill ha mina trosor och de ska vara rena, för bövelen!
Annars har det mest varit kallt här. Om jag hade kommit ihåg att packa en jacka hade jag kunnat klaga på att jag inte fått mina väskor och att det därför är Hollands fel att jag huttrat mycket idag men då jag inte ens tänkte tanken på att jacka skulle behövas har jag bara mig själva att skylla. Vem kunde tro att det inte skulle vara 30 grader varmt och fuktigt här? Inte jag, iallafall. Det är alltså kallt, men det misstänker jag att ni redan är medvetna om eftersom vi råkar befinna oss i samma land. Yay!för det.
Dessutom vägrar Blogger att låta mig skriva in något i titelfältet för det här inlägget och det irriterar mig, jag som hade tänkt döpa det till "Unmentionables", vilket är ett fint ord. Bäst att återgå till att vända klockan rätt och krypa i säng, klockan är ju ändå mitt i natten.
Med stela knän och lite öm rumpa är jag nu framme i Ystad. Tyvärr var inte mitt bagage lika duktigt så jag är såväl nio par trosor som sju par skor kort just nu. Förhoppningen är att det ska lösa sig imorgon.
Idag ska jag flyga flygplan hem til er. Packandet går halvbra till bra och just nu funderar jag mest på varför jag nästan packat fler par skor än antal trosor (för att ingen ska bli förvirrad är det alltså sju par skor mot nio par trosor så att ni inte tror att jag är alldeles för lortig av mig).
Kram!
När man får en godhjärtad själ som Kristian att ryta "Aaaaaargh!" åt en så att hela Internet hör, då har man gjort något riktigt imponerande.
Kristian says: Frågade du? Pojken alltså.
Chottlips says: Jo. Men det funkade inte så bra. Tror jag.
Chottlips says: Ni pojkar är svåra att förstå och jag är blyg.
Kristian says: Nä, vi är inte svåra att förstå. Vi är bara tröga, så ni ligger alltid tusen steg före oss.
Chottlips says: Okej. Då vet jag ju ännu mindre vad jag ska göra, dårå.
Kristian says: Men det låter så osäkert... Hur kan man få ett osäkert svar?!
Chottlips says: För att jag frågade på ett otydligt sätt :)
Chottlips says: Så. Nästa fråga.
Kristian says: Aha, det typisk kvinnliga sättet! När ska ni inse att vi inte hajar det... Flicka tycker om pojke. Flicka måste visa eller berätta det tydligt, annars pojke inte förstå
Det där var bara början av allt som sades under den sena eftermiddagen, inga nyheter under solen alls egentligen: pojkar är tröga medans flickor jamsar och köper skor.
Kristian says: Vad sa du till honom egentligen?
Chottlips says: Jo, men liksom... Han frågade mig hur det gick för mig på Match och om jag hade gått på några dater och då sa jag att jo, det hade jag ju. Och så berättade jag om alla knasiga människor jag träffat och han skrattade ganska mycket.
Kristian says: Han visade intresse alltså. Bra.
Chottlips says: Och så frågade jag honom samma sak och då sa han att nej, inga träffar där inte. Så jag frågade om han var kinkig med sina kvinnor och jo, det var han och fick listan på vad han önskade sig (smart ska hon visst vara... och ha humor, vara självständig och vara positiv. Krav!)
Kristian says: Och? Än låter det ju bara bra!
Chottlips says: Sen blev det konstigt, för grejen är den att han har precis slitit av sin hälsena och hoppar på kryckor men innan han gjorde sig illa brukade han buffa på mig ganska mycket så där busigt och vid något tillfälle frågade jag varför han var så sjåig med mig. På det svarade han "För att jag tycker att du är attraktiv" och sedan bara for han sin väg (han satt i sin bil).
Det var ungefär här själva argh:et kom, så här:
Kristian says: Ahhhhhhrghhhh!!!
Dumma mig!
Chottlips says: Och sedan hände det inget och sedan skadade han sig och sedan hittade jag honom på match och mailade lite med honom så där kul och först gick det bra (lite flirt och så) men sedan skrev han bara "See ya!" och då fanns det liksom inget att spinna vidare på där så jag mailade inte vidare.
Chottlips says: Och när jag frågade (lite snirkligt och åbäkigt) igår om han menat det där han sa i bilen, så fick jag inget svar...
Kristian says: Jag hoppas du skojar nu
Chottlips says: Nä.
Chottlips says: Och så hade han ju sagt att han var kinkig med sina kvinnor och jag kanske inte är tillräckligt positiv, smart och rolig och så.
Kristian says: Kan inte han få bestämma det?
Chottlips says: Jo. För all del, jag tänkte måla om huset och skaffa mig skägg så länge.
Kristian says: Du, vi tycker också om när nån visar oss intresse. Det kan mycket väl vara så att han tänker som du och inte heller vågar ta kontakt. Kanske känner han sig t.o.m lite generad eftersom han öppnat upp, men inte direkt fick den respons han ville? Är det verkligen så farligt att skicka honom ett mail och fråga om han vill ta en fika eller nåt?
Chottlips says: Jag vet inte. Han ville ju inte maila vidare där på match, ju...
Kristian says: Sa han det?
Chottlips says: Nej, han skrev iofs "Have a great weekend and enjoy it! I hope to see you soon" nu när jag tittar efter.
Chottlips says: Och det svarade jag på men han skrev aldrig tillbaka.
Kristian says: Då är det ju bara att skriva "Saknar du mig inte?" till honom.
Chottlips says: Ska du komma här och komma här och tro att du kan avtrassla mitt misslyckade kärleksliv...
Kristian says: Lätt! Jag ska bli äktenskapsrådgivare när jag blir större
Nu är det min tur: Aaaaargh!
Jag har träffat på en nygammal karaktär här, en som åminner mig lite om en av de bästa av er där hemma, nämligen han Magnus Carlsson.
Den hära personen har funnits runt mig ett tag redan, vi träffas på lite då och då och varje gång jag ser honom inser jag hur lik han är just Magnus, både till kropp och själ: lagom stor, envist stark kropp, tjockt hår, glatt leende och med ständigt glitter i blicken. Jag slår vad om att han ger bra kramar också, björnkaliber minst, men jag har inte vågat be om en ännu för jag blir lite hemligt blyg av honom.
När vi träffas på är det oftast full rulle omkring oss så det blir mest lite allmänt larv men ibland, som härom kvällen, hade vi en anings lugn och ro och hann prata lite. Då berättade jag hur han påminde mig om en av mina bästa vänner i hela världen och jag tror allt han blev lite glad ändå, även om han så klart inte känner Magnus Carlsson så där som vi andra gör. Det jag sa var att, Magnus, han är nästan alltid glad och positiv och det är bra, men det bästa är att han för det mesta ger ett intryck av nöjdhet och det är en säkerhet i sig. Människor som är nöjda med vad de har, har en balans och grundtrygghet som gör att vi andra har något att hålla i när vår egen tillfredsställelse tryter. Jag litar mycket på dem som är nöjda, mina erfarenheter är att en nöjd persons råd är ofärgade av osäkerheter och fördomar vilket kan vara guld värt när man inte riktigt vet var man ska vända sig. De som påstår att nöjdhet är trist vet inte riktigt vad de pratar om.
Jag sa inte riktigt allt det där till honom, så han vet inte riktigt hur stor komplimang han fick när jag sa att han var Magnus Carlssonesk av sig. Det är kanske lika bra, jag vill ju inte att han ska få storhetsvansinne heller.
Män är svåra djur, nästan som pingviner och helt klart värre än vikarier.
För övrigt vill jag bara rapportera vilken obehagligt patetisk person jag är, på den amerikanska nationalaftonen sitter jag själv hemma, dricker alldeles för mycket rödvin, funderar över hjärtesaker, löser hemmanätverksproblem, ominstallerar operativsystem och lyssnar på plastpop.
Dessutom vill jag väldigt gärna fylleringa någon som jag känner mig bra för att prata om saker men det är ju mitt i natten hos er så jag har gömt headsettet och nu sitter jag lite på mina händer och ser säkert väldigt lurig ut istället. En okynnestisdagsfylla har väl aldrig skadat någon?
För en utlänning är det här med språket lite lurigt ibland. För det mesta går det bra, man kanske inte alltid uttrycker sig fullt så elegant som man hela tiden önskar, men man gör sig mer än väl förstådd. En del exemplar i lokalbefolkningen tycker till och med att man uttrycker sig lite charmigt har jag förstått. Igår diksuterade det favoritböcker och jag blev så fullständigt frustrerad vid något tillfälle då jag försökte förklara varför "Den vidunderliga kärlekens historia" är en sådan fantastisk läsupplevelse att jag bara for iväg i en lång harang på svenska rätt utöver hela den oförtsående Bachelor #3, som förtjust men förvånat kikade på mig från sin solstol. Det är inte utan att man både snubblar över sig själv och slår knut på sig i sina försök att göra ett minne eller någon slags abstrakt händelse rättvisa när man ska beskriva det för någon, ibland är det besvärligt att vara ambitiös.
Det finns en film som heter "Lost in Translation", jag har inte sett den men jag har hört att den är sevärd. Så se den. Trots denna omedelbara brist är jag tämligen förtjust i titeln då den beskriver mitt predikament nästan jämt. Det är i princip bara då jag talar om PACS och datorer som jag känner att jag har hela lingot och alla konstigheter på plats, för det mesta annars är det nyanser som saknas och vokabulär som stretar emot. Strunt samma att de flesta tycker att jag klarar mig väldigt bra, min frustration är periodvis stor och påtaglig och jag vet, även om de andra inte gör det, att mycket av Charlotte går förlorad i översättningen. Jag är roligare, snabbare och bättre på svenska, för bövelen! Amerikanarna har ingen aning om vad de går miste om.
Just därför är jag oändligt tacksam för Words spell check och synonymfunktion, utan den hade allt jag skrivit varit galet mycket konstigare. Jag röstar för att personen som uppfann spell check ska få någon slags Nobelpris, så förtjust är jag.
Hmm. Jag kanske inte inte ska gifta mig med den här.
Jag hade det trevligt idag, trevligt på ett ganska avslappnat och stilla sätt, så där som det ofta kan vara svårt att få till det med folk som man aldrig har träffat förut. Karl, eller Bachelor #3 som han heter egentligen, var ganska lång och stod stadigt på jorden, han skrattade mycket, hade floppigt hår, tog inte illa vid sig när jag gömde mig bakom honom i Flumeriden och var intressant så det räckte. Han lärde mig att syskonmord så klart heter fratercide på engelska och vi pratade massor om böcker.
Jag ångrar väldigt mycket att jag inte tog med mig min kamera, inte ens den lilla, för lite skoj saker fick jag se idag. Visste ni till exempel att man inte får bumpa in i varandra med amerikanska Bumper Cars? Radiobilarna här går enkelriktat runt, runt och det finns skyltar som säger "No head-on bumping, please". Både jag och Karl blev fascinerade och smått nedstämda av att se spektaklet - radiobilar ska ju få springa fritt, som vilda hästar och så! Det var lite som att titta på amerikansk trafik, helt enkelt. Så här:
Jag har även upptäckt lite nya amerikanska kulinariska vansinnigheter, den första var "Fried Dough" som helt enkelt är friterad deg man kavlat ut i en rundel. Den avnjuts antingen med florsocker på eller med tomatsås och parmesanost. Dessutom har jag provat det som kallas för "Fried Bats", frityrstekta Oreo-kakor. Inte alls så illa som man kunde tro, faktiskt.
... 13 myggbett på min vänstra fot.
... beslutsångest.
... skrattat mycket.
... sett Leifs lägenhet för förta gången.
... träffat batchelor #2. Inte giftasmaterial heller men det var ganska skoj ändå.
... en ny klänning på mig, köpt för 10 dollar.
... glass i magen.
... sett på fyrverkerier.
... fått se en fantastisk fullmåne.
Än ni då?
Fredagen!
Som jag längtat. Arbetsmoralen har varit särdeles låg den här veckan och flera gånger idag var jag så här nära *visar med händerna* att ta mitt pick och pack och bara fara hem istället för att rulla tummarna på jobbet. Jag vet inte riktigt vad som for i mig idag, men inget, varken viktigt eller oviktigt, blev gjort iallafall. Kan det kanske vara så att det är semestern som hägrar, blott en vecka bort? Jag kan erkänna att lite resfeber har jag, det ska bli väldigt spännande att få komma hem en stund, även om jag vet att jag kommer vara lite ledsen när jag måste fara ifrån er allihopa igen.
Det kommer säkert att vara skönt att åka hem till det här som är ens hus igen också, så klart.
Den här helgen bjuder på Wee! eftersom jag ska på tivoli! på söndag. Om man kan bortse från förra veckans stora löp och tragedi, då en flicka blev av med tassarna i en förfärlig olycka i Tennesee ska det bli kul att få lite lagom med kittel i magen i vad jag hoppas kommer bli trevligt sällskap. Säg hej till Match-date nummer två allihopa, den här gången blir det, vad det verkar, en rolig och vältalig gosse vid namn Karl som ska dissas. Eller är jag kanske lite väl negativ nu? Nåväl, rapport kommer väl följa vad det lider, han har redan förklarat sig ofarlig och utan massmördartendenser, och det är ju en ganska bra början.
-Hej, kan jag be dig om en tjänst?
-Yes!
- Kan du säga något snällt till mig?
- Du har ett jättevackert skratt som smittar som mässlingen!
...
Verkligen alldeles förträffligt snällt sagt, jag blev glad igen.
