Efter mycket ångstande och funderande har det nu planerats och ränksmidits helt fantabulöst mycket bland alla de två systrarna Abdon. Vi är officiellt nästan redo för den 2:a augusti.
Bring it on!
Jag vet att jag pratar mycket om honom här, och idag kommer det bli ännu lite mera av honom att läsa och beskåda. Framför allt ska vi gratulera honom, för idag är det fölsedagsdags igen.
Jag säger som de gamla grekerna gör: Huvrah!
Hurra för Kristian, alltså, som fyller år idag. Idag som i här i USA för här är det fortfarande sista juli och gissa om jag har klämt ut så mycket jag bara kunnat ur dagen. Jag har diskat, handlat, ätit, sprungit, hoppat, armhävt, sjungit på toa, generat chefen, byggt datorer och gjort muesli. Allt det där har jag gjort medans jag tänkt att det minsann är Hurra! för Kristian.
Hurra! för att han är snäll. 
Hurra! för att är klok.
Hurra! för han springer med mig.
Hurra! för att han får mig att skratta.
Hurra! för att han säger bra saker.
Hurra! för att han bryr sig om mig och alla andra.
Hurra! för att han är min vän.
Hurra! för att han får mig att må bra.
Hurra! för att han kramas så bra.
Hurra! för att han har huggtänder.
Grattis på fölsedagen Världens Bästa Kristian!
(Hujedamig vad många utropstecken det blev)
Idag har jag åter igen lärt Trånaren hur kul vi svenskar kan vara. Han körde ganska hårt med mig i morse och när allt han gör är att ropa uppmuntrande saker som "Don't stop, I need more!" eller "Come on, now!" eller "Keep'em coming, Charltottoh!" under trettio minuter, får jag sådan lust att fylla i med det klassiska "...som flickan sa" mest hela tiden.
Det blir lite mindre plågsamt, helt enkelt. Och ganska mycket snuskigare. Instant fun!
Så, när jag sålunda låg på backen och slet med armhävningar samtidigt som jag höll på att fnissa som bäst var det bara att bryta för att ge en förklaring. Vad är det med armhävningar som är så kul? var Trånarens fråga och jag fick snällt, med andan i halsen, förklara hur det låg till, att allt är roligare med lite som flickan sa. Eller som det heter på utrikiska: As the girl said.
Resten av passet gick vi runt och asgarvade, han och jag. Trånaren först med raska steg och jag lufsande efter med ömma muskler lite överstans. Världen hade inte varit densamma utan flickor, det var vi skrämmande överens om, jag och Trånaren.
... som flickan sa, alltså.
Kärlek är ett konstigt ord. Hur kan något som är så farligt, smärtsamt och fantastiskt beskrivas som lek?
Under ett olika (för honom och mig) sent nattligt samtal med Kristian funderade vi på vad jag skulle göra åt mitt lilla trånarpredikament och som bonusuppgift funderade jag högt och ganska tydligt på det här med kärleken.
Varför är något som är så otroligt vackert förknippat med så mycket änglsan? Om jag finge bestämma skulle den döpas om till något mer passande. Kärvar, kanske? Kärlek med allvar. Kristian sa så här när jag släppt mitt nya ord "Ordlek. Fint. Blev ett väldigt bra ord dessutom, för kärvar gör det i alla kärleksförhållanden ibland, men tar man det på allvar så löser det sig allt som oftast"
Vi är banne mig himla kloka tillsammans, han och jag.
Ja, vad säger man? Det gick inte så bra.
Friskt vågat, foten i käften, huvudet under armen och en flaska vin! Inte så mycket vunnet mer än sårad stolthet.
Undrar om jag bara ska göra mig av med den istället.
Tips på upphämtningar mottages tacksamt. Vad tänkte jag egentligen?
*återgår till att dunka huvudet mot en dörrkarm*
Tänk er det otroliga antiklimax som uppstår när man, för uttinuttonde gången de senaste veckorna, samlat på sig mod för att be den där hälseneskadade varelsen om lite uppmärksamhet och han lyckas smita ifrån en. Igen! Han rör sig visst alltid i grupp!
Påhejjad av Linda och en öl skickade jag nyss iväg följande:
Would you mind not being so frightfully busy all the time? I have, for the longest time, been meaning to ask you if you mayhaps would, ever so slightly, consider going out for a cup of coffee (or any other preferred beverage) sometimes. But, how am I ever to do that if you never, ever stand still or move without a small pack around you? Or come over while I am running like some kind of mad woman?
Praytell, can, and will, you stand still sometime soon?
*hides behind chair adorned in a quite dashing shade of pink*
See ya!
Lite beroende på vad som händer nu, Kristian, kommer jag eventuellt sluta gå till gymmet om ett par dagar.
Gaaaaaaah!
Hejhejhallå!
Vilka är vi som träffas här egentligen? Jag vet att jag kommer hit allt som oftast, dessutom vet jag om mina föräldrar och min syster och en hel bibba andra men nyssens snubblade Jesper Karlqvist förbi och då har verkligen hela världen ställt sig på öronen en gnutta.
Jag trodde Internet var stort!
Pyttsan! Det är uppenbarligt lika stort som Skåne är platt och det vet vi Skåningar att så verkligen inte är fallet.
Så, Besökare #1, vad heter du och var kommer du ifrån?
Det är så skönt att ha kollegor man kan buffla med, folk man kan pilla på och allt som ofta ge en mental glidtackling. Idag har jag suttit i en bil med jättechefen och favoritprojektledaren i massor med timmar och vi har bullrat och bufflat, visst var det en viss jättechef som en stund visade tydliga tecken på att vilja dra en stol genom ett fönster, men det är sånt man får räkna med. Det lilla till trots, har vi nästan hela dagen skrattat med, åt och över varandra.
När vi inte skrattade förklarade jag för jättechefen att man visst måste ha säkerhetsbälte på sig och att det är okej att bli arg och klappade honom på handen. När vi inte skrattade, förklarade och klappade gav jag favoritprojektledaren en kram, för det syntes lång väg att det fattades en sådan där. Och sedan återgick vi till det kärleksfulla förolämpandet och flinandet igen.
Bara bra.
Jag skulle så gärna vilja vara strykfri.
En vit skjorta i ett magiskt material som efter dagar i resväska, efter timmar i en fuktig tvättkorg, kunde skakas ut med några raska fladder och vara alldeles platt och som ny igen. Det hade varit så praktiskt. Inga skrynklor och skavanker och inget stressande eller svärande i tid och otid sena kvällar och arla mornar. Nu är det inte riktigt så, för här sitter jag med ett berg av skrynklor, inte på mig själv utan på mina långt ifrån metaforiska skjortor. Ikväll tog jag mig an dem och det gick väl så där för jag är inget vidare bra på att stryka, det kan man fråga min Pappa om. En gång släppte han inte ut mig genom dörren hemma eftersom jag var för stökig, utan gav min blus lite panikstryk innan jag fick cykla iväg till vad det nu var jag skulle göra. Det var säkert en konsert i någon kyrka, det var många konserter i kyrkor då. Det där minnet är dryga femton år gammalt men det sitter i och jag kan fortfarande inte stryka för fem öre. Det är stört omöjligt att få något att bli platt under mina händer, det blir liksom bara fläckvis och lite halvhjärtat ut- och avvecklat för mig. Det är lite samma sak med mycket annat här hemma; strumporna är oparade och ungefär 50% av dem är hopplöst borta och böcker, det har man inte i hyllor utan mest av allt halvlästa i högar på skohyllor, golv och på soffarmstöd. Jag kommer nog aldrig bli strykfri hur mycket jag än önskar mig det.
Å andra sidan kan det här med plattheten vara ganska överskattad. På insidan, till exempel, är det inte så viktigt att vara rak och rätvinklig. Vem har någonsin mått bra av en platt hjärna? Eller oveckiga tarmar? Vissa saker ska vara vindliga och ostyrsliga, de trivs bäst så. Det är i krokarna finurligheten föds. Det är kanske den vindligheten som tränger ut genom mina fingrar, genomsyrar mitt strykjärn och besitter mina skjortor?
Jag kanske helt enkelt ska leva ett krinklat liv? Meandra mig fram som en väldig, rasande flod eller kanske lite mer oabitiöst men envist; som ett väl faststruket veck på ryggen av skjorta nummer tre, den vita med ränder i blått omch silver. Skjorta nummer tre kommer inte få följa med mig ut till kund imorgon, för imorgon ska jag banne mig vara skinande ren och platt då jag, jättechefen och min favoritprojektledare ska ut och skaka tassar i djupaste Brooklyn. Och så är det, när man är med jättechefen ska man förneka sitt skrynkliga inre och iallafall försöka vara slätstruken.
Antingen det eller behålla kavajen på hela dagen.
Niklas Knutsson: Jag saknar dig nu.
Niklas Knutsson: Du är bar.
Niklas Knutsson: och bra också.
Charlotte Abdon: Bar?
Charlotte Abdon: Du är ganska bar du med.
Charlotte Abdon: under.
Niklas Knutsson: Hah. Läckert!
Grattis Rikard och Marina!
Det bidde så där fantastiskt fint, skrattigt soligt och galet glatt som jag hade tänkt mig när de där två begiftade varandra i helgen. Vad annars kan man vänta sig, egentligen? När två så finurliga själar knyter band en helt ovanlig lördag i en helt ovanlig liten kyrka måste man få må ovanligt bra i både kropp och själ. Jag önskar dem allt det bästa och hoppas att jag får fortsätta leka med dem i många år till.
Hurra!
Igår träffade jag delar av min norska familj och jag säger som jag brukar säga:
Alla borde ha en!
Vi sysselsatte oss med glass, skogspromander, pinnkastning och stensamling under några timmar igår eftermiddags. Det bidde bilder, så klart.
De har städat bort mig, de där två.
Jag smög runt här på kontoret och inget av mig var kvar på deras rum. Jag vet att det är fult att titta in på andras kontor när de inte är där själva men jag gick ju förbi och var bara tvungen att stanna till.
Varför får jag fortfarande magont och varför blev jag så förvånad?
Oj.
Vad det är tyst här.
Och ljust.
Och få människor.
Fast, det är ju semestertider så det är ganska väntat att det ska vara tomt.
Oh, här är helpdeskrummet. De skrattar och är rara här.
*saknar lite*
Och nu bjöd någon mig på lunch! Fantastiskt trevligt.
Och sedan, när man jobbat lite, då vet ni, då får man fika.
Underligt.
*saknar lite*
...
Det var ett kärt återseende.
Igår lämnade jag Skåne bakom mig och krångade mig fram till Östergötland istället, tågresan gick bra och även om mitt bagage även denna gång bestämde sig för att busa var det ett ganska litet bus och sådana kan jag leva med.
Idag for vi till Patrik och Åsa och hade ett litet Sverigekalas för att få ett effektiv och snabb start på själva vänskapandet i regionen. En sisådär kanske 18 vuxna och en handfull barn hade lyckats ta sig till Klockaregården för att njuta av solen, lite god mat och ganska mycket lek. Jag är vansinnigt nöjd: kramar, skratt, filtliggning, barnhissning och fint väder, allt på en gång.
Perhaps I had a wicked childhood
Perhaps I had a miserable youth
But somewhere in my wicked, miserable past
There must have been a moment of truth
For here you are, standing there, loving me
Whether or not you should
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good
Nothing comes from nothing
Nothing ever could
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good
...
De där textraderna förföljde mig hela vägen hem från Amsterdam i helgen och nu har jag äntligen laddat ner ljudspåret till lilla datan: om och om har jag lyssnat på Julia Andrews och hennes kapten när de sjunger om vad bra du gjort i sin ungdom någon gång. Jag vet minst en liten farbror som tittade på mig länge när jag satt och lallade på flyget där, han log lite snett och fundersamt men ganska vänligt så jag mumlade vidare, jag hade ju ändå varit uppe ganska länge och de hade vid det laget snott mitt bagage så jag ansåg mig smått entitlerad att bryta från iallafall några normer. Som till exempel att sjunga högt på flygplan.
Det som jag kom fram till på flyget var då följande: Att några ska få sjunga den sången för mig på ett bröllop där just jag gifter mig om då det någonsin skulle få för sig att hända. Det går även bra att jag besjungs med den ungefär när som helst annars också, men jag måste vara ungefär två så lite till behöver jag väl kanske vänta. Men, bara så ni vet.
Andra sånger som under de senaste dagarna hamnat på bästalistan är Olle Adolphsons "Här är det gott att leva" som med sina textrader får en semesterprillig mig att hoppa högt.
Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag
Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag
Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig
Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.
Om jag inte hade varit en sådan fegis hade jag velat sjunga minst alla de två för Marina och Rikard på deras bröllop nästa vecka för jag tror att det är deras fel att jag tänker så glada tankar om tvåsamheten på sistone. Fy fabian för er.
Min nya kärlek heter Ulf och jobbar på Limousineservice på Sturup. Han har förtjänat min kärlek genom att, klockan halv elva på kvällen, leverera mina väskor till dörren. Dagen har gått åt till att ringa ungefär alla utom Kungen (han svarade inte) för att få veta exakt hur lång tid det ska ta att förflytta två väskor sträckan Stocholm - Ystad. Ett oändligt kort avstånd om man betänker att väskorna hade rest över halva jorden innan de snöpligt åkte på patrull på Arlanda.
Det bästa var när jag insåg hur smarta supportorganisationer jobbar. Markserviceföretaget på Arlanda (vi kan kalla dem Novia, för de hette så) skickade med mig en lapp med ett ärendenummer och ett telefonnummer när jag väl rapporterat mitt bagage som saknat på Arlanda i lördags. Jag fick även veta att att jag skulle ringa telefonnumret under söndagen för att få reda på när mina väskor skulle dyka upp, de var nämligen inkastade på flygplanet efter mig och skulle angöra Stockholm bara ett par timmar senare.
Ringde gjorde jag sålunda igår och bemöttes av ett meddelande om att Novia har öppet mellan 9 och 19 varje dag i veckan varpå rösten la på. Jättekul, tänkte jag, men snäll som man är tänkte jag att de ringer nog snart. Det gjorde de inte och varje gång jag försökte ringa fick jag bara det där informativa medelandet om deras öppettider i örat. Flera gånger kontrollerade jag om Stockholm och Ystad fortfarande var i samma tidszon för varför har de annars inte öppet när de säger att de ska ha öppet, kan man fråga sig. Idag fortsatte jakten: jag ringde - de berättade om att de hade öppet.
Huh.
Vid något tillflle svarade faktiskt en riktig person som lovade ringa tillbaka, men det gjorde han inte. Gissa tre gånger om det spädde på min ilska eller inte... Till slut fick jag tag i en ohjälpsam person i Novias växel som förklarade att "väskpersonalen hade mycket att göra just nu så de har stängt av sin telefon".
Huh.
Tänk. Här har man jobbat inom kundservice i massa år och aldrig ens tänkt tanken på att, om man har för mycket att göra, då kan man bara stänga av telefonen. Så brilliant enkelt. Jag var förstummad i säkert flera sekunder innan jag bad lilla receptionissan att dra något gammalt och mögligt över sig, förklarade för henne att de kanske ska se över sina servicerutiner och drog en halvsanning om att jag hade mediciner i min väska. Efter lite suck och pausmusik fick jag till slut ur henne någon slags information, tackade och la på.
Imorgon ska jag ner till sjukhuset och berätta för sjukhuschefen om den här modellen. Om han (eller hon) helt enkelt bara låser dörrarna till sjukhuset kommer den svenska sjukvården bli mycket billigare och effektivare. Fantastiskt!
Idag har jag författat ett mail till KLM där jag ställde den befogade men ytterst retoriska frågan "Hur kul är det att semestra utan rena trosor?". Jag är väldigt spänd på vad svaret blir. Hur mottaglig är den kungliga, Holländska flygflottan för ironi, måntro? Den som väntar får se och då jag redan väntar på mina väskor kan jag likaväl vänta på ett svar, lite hoppas jag att de ska vara lite fyndiga och skojiga så att jag kan skratta åt dem, om de är torra och standardformulerade blir det ju bara tristare och det verkar... mest trist? Jag funderade väldigt mycket på nyansskillnaden mellan "att semestra utan trosor" och "semestra utan rena trosor" då det säkert finns en del själar, KLM-anställda såväl som andra, som är hugade att tycka att semester utan trosor låter väldigt kul. Så även jag. Ibland. Men inte nu. Jag vill ha mina trosor och de ska vara rena, för bövelen!
Annars har det mest varit kallt här. Om jag hade kommit ihåg att packa en jacka hade jag kunnat klaga på att jag inte fått mina väskor och att det därför är Hollands fel att jag huttrat mycket idag men då jag inte ens tänkte tanken på att jacka skulle behövas har jag bara mig själva att skylla. Vem kunde tro att det inte skulle vara 30 grader varmt och fuktigt här? Inte jag, iallafall. Det är alltså kallt, men det misstänker jag att ni redan är medvetna om eftersom vi råkar befinna oss i samma land. Yay!för det.
Dessutom vägrar Blogger att låta mig skriva in något i titelfältet för det här inlägget och det irriterar mig, jag som hade tänkt döpa det till "Unmentionables", vilket är ett fint ord. Bäst att återgå till att vända klockan rätt och krypa i säng, klockan är ju ändå mitt i natten.
Med stela knän och lite öm rumpa är jag nu framme i Ystad. Tyvärr var inte mitt bagage lika duktigt så jag är såväl nio par trosor som sju par skor kort just nu. Förhoppningen är att det ska lösa sig imorgon.
