Inte bara en film utan även också ett riktigt bra jubileum.
Vi på Strykfritt fyller trehundra idag. Det är som vanligt jag, lite rött i ett glas och en fullständigt näringsvidrig middagskonkoktion som bildar redaktion och det blir antagligen inte bättre än så här. Det hade kanske behövts en korrekturläsare också vid närmare eftertanke men vad skulle då Kristian ha att märka ord på?
Nåväl. Ett litet grattis mig och ett sanslöst stort grattis till dig som hållit ut så här länge.
Wee!
"In swedish!" utbrast Trånaren när jag svor och fräste mig igenom en seria höga upphopp igår kväll.
Tänk vad man gör för att få tiden att gå undan lite fortare. Jag pratade snusk-light med myndig stämma mitt i gymmet och bekände bland annat min allmäna frustration och mina synnerligt syndiga tankar om Trånare #2 utan några som helst problem. Instant fun och alla blev nöjda: min tid gick verkligen fortare och Trånaren blev både fascinerad och ganska till sig av det hela.
"I'm amazed by your tongue... What did you just say?" frågade han nyfiket efter lite magövningar.
"Nu-uh!" svarade jag "For me to know and you to dream about".
Sedan stod vi still en stund och bara tittade på varandra, båda två med stora, lyckliga leenden på läpparna. Delad frustration är tydligen lite mer överlevlig sådan. Tänk, så har jag lärt mig något idag med.
Här tror man att man nästan är klar med omläsningen av den näst sista Harry Potter boken och att man äntligen snart ska få ta sig an den sista. Äntligen!
Men nej. Jag har visst läst om den näst-näst sista.
Fort-och-fel-Abdon slår till igen.
Jag tänkte bara säga att jag inte är arg, inte på dig eller någon annan för den delen. Jag vet att tiden stod still där på ICA när vi stötte på varandra, man kunde nästan ta på obehaget, så därvarande var det. Det var ett sådant där möte som mer var ett icke-möte än något annat, om du förstår vad jag menar. Det gick inte att titta mer förbi varandra än vi gjorde.
Du var fin i håret och hade röda byxor på dig.
Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, kanske mest att jag inte vill att det ska vara riktigt så illa när vi möts igen, för det kommer vi göra med all säkerhet. Ganska jättesnart, för jag måste snart packa ihop mig och fara österut igen för att träffa alla de jag bryr mig mest om. Och du ska veta att jag bryr mig massor om dig med, det är bara lite komplicerat fortfarande.
Jag är lite komplicerad fortfarande.
Jag skulle så väldigt gärna önska att jag vore lika enkel på insidan som jag för det mesta är på utsidan. Strykfri, så att säga. Skrattfull och glad och lika bottenlöst djup som en vattenpuss.
Ja, så måste man bli gravid också.
Det är ingen ända på kraven för dagens kvinnor! Pontus slank över för ett tag sedan för att höra hur man på ett diskret sätt ska få Lindan till att förstå att de måste registrera sig hos någon lämplig affär för att vi andra ska veta vad de önskar sig till hennes, än så länge, ruskigt hemliga Baby Shower (Hoppas inte du läser det här, Linda). Jag hade givetvis inga bra idéer och när vi båda insåg att vi inte ens hade en aaaaaaning om hur man gör när man registrerar sig, tog jag och surfade till Baby's R Us och letade efter manualen, så smått.
Kan ni tänka er att det är så fiffigt att man faktiskt kan registrera sig på Internet? Det är bara att skapa ett konto och börja bygga en lista, jag vet för jag har testat. Jag har också upptäckt att det är störtsvårt att hitta hur man tar bort kontot när man väl skapat det, vilket är lite kul. Pontus ansåg att det här väldigt tydligt pekade på att det var dags att jag skulle bli på smällen. Eller iallafall lite påsatt. Han är så snäll och omtänksam, han Pontus.
Bara så ni vet ska jag alltså ha barn i November för om man går till Baby's R Us hemsida och söker på en mamma som heter Charlotte Abdon kommer jag finnas där. Som den ganska oförberedda blivande mamma jag är, är det stört omöjlig att förstå vad det är man behöver som alldeles ny i världen. Det verkar vara en härskans massa prylar, vad sägs till exempel om byxor med inbyggda knäskydd för det allra känsligaste av barn eller en tvättlappsvärmare så att man inte behöver torka varma rumpor med kalla tvättlappar.
Det här verkar minst sagt komplicerat, som flickan sa.
>> För er som inte förstår humorn i det här inlägget är jag alltså inte gravid. Jag upprepar: Charlotte är INTE gravid.
Det är ingen hejd på födelsedagandet här i Miflord nu för tiden, är det inte interkontinentalt finfirande så är det lokalt jehuande i vardande. Idag har jag firat Ponteliten litegranna genom att bjuda in mig själv och några andra välvalda karaktärer till hanses hus med hot om att jag skulle laga mat till honom. Lindan är på resande fot idag och visst vore det väl ändå helt abominabelt att en ganska fin Pontus skulle sitta ensam på sin födelsekväll, så säg?
Vi grillade gris, åt ananassallad, drack whiskey och gjorde en brösttårta i glada kamraters lag ute på verandan. Mina knöliga hälar vittnar om att vi även hade sällskap av en ca tre miljoner mygg, allihopa numera välgödda och utfodrade med just gris, ananassallad, öl och brösttårta. Hoppas de har vett att upskatta allt det goda.
Jag har fyllt år lite idag igen.
För länge sedan, i maj, på min riktiga födelsedag begavs jag en fin present som gick ut på ett besök på nöjesfält i trevligt sällskap. Idag blev det av och vi for till Coney Island över eftermiddagen för att titta på folk, åka i livsfarligt gamla berg-och-dalbanor och äta frityrstekta saker. Coney Island ligger på Long Islands södra strand och räknas lite som någon slags lekplats. Det är platsen där varmkorv med bröd uppfanns och där kan man åka i USA:s första berg-och-dalbana, det är smutsigt, färgglatt och vansinnigt häftigt. Fullsmäckat med folk i alla färger och former, som stökar och trängs, ligger på stranden och äter, äter, äter.
Vi valde att åka hit istället för några av de nyare, fina nöjesparkerna eftersom det här är sista sommaren som nöjesfältet i Coney Island kommer finnas tillgängligt. Snart ska det rivas ner och ge plats för något slags innomhusmotsvarighet, efter att ha stått pall i över hundra år. Lite trist är det att en så stor sektion, äkta amerikansk kitch-charm ska opereras bort från världen, jag blev väldigt förtjust i allt det gamla och det bullriga.
Det finns bilder här.
Det är vidunderligt varmt här! Idag drogs det till med 35 (jag menar alltså trea - femma) svenska grader här med en lagom luftfuktighet på flera zillioner procent. Eller iallafall 75%, på en höft.
Jag hade tänkt att jag skulle vara ute och odla fräknar på knän och axlar men efter närmare eftertanke och en hel del testande var det bara att inse att utomhus, där kunde man knappt vara. Idag har det sålunda varavats utomhusvarande med innesittning ungefär så här:
Ja, vad säger man? En ganska konstig men ändå standardmässig Charlottsk lördag fylld med små detaljer som gör en lycklig; saker som svala golv, sand mellan tårna, fribrottning och små, små människor med stora, blå bollar i famnen.
Jag hoppas verkligen att det här magiskt varma vädret håller i sig länge till. Jag vet att jag klagar lite, men det hade varit fint att få nyttja ett av de finare orden där ute i år: Brittsommar. Eller indiansommar, det är också fint. Jag önskar mig en brittsommar, en riktigt läng en, i år. Kan jag få det i Pappas fölsepresent?
Det kanske inte funkar så...?
I vilket fall som helst har vi redan kommit fram till nästa fölsedag, och den är förfärligt fin för den är min Pappas och han fyller jämt! Jag vet att han har rymt till Utlandet i ett par dagar för att slippa alla hurra:ena (både de enfaldiga och de flerfaldiga) men jag tänkte ändå se till att det stämms upp i lite allmäna frifaldiga jubel här på Internet. Sätt igång allihopa: Jubla för katten! Jag hoppas du får fortsätta med allt det du tycker bäst om i många år till, men först och främst önskar jag att 2007/2008 kommer bli ett riktigt dunderår med vassa skalpeller, några bra golfrundor, sandiga strandpromenixer och ett och annat dopp. Om jag får bestämma vill jag dessutom klämma in ett par resor värda att minnas, hela fötter och en hel del god mat. Och kanske en bra film och några snälla barn också. Hurra för dig Pappa, ta hand om dig och må riktigt bra idag. Kramar från Utlandet (det andra). PS. Tack Jesper för de gamla bilderna.
Det går fort när man har roligt och det blir dessutom aldrig roligare än man gör det vilket i sin tur innebär att tiden aldrig går fortare än vad man gör den men jag tycker då tiden går alldeles för fort. Det i sin tur betyder inte att jag vill ha tråkigt, nej, missförstå mig rätt, mest att jag kanske inte får vara med och bestämma hur fort tiden ska gå egentligen.
Jubel ska man ha på sin födelsedag, det ingår i paketet. När man dessutom har tjänstgjort så länge och troget som Fadren ska man ha lite extra; en inte bara lagom stolt Pappa utan även hängiven make, passionerad yrkesman, mer eller mindre förbannad golfare, hundjaktsdeltagare och om man tittar på bilderna här ikring: räddhågsen simmare och hobbyslaktare. 
Efter mycket ångstande och funderande har det nu planerats och ränksmidits helt fantabulöst mycket bland alla de två systrarna Abdon. Vi är officiellt nästan redo för den 2:a augusti.
Bring it on!
Jag vet att jag pratar mycket om honom här, och idag kommer det bli ännu lite mera av honom att läsa och beskåda. Framför allt ska vi gratulera honom, för idag är det fölsedagsdags igen.
Jag säger som de gamla grekerna gör: Huvrah!
Hurra för Kristian, alltså, som fyller år idag. Idag som i här i USA för här är det fortfarande sista juli och gissa om jag har klämt ut så mycket jag bara kunnat ur dagen. Jag har diskat, handlat, ätit, sprungit, hoppat, armhävt, sjungit på toa, generat chefen, byggt datorer och gjort muesli. Allt det där har jag gjort medans jag tänkt att det minsann är Hurra! för Kristian.
Hurra! för att han är snäll. 
Hurra! för att är klok.
Hurra! för han springer med mig.
Hurra! för att han får mig att skratta.
Hurra! för att han säger bra saker.
Hurra! för att han bryr sig om mig och alla andra.
Hurra! för att han är min vän.
Hurra! för att han får mig att må bra.
Hurra! för att han kramas så bra.
Hurra! för att han har huggtänder.
Grattis på fölsedagen Världens Bästa Kristian!
(Hujedamig vad många utropstecken det blev)
Idag har jag åter igen lärt Trånaren hur kul vi svenskar kan vara. Han körde ganska hårt med mig i morse och när allt han gör är att ropa uppmuntrande saker som "Don't stop, I need more!" eller "Come on, now!" eller "Keep'em coming, Charltottoh!" under trettio minuter, får jag sådan lust att fylla i med det klassiska "...som flickan sa" mest hela tiden.
Det blir lite mindre plågsamt, helt enkelt. Och ganska mycket snuskigare. Instant fun!
Så, när jag sålunda låg på backen och slet med armhävningar samtidigt som jag höll på att fnissa som bäst var det bara att bryta för att ge en förklaring. Vad är det med armhävningar som är så kul? var Trånarens fråga och jag fick snällt, med andan i halsen, förklara hur det låg till, att allt är roligare med lite som flickan sa. Eller som det heter på utrikiska: As the girl said.
Resten av passet gick vi runt och asgarvade, han och jag. Trånaren först med raska steg och jag lufsande efter med ömma muskler lite överstans. Världen hade inte varit densamma utan flickor, det var vi skrämmande överens om, jag och Trånaren.
... som flickan sa, alltså.
Kärlek är ett konstigt ord. Hur kan något som är så farligt, smärtsamt och fantastiskt beskrivas som lek?
Under ett olika (för honom och mig) sent nattligt samtal med Kristian funderade vi på vad jag skulle göra åt mitt lilla trånarpredikament och som bonusuppgift funderade jag högt och ganska tydligt på det här med kärleken.
Varför är något som är så otroligt vackert förknippat med så mycket änglsan? Om jag finge bestämma skulle den döpas om till något mer passande. Kärvar, kanske? Kärlek med allvar. Kristian sa så här när jag släppt mitt nya ord "Ordlek. Fint. Blev ett väldigt bra ord dessutom, för kärvar gör det i alla kärleksförhållanden ibland, men tar man det på allvar så löser det sig allt som oftast"
Vi är banne mig himla kloka tillsammans, han och jag.
Ja, vad säger man? Det gick inte så bra.
Friskt vågat, foten i käften, huvudet under armen och en flaska vin! Inte så mycket vunnet mer än sårad stolthet.
Undrar om jag bara ska göra mig av med den istället.
Tips på upphämtningar mottages tacksamt. Vad tänkte jag egentligen?
*återgår till att dunka huvudet mot en dörrkarm*
Tänk er det otroliga antiklimax som uppstår när man, för uttinuttonde gången de senaste veckorna, samlat på sig mod för att be den där hälseneskadade varelsen om lite uppmärksamhet och han lyckas smita ifrån en. Igen! Han rör sig visst alltid i grupp!
Påhejjad av Linda och en öl skickade jag nyss iväg följande:
Would you mind not being so frightfully busy all the time? I have, for the longest time, been meaning to ask you if you mayhaps would, ever so slightly, consider going out for a cup of coffee (or any other preferred beverage) sometimes. But, how am I ever to do that if you never, ever stand still or move without a small pack around you? Or come over while I am running like some kind of mad woman?
Praytell, can, and will, you stand still sometime soon?
*hides behind chair adorned in a quite dashing shade of pink*
See ya!
Lite beroende på vad som händer nu, Kristian, kommer jag eventuellt sluta gå till gymmet om ett par dagar.
Gaaaaaaah!
Hejhejhallå!
Vilka är vi som träffas här egentligen? Jag vet att jag kommer hit allt som oftast, dessutom vet jag om mina föräldrar och min syster och en hel bibba andra men nyssens snubblade Jesper Karlqvist förbi och då har verkligen hela världen ställt sig på öronen en gnutta.
Jag trodde Internet var stort!
Pyttsan! Det är uppenbarligt lika stort som Skåne är platt och det vet vi Skåningar att så verkligen inte är fallet.
Så, Besökare #1, vad heter du och var kommer du ifrån?
Det är så skönt att ha kollegor man kan buffla med, folk man kan pilla på och allt som ofta ge en mental glidtackling. Idag har jag suttit i en bil med jättechefen och favoritprojektledaren i massor med timmar och vi har bullrat och bufflat, visst var det en viss jättechef som en stund visade tydliga tecken på att vilja dra en stol genom ett fönster, men det är sånt man får räkna med. Det lilla till trots, har vi nästan hela dagen skrattat med, åt och över varandra.
När vi inte skrattade förklarade jag för jättechefen att man visst måste ha säkerhetsbälte på sig och att det är okej att bli arg och klappade honom på handen. När vi inte skrattade, förklarade och klappade gav jag favoritprojektledaren en kram, för det syntes lång väg att det fattades en sådan där. Och sedan återgick vi till det kärleksfulla förolämpandet och flinandet igen.
Bara bra.
Jag skulle så gärna vilja vara strykfri.
En vit skjorta i ett magiskt material som efter dagar i resväska, efter timmar i en fuktig tvättkorg, kunde skakas ut med några raska fladder och vara alldeles platt och som ny igen. Det hade varit så praktiskt. Inga skrynklor och skavanker och inget stressande eller svärande i tid och otid sena kvällar och arla mornar. Nu är det inte riktigt så, för här sitter jag med ett berg av skrynklor, inte på mig själv utan på mina långt ifrån metaforiska skjortor. Ikväll tog jag mig an dem och det gick väl så där för jag är inget vidare bra på att stryka, det kan man fråga min Pappa om. En gång släppte han inte ut mig genom dörren hemma eftersom jag var för stökig, utan gav min blus lite panikstryk innan jag fick cykla iväg till vad det nu var jag skulle göra. Det var säkert en konsert i någon kyrka, det var många konserter i kyrkor då. Det där minnet är dryga femton år gammalt men det sitter i och jag kan fortfarande inte stryka för fem öre. Det är stört omöjligt att få något att bli platt under mina händer, det blir liksom bara fläckvis och lite halvhjärtat ut- och avvecklat för mig. Det är lite samma sak med mycket annat här hemma; strumporna är oparade och ungefär 50% av dem är hopplöst borta och böcker, det har man inte i hyllor utan mest av allt halvlästa i högar på skohyllor, golv och på soffarmstöd. Jag kommer nog aldrig bli strykfri hur mycket jag än önskar mig det.
Å andra sidan kan det här med plattheten vara ganska överskattad. På insidan, till exempel, är det inte så viktigt att vara rak och rätvinklig. Vem har någonsin mått bra av en platt hjärna? Eller oveckiga tarmar? Vissa saker ska vara vindliga och ostyrsliga, de trivs bäst så. Det är i krokarna finurligheten föds. Det är kanske den vindligheten som tränger ut genom mina fingrar, genomsyrar mitt strykjärn och besitter mina skjortor?
Jag kanske helt enkelt ska leva ett krinklat liv? Meandra mig fram som en väldig, rasande flod eller kanske lite mer oabitiöst men envist; som ett väl faststruket veck på ryggen av skjorta nummer tre, den vita med ränder i blått omch silver. Skjorta nummer tre kommer inte få följa med mig ut till kund imorgon, för imorgon ska jag banne mig vara skinande ren och platt då jag, jättechefen och min favoritprojektledare ska ut och skaka tassar i djupaste Brooklyn. Och så är det, när man är med jättechefen ska man förneka sitt skrynkliga inre och iallafall försöka vara slätstruken.
Antingen det eller behålla kavajen på hela dagen.
