Konversation

- Do you want to come with me to that mall tonight? I need to buy girly presents and apartment stuff.

Trånaren och jag flamsade oss genom ännu ett pass pratandes om ditten och datten som vanligt. Han har precis flyttat till en ny lägenhet och är nästan glad som en fågel, jag är butter och tvär av ingen anledning alls mer än att allt är mitt fel. Precis allt.

Okej, bara nästan.

- No... I need to pack and do laundry. I'm leaving tomorrow, you remember?

- Right! Where are you doing your laundry?

- At the laundromat...?

- Hey! I told you to do your laundry at my place.

- Yeah, but... I kind of like the laundromat.

- It's easy; you bring your laundry, you come work out, we go to my place, you do laundry and we hang out and fall asleep on the couch. It'll be great!

- I guess but I've never done my laundry at someone elses place. Won't it be a bit awkward?

- It'll be great.

- Sure.

- ... And I promise I won't steal any of your panties, not even the dirty ones.

- Gee, thanks...

Om att göra intryck

Det var med lite av andan i halsen och hjärtat i halsgropen som jag satte mig på flyget västerut i söndags eftermiddag, lite orolig för allt och precis ingenting så där som bara jag och 90% av jordens övriga kvinliga befolkning kan få till det. Jag har lekt utbildare de senaste två dagarna och det har gått väldigt bra, jag lyckades kombinera mitt vanliga hårflippande med en rejäl portion generell trovärdighet och vips var oron ett minne blott. Att utbilda är bara ett annat sätt att umgås och umgås är jag ganska bra på.

Nu ska det sägas att folk där ute på västkusten är mycket trevligare än vad vi är på östkusten, det kan ha med saken att göra. Västkustbor är lite lugnare, mycket öppnare och framför allt betydligt trevligare och de verkar inte gå in i möten med attityden att det ska bitas av huvuden i tid och tid så där som vi gör i öster. Den västliga approachen är trevlig och jag tycker att vi andra borde anamma den mera hos oss.

Det roligaste som hände under de här två dagarna var mitt möte med en av de yngre radiologerna på det här stället, han var ännu bättre än mig på att stoppa foten i munnen och det var väldigt skönt att få se någon annan våndas i ett par sekunder efter att ha kläckt en mindre korrekt kommentar.

Av någon anledning visste Dr Elefant (han hette nästan så) var jag var ifrån varpå han började vår lilla lektion med de charmerande orden

”Isn’t Milford the syphilis capital of the US?”

Jag tittade på honom lite förvånat i flera sekunder innan jag släppte honom från anspänningskroken, la upp ett solleende och undrade vad han försökte säga, egentligen.

“I’m curious doctor, what are you trying to say? Really, don’t hold back.”

Varpå en lång förklaring kröp fram där jag fick veta att Milford var en knutpunkt för lastbilar att stanna på och vi vet ju alla vad som försigår i, på, over och under lastbilar: det är där man gror syfilis. Det var tydligen inte så att jag såg mer syfilisbestänkt ut än gemene kvinna i världen, inte ens under en ung radiologs granskande blick något jag överväger att ta med i min nästa jobbansökan.

Differensen

Sex timmars tidsskillnad behöver inte vara en dålighet, det lärde jag mig inatt.

När man kör Amir genom ett spårigt och moddslirigt Connecticut klockan halv fyra på morgonen med sömn i ögonen kan man komma på sig själv med att undra vem man kan ringa till som inte sover. Vem kan man ringa för att få lite sällskap när det är mörkt och snöigt och lastbilarna kryper närmare än vad som känns bekvämt och Amirs hela vintervidrighet känns i ratthanden? Efter flera minuters funderande slår det en att Sverige! är det givna svaret på den frågan. Klockan halv fyra hos mig, när alla borde sova, är i princip alla 9 millionerna svenskar telefonklara och vänligt inställda för ett samtal från en halvsovandes Chotte. Inatt har jag pratat med Mamma och Mia och med min egen, Marinas och Kristians telefonsvarare, sedan kom jag fram.

Nu ska jag göra det där som jag borde gjort för länge sedan.

Exploratory testing

Det åts som sagt ost igår och precis som jag förutspått blev det mer ätande innan maten än vid själva middagen för de flesta i sällskapet och vid något tillfälle börjades det talas om det här med fettprocenten igen, den där som Lindas våg så fint mäter.

Hur funkar den och vad är det som mäts egentligen?

Vad vi vet är att, när man ställer sig barfota på vågen skickas det en ström genom ena foten som sedan går upp genom ena benet för att runda höften och sedan falla ner via det andra benet, genom att sedan mäta resistensen kan man på något magiskt sätt luska ut ens fettprocent. Eftersom strömmen alltid tar den kortaste vägen genom kroppen för att komma ut igen avslöjade Linda att hon brukade sätta en kudde mellan benen för att strömmen inte skulle kunna fuska och ta en kortare väg än vad som är rätt och riktigt, något som jag nickade förstående åt. Vi kvinnor har ju ofta något rundare former i de där regionerna än vad karlar har. Det där var något som Pontus tyckte var väldigt roligt, tydligen, vi flickor var mindre roade. Baby got back, heter det ju.

Nåväl, efter det påhoppet på oss med rumpor var frågorna givna och många: Varför mäter man bara resistensen i benen och hur översätts motståndet i underkroppen till en total fettprocent över hela kroppen? Tar vågen hänsyn till kvinlig kontra manlig fettma? Hur vet vågen om man ser ut som ett äpple, ett päron eller är jämnfet över hela kroppen? Borde man inte mäta resistensen från en fot till en hand för att få med den mera manliga bukfettman också och inte bara vår kvinliga rumpfetma? Linda och jag började snabbt vädra en konspiration.

Efter alla de funderingarna var vi bara tvungen att testa.

Först mätte vi helkroppsfett.

Sedan mätte vi överkroppsfett.

Det enda vi kom fram till var att Pontus är tjockare om huvudet än om benen. Tänk, jag som alltid har hävdat att han är lite tjockskallig, ibland är det skönt att ha rätt.

Han är funnen!

Efter en hutlöst god och trevlig kväll chez Lidman/Norén sitter jag inne med lösningen på en gåta, svar jag känner mig tvungen att dela med mig till er. Frågan vi ställde oss härom dagen var som sagt "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag tror att Pontus, Linda, Google och jag har funnit svaret.

Här är han i alla fall, vår PACS-Per.

Per verkar vara en något pretentiös och ibland plågad själ (om du läser det här, Per, behöver du väl inte tycka illa om mig, min frispråkighet beror endast på ett överdos av Corona och ost) men vem har inte skrivit, sjungit eller gjort pinsamheter i sina undomsår, så säg? Nåväl, själva beviset på att det är den här Per som är vår Per finner man en bit ner på den här sidan, för även om jag inte skrev det i mitt inlägg så är anknytningen uppenbar när man ser hans CV och har sett hela felmeddelandet jag fick och som genom ett trollslag är mysteriet nu löst.

Alla är nöjda och jag hoppas att Per inte backtrackar besökarna till sin hemsida för då kommer han hamna här och se vad jag skriver om honom (Hej Per!).

Kärt återseende

- I would marry cheese if only they'd let me.

Uttrycket ovan är mitt normala sätt att beskriva min kärlek till ost, denna underbara uppfinning där, så här långt, endast Hushållsosten i all sin plastighet, lyckats hamna i skam hos Charlottentotten. När man känner så passionerat för en mjölkprodukt kan ni alla förstå hur svår tanken på att flytta till USA till en början var för mig. USA är nämligen ett tämligen mediokert ostland, på sin höjd kan de frambringa stora mängder knallorange ost som till smak, form och textur med åminner om den där Hushållsosten än något annat. Om man letar lite kan man även hitta Briehjul man kan använda som mordvapen eller reservdäck och allsköns smaksatta bredbara ostar. Har man riktig otur kan man snubbla över hemska avarter som till exempel ost på sprayburk, något som får den här ostaficionadon att nästan gråta.

Länge levde jag ett ostfritt liv när jag flyttat hit. Tankarna på en ihålig Herrgård eller en vällagrad Västerbotten hölls i schack genom hård motion, böner och allmän avhållsamhet (eller nåt) och tillfälliga försök med en småtrevlig Vermontsk Cheddar. Inte wow men okej. Så snart kosan styrdes hemåt igen togs varje chans till ostätning på största allvar; Gorgonzolor, fårostar och Goudor galore åkte fram och förpassades snabbt till den allmäna paddingen på Charlottens ändalykt, det var det värt.

Min allra bästa hårdost introducerades jag till av Lihkörens dirigent, Hans Lundgren, en bitig, nötig och tandköttskliaframkallande Gouda vid namn Prima Donna jag aldrig kunde få nog av, bäst serverad skuren i bitar att inta innan maten. Efter den starten på en kväll behövde jag sällan någon annan mat, jag åt mig oftast mätt på bara ost och hade den kunnat tala hade jag frågat om dess hand omdelbart bums.

Nåväl, mitt ostcelibat fick i somras ett något överaskande slut när en liten delikatessbutik öppnade i Milford centrum, en med ostdisk i, en med Pecorinosar, Manchegosar och Gorgonzolor. Jag är inte direkt stammis där men då och då tar jag mig dit för att oh:a och ah:a lite förälskat. Idag smet jag in för att hitta något gott att pyssla med till middagen och döm min förvåning när jag får se min gamle älskare ligga retsamt där i kyldisken, Prima Donna har intagit Milford och ett nytt lugn har intagit Charlottens mage. Jag förutspår att ny insulering kommer inta Charlottens rumpa också, fast det kan vi tala lite tystare om. Här sitter jag nu hemma i lägenheten alldeles glad i hågen, för ute i mitt kylskåp ligger det en rejäl bit av min bästa ost - osten i mitt liv.

Och snart ska jag äta upp'an!

Tequila makes her clothes fall off

Herrejisses. Veckans låt är ett finfint exemplar av det bästa som dagens Nashville kan uppbåda. Man blir helt lycklig av den. Hojta om ni vill ha en kopia.

She said I’m going out with my girlfriends
Margaritas at the Holiday Inn
Lord have mercy, my only thought
Was Tequila makes her clothes fall off

I told her put an extra layer on
I know what happens when she drinks Patrone
Her closet’s missing half the things she’s bought
Ya Tequila makes her clothes fall off

(Chorus)
She’ll start with kickin’ out of her shoes
Loose an earring in her drink
Leave her jacket in the bathroom stall
Drop a contact down the sink

Them pantyhose aint gonna last too long
If the DJ puts Bon Jovi on
She might come home in a table cloth
Ya tequila makes her clothes fall off

She can handle any champagne brunch
A bridal shower with Bacardi punch
Jello shooters full of Smirnoff
But Tequila makes her clothes fall off

She don’t mean nothing - she’s just havin fun
Tomorrow she’ll say oh what have I done
Her friends will joke about the stuff she lost
ya tequila makes her clothes fall off
oh Tequila makes her clothes fall off

Epostmeddelanden vi minns

Eller, i det här fallet, meddelanden vi kommer minnas.

Eller, ännu mer korrekt, meddelandeämnen vi kommer minnas.

Ikväll fick jag skriva ett mail som hette "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag log mest hela tiden, ibland är det bra att vara lättroad. Alldeles nyss har jag fått igång mitt första äkta, bonafide nypacs-system, även det fick mig att le. Det nästan bara funkade bara så där, förutom lite licensuck och lite annat, allmänt uck (bland annat Per, då). Det här systemet är inte något tramsigt demo- eller testsystem utan ett riktigt ett, ett som sitter i produktionsmiljö och som visar riktiga patienter och som ska bestämma huruvida jag kommer få mer eller mindre ont i magen de kommande veckorna och månaderna. Just nu känns det farligt bra, öronvärk och halsont jag lyckats dra på mig till trots.

Frågorna kvarstår förstås; vad gör Per i mitt PACS, vem är han och hur blir jag av med honom på ett enkelt sätt? Den som lever får se.

Saker

När man flyttar långt och kastar bort saker får man handla en hiskelig massa nya prylar (och skor!) när man väl kommer fram och ska slå sig ner nytt. Det är allt från glödlampor till tvättmedel till diskmedel till svartpeppar och oregano som måste till innan man bor i ett helt hem igen. Men, när man har det så lyxigt som jag har det som fick i princip hela mitt pick och pack med mig när jag for är det inte riktigt så enkelt. Visst, jag skänkte bort mitt spritföråd och kastade bort mitt golvboningsgrejs, men mycket annat fick följa med.

Nu, börjar dock det mesta av det där svenska ta slut. Ikväll gjorde jag slut på det sista av min plastfolie (från ICA) och snart är det även också slut på mitt gigantpack tamponger (från Apoteket) och vilken sekund som helst måste jag nog börja handla linser här i USA också. Vad besvärligt! För en vecka sedan var jag illa tvungen att handla nagellacksborttagningsmedel här och skokräm var det ett bra tag sedan jag fick ge mig ut på jakt efter. Mina 3-liters påsar (också de ICA) är på upphällningen men det gör inte så mycket för de amerikanska Zip-Lock varianterna är dem mäkta överlägsna ändå.

Jag undrar vad halveringstiden på ett hushåll är egentligen? Kan vi räkna ut när hela mitt hem har slut på svensk kommers?

Hurra för Lillstrumpan!

Idag fyller Lillasystern år igen, hon med håret och händerna och dyslexin, ni vet. Rent generellt sätt världens bästa syster, alla kategorier. Igår klagade hon lite på att det här med gamlandet börjar bli tråkigt och trist men det finns ju inga alternativ och dessutom kan man alltid leta efter baren på slottet. Det slog mig härom månaden att hon nog börjar bli vuxen på riktigt, snart ska hon ut i riktiga världen (mitt förslag är Milford, det är en okej riktig värld) och bara för att det är bra att återvinna drar jag till med ännu ett gammalt julrim från 2007. Mitt bästa rimår så här långt.

Vet du Knyttet?
Det är helt otroligt.
Så galet, fantastiskt
Och rakt igenom roligt!
Vilken månad som helst
Skolan är över
Jag kan se det snart
Du patienter dagligen söver

Vart kommer du hamna?
Vart ska du gå?
Frågorna många
Var AT du ska få?
Jag har ett sjukhus
här i min stad
Kom hit är du snäll
Jag kan va' sjuk minst varje dag.

Vad som än händer
Och var du än hamnar
Vilka ställen du ser
Nya vänner du famnar
Jag vet att du kommer
Göra nåt bra
När du söver
Patienter var da’

Kramar galore.
/Syster Yster

Bachelorfri blogg

Efter en näsvis och skämtsam förfrågan om vad avskedsbepussning egentligen betydde har jag idag fått inse att Strykfritt inte är bachelorfri för tillfället. Det finns spioner här. Av arkeologtypen.

Nu är det så turligt att jag inte har några jätteproblem med den saken så ingen skada skedd egentligen även om tanken slog mig att jag kanske borde öppna en alternativ och inte fullt så tillgänglig bachelorfri blogg bara för att vara busig. Men, vem orkar vara mer hemlighetsfull än nödvändigt egentligen? Internet är tydligen fortfarande ganska öppet och fläckvis ocensurerat och så länge jag inte blir mer än lovligt förföljd kan jag leva med allsköns besökare. The more the merrier, som de så fint säger här.

Det är ganska många av mina kollegor som för det första blir direkt upprörda när jag berättar att jag håller på med livsfarlig nätdejting (minst lika livsfarligt som rotvältor och kanske ännu värre ändå) men när jag avslöjar att jag skriver dagbok online också har jag fått mig en och annan fingerhuttning mig till livs. Ni ska veta att det här jag håller på med nu, i mitt kontor, iklädd smutsiga träningskläder, ätandes sushi är farligare än fågelsjuka och ebola tillsammans enligt en handfull av mina bekanta. Sagda bekanta brukar sedan följa upp det hela med att berätta om alla de trevliga och eligibla singelherrar de mycket hellre skulle se att jag gick ut med så snart jag bara slutar tramsa här uppe i norden och flyttar söderut till kanske norra eller södra karolinerna där män är män och kvinnor inte fläker ut sig på Internet utan ett uns skam i kroppen.

Jag hävdar å det bestämdaste att livet är roligare utan skam och att jag minsann vill se bilder på allt det eligibla där nere innan jag flyttar på mig.

Om att göra entré

- Do you by any chance speak Swedish?

- Well, yes I do.

- A pleasure to meet you, I am Indiana Jones and may I say that your pictures do not do you any justice at all.

Score Bachelor #4 (jag tror inte att det finns någon 4 än, eller? Strunt samma, han får heta Indiana Jones istället)! Exakt 14 sekunder in på första daten hade han redan lyckats smyga in en rejäl komplimang, en komplimang serverad med en hint av sydstatsdialekt, något som fick den hära damen att blinka i alla fall en gång extra. Det är bara att gratulera till en lyckad entré.

Vi pratade inte så mycket om amerikansk inrikespolitik men det blev däremot en ganska massa annan politik/hästar/europeiska städer vi besökt/böcker/laster diskuterade under kvällen. Följd till bilen, avskedsbepussad och hemkörd kan jag säga att jag hade det ganska trevligt men jag tror inte jag ka gifta mig med den här heller.

En tanke. En skrämmande.

Vi gick på min bästa tapasrestaurang hon och jag, hon som spökar så hemskt med mig så här långt, långt efter att vi har ristat in faktum och fakta i sten, långt efter att känslosvall lagt sig och kalltystnaden sedan länge intagit alla hörn och hyllor av ens insidas skafferi. Precis som tidigare är vi så väldigt olika i en del avseenden men än mer står det klart hur lika vi är. Båda är vi lite mer tjockhudade, båda har vi vänt upp och ner på oss själva, trillat, skrapat knän och händer blodiga men båda verkar vi ha haft envisheten att ställa oss upp och balansera vidare. Att vi är tuffare än vad vi själva tror är sannolikt en underskattning. På en del sätt har vi gjort något av samma resa de senaste 18 månaderna, en svårmodigt emotionell resa full av förändring, alienering och utanförskap. Varsitt spår, hyffsat parallella men till sitt faktiska innehåll ganska olika.

Lika lite som jag är ansvarig för hennes lycka är hon ansvarig för min. Det är mitt mantra som jag upprepar om och om för mig själv när tankarna vandrar mot tunnare is där svartsjukan ruvar under ytan i väntan på att en oförsiktig fot ska trampa igenom den tunna, knakande skorpan. Det är inte längre svartsjukan på att hon har Den jag inte har, det är känslan av att hon nu har Det jag inte har. Det där lilla extra, kalla Det kärlek, eller livskvalitet eller en sjuhelvetes bonus, jag stuntar i vilket.

Det.

"Det kanske inte finns någon för alla ändå!" utbrast hon stilla och tankfullt.Plötsligt.

Det var ungefär då tårarna började trilla.

Marknadsavdelningen i arbete

Jesper says: Jag står i valet och kvalet - ska jag odla mustasch igen eller inte?
http://www.facebook.com/photo.php?pid=2171073&l=b90f5&id=574220334

Chottlips says: Ja, lite tysk porrstjärnelook har ju inte skadat någon. Ännu...

Jesper says: Nä, och vem vet - jag kanske blir erbjuden en roll! Får bara öva på min tyska lite. Men det ska jag ju om två veckor.

Chottlips says: De hett eftertraktade talade rollerna är det svårt att få om man inte kan språket. Sant.

Jesper says: Jag kan nog basic porrfilmstyska. Det räcker kanske?

Chottlips says: Haha! Den var ny... "Tyska för nybörjare" kan dra åt skogen, säg hej till "Tyska för porrstjärnor". Det vore något för Medborgarskolan.

Jesper says: Ja, varför lära sig ord som "Winzergenossenschaft" när man kan lära sig "Ja! Ja! JAAA!" och "Mehr! Gerade da!"
Jesper says: Kanske skulle ringa dem och föreslå. Alla filmer som är dubbade till tyska låter ju ändå som någon sorts porrfilm.

Chottlips says: Sant, fast jag tror att det är mer marknadsmässigt att kalla kursen just "Tyska för Porrstjärnor" än bara "Tyska för Stjärnor". Det sista låtere lite fattigt.

Jesper says: Ja, det tror jag också. Plus att det kan vara roligt att se vilka människor som dyker upp.
Jesper says: Tjocka män i raffset?

Chottlips says: Långa, smala i mustasch?

Jesper says: Ja, just det - såna som jag på bilden...

Fy fabian

Jag hade glömt bort hur kall riktig kyla känns upptäckte jag klockan fem i morse när jag tassade ut till bilen för att rulla vilse i Wisconsin en sista gång. I och med blåsigheten räknade man fram en huskelig temperatur på just -50 grader, något som jag inte har några större behov att återuppleva på ett tag. 50 torra minusgrader limmar ihop näsborrarna, stelnar pannan, djupfryser både glasögonen och själva ögonbollen och blåser slutligen rätt igenom nättyget på mina joggeskor.

Flyget var mycket riktigt inställt i morse så jag fick åka svinkall buss i massor med timmar för att komma till Chicago, om någon vill veta exakt hur jag har rest kan man höra med Marina för hon vet precis vilka stater och städer jag varit i idag.

Nu tröstäter jag efter en förödmjukande volleybollmatch, browniesarna är numera uppgraderade till grönsaker.

Snöyra

Runt klockan lunch idag ringde jag till säljaren jag skulle träffa för möte och frågade honom var i hela friden han hade tagit mig egentligen? Mitt ute på vichan var jag, snö och träd och mer träd och ett pappersbruk och rak, rak väg. De kallar det för Wisconsin: Folk med stora bilar och jeans och snöskor. Jag passade inte riktigt in i min piffiga kjol, de raffiga strumporna och snyggt draperade kavajen, framför allt när snön började rinna in genom de öppna skorna. Redan på flyget från Chicago hade jag insett hur felklädd jag var när jag jämförde mig lite lätt med den lokala befolkningen. Fast, man är ju tuff och viking och då fixar man att ha silkeskjol i -30 grader. Nåval, min säljarkollega skrattade väldigt mycket åt mig när vi väl träffades på sjukhuset en stund efter det där förvirrade telefonsamtalet.

En annan sak jag har lärt mig av det här besöket är att de talar otroligt fint här. Jag tror att den här regionens amerikanska dialekt är någon slags motsvarighet till östgötskan i Sverige; lite idiotförklarad men åh, så charmig. De låter som kanadensare, folket alltså, inte fartyget och framför allt ger de intryck av att vara väldigt glada och nöjda hela tiden. Jag satt och toklog och lyssnade hela flygturen.

Nu har jag genomlidit en lång dag och en timmes spännande biltur i riktigt galen snöstorm där jag varit på väg att halka av vägen minst ett par fem gånger. Till skillnad från oss mesar i Connecticut vet Wisconsianerna hur man ställer till med vinterväder, det talas om -50 grader imorgon och jag undrar redan om mitt flyg hem kommer gå eller inte.

Prospekt

Från den senaste månadens match.com-prospekterande har jag två tävlanden som fortfarande är med och slåss om Chottes ytterst nyckfulla gunst. Om jag verkligen ville skulle jag säkert kunna göra ett pinsamt TV-program av det hela, mycket likt Jespers favvisserie "Bonde söker fru".

Tack vare Internet, detta underbara hjälpmedel, vet jag redan massor om mina lekkamrater långt innan jag träffat dem. Den ena verkar vara akademiker av stora mått: Rhodes-stipendiat, bakgrund på högvis av Ivy League univeristet (Cornell, Yale och Oxford är bara början), utbildad arkeolog och nu på väg att omskola sig advokat med inriktining på mänskliga rättigheter. Sa jag att han var frivillig brandman också? Nummer två är artistiskt lagd, skådespelande hobbybaryton med flera år i New Yorks off-broadway scen bakom sig. Han har en egen sida på IMDB men har numera skalat ner och är högstadielärare till vardags.

När två sådana där karaktärer får för sig att lilla jag är intressant (ja, jag har tydligen lyckats med det trots de senaste veckornas sporadiska brevväxling) är det bara att rida på vågen och ignorera alla känslor av otillräcklighet. Visst, vad är väl en rymdingenjör mot allt det där jag listade ovan egentligen, men jag kan ju ändå lukta gott och ibland till och med vara lite underhållande när jag verkligen vill. Nej, så värst förfinad är jag kanske inte, speciellt när jag sitter i pyjamasen och lyssnar på N'sync på högsta volym, men jag är ganska fin i ena hörnet ändå.

Den andra har jag i alla fall lekt telefonpjätt med i dagarna tre utan någon större framgång och den första ska jag ut på date med på lördag, vi ska dricka en drink och prata amerikansk inrikespolitik på en jazzklubb i New Haven. Det talas om skriftliga prov men jag är skeptisk. Dessutom är jag lite nervös, hur kommer det sig att jag envisas med att hitta sådana pretentiösa människor att leka med nu för tiden, sådana med allmänbildning och ambitioner och andra flerstaviga egenskaper. Det känns väldigt onödigt.

Nu på rea!

Vad som borde finnas i varje svenskt hem.

Big girls don't cry

Och det gör jag inte längre, så stor är jag numera, men en liten föraning var det allt bra att få tillskickat sig idag. En aning om att jag ska tassa lite försiktigt i klackarna de kommande veckorna.

Det är fortfarande klurigt med vänskaper och andra -skaper där ute, att kalla dem ovänskaper är fel för även om o:et i sig inte borde behöva betyda animositet egentligen, så är det ju bestämt att det är just så. För mig är det mest en avsaknad av vänskap det handlar om, ett vänskapsformat hål i maggropen, ett som säkert kommer fyllas med allsköns skräp vad det lider. Eller så kommer kanske den där personen att få plats däri igen, vem vet? Kanske håller det redan på att täppas igen men jag har inte mätt hur stort det är på ett tag så jag vet inte riktigt hur det ser ut. Det är lite som med hjärtat skulle jag tro, det där hjärtat som bara skulle vilja bli kärt och bultande och svullet och levande men som fortfarande har problem med ärrvävnaden; det är hårt där det ska vara mjukt, avigt där det borde vara närt.

Jag läste en bra bok härom nyssens, den fick mig att fundera på skillnaden mellan saknad och längtan och vad det är jag egentligen känner för de jag skapat tomrum i magen för; är det saknad eller längtan eller helt enkelt inget alls jag känner för dem egentligen? Saknad är för mig något passivt, en molande i hela kroppen man bär med sig var man än går. Något man har inkorporerat i sig själv, något man vankelmodigt och suckande har accepterat. Längtan däremot är ett helt annat djur, den är pockande och aktiv och kryper under huden på en. Där saknad är stilla och tyst är längtan ett lätt flämtande i nacken. Längtan är hoppfull och drivande och kan få en att göra saker man inte trodde sig om. Jag tror man saknar det man aldrig igen kan få medan längtan oftast går att stilla. Jag känner saknad över mina bortgångna far- och morföräldrar men längtan, det är vad jag känner för för våren eller ett par dagar i Linköping, saker jag vet kommer i sinom tid.

Vilken är det då jag känner över mina bortstoppade vänskaper? Är de några jag kommer sörja och sakna eller kommer min längtan driva mig till någon slags aktivitet?

Avledning

Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen. Det är lite som om den som gjorde kabeldragningarna i mitt huvud skåpsöp sig igenom just Projekt Chotte, för genvägarna mitt huvud tar ibland är direkt förvånande i fläckarna. Är jag månne ett måndagsexemplar?

Som exempel kan vi ta idag, när solen stänkte sina bleka strålar över grannskapet och jag surade över att jag har springföbud i en vecka till och bara ville, ville, ville skutta. Då kan man prata med sin syster över Internet och säga saker som:

Chottlips says: Har springförbud i en vecka så jag tänkte baka Brownies.

Chottlips says: (Du hängde väl med på den logiken?)

Fuckwit Rexbeth says: Jo, logiken är glasklar.

Fuckwit Rexbeth says: Jag skulle måla idag, så jag förlorade i schack istället, det också logik.

Fuckwit Rexbeth says: Fortsatte med att jag förlorade och har inte målat så nu måste jag dricka vin.

Fuckwit Rexbeth says: Glasklart.

Nu sitter jag här med bara halva satsen Brownies kvar, lite lätt illamående, och undrar hur i hela friden mitt springförbud gjorde att jag skulle baka kladdiga, sega och lurigt goda chokladkakor. Det är tur att även Brownies är middag för annars hade jag varit tvungen att äta ännu mera ikväll och det hade inte min mage gillat. Från ovanstående exempel kan man i och för sig se att även min kära syster verkar ha problem med routningen så det är kanske något genetiskt fel på oss. För mycket Brownies eller för lite öl eller så. Har jag tur kanske vi kan upptäcka en sjuka jag kan döpa efter mig själv. Charlottes avvikelse eller något annat snärtigt och bra.