Vi är med sommartid

Vi blev med sommartid i helgen och nu om något är jag temporalt konfys, tänk att en liten timme ska ställa till det så förfärligt för en. Om man bortser från det lilla problemet ska jag erkänna att det är underbart att komma ut från jobbet medan det fortfarande är en gnutta ljus på himlen, det är underbart att höra fågelkvitter på morgonen innan jobbet och i morse, då tittade jag nästan mer efter knoppar på träden än efter mötande trafik. Farligt? Kanske lite, men om man någon gång ska leva farligt är det väl för vårens skull, så säg?

Jag förutsäger en ny städhelg med "Vårliga vindar draga" på högsta volym i min närmsta framtid, det är tradition trots allt.

Bring it on!

Det är bara att inse att 2008 kommer utses till Smaklöshetens År; det började med countryerkännandet och nu kommer nästa kulturchock, håll i hatten allihopa:

Jag gillar cheerleading-filmer.

När jag tittar på filmer som handlar om elaka, blonderade, bensparkande småbrudar börjar det rycka i en dansnerv någonstans i ryggslutet, min mun förvrids från mitt vanliga leende till ett krampaktigt sår mitt i huvudet och jag vill okynnesheja på allt och alla (Go stopskylten!). Det värsta är att jag dessutom blir lycklig. När jag var hemma i Ystad tittade jag och Knyttet på tre av de fyra filmerna i serien "Bring it on", en cinematisk upplevelse många rynkar på näsan åt men som jag alltså skamlöst inte kan sluta titta. Det är lite som att inte titta på en bilolycka, ni vet (Go ambulansen!).

Fullkomligt omöjligt.

Nåväl, ikväll fick den sista filmen i serien mig att stanna på ett löpband i 90 minuter. Det kallar jag bra jobbat, inte ens Star Trek brukar fixa det i vanliga fall och som rymdingenjör tar jag min Star Trek på avgrundsdjupaste allvar ska ni veta. Det ingår i det paketet (Go Mr Spock!). Jag förstår att ni undrar vad som ska komma härnäst, det gör allvarligt talat även jag. Vad kan nästa steg bli egentligen? Midjefettsblottande korttröjor? För korta byxor? Ett utomäktenskapligt barn i en knarkarkvart i Toledo, Ohio?

Som svar på den här oroande utvecklingen har jag satt mig själv på fulkultursdiet. Just nu lyssnar jag på Faurés underbart vackra Requiem, jag smuttar på lite elitistisk Calvados och dessutom har jag lärt mig några nya, flerstaviga ord ur Roget's Thesaurus (Erudite, repudiate och ett annat jag har på tungspetsen). Som grädde på moset har jag även kammat håret och satt på mig riktiga kläder. Det kanske kan gå att bryta det här mönstret innan det är alldeles för sent, håll tummarna.

(Go Chotte!)

Barnvaktspass

Linda och Pontus förpassades ut i stormen och rusket för att ta sig en kort och barnfri lördagsdate så här på internationella kvinnodagen, ett skäl rejält nog att fira ordentligt. Liten Olivia hade haft det lite oroligt med sömnen under dagen och kvällen men när väl de ömma föräldrarna tog sig ur huset var alla två barnvakterna lyckligt arbetslösa och kunde avnjuta resten av kvällen i trött halvkoma framför tv:n. Precis så där som när man var 13 fast nu med öl.

Jag är

Skuttig, salig, svensk
Larvig, tokig, rolig
Vansinnig, vanlig och underbar.

Här, där, nu
Öldrickande, rapande, hungrig
Fnissig, fin, finurlig.

Tandborstande och hårborstande
Ytlig, avgrundsdjup och galen
Tindrande

Påhittig, lögnerska, nonchalant
Arg, ilsken, högmodig
Stolt, avståndstagande, långsint

Långsam, lat och undvikande
Trött, tårögd, tungsint
Omständig
Trög

Omhändertagande, älskande
Dansande, trummande, sjungande
Beskyddande, lojal
Sanningssägare

Elak, snartstucken, farlig
Stressad
Skrattande, levande och tänkande
Springande, dansande, bilkörande

Positiv, visslande, varm
Utanför
Mitt i
Älskad, omtyckt, glad

Iakttagande, passiv
Kissig
Kommande, gående,
Syster, dotter
Nära

Kristianliga Rättigheter

Jag har en god vän, vi kan kalla honom Kristian för han heter så, som för stunden är lite trött och sliten av sig. Han gör mig lite orolig ibland när han berättar allt han tänker och tycker och jag blir rätt och slätt förbaskad när jag hör hur hans jobb och omvärld behandlar honom. Det är ingen ordning alls och jag börjar fundera på om någon måste ta tag i det här och se till att min Kristian inte har sämre än någon Kristian förtjänar. Så här:

• Alla Kristianar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Och Fritid så sluta ha dem till att jobba på helgerna hela tiden och om man nu ska klaga på att en Kristian inte gör det han ska göra får man banne mig se till att någon annan gör det han tvingas göra istället.
• Inga Kristianar får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna förutom den formen där man har sin Kristian på soffan och matar honom med öl och/eller glass.
• Inga Kristianar får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förutom när han är i gymmet med sin Trånare för den tortyren har han faktiskt betalat för.
• Varje Kristian har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening så länge han inte gör något olagligt som att köra för fort för då gäller inte lagen honom så mycket.
  
• Inga Kristianar får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas förutom något tillfälligtvis till Connecticut där de kan hälsa på exilsvenskar de känner.

Det finns säkert fler rättigheter Kristianarna borde ha, fyll på vettja.

Betraktelse

Det är sällan man känner sig så innehållslös och platt som när man långsamt strövar ut från någons hus med ett ekande "Nej" hängande i hasorna. Stjärnorna blinkade vänligt mot mig från en stålsvart himmel men det enda jag kunde känna av var den värsta sortens ackompanjemang; riktigt smäktande tomhet och en trött suckande ensamhet. Och så lite lättnad förstås.

Jag sa nej. Mitt credo, det där med att aldrig slösa bort någons tid eller leka med någons känslor, spökade igen. Jag vill tro att det är av ärlighet och respekt jag handlar som jag gör och inte av feghet men ibland måste man få tvivla på sig själv. Som i bilen hem i natt till exempel, då tvivlade jag i flera kilometer. Nu sitter jag här och leker med hans lukt som finns kvar på mina fingrar och funderar på vad det var som saknades egentligen.

Jag har sagt nej till hundra karlar
och till tusen män

Nu är jag trött på att säga nej
vill faktiskt säga ja
om nu nån bara ville fråga
Anna Carlquist

Frigid, någon?

Vi var tillbaka och trampade runt i stormtagarträskets geggamoja i morse, jag och Trånaren. Det är lika roligt varje gång: jag presenterar en idé på varför det här med att få någon av den manliga sorten att stormta mig är så svårt (som exempel: jag är för kräsen, jag är för bitter, det är slut på eligibla män, jag är för gammal, jag har för stora fötter varför inga stormar biter på mig, fortsätt ad nauseum) och han rebutterar den våldsamt under en halvtimme eller så. Vad bättre kan man göra en tisdagsmorgon när det är grått och mulet men vårvarmt ute ändå?

I morse kom jag på att jag antagligen är frigid. Det ni. Har man inga problem så skapar man det enkelt med frustration och kreativ användning av sällsynta ord. "Desperation is the mother of all things bullshit", sa Trånaren fint efter ungefär 27 minuter. Jag tackade och tog emot och valsade vidare ut i världen, inte helt övertygad om min frigiditets varande eller icke-varande.

Borttappat?

Jag hittade den här i min handväska i morse:

Jag vet inte om den känner sig saknad och vem den i sådana fall känner sagda saknad för. Är det någon där ute som vill erkänna någon slags bekantskap med den? Det är en fin-fin Jan Stenmark-kylskåpsmagnet i sina bästa år, alldeles inplastad och oanvänd. Den har till och med prislappen kvar. Det kan vara en sådan där present, även kallad överraskning, och jag vet redan att den skulle passa alldeles perfekt på mitt bulliga amerikanska kylskåp, men det är alltid bäst att fråga först. Dessutom vill jag veta vem jag eventuellt ska tacka, min lista på potentiella presentgivare är som vanligt lång och listig.

Kollikock, kollikock! Kryp fram nu, tvinga mig inte att utlysa en ny 20 frågor-tävling.

Tipsextra!

Det har städats här på Strykfrittredaktionen idag, det har packats upp och undan, det har rörts runt i hela dammzoobeståndet och följdaktligen bor numera dammtigrarna med dammleguanerna och dammgnuerna delar koja med dammdrakarna. Vi får se hur det går, just nu ryts det ganska mycket från alla möjliga obksyra hörn av lägenheten.

Paniken har rusat genom mig och huset flera gånger om över det här med för litet bohag till för många saker, det är inte bara skorna som spökar utan framför allt är det böckerna som ställer till det för stunden. Bokhyllorna räcker inte till och när man sålunda börjar leta efter väggar att smälla upp nya hyllor på är det bara att inse att det i principip redan är slut på sådana.

Vad göra?

Jag oljade in ett par böcker och körde på skohornstekniken vilket innebär att jag kommer klara mig en stund till. Det här med skjuta problem framför mig är något av det jag gör bäst, så även också idag, och fram tills dess jag måste göra något kan vi ta och prata boktips istället. Se här vad man kan läsa om man har lust:

• The History of Love av Nicole Krauss. En liten, finurlig skatt att smälta långsamt likt en riktigt hård karamell.
  
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En sträckläsare om minglande kvinnoöden som fick mig att snyfta både en, två och tre gånger. Stillsam och vacker.
• Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Den här boken, som nog egentligen är mer poesi än prosa, går verkligen inte att läsa fort, jag försökte och misslyckades gravt. Om man tar en sida i taget kan man fascineras över dess nycker och fantasifullhet, om man stressar blir det bara fel och fult. Så, gör för guds skull inte det.
• The Book Thief av Markus Zusak. Jag är inte riktigt klar med den ännu men den här boken är en sådan där som sväljer en hel och hållen och vore jag inte en så karaktärsfast person (Ha!) person som jag ändock är, hade jag bara läst idag och inte städat något alls. En gripande saga om en läsbelusad flicka i ett världskrigsbesudlat Tyskland.

Och om man måste ha ny musik och jag ännu inte hunnit tipsa om The Puppini Sisters är det bara att springa och handla lite; perfekt dans-, städ- och läsmusik à la Andrews Sisters, allt i ett litet, välstylat paket.

Go! Explore!

Partybrud

En riktig partypingla tar med sig stickningen till baren, eller hur?

Den här pinglan gör det i alla fall, bara så att ni vet.

Vi där bak i bilen

Mamma, Knyttet och jag körde bil i torsdags, vi skulle släppa av systern i Lund och mig i Malmö och den ömma modern hade varit vänlig nog att ställa upp som chaufför trots en stressig torsdag. Mitt på den kurvigaste biten råkade vi börja skratta så mycket att bilen nästan var mer utanför vägen än på den, jag råkade nämligen dela med mig av mitt senaste mansmail, ett jag fått tidigare på morgonen av en, säkert inte ont menande, yngling i sina bästa år (27 alltså). Så här skrev han:

hello,

my name is piiiiip, i have to say ur pictures show that your amazingly attractive !! far from wat i would have ever imagined

im sorry for the out of the blue compliment and i understand you may not want to reply - i just want u to know i thought u looked really good !!!

PS i use msn and yahoo messenger - piiiiip and dare i say; love older women

piiiiip
xx

Jag har försökt skydda den inte ont anande mannens identitet genom påpassligt instoppande av pip här och var, jag hoppas det inte på verkar läsligheten i någon större utsträckning. Nåväl, förutom den uppenbara bristen på versaler och ett par grammatiska snedsteg fick innehållet mig att först lägga huvudet lätt på sned innan jag drog lite elakt på smilbanden och påbörjade ett svar, ett som lagom vasst skulle påpeka det inkorrekta i att åpeka hög ålder hos en blott 31 år gammal, högeligen varmblodig varelse med många skor kvar att behandla. Tyvärr kom en tågtid och och min alltför väl tillrinnande inspiration i vägen och något svar blev visst aldrig skickat. Som tur var författades det några väldigt underhållande svar där i bilen någonstans söder om Dalby, den stackars modern körde med livet som insats. Jag tror det slutgiltiga svaret blev ett författat av den kära systern och löd ungefär så här:

Käre Piiiiip,

Jag svarar å min systers vägnar och vill med stor sorg i mitt hjärta berätta att hon nyligen lämnat jordelivet bakom sig i och med sin höga ålder av 31 år. Ytterst olyckligt snubblade hon nyligen över sitt, av ålder hängiga, knäskinn, föll och kvävdes tragiskt nog av sina egna rynkiga hakor. Vi, hennes närmaste familj, har länge försökt få henne att inse risken att leva med sagda skinnöverflöd men hon har envist och oförklarligt vägrat följa alla våra råd om att göra något åt saken. Allt det där skinnet i kombination med hennes modiga skoval har gjort att vi omkring henne bara gått och väntat på att just det här ska hända. Ändå är det med stor förtröstan vi kan se tillbaka på Charlottes liv och tänka på hur hon, sin ensamhet och höga ålder till trots, förde ett ganska så obittert och lyckligt liv. Eller ja, bitter var hon ju nu när vi tänkte efter men vi tror och hoppas att hon trivdes med att ha det så.

Jaja, tack så mycket för de fina orden ändå. Ha det så bra och hoppas att du hittar någon annan äldre kvinna att dela dina stackars 27 år med, det finns gott om dem.

Over and out,
Knyttet

Jag är säker på att vårt brev i bilen var etter värre men det här är vad jag kommer håg ett par, två dagar senare. Jag har fortfarande inte skickat något svar till stackars Piiiip och det vete katten om han någonsin förtjänar att få sig ett, jag ska fundera och le ett tag till.

Chez moi

Hemma igen i min lilla gormkalla och dragiga lägenhet på Östra Bredgatan. Det är skönt att vara tillbaka på sin egen bana med sin egen lort och sina egna knorvligheter. Framför allt är det skönt att bilen nästan inte är insnöad alls och att strömmen till alla mina pryttlar är rätt vilket betyder att jag kan slarva bort adaptern, den som varit min bästa vän de senaste veckorna - utan ström blir det nästan ingen Chotte kvar nu för tiden.

Resan var förfärligt snäll, inga äventyr eller upptäckter att spana fram någonstans, jag sov mest hela tiden och när jag inte sov läste jag mina sena julklappsböcker. Trots mycket vilande är jag mest trött, trött och lite kissig men jag vill inte gå på toa för min toalett är jättekall och det är obehagligt. Jag tror jag bara går och lägger mig istället, det blir enklare så.

Det var den sista. Åk nu! Del 2

Nu borde jag packa igen men istället installerar jag program på min systers redan mätta dator, tittar på dålig film och tittar på bilder från söndagen på Rist. Det var en spännande söndag och jag lärde mig massor, se själva:

• Om man inte har någon is kan man kyla sin GT med frusna morötter och ärtor. Det är det bästa sättet att få Kristian att äta grönsaker.

• Om man inte har någon lunch kan man laga sig en finare variant av Pinnbröd: ta grillkorv och baka in den i Mueslisconesdeg, lägg det hela i ett fiskhalster och...

• ... se till att ditt halster håller för lasten. Annars kan det gå så här:

• Och om man tappar maten på golvet kan valda delar av matlaget bli lite upprört och se ut så här:

Vilse på slätten

Tänk att en del människor aldrig ska klara av att vara riktigt nöjda.

Det var och är fantastiskt underbart kul och skönt att få vara hemma hos många av de man gillar bäst och mest i hela universum ett tag. Det är bra att få se sina vänner istället för att bara skriva till dem, läsa om dem eller tala till dem på telefon, få skärskåda dem lite och försäkra sig om att de mår bra och är sig lika, att de fortfarande är bara mina så där som jag anser dem vara.

Trots det kunde jag inte låta bli att fläckvis känna efter lite för mycket och snabbt anse mig något ensam och eländig - hemlös. Fastän jag har en alldeles egen Challong i Ryd att bo i. Hur mycket jag än vägrat och spjärnat emot har det emotionella avståndet fått ta ut svängarna och under ett par timmar här och var kände jag mig under den här veckan ensammare än någonsin förut. Att komma hem är inte bara mysigt, att komma hem är att åminnas om att man missar massor, att man inte är här och att man mest av allt inte är fler än sig själv.

Här, där ni är, verkar många relationer och vänskaper bara bli mer och mer etablerade och starkare, lite som rivet i lagrade ostar bara blir bättre med tiden, där jag är och från mitt håll ter de sig bli svagare och klenare över tiden, som benstommen hos kvinnfolk efter klimakteriet.
Det är smått omärkbart över lång tid och om man bara patchar och lagar lite går det nog över ganska snart men det oroar ändå. Precis som jag inte kan vara riktigt nöjd kan jag inte heller sluta oroa mig.

Jag tror minsann jag är min mammas dotter.

Rätt låtar vann! Typ.

Men, vad i hela friden tänkte folket på när de röstade vidare operasången till Andra Chansen?

Svara på det om ni kan?

Melodifestivalen

Mitt egentliga hemreseskäl har fullgjorts ikväll, det har melodifestivalats hej vilt och jag är tonartshöjd ut i fingertopparna. Givetvis vet jag precis vem som ska gå vidare till Globen, men då det är soligare att tycka i grupp skiter vi i att prata om dylika kvantitativa tramssaker och talar om viktigheter istället.

Viktigheter som att om utifall Cloetta Center skule gå trasigt till imorgon så kommer de visa vår repade sändning på TV och då kommer ni nog se mig på apparaten. Det är jag som har en sned framtand, glada ögon och konstiga lilltår. En annan viktighet är att jag hade kalaskul, sjöng mig hes redan under uppvärmningen och nästan skrattade så jag grät. En tredje viktighet är att Einbusk trallar otroligt rolig text om man lyssnar lite liberalt. Låten de sjunger heter givetvis "Jag saknar dig. Ibland" och ja, punkten och betoningen är viktig för ironins skull och ett par strofer senare brölas det "...till tänderna". På något underligt sätt blir det instant fun av det där, jag lovar.

Minernas galleri

Igår hängde jag med mina gamla homies och alla deras nya små, det blev ett hiskeligt gapande på alla sätt och vis, gapande och skrattande.

Det börjde med att Mia liksom inte kunde hålla sig riktigt, och knappt Frida heller.

Och man förstår ju varför, det gick trasigt, ju.

Och Magnus, han kan han med. Se så rörliga käkar han har.

Linus har lite att jobba på, han är mest bara söt.

Sedan spelade vi en dramtisk omgång Våldsgriskastning där Mia fick väldigt mycket uppmärksamhet av gossarna.

Och om man inte gapar kan man mina sig på annat vis. Så här...

... Eller så här.

Frågan är om man är välkommen hem igen efter alla de här komprometterande bilderna... Vi är väl fortarande kompisar, allihopa?

1155

Jag betalade en räkning härom dagen, den var på 1155 kronor och var för ett hål i min numera uppsagda lägenhet, närmare bestämt i min badrumsdörr. Lite orättvist kan det tyckas att jag ska betala för ett hål som jag nästan knappt kan skyllas för, det är ju alltid två som kastar tjockbottnade glasprojektiler genom badrumsdörrar, heter det ju.

Dagens dilemma

Ponera följande:

Du är på väg till ditt tåg på Malmös centralstation och hamnar bakom en ung kvinna iklädd väldigt kort klänning, halvtäta svarta strumpbyxor och en axelremsväska vilandes på höften. Som alla flickor vet kan väskor på höften få kjolar och klänningar att trotsa både gravitation och sedlighet och lånsasmt resa upp över ens ändalykt. Den här regeln gällde även den här flickan och hon skyltade med ganska mycket av sin bakdel (som var fin och värd all uppskattning) samtidigt som hon pratade på på sin mobiltelefon.

Vad gör då en normalsvensk?

1. Inget.
2. Påtalar problemet.
3. Åtgärdar problemet utan att säga någt först.
4. Tittar på killen som går bredvid och inser att alla vi som går där bakom funderar på precis samma sak.

Screw this, I'm going home!

Med en timme till upphämtning har jag fortfarande inte

• diskat
• jobbat klart
• städat
• packat klart
• duschat
• borstat tänderna
• behandlat den senaste månadens utgifter

Men vem behöver göra sånt egentligen? Det där är högst världsliga problem och de struntar jag i. Och vem bryr sig om huruvida det är pinsamt att man tar med sig smutstvätten hem när man är över 30 egentligen? Jag har burit ut soporna i alla fall, det får räcka.

Nu kommer jag.