Igår insåg jag att jag måste varit lite stressad när jag till slut fick tummen ur och packade för min panikresa till Ohio. Väl framme på hotellet saknade jag:
Nattvakten i receptionen hjälpte mig med tandkrämen, morgonditon halade fram en kam till mig men sedan tog det stopp. Man kan tydligen inte låna trosor i receptioner.
Hmm... Det där blev visst mer än fem. Jaja, det finns gin kvar.
Min lördagsdate blev inställd på grund av föräldrar (ja, de kan tydligen bli det) så jag for in till New Haven för att äta finmat på en nyöppnad restaurang med några kamrater istället. Maten var väl inte så där att jag storknade av lycka men samtalsämnena var tillräckligt för att jag skulle glömma både parkeringsproblem och vilsekörning.
Det var jag och lite löst folk från gymmet och då vi är två som slåss/har slagits i gruppen kom samtalet snabbt in på lite våldsamheter - ämnet var det senaste inom hybridsport: schackboxning. Det är det nya stora nu, på rejäl frammarch i östeuropa, har jag fått lära mig. Man kombinerar alltså schack och boxning och vinna kan man antingen göra med en knock-out eller en rejäl schack matt. Jag tycker det låter lite spännande och framför allt öppnar det för andra kombinationssporter som till exempel hästskokastningskarate, pokercross eller stavhoppsstörtlopp. Med lite god marknadsföring kan vi kanske se fram emot ett helt olympiskt spel med bara hybridsporter, om man har ett special-OS kan man väl ha två?
Väl hemkommen var jag tvungen att googla och verifiera att det hela inte bara var påhitt och mycket riktigt verkar det vara en fullkomligt legitim sysselsättning. För den som kan multitaska och är öppen för kombinera sin sportupplevelse med franskalektioner, kan jag rekommendera det här bildspelet som förklarar konceptet på ett synnerligen vällåtande sätt.
Den här utmaningen fick jag av en dirigent nära mig för några dagar sedan, nu har jag funderat klart.
Uppgiften är alltså att fylla i fem saker under var och en av punkterna ovan. Det går inte för sig att skriva i sådant som alla skulle skriva under på - t ex Jag vill inte ha: Sjukdomar. Jag skickar vidare till Mia, Jesper, Kristian och Marina.
På jobbet. På uteställen. På laundromaten. På stan. På stranden... Ja, precis överallt letas det. Och på Internet förstås. Idag hittade jag en ny resurs för det här med elektronisk kärlek, en resurs som tar tag i ett rejält och riktigt problem: Vad ska vi göra med alla de som inte kan leta på jobb, uteställen, laundromater eller stränder? Vad ska vi göra med alla ensamma, våldsverkande kvinnor som suktande sitter i de amerikanska fängelserna?
Ni som var studenter ungefär samtidigt som mig kommer kanske ihåg den bedrövligt dåliga, australiensiska budgetserien Kvinnofängelset, en serie för oss med tentaångest, sömnproblem eller allmänt avig inställning till vila. Den handlade om hårdbarkade kvinnor som kämpade för överlevnad på ett smutsigt fängelse någonstans i den Australiensiska utmarken. Det var väldigt deprimerande. Tänk er samma sak fast på amerikanska och med kvinnor som sitter inspärrade minst i en livstid. Tänk er att de är ensamstående. Tänk på hur frustrerade de kvinnorna måste vara.
Som tur var finns det smarta människor med lösningar och en internetdomän, se bara här: En datingsite för livstidsfängslade kvinnor, det är så att hakan trillar ner i knät bara vid tanken. Websidans motto är "The nagging stops when the bars slam shut!" och nöjda kunder säger kloka saker som "Finally, I found a wife with the perfect amount of freedom and rights". Om man anmäler sig kan man kommunicera med kvinnorna, hitta någon passande (mordbrännare, någon?), gifta sig med henne och sedan pöka på för allt vad tygeln håller. Det finns en hel del fördelar med att ha en partner i fängelset, kan man läsa, till exempel kan man ha flera fruar (polygami är olagligt men det finns inga register), om man är av den svartsjuka sorten behöver man inte oroa sig för att frugan ska vara otrogen och det är billigt också, inga dyra middagar eller annat tjaffs.
Sålunda, om man inte har några problem med att umgås med en mörderska, våldsverkerska eller knarklangerska är det bara att tuta och köra. Jag undrar om det finns någon motsvarande sida för oss singelkvinnor?
Det här har, som ni kanske märkt, varit en ganska eländig vecka. Det börjar ljusna lite, imorgon är det fredag som jag tänkte mig göra kort och efter det kommer det en lördag med trevligt sällskap. Det ljusnar, som sagt.
Jag har upptäckt att jag har ytterligare en eskaleringsnivå i mitt tröstätande, förresten. Se här:
Det lärde jag mig igår då jag satt med en nyköpt bytta kakdegsglass och rotade runt efter de små kakdegsbitarna och slevade över själva glassen i en gammal, använd frukostflingeskål bredvid istället för att äta den. Snacka om att kasta bort kalorier!
Idag var det som om att komma hem igen, hem till de där omysiga känslorna av tammenhet och småyr eländighet. Det var som om det fanns ett för mig förberett, bedrövlighetshål att bara inta och kura ihop sig i, i väntan på något bättre eller mer lockande. Som ost, eller så.
Jag snörvlade några syndiga tårar i bilen hem men fick snabbt komma på bättre tankar när jag nästan körde upp lille Amir i rumpan på en snabbt inbromsande bil framför mig. Det är svårt att vara en sådan där som inte riktigt klarar av när andra blir besvikna på en, det är lurigt att inte bli arg utan bara bli ledsen när saker går fel som man inte riktigt kan rå för.
Ikväll saknar jag sålunda alla mina bästa ganska mycket, det och ett knä att lägga huvudet i och en hand som klappar på mig lite. Som substitut åt jag ost till middag, ost och choklad. Jag ska gå och lägga mig snart och sedan, när jag vaknar upp imorgon, ska jag må mycket, mycket bättre för efter att osten åkt fram kan jag inte eskalera tröstätandet ytterligare. Vad finns det som är mer trösterikt än ost?
Glass, vin och choklad är tydligen det enda som hjälper när man precis tappat ett projekt som man lagt själ och hjärta i. Det är svårt att inte ta det personligt när man ägnat timmar av både sin jobb- och fritid på att försöka göra något bra och skapa relationer.
De ville inte ha mig.
Idag har varit en synnerligen aktiv lördag, mer aktiv än jag från början hade tänkt mig men sjusärdeles bra ändå. För några veckor sedan överlämnade jag en inbjudan till Thu, min nästan-svägerska, att komma på helgbesök när hon ändå spenderar så mycket tid i New York för stunden. Thu sa ja, vilket gjorde att jag illa kvickt fick städa fram golvet i lägenheten och passagerarsätet i Amir. Om man gör det lite halvambitiöst och dessutom betalar en hög med mexikaner att ta hand om bilen tar det ungefär fyra timmar att få mig, mitt hem och mitt fortskaffningsmedel presentabla.
Vi har shoppat loss, ätit massor med mat och gått på bio och nu har jag precis skjutsat Thu i säng. Jag har haft det jättetrevligt och jag hoppas att hon inte mått dåligt av dagen hon heller. Lite ont i fötterna har hon kanske, men annars tror jag att hon är ganska välmående, det är i alla fall det tillstånd jag befinner mig i just nu. Nu ska jag göra som min gäst och krypa ner i min säng, man blir fasligt trött av att shoppa ska ni veta.
Jag har förfärligt svårt för det där med komplimanger. Jag vet inte var jag ska stoppa dem och jag vet inte hur jag ska besvara dem och jag vet framför allt aldrig riktigt om jag ska ta dem på allvar.
Jag har en vag misstanke om att jag inte är ensam i mitt lilla dilemma.
Hur tar man elegant emot en komplimang, egentligen? Kan någon hjälpa mig med det här? Det är en så slack och vinglig lina att klänga runt på; jag vill inte låta förmäten eller som om jag tar snällheter som en självklarhet samtidigt som jag inte riktigt vet hur jag ska säga "Tack så mycket, det var snällt sagt." på ett bra sätt.
Jag kanske ska prova med just "Tack så mycket, det var snällt sagt." någon gång. Påminn mig, är ni snälla.
På min date här om dagen, fick jag veta att jag var söt, det var trevligt. Nyss inkomna i restaurangen, bänkade vid ett alldeles för vidsträckt bord, sades följande:
- You look very pretty, Charlotte.
*Charlotte tittar i taket, i hörnet, i bordet och lite under den lugg hon inte har, varpå hon slår ihop händerna och utropar*
- Well, thank you, I do try.
Varpå en lång diskussion om min oförmåga att elegant hantera komplimanger följde. Obehagligt, ja. Ganska underhållande, ja. Givande, nej. Jag vet fortfarande inte hur man gör. Kan det vara så att jag är olärbar i ämnet?
Idag har jag flyttat min kubikle till en ny liten plats i vårt kontor, den lilla platsen är något så fint som ett riktigt kontor. Jag känner mig väldigt välbevarad där jag sitter, inte bara i ett eget, ensamt kontor utan även också i en kubikle. Snacka om att ha både hängslen, bälte och knäskydd på sig.
Vi får se hur länge det varar.
Tillägg: Det här är alltså en kubikle och jag har sålunda baxat in den i ett kontor. Det är illa jobbigt.
... Den här gången med lite potential.
Jag tänkte prova på med romersk räkning den här gången, vi får se om det går bättre än tidigare försök. Säg hej till Bachelor I, allihopa. BI är läkarstuderande, 32 år gammal och har tillräckligt långa byxor.
Det var ett tag sedan jag senast skrev om Sectra Wise Servers (SWS) framgångar på volleybollplanen men ikväll är det dags för en kort rapport om våra senaste äventyr.
I förrförra veckan blev vi utslagna, i semifinalen, i den ursprungliga turneringen vi anmält oss till. Laget vi mötte var duktigt och de förtjänade verkligen att vinna över oss, speciellt som de sedan vann i finalen och tog hem en pokal stor som en liten baltstat.
Vi är alla avundsjuka, vem vill inte ha en baltstatspokal?
I förra veckan drog nästa turnering igång och vi började med att stappla oss igenom en match där vi var kort om folk, bara tre damer och två herrar. Det ska sägas att de som spelade dessutom var väldigt korta så det faktum att vi vann förvånade alla, inte minst oss själva. Ikväll fick vi möta laget ovan, de med baltstatspokalen och vet ni? Vi tokvann tre raka game!
Vi bumpade, servade, spikade och passade. Fingerslog och trillade, kastade och servade, sprang, skrek och lobbade. Hivade, hoppade, hjältade, baggade och föste bara lite. Bara en blev skadad.
Vi spelade bra, de spelade bra, folk hade roligt och Pontus servade som en hel gud. Nästa vecka har vi chans på en pokal vi med, det ska bli väldigt spännande att se vad som händer, jag lovar skicka en rapport om det går bra.
Eller söndag. Det är så olika hur man uttalar de där dagarna.
Idag har jag varit på ett amerikanskt påskkalas och fått känna på mina första implantatbröst. De var förvånansvärt kompakta. Jag är fundersam.
I det här landet, och säkert i många andra, är folk som besatta av att spara tid. Det pratas om det på radio och på TV och man kan köpa allsköns saker för att just spara tid och öka på sin livskvalitet. Vad nu livskvalitet må vara. De här tidsbesparande produkterna är ofta ganska komiska prylar som mer speglar en kultur som är driven av kommersialism än jakt på livskvalitet, exempel är
Som en effekt av den här jakten har mobilföretaget Sprint tagit fram en serie reklamfilmer och därtill en hel hemsida för sin nya kampanj där de, ofta ganska underhållande, sjunger tidssparandets lov. Där kan man lära sig hur man sparar tre dagar av sitt liv genom att ta av sin tröja kvickt, eller snabbskala potatisar. Om man lär sig speedskala ägg kan man spara hela fyra dagar och om man lägger sig till med deras snabbtorkningsteknik för nymålade naglar kan man få så mycket som 11 dagar till att göra andra, kvalitativare saker med sitt liv. För alla nyblivna föräldrar kan det vara intressant att veta att man kan spara upp till tre veckor på att effektivisera sin hyschningsteknik när ens spädbarn gråter, tre veckor man kan göra andra, bättre saker som att titta på TV eller sitta framför datorn.
Alla de här tidsbesparande åtgärderna är väl i och för sig bra och nyttiga men jag frågar mig vad det är vi ska fylla tiden med istället. Hur vet vi när tiden vi använder är som bäst nyttjad? Kan det inte vara en njutning i sig att skala potatisar och göra ett bra arbete? Eller lättjesamt vifta på tånaglarna ute på verandan ute i sommarmörkret en riktigt varm tisdagskväll när syrsorna sjunger? Som svensk efterlyser man någon slags myndighetsrekommendation för hur många tidsbesparande åtgärder man bör inkorporera i sin dagliga diet så att det blir lagom effektivt och bra för magen. Jag vet ärligt talat inte om jag tror på allt för mycket tidssparande, vad är det vi egentligen ska lägga all tid vi sparar på? Om svaret är att utrota världssvält och skapa fred på jorden är jag med men om det är för att titta på film och blogga vet jag inte riktigt om det är värt stressen.
Mia gjorde det här testet och ity test är utmärkt underhållning hänger jag på. Det här är alltså jag:
E: (0.445207) - I: 0.554793
S: (0.680209) - N: 0.319791
T: (0.362125) - F: 0.637875
P: 0.566544 - J: 0.433456
Enligt en del av testet identiferades jag som Improvisatör, en person med mottot "Ät, drick och var glad" och det stämmer väl bra; jag äter, dricker och är ganska ofta på gott humör. Andra nyckeltermer var "social kameleont" och "försäljare" där jag känner en smärre aversion mot det sistnämnda.
Enligt del två av testet kan jag också anses vara en Konstnär. Det vette katten, speciellt som en Konstnär ska vara lugn och reserverad och inte ha någon större vilja att påverka andra.
I vilket fall som helst är det skönt att få det på papper.
