När man råkar missa att stanna vid sitt hus både en och två gånger på en dag, ja till och med på en och samma resa hem, då vet man att man har alldeles för mycket tankar i huvudet.
Jag tyckte det var ett bra mätetal.
Igår när jag var ute och sprang på lunchen var det 25 grader och nästan för varmt för att jag skulle orka runt mitt varv.
Gud vad jobbigt det är med sommar!
Jag kan jobba hemifrån ibland. Det är störtskönt, man behöver inte duscha eller klä på sig eller borsta tänderna och man kan sitta i soffan med en filt istället för vid ett skrivbord i ett dragigt kontor.
Ta som exempel just den här veckan, jag har 160 sidor viktig RFP (Request for Proposal, ett enda långt och mardrömsframkallande frågeformulär som ofta inleder en inköpsprocess) att färdigställa men väldigt svårt att få lugn och ro att skriva ihop all min säljighet varpå jag i morse bslutade mig för att sitta hemma i soffan och fundera på alla problem som just mitt PACS kan lösa. Jättemånga saker.
Jag är, efter en fokuserad insats idag, 50 sidor längre fram och helt plötsligt tillbaka där jag skulle vara rent planeringsmässigt. Dessuotm har jag ätit ett kiloton med choklad och sprungit bort till Linda för ett snabbt lunchprat mitt på dagen.
Jag trodde inte det var möjligt, men jag kan tydligen jobba effektivt hemifrån.
Min lägenhet är trasig, den har Lars, Mia- och Juliaformade hål i sig. Dessutom står det flera tomma sängar och häckar här och i duschen finns det för många schampooflaskor kvar. Och så är disken onaturligt diskad. Det står ovanligt många små, rosa yoghurtar kvar i kylskåpet, likt en flock vilsna kor, och bredvid dem bräker geten från i helgen eländigt och ensamt efter sina ägare.
Vart felanmäler man sånt här? Vilken sorts hantverkare kommer jag behöva? Kommer de vilja börja laga lägenheten så där ogudligt tidigt som alla hantverkare vill? Kommer de ta av sig skorna? Täcks det här av hemförsäkringen?
Kom tillbaka!
Vi gillar getost, se bara på de senaste dagarnas prestation:
Jag undrar hur vi ska laga till söndagsgeten, om ni har några förslag är det bara att hojta till. Och ja, så klart att vi måste ha oss en get imorgon, hur skulle det annars se ut?
Det relativa kan vara bra fantastiskt, speciellt när det tog oss fyra tolv timmar att resa de knappa fyra timmarna hem. Relativt sett är tolv timmar på knappa fyra ganska orelativt, men det är sånt som händer när man måste stanna för karusellåkning, glassätning och havskikning lite varstans på vägen. När man dessutom måste stanna för att leka på Outlet framåt kvällningen blir det lätt så att tiden flyger sin kos.
Nu är vi hemma igen, med trötta men glada sinnen, en ny, läcker dräkt som sitter som en andra hud och en biljon nya minnen och skratt inbrända i vårt grumliga gråa. Har jag sagt att jag är nöjd?
Jag röstar för längre semester, fler vänner, mer mat, roligare spel, gladare barn, piggare ben, soligare sol, hårdare kramar, blåare himmel, charmigare servitörer, godare vin, kortare kjolar, varmare vindar, vanvettigare skratt, och vitare vitt.
Tänk att det behövs så lite, exakt tre snälla själar, för att man ska luta sig tillbaka och skratta lite mer åt verkligheten. Det finns bilder här.
Barn är bra saker och Julia, hon är en av de bästa sakerna som finns, det är dumt att inte alla har läst memo:t om det riktigt än.
Mia, Lars, Julia och jag kom fram till Martha's Vineyard runt fyrasnåret, lite trötta efter ett par timmar i bilen men med solsken i huden och Showder i magen, generellt sett väldigt nöjda med andra ord. Martha's Vineyard är en liten turistfälleö som ligger strax norr om Providence, RI vilket ligger ungefär två timmar i bil norr om Milford. Punkt ett på vår plan för dagen var att ta in på det lilla Bed & Breakfast i Edgartown vi bokat rum på dagen innan, ett med rosor och brysselspets en masse om deras hemsida talat sanning. Ön är väldigt liten och enkel att navigera (speciellt om man har en GPS) och väl framme på plats möttes vi av en ganska besvärad, medelålders man som förklarade att "vi aldrig sagt att vi var tre vuxna och ETT BARN". Han sa precis så där, "ETT BARN", som om Juliafinan var någon slags abominabelt monster vi släppt in i hans rostapetserade himmelrike.
Och det var väldigt rosenmönstrat.
Under flera minuter var förvirringen mer eller mindre total, hotellägaren svettades på läppen och sa att ingen nämnt ett barn under bokningsförfarandet, jag sa att vi visst råkat nämna den där lilla och att jo, vi var intresserade av att behålla henne. Efter en stunds oj:ande besinnade sig den nervöse mannen och hjälpte oss hitta en mer barnvänlig plats att hysa in oss på (ett med snäll receptionissa, ritblock och eftermiddagste) så nu är allt bra igen. Vi har kvar alla barn vi kom med, har någonstans att bo och dessutom är alla mätta och glada.
Det är livsfarligt tidigt i Charlotte och jag är förfärligt sömnig fortfarande. Men, flygplan är tydligen morgontidiga av sig här, så det är bara att anpassa sig och vara glad, jag kommer ju hem tidigare än beräknat trots allt. Dessutom har jag ett par små och stora som väntar på mig där hemma och bättre än så kan det nästan inte bli. Den allra minsta har tydligen räknat ner "antalet sovar" inför min återkomst och om inte det är smickrande vet jag inte vad jag ska bli smickrad av längre.
Jag är i Charlotte i North Carolina den här veckan, det är mässa och hepp, hårviftning och stora, bländande leenden mest hela dagarna. Och så ont i fötterna förstås.
I och med den här resan tror jag mig ha funnit var USA gömmer alla sina vackra människor, det är här i Carolinerna de är. Det dräller av blonda, välklädda, faststjärtade och välfönade kvinnor och långa, ståtliga och vältränade män. Jag bor på fint hotell mitt inne i smeten och gymmet som vi hotellbesökare kan besöka är ett stort, kommersiellt gym i samma hus som hotellet, det är dit alla de här vackra människorna flockas för att svettas, svarva och ragga. På gymmets övervåning går det ett uppängt löpspår runt, runt, med utsikt över havet av cyklande, gående och i övrigt motionerande människorna. Där sprang jag i hela 45 minuter utan att ha det minsta tråkigt, för utsikten var så underhållande där mitt i värsta gymrusningstrafiken. Fantastiskt!
En av de här sköna människorna hade jag dessutom fått mig en tentativ blindträff med (det är mycket nu), då min favoritsäljares ogifte släkting håller hus här i stan. Sagda favoritsäljare har en pågående flytta-Charlotte-till-södern-kampanj då han tycker att Connecticut inte är en plats för en förtjusande, ung, Chotte. Senast idag förbjöd han mig att någonsin åka hem mtill Sverige. Nåväl, den här släktingen skulle, enligt ryktet, tydligen vara något att hänga i julgranen och sedan sig själv runt men det vet jag fortfarande ingenting om ity det inte bidde något. Inte för att jag är bitter men det är något speciellt med de där sydstatsmännen ändå och jag är säker på att jag kunnat swoona lite av accenten.
Jag fryser om dina händer, skrev Bo Bergman så fruktansvärt vackert en gång.
Blir det ungefär samma sak när jag säger "Jag saknar din förhud" till en pojke?
Och kan det här vara den mest förhudsbesatta bloggen på hela Internet?
Det stod en mamma och två, små döttrar framför mig i kön in till planet i morse. Barnen var trötta och griniga och det var ganska mycket gruffande och gnällande i vardande och till slut brast det för mamman:
- You will have to deal with annoying people for your entire life. You need all the practicing you can get and you can start with your sister.
Det fnissades ganska mycket bland de vuxna.
Klockan var kvart i sex när jag smög upp för att göra mig morgonklar och åka till flygplatsen. När jag kom ut ur duschen möttes jag av en tilltuffsad, rödhårig, nakenfis med ett stort leende på lur bakom nappen.
Det är hur tokigt som helst att jag ska åka bort ett par dagar, men det känns okej ändå på något sätt. Alla de Stora och Små finns ju kvar när jag kommer tillbaka på onsdag och då jäklar ska det bli åka av. I vilket fall som helst var det himla trevligt att äta rosa yoggi och dricka te i trevligt sällskap i morse.
Huset är så städat det kommer bli, skatten är gjord och betalad, min resväska till imorgon är packad, det står blommor inne på sovrummet och alla sängar är bäddade och klara för att ta emot trötta kroppar... Jag är så klar jag någonsin kommer bli för att kunna ta emot en familj Stor/Liten. Jag hörde ifrån dem för någon timme sedan, då stod de och väntade på sitt baggage så det hinner nog minst bli midnatt innan jag får hem dem hit till mig. Jag har ganska jättedåligt samvete för att jag inte är och hämtar dem, det är nästan livsfarligt att köra bil i USA direkt efter en lång och jetlaggad flygresa, men det går inte in en Stor/Liten familj i Amir ens om man oljar in alla inblandade och deras väskor. Dessutom startade han inte ett par gånger idag på väg hem från Providence. Han är på lite kinkigt humör för stunden, verkar det som.
I vilket fall som helst så kan de komma nu, jag är färdig.
- Charlotte, how sensitive are you about snoring?
- I have very strong opinions about snoring. Snoring has made me cry on more than one occasion, I can't stand it.
- Then I think we might have a problem.
Jag grät inte, men trött som bara den är jag, det här med snarkande sovekamrater borde inte vara tillåtet. Vet myndigheterna om vilka problem snarkning kan leda till? Tandagnisslan, nackvärk och blåa armbågar efter allt puffande är bara början
Gråtepisoden är från Kirunatiden när jag och de andra rymdingenjörsflickorna var ute på vår annuella fjällvandring, den där vi varje år försökte ta oss upp för Kebnekaise och givetvis misslyckades.
Det var en kul tradition. Verkligen.
Ett av åren delade jag rum med tre andra studentskor, det var Saga, Jenny och norska Cecilie och jag, om jag kommer ihåg rätt, som skulle sova tillsammans efter att ha vandrat i dryg tolv timmar. Man kan lugnt säga att vi allihopa var trötta och i stort behov av sömn, nåot som vissa fick mer av än andra. Cecilie, den inte ont anande snarkerskan, låg i sängen ovanpå mig och jag försökte få henne att byta ställning genom att buffa på hennes madrass med fötterna. Det gick så där och efter ett par timmar med vridande och vändande, suckande och svärande, tror jag att jag till slut grät mig själv till sömns. Så trött var jag.
Nåväl, jag överlevde då och jag överlevde i natt, det som inte dödar, härdar, heter det ju.
Hela mitt liv är som en stor, hemsk backlogg som bara växer och växer mest hela tiden, är det inte listan på jobbsaker som ignoreras så är det diskberget som spökar eller bachelorrapporterna som jag halkat på efterkälke med. Ity klockan är sent på kvällen och jag tvingat mig själv ta ledig imorgon och disken faktiskt nästan är gjord har jag bara bachelorer att redovisa för, så det ska vi göra nu.
Det finns några fler, potentiella bachelorer i bakgrunden men jag måste forska lite mer på dem innan jag ger ut några detaljer. Vi återkoms.
Igår insåg jag att jag måste varit lite stressad när jag till slut fick tummen ur och packade för min panikresa till Ohio. Väl framme på hotellet saknade jag:
Nattvakten i receptionen hjälpte mig med tandkrämen, morgonditon halade fram en kam till mig men sedan tog det stopp. Man kan tydligen inte låna trosor i receptioner.
Hmm... Det där blev visst mer än fem. Jaja, det finns gin kvar.
