Är det färdigt snart?

Jag var och såg David Mamets senaste film: Red Belt. Den var deprimerande, trist, och tråkig. Så långt från fullkomligt underbar man kan komma, det var länge sedan jag övervägde att gå ut från en biograf innan filmen var klar.

Jaja, vad är en tidig fredagkväll?

Hur jag fann Jesus i mitt köksskåp

Eller, jag har snarare funnit Jungfru Maria i mitt hörnköksskåp. Hon verkar ha flyttat in där på obestämd tid och jag har inga som helst problem med det. Hon är en diskret och ganska tystlåten rumskompis och än så länge har hon inte försökt frälsa mig en enda gång. Hon trivs väldigt bra i sällskap med det religiösa brödet.

Så här ser hon ut:

Kemilab

I kväll har jag diskat, ätit sushi och kemilabbat! Jag testade den här teorin.

1. Man behöver ett nagellack, jag valde det här som heter Flashbulb Fuchsia. Det är jätterosa.
2. Dessutom behöver man Cooking Spray, vad det heter på hemländska vet jag inte, den kan se ut så här (Det räcker med en flaska om du bara ska labba):
3. Följ instruktionerna i filmen. Spraya gärna naglarna i diskhon.
   
4. Gå runt och låt bli att ta på saker eftersom du är oljig om händerna.
5. Följ filmens råd och lev ett glamoröst liv.

Efter endast ett labbtillfälle kan jag berätta att det verkar fungera, jag har fina orispade naglar efter bara några minuter. Om det hela beror på

• kemi
• magi
• att man ogärna pillar på något överhuvudtaget när man dränkt sina händer i olja,

det vet jag inte. Men det funkar.

Livsfarligt

Jag envisas då och då med att hushålla på jobbet på något underliga tider på dygnet, som i kväll när jag snubblade ut genom hissen nere i garaget klockan tio i tio, fullt beredd att möta allsköns monster och våldsverkare. Det vet man ju, att i garage efter klockan nio, där håller onda människor till, precis som overksamma människor finns på banken efter klockan tre.

I garaget fanns bara jag, mina obekvämaste skor, Amir, Sectrabilen och en vit, stor minibuss, En typisk våldsverkarbuss, en sådan som den onde mannen som inte var Hannibal hade i "När lammen tystnar". Utanför prasslade det konstigt i träden och de blommande japanska körsbärsträden stirrade på mig på ett skrämmande, rosa sätt så där som bara körsbärsträd kan. Pelarna i garaget var ovanligt många och kunde gömma minst en busslast förrymda fängelsekunder och en handfull vampyrer. Hela vägen till bort till Amir påminde jag mig själv att jag inte skulle hjälpa någon flytta möbler om de så bad mig på sina bara knän för det är så man hamnar på botten av en brunn i någons källare. Det har jag sett på TV.

Fram till Amir kom jag, trots allt, och ut ur garaget kom både han och jag. Det onda prasslandet i träden var bara vattenspridarna som porlade och träden var egentligen bara vackra att se på. Jag kan bara anta att minibussen tillhörde någon hårt slitande fotbollsmorsa som tvingats jobba över hon med.

Det är livsfarligt med livlig fantasi.

Cinco de Mayo

I jakten på det kompletta högtidssåret har vi idag kommit fram till en av årets Mexikanska högtidsdagar: Cinco de Mayo.

Vi i Milford har firat med en Margareta, guacamole, grillning, pico de gallo, jordgubbar och precis lika tramsig humor som vanligt.

Diskho -h = disko!

Alldeles nysvettig och glimmrande hänger jag lite lagomt utpumpad på mitt vardagsrumsgolv i väntan på att duschbehovet ska infinna sig, det borde komma vilken sekund som helt nu. Jag har varit ute och kutat en runda och det gick nästan bra, 5 nya miles under bältet och inget ont i foten alls. Finemang.

Kristian och jag har chattat lite idag, vi var som vanligt löjligt smarta, se bara här:

Chottlips says: Någon borde säga åt mig att gå ut, det är sol och fint där.

Kristian says: Det är sol där ute! Ut, ut, ut!

Chottlips says: Vill inte, trivs bättre här.

Kristian says: Du måst int.

Chottlips says: Okej.

Kristian says: Man får trivas där man är.

Chottlips says: Men jag är tjock... Och jag borde springa. Och diska.

Kristian says: Jag är tjockare. Bjud in en pojke

Chottlips says: Vill du komma? Du är den enda pojken jag vill bjuda in.

Kristian says: Det vet du att jag vill, och jag diskar gärna. Nästan hellre än jag springer. Kan man inte installera ett löpband vid diskhon? "Då kan frugan både göra nytta och hålla sig slim!"

Chottlips says: Haha!

Kristian says: Hmm, kanske inte tas emor så väl av alla, men jag hoppas ändå det kommer bli årets julklapp

Chottlips says: Ett löpbandsdisko-kit...

Chottlips says: Diskho, alltså. Inte disko. Fast det funkar det med.

Kristian says: Ja, man måste ju ha riktiga diskskor också! Eller diskor?

Chottlips says: "Vill du dansa diskho?" "Ska vi gå på diskho?"

Kristian says: Åh, det låter ju kul! Tror det var så här de där bubbel-diskona föddes: De flyttade inte diskot till diskhon, utan diskhon till diskot.

Han är inte riktigt klok, den där Kristian, men himla bra och smart.

Ett ögonblick i sänder

Jag pratade nyss med min bästa Marina. Hon och hennes bästa Rikard har fått en liten son, en Nils. Nils är vacker som en dag men också väldigt sjuk och de har det förfärligt träligt i sin lilla familj just nu.

Men, allt det där svåra till trots, gör de där tre det enda jag tror man kan göra när livet passar en stoppbollar: De tar ett ögonblick i sänder. De spela lite efter örat, som vi säger här. De försöker leva i nu:et. Jag är dålig att vara i presens själv så jag vet hur svårt det är, jag är mer av en passé simple eller kanske pluskvamperfekt-person så jag lyssnar och tänker och ser på dem med samma beundran jag har för folk som inte svär eller tänker först och talar sedan. Det är andra saker jag inte bemästrar så värst väl.

Vi samtalade bara kort och jag vet inte om vi pratade om det som var viktigt, egentligen. Men, jag fick höra på hennes röst och just där och då var den både stark och bärande, hon sa att idag var det en bra dag, och jag fick berätta att jag sett fotografierna och att Nils minsann var guds gåva till mänskligheten. Minst. Jag fick berätta att vi saknar och tänker och gormar här och ibland gråter vi lite också fast inte så mycket just nu. Och så fick jag berätta att de är gruvligt duktiga när de tar ett ögonblick i sänder.

Maror

Jag drömmer mardrömmar om demosystem nu för tiden. De åker till fel adresser, de försvinner på konstiga sätt, grafikkort strular och jag hinner inte installera allt som måste vara på dem.

I mose vaknade jag halv sex, med hjärtat i halsgropen, efter att ha rivit ner monter och insett att våra grannar (jag tror det var Stryker) hade snott hälften av vår utrustning medan jag kröp runt på golvet och letade efter kablar.

Efter juni blir det lugnt igen, har jag hört.

Dating 101

Jag har nu provat på datinglivet i USA i nästan 18 månader och jag har lärt mig en massa saker. Se bara här:

• Man kan ha sin första date på ett tivoli, det funkar bra speciellt om man tar upp Chotten i en bergochdalbana. Instant kram.
• Man kan ha en date på IKEA, köttbulledelning à la Lady och Lufsen kan vara lite sött.
• Man kan ha en första date på lågprisvaruhus. Det behöver inte vara lyckat men man kan hitta en fin blå tekanna.
• Man kan hamna i gräl på sin första date. Det betyder oftast att det inte blir något mer.
• En tredje date betyder inte att man måste göra något. Alls.

Fantastiskt, jag blir bara smartare och smartare vad tiden lider. Snart blir jag 32, det är det nästan bara ni som vet. Alla här tror att jag blir ungefär 28.

Oj.

Paus

Vi tar lite paus i allvaret och gör en iakttagelse istället.

Jag hade en gästdiskare i helgen, han var snäll och diskade vad som kan betraktas som en mindre busslast med smutsiga tallrikar och glas medans jag villade runt i lägenheten, var i vägen och gjorde kaffe. När mitt lilla diskställ var fullt gav han upp och tog ett par steg tillbaka och då såg jag vad han hade gjort:

Han hade stoppat alla besticken upp och ner i bestickkorgen, upp och ner som i att alla skaften stod uppåt medan taggar och eggar stod neråt. Fel håll, helt enkelt. Jag har sett andra som gör så och jag frågar nu, varför gör ni så? Det finns ingen rim eller reson till tilltaget; det blir trängre i korgen och den viktiga änden på besticken får stå i vätan längre och mögliga gafflar kan inte vara goda. Varför? Nå?

Det är lite som det här med julgransbelysningen jag tvingas gå igenom varje jul. Alla normala människor sätter på julgransljusen efter pryttlarna och hjärtana men innan glittret, det blir bäst så, det vet man ju. Konstigt nog är det i princip bara jag och min familj som är normala dagarna precis före jul, jag brukar skylla på högtidsstress hos er andra. Hur jag ska förklara bestickproblemet vet jag inte, det verkar inte kunna gå att skylla på varken helger eller högtider utan snarare vara ett åretruntproblem. Tankar och kommentarer, någon?

I kväll har himlen ingen skrud

Krama någon du tycker om idag. Krama någon du inte känner.
Säg något snällt.
Gråt gärna och om du vill och kan, kan du prova att le genom tårarna.
Skapa en liten pöl av gråt på ditt skrivbord. Doppa fötterna i den.
Svär åt en dator men förlåt den för dess dumheter.
Svär åt allt möjligt. Strunta i att förlåta. Var bitter. Och arg.
Uppskatta regnet.
Håll i något som är tungt. Känn dig tung. Håll i dig själv.
Förstå att orden inte alltid räcker till men att tankar kan resa väldigt långt. Särskilt de varma, de lyfter lika lätt som varm luft stiger.

Kom ihåg något Karin Boye skrev som du föll för när du var tonåring:

I kväll har himlen ingen skrud.
Han huttrar naken.
Och aldrig såg jag förr hans blick
så alltför vaken.

Säg, när du somnar in i kväll:
En dag är vunnen.
På vägen där man mister allt
en rast är hunnen.

Så skall du leva dag för dag
och ständigt mista,
och ändå vilja vara kvar
in i det sista.

Så skall du finna livet starkt,
som orkar brinna.
Så skall vart miste bli en vinst --
ty du skall hinna

allt längre mot den livets grund,
som fött dig naken
och bortom alla drömmars svek
är själva saken --

tills i ditt största mistes stund
din själ förbrunnen
går till de släckta ljusens stad.
En dag är vunnen.

Till

Säg det bara, så gör jag allt jag kan. Jag skickar syster, mamma och pappa till er, jag kommer över själv om det behövs.

Säg bara till.

Världen är inte rättvis och just nu skickar jag så varma och starka tankar jag bara kan till två stycken fina i en bil på väg till Skåne.

Les vrais, vrais gentilhommes

Jag susade med berått mod ut genom dörren, hjälpt av gravitationen, en smal trappa och en något överfylld tvättkorg som lite halvt om halvt glidit ur mitt grepp, nästan rakt i famnen på min genomrare granne och hans kompis som stod på trottoaren utanför. Det är den där grannen till vänster (om man står vid Amir och tittar på mitt hus) som brukar påminna mig att inte glömma nycklarna i dörren eller låta ljuset stå på i bilen allt för ofta.

Han, ja.

När jag ovigt dumpat tvättkorgen på verandan och hej-hej:at jovialt men stressat kastade jag mig upp för att göra om operationen med en än större börda när grabbarna där ute fick mål i mun och hojtade:

- Hey Char, let us do this for ya! This is heavy stuff you have here!

Sedan släpade den ene ner den första lasten till bilen och bråkade in den i framsätet medan den andra trampade in i lägenheten och balanserade ner nästa lass. Jag var fullt sysselsatt med att protestera lite mjäkigt och förvånat titta på.

- You sure you don't want to borrow my truck!

hojtade sedan grannen roat innan jag tackade in excess och körde därifrån, glatt vinkande genom soltaket.

Tankspridd

När man råkar missa att stanna vid sitt hus både en och två gånger på en dag, ja till och med på en och samma resa hem, då vet man att man har alldeles för mycket tankar i huvudet.

Jag tyckte det var ett bra mätetal.

Jobbigt

Igår när jag var ute och sprang på lunchen var det 25 grader och nästan för varmt för att jag skulle orka runt mitt varv.

Gud vad jobbigt det är med sommar!

Om att jobba hemifrån

Jag kan jobba hemifrån ibland. Det är störtskönt, man behöver inte duscha eller klä på sig eller borsta tänderna och man kan sitta i soffan med en filt istället för vid ett skrivbord i ett dragigt kontor.

Ta som exempel just den här veckan, jag har 160 sidor viktig RFP (Request for Proposal, ett enda långt och mardrömsframkallande frågeformulär som ofta inleder en inköpsprocess) att färdigställa men väldigt svårt att få lugn och ro att skriva ihop all min säljighet varpå jag i morse bslutade mig för att sitta hemma i soffan och fundera på alla problem som just mitt PACS kan lösa. Jättemånga saker.

Jag är, efter en fokuserad insats idag, 50 sidor längre fram och helt plötsligt tillbaka där jag skulle vara rent planeringsmässigt. Dessuotm har jag ätit ett kiloton med choklad och sprungit bort till Linda för ett snabbt lunchprat mitt på dagen.

Jag trodde inte det var möjligt, men jag kan tydligen jobba effektivt hemifrån.

Trasigt

Min lägenhet är trasig, den har Lars, Mia- och Juliaformade hål i sig. Dessutom står det flera tomma sängar och häckar här och i duschen finns det för många schampooflaskor kvar. Och så är disken onaturligt diskad. Det står ovanligt många små, rosa yoghurtar kvar i kylskåpet, likt en flock vilsna kor, och bredvid dem bräker geten från i helgen eländigt och ensamt efter sina ägare.

Vart felanmäler man sånt här? Vilken sorts hantverkare kommer jag behöva? Kommer de vilja börja laga lägenheten så där ogudligt tidigt som alla hantverkare vill? Kommer de ta av sig skorna? Täcks det här av hemförsäkringen?

Kom tillbaka!

Tio för de stora

Och fem för de små.

Get

Vi gillar getost, se bara på de senaste dagarnas prestation:

• Torsdag - Mia: Get i sallad med Anjoupäron och valnötter.
• Fredag - Mia: Get i potatisbakelse, Charlotte: Get i ravioli.
• Lördag - Mia: Get i sallad med jordgubbar och kanderade valnötter, Alla: Grillad get och honung på vitt bröd.

Jag undrar hur vi ska laga till söndagsgeten, om ni har några förslag är det bara att hojta till. Och ja, så klart att vi måste ha oss en get imorgon, hur skulle det annars se ut?

Vägen hem

Det relativa kan vara bra fantastiskt, speciellt när det tog oss fyra tolv timmar att resa de knappa fyra timmarna hem. Relativt sett är tolv timmar på knappa fyra ganska orelativt, men det är sånt som händer när man måste stanna för karusellåkning, glassätning och havskikning lite varstans på vägen. När man dessutom måste stanna för att leka på Outlet framåt kvällningen blir det lätt så att tiden flyger sin kos.

Nu är vi hemma igen, med trötta men glada sinnen, en ny, läcker dräkt som sitter som en andra hud och en biljon nya minnen och skratt inbrända i vårt grumliga gråa. Har jag sagt att jag är nöjd?