Jag köpte en ny Garmin igår och idag var jag ute och sprang med honom. Snart har jag lika mycket elektronikfunktionalitet med mig när jag springer som när jag gör allt annat i min vardag:
2, 3 och 4 är i princip en och samma prylemojj men det känns ändå lite larvigt, man kan verkligen göra prylsport av det mesta nu för tiden.
Det är svårt att vara kändis och etter värre är det att att råka ut för dem ständigt och jämt. Fast, det är väl själva definitionen på kändisskap, att vi andra inte kommer undan dem som innehar det. Det senaste inom kändis-TV kom jag att lära mig om nu i veckan när jag oskyldigt tittade på dumburken med Pontus och Linda och jag säger som Obelix gjorde om de gamla romarna: De är inte riktigt kloka, de dära celebriteterna.
Sedan länge har vi kunnat titta på hur kändisar gör olika saker de inte kan på TV, det finns Celebrity Apprentice, Celebrity Fit Club, Celebrity Poker, Dancing With the Stars och kändisarkörer som trallar i tid och otid. Ibland är det lite kul men oftast är det inte så mycket att hänga i granen alls och jag tror inte att det senaste tillskottet, Celebrity Circus kommer imponera på mig så värst: Avdankade 80-talsskådisar och kortväxta individer i tights på trapetser är inte min grej, så är det bara.
Nu är frågan, vad kommer sedan? Celebrity Surgeon, kanske? Det finns säkert någon som skulle titta på om Ozzy Osbourne skulle testa på att bli neurokirurg. Det skulle framför allt inte förvåna mig om det finns någon som ställer upp och vill bli opererad också. Celebrity PACS-ingenjör? Varför inte, det finns trots allt tristare yrken och jag tror att Jenna Jameson skulle kunna göra under med ingenjörandets annars så låga status.
All day
Staring at the ceiling
Making friends with shadows on my wall
All night
Hearing voices telling me
That I should get some sleep
Because tomorrow might be good for something
Hold on
I'm feeling like I'm headed for a
Breakdown
I don't know why
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell
But stay awhile and maybe then you'll see
A different side of me
I'm not crazy, I'm just a little impaired
I know, right now you don't care
But soon enough you're gonna think of me
And how I used to be
Me
- You know what?
- What?
- There's nothing you can do if she doesn't want to herself.
- ...
*djup suck*
Jag skulle ha skrivit om något roligare idag men när jag väl kom hem var det den här sången jag hörde först så det var här vi hamnade. Jag tog semester ikväll. Semester från helgjobb, svåra älskade och annat fanstyg. Jag åt god mat, skrattade och drack mojitos. Jag dödade mygg och knott och blev hemkörd av en nästan lika lurig Pontus, jag hoppas han klarade sig hem utan olyckor på vägen. Imorgon har allvaret jagat ifatt, alldeles säkert. Jag lovar.
Som att dela ett litet bo med fyrans sandpapper är det att att leva ibland. Man vänder och vrider på sig, stretar och spjärnar emot och försöker undvika det onda, men hur man än gör är fyran där och gnager och ettrar sig mot huden och själen. Det enda man kan göra är att vänta på att trean kanske ska komma och ta över och att tvåan och ettan så småning om dyker upp. Det blir bättre, tror jag. Hoppas jag.
Den här veckan har inte varit bra och idag har nog varit bottennappet. Nu kan det bara gå uppåt.
Eller?
Jag tog Bachelor nummer mycket under armen och drog med honom på turistig båttur i den Connecticutska arkipelagen idag; solen sken, vinden hade mojnat och mitt kylskåp var lagom fullt av picknickvänlig mat i allsköns färger och smaker (Broccoli med grönmögelostguck, rödlök och valnötter, sparris i en senapsvinaigrette, filodegsknyten fyllda med kyckling, mango och äpplen, fruksallad, rabarberpaj och full bar). Båtturen var skön och avslappnande men filtliggningen var det som förgyllde dagen. Jag är ruffsig i håret, mätt i magen, fräkenkindad och sudokukvoten för i år har jag fyllt redan. Tyvärr är jag också ganska röd på armarna och på bröstet efter ett par timmar i solen, man ska tydligen smörja in alla kroppsdelar man exponerar för de yttre elementen, inte bara ansiktet. Jag tror jag lärde mig det redan förra året och året innan det och yttermera året innan dess, men jag är väl lite trög ändå.
Igår kom den i alla fall: försommaren.
Det var över 20 grader i flera timmar och om man kunde ha överseende med halvstormvindarna var det nästan trevligt ute. Idag var det än bättre; 23, 24 grader och bara snälla vindar och blåa skyar att vända bicken mot. Vilken dag som helst kan man börja spana fräknar på en näsa nära mig. Väldigt nära mig. På mig, typ.
Vad gör man då när försommaren kommer? Jo, man bejakar sin inre Pamela Anderson och springer barfota och långsamt i alla vattenbryn man kan hitta. Jag gjorde det igår och jag gjorde det idag och gudarna ska veta att jag gör det bra; bra tempo, lagom vattenstänk, fina vinklar och glansigt hår.
Pamela skulle vara stolt om hon såg mig.
Hur självständig, tuff och pojkig en Chotte än må vara blir hon alltig själaglad över blommor, speciellt om hon inte behövt köpa dem åt sig själv.
Tack Mamma och Pappa, de var jättefina.
Om det finns något som heter "the European Space Agency" finns det så klart även en "Brooklyn Space Agency". Varje burrough i New York med någon slags självkänsla har givetvis en högt flygande specialorganisation, det borde vem som helst inse. Båda de ovanstående agenturerna jobbar med riskfyllda uppdrag och höga höjder; ESA med raketer och rymd och dylikt medan BSA mest består av mobsters som kastar folk från toppen av byggnader. Det var vad dagens lunch lärde mig.
"The Brooklyn Space Agency will take you to the top of the Cyclone and kick you the fuck off!" utbrast min bästa projektledare över sin pre-fredags-öl till mig som förklaring på vad skillnaden egentligen var. Jag tror inte jag ska söka jobb där riktigt än.
Hur gör man när livet är ofattbart sorgligt och fel? När ens vänner far så illa att man går runt med knutar i magen och inte vågar ringa för man är rädd både för och om dem? När verkligheten saknar ord att förklara hur man känner och avståndet gör att man mest vill falla genom marken och kanske, med lite tur, hamna på en bättre och rättare plats, en plats närmare dem med en sval hand mot en varm kind och ett knä för ett trött huvud?
När det finns frågor men inga svar?
När ens vänner frågar hur de ska leva fast de inte riktigt vill och hur de ska kunna säga något när orden inte kan beskriva det onda de upplever? När verkligheten är att de förlorat något så älskat och kärt som ett barn?
Jag vet inte, jag. Jag har ärligt talat ingen aning... Men, jag tror på det där som Cajsa Warg ska ha sagt: Man tager vad man haver och sjunger det man kan. Det funkar lika bra bland byttor och bunkar i köket som i duschen om morgonen eller på stranden en lördagsmorgon när solen knappt gått upp. Det funkar på jobbet och går oftast hem när man får oväntat besök, det har tagit mig igenom både tandagnisslan och hjärtligt förtret. Att ta det man har och sjunga det man kan är att göra så gott det bara går, så mycket mer kan man oftast inte göra, speciellt inte när det är svårt. Att leva som Cajsa Warg betyder absolut inte att man tar livet eller, för den delen sjungandet, med en klackspark, det betyder inte heller att man är slarvig eller lättsinnig på något vis, det är mer ett överlevarbegrepp, ett styrketecken. Förmågan att klara sig, varken mer eller mindre; att kunna konservera energi, att ta livets sorger och lyckor med ro, att vila lite i vardandet.
Det är ingen skam i att sitta på golvet och jämras över sitt brustna hjärta, det är inte heller fult att ta paus från livet och det är absolut inget underligt med att vilja stanna livsbussen och hoppa av. Ett litet tag. Ibland handlar det bara om att överleva, att komma ihåg att andas och blinka och hålla temperaturen. Att göra som Mora Träsk-farbröderna och gå runt när det är bergigt, klättra över när det är snårigt och krypa under när det finns broar.
Spinningkarriären får kanske läggas på is ett slag, se här vad kul jobb man kan söka.
Som gammal, avdankad rymdingenjör känner man genast hur det rycker lite i tyngdlöshetstarmen och min första tanke när jag läste annonsen var "Aldrig att jag löder fast solcellerna på rymdstationen, de går ju bara sönder hela tiden!". Av erfarenhet blir man vis och solceller och jag var aldrig så värst bundis ens i våra mest harmoniska ögonblick. Dessutom vet jag att de blir vassa när man har sönder dem och jag tänker inte vara den första som sticker hål på min rymddräkt med en solcell. Icke!
Jag har ändå börjat fila på min ansökan lite lätt utifall min solcellsfobi skulle gå över.
- Check på den. Man är ju ingenjör, liksom. R Y M D-ingenjör om man ska vara noga och det ska man.
- Ja, resonera har jag gjort sedan barnsben och minnet måste vara gott för jag kommer ihåg mina ungdomliga resonemang. Jag hade fel väldigt ofta på den tiden.
- Ja, under kortare perioder.
- Jag har full koll på både uppåt och neråt.
- Se bilaga 2, min senaste stickning.
Jag tror jag fortsätter imorgon, det är jobbigt att söka jobb, dessutom måste jag sticka klart bilaga två.
Veckans countrylåtstext är Brad Paisley's "Ticks", en naturnära och rar liten bit som får mig att tänka lite på Tord - den mest fästingsrädda person jag vet.
Everytime you take a sip
In this smoky atmosphere
You press that bottle to your lips
And I wish I was your beer
And in the small there of your back
Your jeans are playing peek-a-boo
I'd like to see the other half
Of your butterfly tattoo
Hey that gives me an idea
Lets get out of this bar
And drive out into the country
And find a place to park
'Cause I'd like to see you out in the moonlight
I'd like to kiss you way back in the sticks
I'd like to walk you through a field of wildflowers
And I'd like to check you for ticks
I know the perfect little path
In these woods I used to hunt
Don't worry babe, I've got your back
And I've also got your front
I'd hate to waste a night like this
I'll keep you safe you wait and see
The only thing allowed to crawl all over you
When we get there is me
You know ever guy in here tonight
Would like to take you home
But I've got way more class than them
And that ain't what I want
'Cause I'd like to see you out in the moonlight
I'd like to kiss you way back in the sticks
I'd like to walk you through a field of wildflowers
And I'd like to check you for ticks
Oooh, you never know where one might be
And oooh, there's lots of places that are hard to reach
I'd like to see you out in the moonlight
I'd like to kiss you way back in the sticks
I'd like to walk you through a field of wildflowers
And I'd like to check you for ticks
Oh, I'd sure like to check you for ticks.
Innan jag flyttade hit var min verklighet sådan att i princip varje individ hade ett jobb. Ett jobb per skalle, det var så Gud tänkte när han satte sig ner i början på sin arbetsvecka och designade Jorden. Självklart har jag levt med arbetslöshet i familjen och jag har hört talas om att hemmafruar, det fanns det i Sverige någon gång på 50-talet, men i övrigt är det ett jobb och en person som gäller.
Så är det inte riktigt här, att ha det så bra ställt att man bara behöver ett jobb för att kunna få sin ekonomi att gå ihop är inte något som givet. I min bekantskapskrets klarar sig de flesta bra på det de tjänar på sina jobb, bra nog för att inte behöva knäcka extra på nätter, kvällar eller helger. Dessutom skulle jag påstå att många av oss jobbar mycket extra ändå, på just kvällar, helger och nätter, att det inte skulle finnas tillräckligt med timmar på dygnet att få plats med några extra jobb på. Trots detta har jag en kollega som under en längre period jobbat extra på Sears under 18 månader och man hör ständigt och jämnt om ensamstående mammor som har tre, fyra tjänster att se till på en samma gång. Jag har hittils inte räknat mig till den här gruppen hårt slitande personer, men nu är det dags att trappa upp lite. Saken är nämligen den, att jag har fått erbjudande om ett andra arbete och en andra karriär så långt från ingenjörande och PACS man kan tänka sig.
Av alla saker man kan göra i hela världen ska jag jag nu föärsöka bli spinninginstruktös!
Ta-dah!
Om ett par veckor ska jag gå på kurs och sedan ska jag tjäna 40 dollar i timmen på att skrika och svettas på folket på mitt lilla gym. Lite tramsigt känns det, för inte katten är jag någon typisk spinningpersonlighet, även om jag tycker det är ganska kul. Om ni tycker jag börjar klä mig för mycket i spandex och börjar bli alldeles för bubblig och blond, får ni härmed stränga order om att göra en intervention och avbryta det hela illa kvickt.
Min bästa Mike från Arkansas lär mig nya saker i parti och minut. Igår var vi ute och drack öl, åkte båt och berättade historier om vår ungdom när han drog till med ett ny, fin term till mig: Beer gettin' store. Beer getting store som i Systembolaget, det blir nog inte mer sydstatsk charmerande än så.
Ikväll frågade han mig om jag aldrig haft grocery store feet också. Försten till att gissa vad det är får en kram.
Rätt åt fanders kan jag bara anta, för vet ni vad som hände i dag?
De här hände.
De hände sig rätt in i min garderob och sedan ner i min resväska.
Herrejösses.
Jag skäms och ska snart lägga mig ner och dö, jag måste bara åka till Seattle och leka mässa ett par dagar först. I mina nya kläder.
The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.
- You don't have sex for fun, Charlotte.
Så sa Trånaren mig härom dagen när vi pratade om mitt senaste manliga prospekt, det där jag har i Providence. Jag blev lite ställd och tappade nästan en 15 kilo tung hantel i pannan på mig själv, det är underligt när människor man hävdar och tror inte känner en så bra faktiskt slår till huvudet på spiken alldeles för väl.
- So, tell me, what's up with you and this guy?
Jag har inte lättsinnig sex, inte för att jag är pryd utan för att sovrumsaktiviteter för mig hör samman med en stor portion intimitet, något man bara har med personer man släpper in på livet. Jag förstår mig inte heller på konceptet "casual dating", det finns inte på min karta och om jag ändå sysselsätter mig med det är det något som är fel. "Casual dating" kräver disciplin, distans och kommunikation och är det något jag har svårt för är det de där tre, speciellt allihopa tillsammans.
Antingen är det något som är fel eller så är det så att jag inte betraktar det som lättsinnigt trots allt. Men, det känns inte som om det är något mer, det är nog snarare något som är fel och snart, snart måste jag börja vara ärlig mot mig själv och alla inblandade igen.Jag och Garmin är bra vänner. Eller, vi är snarare bästa vänner. Eller, ska jag vara riktigt ärlig så är det ett ganska skadligt förhållande vi har, han och jag. Jag är beroende av Garmin. Utan Garmin hade jag inte varit här idag.
Igår for jag till Providence, Rhode Island, för att träffa Bachelor nummer Mycket igen, den senaste namngivningsmetoden har jag redan kastat ut genom fönstret men ni får försöka hänga med ändå. Det är en hyfsat rejäl biltur upp dit och jag var lite försenad när jag kastade mig in i bilen vilket är min enda ursäkt till att det blev som det blev. När jag klickade mig igenom mina sparade resmål för att åter igen hitta bachelorens adress tittade jag inte så noga på vad jag valde för slutdestination, om det slutade på Rhode Island räckte det bra för mig. Tyvärr hade jag glömt bort att familjen Liten/Stor och jag hade varit i Newport, Rhode Island för inte så länge sedan, en stad som inte är Providence, Rhode Island alls, varpå min resa till just Providence, Rhode Island blev lite tillkrånglad. Och onödigt lång.
Lite som att köra från Linköping till Norrköping via Åtvid, kan man säga. Man ska tydligen hålla koll på vägskyltarna även om man har en GPS. Go figure.
Det tog bara en timme extra och Bachelor nummer Mycket var väldigt förstående. Snavcka om tuvr.
Jag var och såg David Mamets senaste film: Red Belt. Den var deprimerande, trist, och tråkig. Så långt från fullkomligt underbar man kan komma, det var länge sedan jag övervägde att gå ut från en biograf innan filmen var klar.
Jaja, vad är en tidig fredagkväll?
Eller, jag har snarare funnit Jungfru Maria i mitt hörnköksskåp. Hon verkar ha flyttat in där på obestämd tid och jag har inga som helst problem med det. Hon är en diskret och ganska tystlåten rumskompis och än så länge har hon inte försökt frälsa mig en enda gång. Hon trivs väldigt bra i sällskap med det religiösa brödet.
