Fotbollssvenska för nybörjare:
Domarjävel, bollhelvete, jävla spanjarder och skitpassning.
Med den vokabulären kommer man långt.
Jag funderar på avslut och behovet av sådant. Om att ha avslut för kunna gå vidare, om att jag fortfarande straffar ut mig själv genom att inte kunna släppa taget om då:et för att leva i det dära nu:et. Jag är väl fortfarande lite av sorten som anser att nu:et är ganska överskattat men hur man nu än må vrida och vända på det så slår det oftast då:et med hästlängder.
Nu, alltså.
Det är där alla de coola kidsen hänger, har jag hört.
Man kanske borde fara förbi och se hur det är någon gång? Det trista är att det är ett slutet sällskap, invitation only och så där. Inte ens liten Garmin hittar dit, jag har försökt och letat så länge nu men vad jag än pillar in på GPS:en så kommer jag inte dit.
Vad gör man när rädslan för nu:et håller en tillbaka? Vad gör man när man fastnat så till den milda grad i vinkelvolten att man inte kommer ut? När man gjort en så komplicerad geometrisk övning av sig själv att inga matematiska lagar håller för att beskriva en? Ni vet, det där med att en trekant alltid kan summeras till 180 grader? Det är inte jag, jag är säkert minst 230 grader. Med råge.
MVH
/Ert matteprov i etern
... Om bra och gratis musikmixningsprogam som finns ute på interwebben. Jag orkar inte leta själv.
Som vanligt i storsportsammanhang tar jag mig i kragen och blir fantast och fanatiker i och över allt möjligt man kan tänka sig, just nu är det självaste fotbollen och EM:et och allt det dära. En handfull av oss patrioter smet från jobbet tidigt idag för att titta på, vad vi alla misstänkte skulle bli årets fiasko, Sverige-Grekland matchen.
Det enda jag kan säga är:
Grattis Sverige!
Det bästa med det hela är att man kan gå till sr.se och lyssna på Lasses och Ralfs underbara referat av det "jävla skitmålet" om och om igen.
- 37 grader. Det är nästan så att det är badväder...
- Nä. Inte då! 40 får det väl ändå bli innan man måste bada?
39 grader Celsius pressade termometern upp sig till i eftermiddags så det blev inget bad för oss trots allt. Vad bidde det då, kan man fråga sig? Jo, det bidde en typisk allt-som-är-gott-middag med bara kalla saker och en himla massa öl på Pontus och Lindas balkong tills dess att myggen blev för inbitna och mina ögonlock börjat sagga ner till knäna.
Värmen ska hålla i sig ett par dagar till innan den drar vidare till andra (sydligare?) breddgrader. Med sig har den haft blixtar och åskväder galore, en sjöblöt sorts fukt och stängda skolor. Tänk att man inte bara stänger skolorna när det är för mycket snö på vintrarna utan även också på somrarna när solen gassar på för mycket, snödagar kan jag förstå men soldagar är något nytt jag fått lägga till vokabulären.
Helgen har jag ägnat åt ett lamt men underhållande försök till camping, ett strandbesök med förödande effekter på min baksida och till att bli spinninginstruktris. Det är inte klokt vad mycket man hinner med när man lägger manken på stranden ett par timmar.
Idag slog sommaren till igen: 30 grader, lätt bris och sol från alla tänkbara vinklar. Jag tog med mig min bok och min solskyddskräm och gick till stranden i ett försök att slappna av och vara ansvarig på en och samma gång. Det gick bra till ungefär 30%, 70% av mig kan rapportera första gradens brännskada. Åter igen har jag lärt mig att jag inte ska gå till stranden själv, det finns alldeles för mycket hud jag inte kan nå när jag ska gnida in mig själv. Sedan finns det även hud jag glömmer bort och negligerar: För första gången är jag till exempel solbränd i armhålorna och mina ljumskar kan man använda som avskräckande exempel i vilken hudcancerutbildningsfilm som helst.
Men just där och då var det ganska skönt. Just nu och här är det inte fullt lika mysigt.
Amir är åter från de döda. Det är tydligen så att man inte ska ha korrossion på insidan av sina batterikablar för då kan det bli illa och dåligt. Vi fick en ny och nu morrar han som en tiger igen.
Så skrev Pappa i ett mail till mig idag: Vilken dag! Och ja, det har varit en sjusärdeles till speciell dag idag; en jag känner la fram sitt exjobb och hade sig och blev godkänd, en annan jag känner ska börja jobba i Danmark och en tredje jag känner packade ihop, la ner och hälsade hem.
Amir är död, allihopa. Jag är lite upprörd.
Linda och jag satt på min veranda ikväll, det var varmt och jag tror att både hon och jag hade saker att lätta hjärtana från. Det var hon och jag, fem ljus, jordgubbar, vitt vin och en radio inställd på countrykanalen 92,5, en härskans massa mygg och ett infernaliskt mörker matchat med syrsor och nattliga hundpromenadörer. Jag undrar lite varför vi inte gjort det här tidigare, det är inte precis så att vi saknat sommarnätter, mest bara disciplin och projektledninng.
Skönt var det i alla fall.
Sommarnattsskönt. Vardagsskolkninggsskönt. Semesterskönt.
Jag köpte en ny Garmin igår och idag var jag ute och sprang med honom. Snart har jag lika mycket elektronikfunktionalitet med mig när jag springer som när jag gör allt annat i min vardag:
2, 3 och 4 är i princip en och samma prylemojj men det känns ändå lite larvigt, man kan verkligen göra prylsport av det mesta nu för tiden.
Det är svårt att vara kändis och etter värre är det att att råka ut för dem ständigt och jämt. Fast, det är väl själva definitionen på kändisskap, att vi andra inte kommer undan dem som innehar det. Det senaste inom kändis-TV kom jag att lära mig om nu i veckan när jag oskyldigt tittade på dumburken med Pontus och Linda och jag säger som Obelix gjorde om de gamla romarna: De är inte riktigt kloka, de dära celebriteterna.
Sedan länge har vi kunnat titta på hur kändisar gör olika saker de inte kan på TV, det finns Celebrity Apprentice, Celebrity Fit Club, Celebrity Poker, Dancing With the Stars och kändisarkörer som trallar i tid och otid. Ibland är det lite kul men oftast är det inte så mycket att hänga i granen alls och jag tror inte att det senaste tillskottet, Celebrity Circus kommer imponera på mig så värst: Avdankade 80-talsskådisar och kortväxta individer i tights på trapetser är inte min grej, så är det bara.
Nu är frågan, vad kommer sedan? Celebrity Surgeon, kanske? Det finns säkert någon som skulle titta på om Ozzy Osbourne skulle testa på att bli neurokirurg. Det skulle framför allt inte förvåna mig om det finns någon som ställer upp och vill bli opererad också. Celebrity PACS-ingenjör? Varför inte, det finns trots allt tristare yrken och jag tror att Jenna Jameson skulle kunna göra under med ingenjörandets annars så låga status.
All day
Staring at the ceiling
Making friends with shadows on my wall
All night
Hearing voices telling me
That I should get some sleep
Because tomorrow might be good for something
Hold on
I'm feeling like I'm headed for a
Breakdown
I don't know why
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell
But stay awhile and maybe then you'll see
A different side of me
I'm not crazy, I'm just a little impaired
I know, right now you don't care
But soon enough you're gonna think of me
And how I used to be
Me
- You know what?
- What?
- There's nothing you can do if she doesn't want to herself.
- ...
*djup suck*
Jag skulle ha skrivit om något roligare idag men när jag väl kom hem var det den här sången jag hörde först så det var här vi hamnade. Jag tog semester ikväll. Semester från helgjobb, svåra älskade och annat fanstyg. Jag åt god mat, skrattade och drack mojitos. Jag dödade mygg och knott och blev hemkörd av en nästan lika lurig Pontus, jag hoppas han klarade sig hem utan olyckor på vägen. Imorgon har allvaret jagat ifatt, alldeles säkert. Jag lovar.
Som att dela ett litet bo med fyrans sandpapper är det att att leva ibland. Man vänder och vrider på sig, stretar och spjärnar emot och försöker undvika det onda, men hur man än gör är fyran där och gnager och ettrar sig mot huden och själen. Det enda man kan göra är att vänta på att trean kanske ska komma och ta över och att tvåan och ettan så småning om dyker upp. Det blir bättre, tror jag. Hoppas jag.
Den här veckan har inte varit bra och idag har nog varit bottennappet. Nu kan det bara gå uppåt.
Eller?
Jag tog Bachelor nummer mycket under armen och drog med honom på turistig båttur i den Connecticutska arkipelagen idag; solen sken, vinden hade mojnat och mitt kylskåp var lagom fullt av picknickvänlig mat i allsköns färger och smaker (Broccoli med grönmögelostguck, rödlök och valnötter, sparris i en senapsvinaigrette, filodegsknyten fyllda med kyckling, mango och äpplen, fruksallad, rabarberpaj och full bar). Båtturen var skön och avslappnande men filtliggningen var det som förgyllde dagen. Jag är ruffsig i håret, mätt i magen, fräkenkindad och sudokukvoten för i år har jag fyllt redan. Tyvärr är jag också ganska röd på armarna och på bröstet efter ett par timmar i solen, man ska tydligen smörja in alla kroppsdelar man exponerar för de yttre elementen, inte bara ansiktet. Jag tror jag lärde mig det redan förra året och året innan det och yttermera året innan dess, men jag är väl lite trög ändå.
Igår kom den i alla fall: försommaren.
Det var över 20 grader i flera timmar och om man kunde ha överseende med halvstormvindarna var det nästan trevligt ute. Idag var det än bättre; 23, 24 grader och bara snälla vindar och blåa skyar att vända bicken mot. Vilken dag som helst kan man börja spana fräknar på en näsa nära mig. Väldigt nära mig. På mig, typ.
Vad gör man då när försommaren kommer? Jo, man bejakar sin inre Pamela Anderson och springer barfota och långsamt i alla vattenbryn man kan hitta. Jag gjorde det igår och jag gjorde det idag och gudarna ska veta att jag gör det bra; bra tempo, lagom vattenstänk, fina vinklar och glansigt hår.
Pamela skulle vara stolt om hon såg mig.
Hur självständig, tuff och pojkig en Chotte än må vara blir hon alltig själaglad över blommor, speciellt om hon inte behövt köpa dem åt sig själv.
Tack Mamma och Pappa, de var jättefina.
Om det finns något som heter "the European Space Agency" finns det så klart även en "Brooklyn Space Agency". Varje burrough i New York med någon slags självkänsla har givetvis en högt flygande specialorganisation, det borde vem som helst inse. Båda de ovanstående agenturerna jobbar med riskfyllda uppdrag och höga höjder; ESA med raketer och rymd och dylikt medan BSA mest består av mobsters som kastar folk från toppen av byggnader. Det var vad dagens lunch lärde mig.
"The Brooklyn Space Agency will take you to the top of the Cyclone and kick you the fuck off!" utbrast min bästa projektledare över sin pre-fredags-öl till mig som förklaring på vad skillnaden egentligen var. Jag tror inte jag ska söka jobb där riktigt än.
Hur gör man när livet är ofattbart sorgligt och fel? När ens vänner far så illa att man går runt med knutar i magen och inte vågar ringa för man är rädd både för och om dem? När verkligheten saknar ord att förklara hur man känner och avståndet gör att man mest vill falla genom marken och kanske, med lite tur, hamna på en bättre och rättare plats, en plats närmare dem med en sval hand mot en varm kind och ett knä för ett trött huvud?
När det finns frågor men inga svar?
När ens vänner frågar hur de ska leva fast de inte riktigt vill och hur de ska kunna säga något när orden inte kan beskriva det onda de upplever? När verkligheten är att de förlorat något så älskat och kärt som ett barn?
Jag vet inte, jag. Jag har ärligt talat ingen aning... Men, jag tror på det där som Cajsa Warg ska ha sagt: Man tager vad man haver och sjunger det man kan. Det funkar lika bra bland byttor och bunkar i köket som i duschen om morgonen eller på stranden en lördagsmorgon när solen knappt gått upp. Det funkar på jobbet och går oftast hem när man får oväntat besök, det har tagit mig igenom både tandagnisslan och hjärtligt förtret. Att ta det man har och sjunga det man kan är att göra så gott det bara går, så mycket mer kan man oftast inte göra, speciellt inte när det är svårt. Att leva som Cajsa Warg betyder absolut inte att man tar livet eller, för den delen sjungandet, med en klackspark, det betyder inte heller att man är slarvig eller lättsinnig på något vis, det är mer ett överlevarbegrepp, ett styrketecken. Förmågan att klara sig, varken mer eller mindre; att kunna konservera energi, att ta livets sorger och lyckor med ro, att vila lite i vardandet.
Det är ingen skam i att sitta på golvet och jämras över sitt brustna hjärta, det är inte heller fult att ta paus från livet och det är absolut inget underligt med att vilja stanna livsbussen och hoppa av. Ett litet tag. Ibland handlar det bara om att överleva, att komma ihåg att andas och blinka och hålla temperaturen. Att göra som Mora Träsk-farbröderna och gå runt när det är bergigt, klättra över när det är snårigt och krypa under när det finns broar.
Spinningkarriären får kanske läggas på is ett slag, se här vad kul jobb man kan söka.
Som gammal, avdankad rymdingenjör känner man genast hur det rycker lite i tyngdlöshetstarmen och min första tanke när jag läste annonsen var "Aldrig att jag löder fast solcellerna på rymdstationen, de går ju bara sönder hela tiden!". Av erfarenhet blir man vis och solceller och jag var aldrig så värst bundis ens i våra mest harmoniska ögonblick. Dessutom vet jag att de blir vassa när man har sönder dem och jag tänker inte vara den första som sticker hål på min rymddräkt med en solcell. Icke!
Jag har ändå börjat fila på min ansökan lite lätt utifall min solcellsfobi skulle gå över.
- Check på den. Man är ju ingenjör, liksom. R Y M D-ingenjör om man ska vara noga och det ska man.
- Ja, resonera har jag gjort sedan barnsben och minnet måste vara gott för jag kommer ihåg mina ungdomliga resonemang. Jag hade fel väldigt ofta på den tiden.
- Ja, under kortare perioder.
- Jag har full koll på både uppåt och neråt.
- Se bilaga 2, min senaste stickning.
Jag tror jag fortsätter imorgon, det är jobbigt att söka jobb, dessutom måste jag sticka klart bilaga två.
