Åk hem med dig nu!

När man sitter på jobbet och funderar över boot.ini och alla dess små egenheter klockan 8 en onsdagskväll, då vet man att man är mer datortönt och jobbgalning än gemene man. Om man dessutom dricker mojitos medan man funderar är man att betrakta som kollega till underligt folk. För övrigt är mojitos är också mat.

Faktiskt.

Det slutade med att jag pratade lite med Pontus som som vanligt löste mina problem så där bohemiskt (eller var det blasfemiskt) och enkelt som bara han kan. Nu har jag svept det sista av mojiton och alldeles strax bär det av mot Miflord.

Natt, natt.
.

T-mobile sucks!

Ilsk.

Som pilsk utan p, det är jag ikväll.

Jag är trött och arg och istället för att tvinga Millennium Falken (jag tänker stava det så) att jobba eller för den delen mig själv att läsa i ekonomiboken sitter jag här och surar. Osten är slut och allra helst vill jag gå över till lilla Butiken Intill och köpa något onyttigt, som glass eller chips eller glass med chipssmak.

Som självterapi kommer här ett litet public service meddelande och då jag syftar till att hämnas och kanske varna någon blivande kund skriver jag det på engelska ity företaget jag ilskar mig över inte säljer så mycket till svenskar. Och det mina vänner, ska ni vara jämrans glada för.

T-mobile sucks, it's the truth, they really, really do. I am forced to use their phone services since my company uses them and I am right now considering finding a new job. I'll do anything just as long as they won't make me use a T-mobile cell phone. Call me if you know of any openings, please. Or, never mind, 'cause you won't get hold of me SINCE MY EFFING PHONE WON'T WORK.

Uhm. Sorry about that.

So, what is the problem with T-mobile, you might ask? It's manifold, I tell you. First of all they have no coverage anywhere. You can be just about anywhere and when you look at your phone it will be struggling to find 1 or maybe 2 bars on the signal scale. I found it absolutely hilarious when I today had problems with getting a signal IN A T-MOBILE STORE. Oh, sorry, I did it again. Is that irony or what? The representative I talked to failed to see the humour in the situation... Strange.

While we're at it, I have a couple of things to say about the people T-mobile employ. They suck. And they don't suck in that fun way that people can suck, no; they suck in an infuriating and absolutely mind numbing way. They have no concept of service and I have still only met one person in possession of something slightly resembling intelligence and competence. And, they never smile. Could it be because all their customers are unhappy, I wonder?

Whatever you do if you're shopping for a new cell phone provider, don't go for T-mobile. If you do I will hunt you down and drop-kick you. All my soon-to-be-former-colleagues think I can do that and you better trust them. Also, if you buy something from them you will be making a deal with the devil and you will be eternally unhappy but that's not as important as the whole drop-kicking part. Remember that.
.

Bah!

Det finns bilder i kameran jag borde publicera och jag ligger efter med bloggandet och usch och fy.

Bäst jag äter lite mer ost.
.

Det sista

Jag sitter på trappen på baksidan av huset och njuter det sista lilla solljuset så här på kvällskvisten. Det har varit 25 grader varmt idag och trots att värmen är flyktig och lätt är det de här dagarna man lever för under Connecticut-hösten; brittsommardagarna (det är väl oftare brittsommarkvällarna man benjuter så här när man inte är lyxhustru och måste arbeta) med syrsesång från de allra envisaste insekterna och fågelkvitter från allsköns luftburna varelser.

Igår trotsade vi natten och körde en sista utebioupplevelse på balkongen väl inbakade i duntäcken och tjocktröjor. Det gick men det var väldigt skönt att komma in igen efter filmen tog slut. Det sägs att resten av den här helgen ska bli precis så här strålande och jag funderar och väljer om jag ska ta mig in till stan eller om jag ska åka ut i skogen och titta på löv. Allt det här känns speciellt bra när man hör om snö i Boden, om frost i Ö-vik och snöstormar i Montana.

Så, ursäkta mig lite medan jag sitter här ute och läser, pratar med min numera påklädda granne, lyssnar på Rigmor, äter ost och dricker bubbelvin.
.

Och vinnaren är...

*trummrulle*

Millenium Falken!

Med de stiliga mellannamnen Snusmumriken och Roomba i engelska parken.

Bildreportage över själva juryarbetet och prisutdelning följer så snart jag har återfått kontroll på min diskusskastade dator, den är fortfarande lite trött i hörnen efter sin höghastighetsupplevelse.

Tack så mycket för hjälpen, allihopa.
.

Ni kan kalla mig 3n1gmA

Jag insåg nyss att jag är ett mysterium. Häftigt va?

Nu när jag försöker rädda det som räddas kan på Den Lilla Lapptoppen Som Trodde Han Kunde Flyga Men Inte Kunde Det (förkortas DLLSTHKFMIKD) har jag rapporterat mina framsteg för var och varannan person jag hittat på Internet. Idag var det Jesper.

Chottlips says: Nu har jag hittat en ny gammal Dell här på kontoret som fantastiskt nog hade en SATA disk i sig så nu har vi kommit igång helt. Datan bootar!

Jesper says: En SATA-disk, och ändå gammal? Wow. Eller, tja... det var ju ändå några år sen de kom. Du måste vara den nördigaste tjejen jag känner till. Ingen annan av mina kvinnliga bekanta skulle ens ha kunnat stava till SATA. Än mindre haft minsta lilla koll på inom vilket härad man rörde sig.

Chottlips says: Jo, ibland blir jag lite nervös av mig själv. Mitt kontor idag är mer galet än vanligt. I förra veckan kom en av våra nyanställda helpdeskare in till mig och sa "Your office is my favourite, it's like a mad scientist lives in here"

Jesper says: Haha.

Chottlips says: Då stod det ett sönderplockat tower, ett helt tower, en sönderplockad shuttle, en IBM laptop och en Dell laptop här. Nu har jag allt det där, en extra skärm, två extra tangentbord OCH en laptop till i knät.

Chottlips says: Och under bordet ligger det ett par utsökta, vita och röda, blommiga pumps. Jag är ett jävla mysterium!

Jesper says: DET är nördigt. Förutom pumpsen. Du borde gå under nördnamnet Enigma! Det är kvinnligt, mystiskt och nördigt i ett. Som Kinderägg ungefär.

Chottlips says: Njae, jag tycker det låter lite för sofistikerat för att vara nördigt.

Jesper says: Skriv det som 3n1gmA istället då. Så blir det jävligt nördigt.
.

Tak! Det är det bästa!

Jag tog Linda i håret (eller var det tvärtom?) och for in till Manhattan idag. Vi returnerade dålig elektronik, brunchade, gick, åkte tunnelbana, shoppade, satt på ett tak och drack drinkar, tittade på solnedgången, åkte bra taxi, gick på bluesklubb och åkte dålig taxi. Den dåliga taxin skällde vi ut och sedan gick vi sista biten till stationen.

Här hemma dammsög Roomban och sedan drack han drinkar själv. Så här ser han ut när han dricker drinkar:

Tävlingen ska ta slut vilken dag som helst. Kanske en tisdag.
.

Debatt och jubileum

"I took a shot of tequila every time Palin said "also" and now I'm dead." Ungefär så sa en jag vet som är underhållande.

Ja, vad gör man när man, lite vissen i kroppen, ska fira sitt tvåårsjubileum i USA en fredag? Jo, förstår ni, man drar sin dator i backen i ungefär 60 km i timmen, man har ont i öronen, öppnar en flaska champagne (på rea!), beställer hem pizza och tittar på gårdagens vicepresidentdebatt på youtube. Med stor sannolikhet kommer resultatet bli ganska intressant, just nu är jag bara halvvägs genom både bubbelflaskan och debattklippen, men jag förutser både fnissighet, yrsel och ilska innan kvällen är färdig. Jag förväntar mig att jag kommer vara klar och ganska lullig runt halv åtta ikväll. Kul! Roomban hälsar. Det börjar bli komplicerat att få in honom i alla inlägg så jag tänker avsluta tävlingen i helgen. Jag lovar det blir rafflande. Så här ser han ut när han hälsar:

Analys. Djuplodad.

Nästa allmäna begäran var visst en ljuplodad analys av Roomban och dess tjänsteutbud à la TV-Sverker. Jag har rullat in en av de tre soptunnorna som står här utanför för att få till rätt stämning och Roomban trycker i ett hörn och skakar. Han vill inte åka soptunna.

Så här ser Roomban ut när han skakar:

Efter att endast ha haft min lille slavpojke i en dryg vecka kan jag säga att jag är väldigt nöjd med mitt inköp och väldigt äcklad över hur lortigt jag lever. Mängden damm han dumpar vid mina fötter är skrämmande och vi är ändå inne på runda två av operation Total Golvsanering på Bredgatan. Han har mycket rörliga delar, något som skrämmer mig, ity jag har dåliga erfarenheter av minst två saker med rörliga delar (den ena heter taperobot och den andra heter MO-jukebox) och han rör sig i en grisig miljö så jag väntar med fasa på att han ska bryta ihop snart. För att den lille inte ska göra just det är det en del underhållsarbete som måste till; dammfacket måste tömmas ofta, filtret blåsas rent och ur hjulen och borstarna måste man pilla bort tussar av intrasslat chottehår. Underhållsarbetet tar lite tid men det är inte så farligt och än så länge har det varit ganska tillfredsställande - det är ju lort man tar bort och det kan man kasta! Jag gillar att kasta saker.

Han är ganska tyst, mycket tystare än någon annan dammsugare jag vet vilket gör att man kan köra honom både sent på kvällen och om arla morgnar utan att oroa sig för att störa varken grannar eller ekorrar. Dessutom är han väldigt söt när han tuffar runt i rummet lite lagom kaotiskt och dunsar i saker och ting, ibland står jag och tittar på honom och ler när han brummar och vispar med sin lilla borste. En gång skrämde han mig när han for in och gömde sig under puffen jag har i kontoret, det tog flera sekunder innan jag hittade var han hade fått slut på batteriet. Nå, dammsugning har iallafall blivit roligt och i morse okynnesdammsög jag hallen medan jag duschade och badrummet medan jag åt frukost, gårdagskvällen gick till att ta en runda i sovrummet medan jag diskade.

Eftersom han kör lite planlöst tar det mycket längre tid för honom att dammsuga ett rum än det tar för oss vanliga dödliga men det gör inte så mycket för det är ju inte du eller jag som gör det. Det är liksom det som är det fina med kråksången! Diagrammet nedan beskriver ett typiskt Roomba-rörelsemönster:

En annan nackdel är att han går bäst om man plockar undan så mycket som möjligt innan han ger sig ut vilket gör att en stökig person som jag måste igenom ganska mycket förberedande arbete innan jag släpper ut honom. Eftersom jag är så stökig av mig har det visat sig att just detta inte är en nackdel då det blivit lite mer städat hos mig.

Fördelarna är att han är tålmodig, inte gnäller, spelar små truddelutter och snurrar runt på golvet för mig om jag vill. Ibland dansar vi disco innan vi går och lägger oss. Om man känner sig ensam kan man trycka på "hur funkar en Roomba"-knappen och få lyssna på en trevlig kvinnoröst som berättar vad alla hans knappar gör. Man kan programmera honom att köra enligt schema och när han behöver ladda sig åker han till sin laddare själv (om man inte stänger in honom i ett rum där laddaren inte finns).

Andra upptäckter jag gjort är att han inte går i trappor och är en alldeles för långsam löppartner även om trottoaren blir väldigt ren.

För er som känner till min relation med ost kommer det här slutgiltiga omdömet säga ganska mycket: Jag skulle hellre leva utan ost i ett år än utan en Roomba-slavpojke. Så det så! Snart är det för övrigt final i namngivningstävlingen, bara så ni vet.

Tanten

Åh, hujedamig vad Roomban skrattade åt det här filmklippet. Så här ser han ut när han skrattar:

Jag hade lite roligt jag med men mest var det Roomban som hade kul.

.

Natt, natt

Jag sa god natt till Roomban ikväll och jag kände mig lite som Roy, eller kanske Roger, när de i slutet på Macken brukade natta sin mack. Sedan youtube:ade jag fram den här fin-fina produktionen från sagda serie bara för att. Roomban kan inte bara dammsuga, den kan åminna också.

På begäran

På allmän begäran kommer här en namngivningstävling för alla att medverka i.

Enligt Mattias måste Roomba:n ha ett namn och det håller jag väldigt mycket med om. Så här långt har han gått under det föga charmerande smeknamnet "Min lille slavpojke" men jag inser att det finns utrymme för förbättring.

Reglerna är enkla:

• Man får komma med hur många förslag som helst.
• De får vara hur långa eller korta som helst.
• De får gärna vara tramsiga
• Namnförslagen MÅSTE motiveras. Fyndighet premieras och rim är alltid uppskattade.

Tävlingsjuryn består av undertecknad, Magnus Härenstam och Den lille slavpojken själv. Jag må vara despotiskt lagd men lite får han vara med och bestämma.

Tävlingsvinnaren får en tidig julklapp på posten och fram tills en segrare är utsedd och makapären är namngedd kommer jag bara skriva inlägg om Min lille slavpojke och alla kommer ha jättetråkigt.

Shhh... What's that smell?

- Pot, Charlotte. Ganja, weed, marijuana, dope, grass, green. The good stuff...

- Ah, sa jag och kände mig dum. Vi svenskar är inte så bra på det här med knark.

Kärt barn har många namn, det vet vi sedan gammalt och just röka är bevisligen många väldigt kärt. Igår stod haschdimman tät runt Chotten och The Allman Brothers som råkade råkas i Fayetteville, Arkansas på fredagsaftonen på den årliga Blues, Bikes and BarBQ-festivalen. Jag, den bästa Mike:n och en Jeff diggade digra gitarrsolon och fantastisk blues tillsammans med en hög rejält pårökta 70-talsöverlevare och motorcykelbusar i dryga timmarna två. Idag vaknade jag och mådde oförtjänt tjyvens, inte katten ska en jag bli bakis av ett par öl intagna över fem timmar under mycket promenerande, kan man tycka. Efter långt funderande har jag kommit fram till att det är dimmorna som spökar.

Knark är farligt, ungar! Akta er för sånt.
.

De stora frågorna

Får får lamm eller var det något annat?

Undrar, sa flundran, om gädda är en fisk?

Har syster skaffat sig ett telefonummer ännu?
.

Minnas

Jag dök huvudstupa ner i minneslådan ikväll igen, ett bra och snabbt dyk som lämnade mig med en handfull snabba, goda leenden på läpparna. Jakten var egentligen efter ett lagomt kort att matcha en gåva till den tre månader gamla gossen jag ska hälsa på imorgon men på vägen stötte jag bland annat på en svårläst födelsedagshälsning på fint papper från Farmor, ett gammalt, gammalt brev från en hemlig beundrare och ett kort av en förtjust skräckslagen Chotte som åker berg-och-dal-banan Balder för första gången. Och så hittade jag det här:

Efter att ha varit riktigt trägen
och kommit en bit på vägen
får du nu stanna upp och tänka
vart du dig själv ska länka (eng. link).

Så här långt har allt varit givet
nu måste du själv ta klivet,
spelets regler gör du själv.
Livet blir en ringlande älv,
först till höger och sen till vänster
slumpen bidrar med många tjänster.

Det är en knäpp väg du har att simma
med massor av saker att förnimma.
Prova på och testa saker,
Det finns ju en massa...
... Olika smaker!

Och, "Du kan alltid ångra dig" - Mamma

Så krev kär bror till en ung studentska (mig, fast förr alltså) för ungefär hundra milioner år sedan.

Jag hittade dessutom ett kort med vallmor på, det blir nog bra till gossebarnet. Jag har hört att han inte är så kinkig ändå.

Distraktioner

De är bra att ha ibland, distraktionerna.

Ta, till exempel, en god, god vän som surfar skor till en på Internet ("Du har ju inte köpt skor på länge och jag börjar tro att du är sjuk"), en liten, grå farbror på jobbet som, obliviös om tårarna som pressade på bakom mina ögon, bullrigt mässade på om sin oförmåga att installera MS Office på sin nya dator ("I feel like I always can ask you, Charlotte" och "I owe you big!"), Eller datorn som envist vägrade inse att mina licenser var giltiga i dryga fyra timmar innan den gav upp inför min rasande envishet ("Eff you, datorjävel!"), syrsor sent på kvällen ("syrs-syrs"), musikaliska återseenden (Joni Mitchells River) och slutligen paket med spännande prylar som väntar en på verandan ("Åh!"):

Säg hej till min senaste prylemoj: Roomba! Idag kan ingen kan påstå att retail therapy inte funkar, så det så.

G'natt parken

De senaste tre kvällarna har jag envisats med att ge mig ut och springa i kvällningen, lagom till mörkret slår till och parkvakten stänger parken borta runt hörnet från mig. Varje gång jag ser honom ronda parken mellan sju och åtta funderar jag på vad det innebär att natta parken, egentligen... Om man är lite påhittig och uttråkad (som man gärna är 5 km in i en runda en lördagkväll) kan man lätt tänka sig att en ambitiös parkvakt ska borsta tänderna på rådjuren, sjasa alla 400,000 ekorrarna i säng och sjunga för dem och sedan fläta kalkonerna för natten. Toviga kalkoner har jag adrig sett så det är ingen omöjlighet.

Nå, jag och parkvakten börjar bli bundis, kan man säga. Han nickar fundersamt åt mitt håll när jag lubbar förbi och jag flåsar så vänligt jag bara kan och vinkar till svar. Vilken vecka som helst kanske jag kan fråga hur det står till med tandhygienen hos rådjuren.

Som en direkt effekt av att jag kutar runt i en stängd park i halvmörker har jag börjat jobba mer på fart än distans, det är nämligen inte klokt hur mörker och natur påverkar min vilja att springa fort, fort, fort för att komma ut i de mer bebyggda områdena igen. Det är bra på sitt sätt även om jag vågar tro att mina kära föräldrar kanske tycker att jag kan öva tempolöpning i dagsljus ibland folk istället för en nattad park.

När jag var tonåring brukade jag få redogöra för mina hela springrundor innan jag gav mig ut (bort under viadukten - fortsätta rakt fram - runda runt vänster - tillbaka till Bellevue - Kempes - hem var en klassiker som tog sådär 25 minuter) och jag har nu kommit fram till att det är lika bra att göra samma sak här. Med hjälp av min lilla svarta Garmin kommer här en karta över var jag vanligtvis springer sent på kvällen, bara så att ni vet om ni skulle få för er att leta.

Med tillhörande grafer över min puls, min fart och elevationen. Fint va? Det är så fiffigt det här med den lille svarte att man kan lägga över mina gula streck, som egentligen inte säger er så mycket, på en karta från Google Earth och vips, ser det ut så här:

Svarta streck! Ta-dah! Nu är det bara att hoppas att inga våldsverkare läser det här inlägget och lägger sig i lurpass för mig, det vore lite kontraproduktivt.

Wee!

Vi tog tag i radiobilsåkandet idag och for till Lake Compounce, nöjesparken som tar filkörning på allvar och gjorde ganska bra ifrån oss för att vara tre tråkiga vuxna.

Så här såg vi ut ungefär hela tiden:

Vi knäckte allihopa några galenskapsrekord: Linda åkte bergochdalbana för första gången och jag, jag åkte en fegisvariant av en slags bungyjumpmaskin kallad en Sky Coaster. Som en korv packades man in i dräkter, hängdes upp i snören och kablar, firades 180 fötter upp i luften och släpptes sedan ner i en vacker båge över nöjesparkens hela mitt. Här finns det en film för de som vill titta.

Hela vägen upp förbannade jag Pontus ity det var hans idé, och hela vägen ner (och upp igen och ner igen, osv) skrek jag. Och sedan mådde jag omåttligt bra och ja, jag kan tänka mig att göra det igen så länge jag aldrig, aldrig, aldrig måste dra i utlösningssnöret. Den dagen någon får för sig att jag ska dra i det kommer vi inte komma ner, det vill jag lova.

.

Svår matematik

Vissa saker är svåra och det är okej, svårt är svårt men oftast är det görbart. Man får spotta sig i händerna, spänna alla muskler man har och skrynkla ihop hjärnan lite, ofta får man be någon om hjälp. Pontus till exempel, han är bra att hjälpa.

Pontus, ja.

Han är bra på mycket men på att fotograferas är han fullkomligt urusel. det är därför han har en så snygg sambo-sak, Linda. Linda, hon blir i princip alltid bra på bild, hon kan det där med att tindra. Hon är bra på att hjälpa också, så rent teoretiskt sett är hon ungefär dubbelt så bra som Pontus. På ett ungefär, jag är inte så noga med värdesiffrorna.

Men, just nu, idag, har jag hittat en bild på Pontus där han inte grimaserar eller blundar och det ska vi fira lite. Grattis Ponteliten! Hoppas det händer igen innan 2000-talet tar slut eller så, jag håller på dig!




.

En gaffel. I ögat.

På en fredag som den här var jag på kontoret till strax efter lunch innan jag gav upp och sa att nej, min kropp vill inte ha riktiga kläder på sig idag, den vill ha mysbyxor och en t-shirt och ostmackor. Så, jag tog lite pappersarbete (datorn, med andra ord) under armen och for hem, satte på mig sagda myskläder, planterade mig i soffan och pillade på datorn.

Nu, när jag står i köket med en halvren gaffel i handen och funderar på huruvida jag ska sticka ut mitt högra eller vänstra öga först ångrar jag mig bittert. Hur skulle jag kunna veta att min entusiastiske granne brukar stå naken på sin yttertrapp klockan strax innan tre på fredagseftermiddagarna, egentligen? Det är kanske normalt här i UvSA? Det enda jag vet just nu är att mina ögon blöder och att bilden av en hårig, tjock, naken man för en lång tid framöver, kommer vara inbränd på min näthinna.
.