måndag, januari 12, 2009

En dollar om dagen

Jag snubblade över det här projektet igår. Det handlar om ett par som bestämmer sig för att göra vad så många fattiga människor gör varje dag där ute i världen, nämligen att äta för max en dollar om dagen. Det är ganska fascinerande läsning och jag är synnerligen imponerad över att de lyckas få i sig tre mål mat om dagen utan att utveckla akut skörnjugg.

Läs och begrunda vad folk med passion och övertygelse hittar på en helt vanlig höstmånad.

söndag, januari 11, 2009

Möss i garderoben

Under en längre tid, säg ett knappt halvår eller så, har det legat två helautomatiska råttfällor på mitt köksbord. Oanvända och ganska domedagsaktiga ligger de där och, hoppas jag, utgjuter skräck och respekt för den ordning och reda som råder i mitt lilla kök. Um... Som skaråda, borde det kanske stå. Ett par gånger förra våren hade jag besök av något slags nattdjur (mus, råtta, våldtäktsman eller annan gnagare) som prasslade runt bland mina grejer och ställde till med oreda i mitt diskställ. Inget farligt men obehagligt alikaväl.

Så, jag köpte råttfällor. Som överdimensionerade snusförpackningar såg de ut, fyllda med en helt annan sorts död än vad tobaksföretagen designat, mer omdelbar och bara en porition i varje förpackning. Hoppades jag där och då. Jag vågade aldrig armera dem utan tänkte mest att de skulle finnas till som en slags åminnelse om vad som skulle kunna hända om man var en mus i det abdonska hemmet och det verkade som om det funkade. Antingen kunde min lille besökare läsa och förstod vad som skulle hända honom från instruktionerna på fällorna eller så dog han av hög ålder, på något sätt har han hållit sig borta iallafall. Tills idag.

Typ.

Jag hade köpt grönsaker som behövde åka ugn och råkade tappa ner en bakplåt bakom lådan under själva ugnen varpå lådan behövde åka ut innan den kunde åka in igen. Så ut åkte den och plåten, den låg på golvet där under, vickandes på en liten vit mus!

Gaaaaaaah! Lät det i mitt huvud. Sedan blev det tyst och det enda som hördes var ljudet av mina tänder som gnagde på min knoge och bultandet av mitt hjärta. Det finns tydligen inget i världen som skrämmer den här ensamstående kvinnan mer en små vita möss under bakplåtar under hennes ugn. Efter ett par djupa andetag och lite petande med hjälp av en sopborste kunde det bekräftas att mössen (ja, de var faktiskt fem stycken) allihopa var i syntetiskt material, inlindade i damm och pensionerade från tidigare karriärer som kattleksaker. De huserar numera i en stor soppåse och ska snart fortsätta ut i soptunnan på gården. Jag är inte redo för husdjur ännu, verkar det som. Det här äs sådant som händer när den tidigare lägenhetsinnehavaren inte städar efter sig ordentligt.

fredag, januari 09, 2009

Strykfritt rullar vidare

Hujedamig, att nya däck på bilen ska göra en tystare, rakare och rent generellt mer trafiksäker. Det hade jag aldrig trott!

Men, som Kristian så fint sa, "Även Amir behöver nya skor". Och tänk så rätt det var.

onsdag, januari 07, 2009

Anti-skor? Anti-krist!

Charlotte... Jag har hittat något hemskt på Internet. Se här "The home of the anti-shoe"

Linda... What? Anti-shoe?

Charlotte... Varför ska alla sådana där fotriktiga skor vara så fördrövligt fula

Linda... Ja, de var verkligen inte snygga...men varför är de där skorna anti-skor?

Charlotte... Vet inte, de säger så själva: MBT - The Anti-shoe. Jag såg en annons och blev upprörd.

Linda... De har dem på Hawley Lane Shoes här i Shelton, det vore lite roligt att prova hur det är att gå i anti-skor.

Charlotte... Jo, lite. Fast vet du vad jag kom på? Om man köper ett par anti-skor, då tar det ut ett par av de vanliga skorna man har och då kan man köpa ett par vanliga skor till.

Linda... Ah!! Smart! Lets shop.

Charlotte... Haha!

tisdag, januari 06, 2009

Nycklarna har kommit!

Nycklarna är tillbaka!


Leve dem!

måndag, januari 05, 2009

Billös i Milford

Både igår och idag har jag längtansfullt tittat på lille Amir som så fint står på garageuppfarten här utanför och tänkt att det vore bra om man finge köra honom lite. Det blir så mycket lättare att ta sig till jobb och skola om man har ett fordon. Det är inte så att han inte startar, det tror jag nog han skulle gjort om jag bara haft ett par nycklar som passade in.

Men, ser ni, det har jag inte.

Den enda uppsättningen nycklar fick min hyresvärdinna av mig när jag åkte till Sverige så att de skulle kunna flytta Amir utifall han var i vägen på garageuppfarten. Han står snällt kvar där jag lämnade honom så jag misstänker att han inte var till några problem men det vet jag ingenting om med säkerhet, för mina hyresvärdar är inte hemma. Jag har ingen aning om var de är. Florida kanske, eller Puerto Rico. Vem vet?

Det är svårt att köra bil utan nycklar. Jättesvårt. Är det här ödets sätt att säga att det är dags att få tummen ur och köpa ny bil, måntro?

söndag, januari 04, 2009

Testing, testing

Enligt amerikanska mått är nu juvlen över, sålunda åker julgranen ut, ut, ut. In från vänster kommer istället årets första pinuppa. Vad tycks?

Kan någon klok person förklara hur det här med html-kod funkar? Jag försöker få den här snutten:

#header .description {
padding:0px 30px;
margin:0 150px 0px;
text-align: center;
text-transform:uppercase;
letter-spacing:.2em;
line-height: 1.4em;
font: $descriptionfont;
color: $descriptioncolor;
}

att sätta min blogbeskrivningstext (den till höger om den lilla bruden där uppe) lite snyggare. Jag vill ha den högerställd och skjuten till höger så den matchar blogtiteln ovanför. Till och med jag förstår att jag ska ändra alignment till höger men hur jag än pillar på padding och margin så blir det inte bra. Förslag? Just nu ser det vettigare ut med centrerad text men jag skulle gärna se att den kommer lite längre till höger.

fredag, januari 02, 2009

Hemvändare

Imorgon bär det hem igen. Eller, senare idag bär det hem igen, borde jag mer sanningsenligt skriva. Sista natten med kamraterna bara måste man ta vara på lite extra och det blev en sen kväll med god mat, fullkontaktspussel och Wii fram till småtimmarna, precis som det sig bör.


För första gången som jag kan minnas ska det intte bli det minsta skönt att åka hem igen. Jag är inte ett dugg sugen på USA, ärligt talat. Jag vet ine vad ni har gjort men något är det och jag är lite irriterad för jag är ju inte färdig än! Jämrans familj och vänner till att trevla till det, så här runt jul. Dessutom har jag ingen annanstans jag vill ta vägen förutom en tvärlagd madrass på Rist och en Chalong i Ryd.

Nyårslöften

Vi satte upp mål för 2009 idag. Marina ska se ut som Uma Thurman. Rikard ska se ut som Daniel Craig.


När jag frågade vem jag ska sikta på under 2009 fick jag följande förslag: Barbapappa, Jabba the Hut eller The Blob.

Vad tycker ni?

tisdag, december 30, 2008

Partybrud i vardande

Julia var glad i morse, för idag skulle vi ha stort kalas med fullt av vuxna och barn för ett dagisdepraverat, julgodisstinnt barn att leka med. Totalt trillade 16 personer in och ut från huset i Ryd under eftermiddagen, inte illa för en snabb samling i mellandagarna, tyckte vi, men lilltjejen var missnöjd.

16 personer är inte stort kalas, rapporterade hon. Under 2009 ger jag därför Mamma Mia i uppgift att ta reda på hur stort ett stort kalas verkligen är. Jag vill verkligen inte besvika igen.

lördag, december 27, 2008

Om att skratta

För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:



Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."

Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.

fredag, december 26, 2008

Linda!

Idag har jag tittat på 3 timmar Nord & Syd.

Herregud, vilka decolletage!

onsdag, december 24, 2008

Julefin!

Wee!

God Jul!

Idag kommer Knyttet från Ö-vik och Andreas och Thu från Schweiz. Då kan det börja på riktigt.

.

måndag, december 22, 2008

Varför?

Varför? var en fråga jag ställde mig själv ett antal gånger under det att jag krånglade mig hem den här gången. Under de dryga två åren jag varit borta är det här den första gången jag åker hem över en jul och gissa om jag har sett fram emot det.

Eller ja, ända fram till i fredags när snön och packningsångesten kom. Då kom de första två Varförna? Sedan kom det ett par när jag krånglade mig till flygplatsen, och några väl på flygplatsen (om folk slutade bomba saker skulle köerna bli kortare och vips så skulle ingen BEHÖVA bomba något för man skulle vara harmonisk och lycklig istället...) och sedan ett par till på flygplanet. Det kom några när jag innerligt saknade min tandborste och ytterligare flera när jag låg på golvet på Schiphol och funderade på om någon skulle hjälpa mig upp efter det något förnedrande fallet men sedan, sedan fick jag frukost och efter det fick jag sova på ett annat plan och efter det blev jag upphämtad av Marina och Rikard och fick en Stångebrohamburgare och en ren bil...

Och kramar fick jag. Och riktig glögg och mera kramar och en tandborste och en dusch och Kristian och en promenad. Och sedan fick jag skjuts och kramar och en Mia och en Lars och en Julia och efter det hann jag med mitt tåg...

Och sedan kom jag hem och fick kramar av Mamma och inbakad fläskfilé och grönsaker och kramar.

Därför.
.

söndag, december 21, 2008

I Linköping

Idag tvättade vi bilen. Den blev ren.


.

fredag, december 19, 2008

Vitt på taken


Addendum

En halvtimme efter att jag publicerat inlägget här nedan kom snön och nu ligger det 10 cm snö på backen här utanför och mera lär det bli. Jag blev utjagad från kontoret 45 minuter efter att det började och slirade runt lite vingligt så snart jag kommit ut från garaget. Det tog en timme att ta sig hem och det fortaste jag körde var 25 km/h, att ta sig upp på motorvägen var svårt men det gick. Amir spann loss som en hel karl. Jag lirkade och klappade och svettades som en hel karl.

Nåväl. Nu är jag hemma och håller tummarna för att Pontus och Linda ska hinna fram till flygplatsen i tid, trafiken är som sagt horribel och det är bilar som Amir man kan skylla på.

Här kommer för övrigt en önskelista jag satt och filade på på vägen hem:

  • Nya däck till bilen
  • Ny bil
  • Sommar
  • Svenska flaggor till min gran

Sådär.

LIVSFARLIGT!

Idag är jag nästan ensam på kontoret för det råder snöstormsvarning.

Snö är LIVSFARLIGT!

Bara så ni vet. Nyheterna hotade först med massor av snö under tidiga morgonen men inget kom, sedan skulle det komma runt lunch istället. Nu vet jag inte riktigt vad nästa prognos är. Än så länge har det inte ens fnurrat en liten flinga i trakten, det är mest kallt och stilla ute. Jag undrar hur amerikanska snöstormar står i farlighetsförhållande till svenska rotvältor, i min bok är nämligen rotvältor LIVSFARLIGA!. Jag har fortfarande inte kunnat luska ut vad rotvältor heter på engelska så jag kan inte ens fråga. Träd kanske inte välter i USA.

Men.

Snö är LIVSFARLIGT! så det är bäst att hamstra vatten och bröd och stanna hemma. Eller?
.

torsdag, december 18, 2008

The Last Lecture

Ikväll skickade Knyttet mig en länk till ett videoklipp med Randy Pausch, en professor vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som vid 46 års ålder fick veta att han hade mellan tre och sex månader kvar att leva "in good health". På bara någon timme har jag lärt mig att cancer i bukspottskörteln inte är något man vill ha och att det finns människor vars livskraft, envishet och optimism man bara kan förundras över.


Själv har jag ont i vaden, kan inte springa och håller på att bli tokig.

Man kan undra vad "in good health" egentligen betyder men till syvende och sist slogs Randy, hans fru och deras tre små barn mot cancern i nästan två år innan han till slut gick bort i somras. Innan han blev allt för dålig tog han chansen att hålla ett par föreläsningar som spelades in och dessutom ge ut en bok, allt under titeln "The Last Lecture", som ett memento till sina barn och sin hustru. Jag har inte hunnit igenom hela materialet själv ännu men jag tänkte att jag skulle dela med mig av det ändå. Vad jag har sett och läst så här långt är att den här mannen verkar ha varit otroligt klok fantastiskt rolig och till på köpet en riktig kämpe.


.

 

#Made by Lena