Efter gårdagens tandläkeri har jag idag jobbat väldigt hårt med mitt nya mantra, det som ska rädda mina tänder från att desintegreras. Vad jag går runt och mumlar för mig själv om och om igen är "Lips together, teeth apart" och så tvångsavslappnar jag. Det är väldigt stressande.
Jag höll för övrigt att trilla ur stolen av tillbakahåller skratt när tandläkaren sa de där fyra orden till mig igår. Det var knappt att jag kunde hålla mig från att fylla i med de klassiska orden "som flickan sa" bara för att understryka snuskfaktorn i det hela, det är nog lite för tidigt i vår vänskap för att dra fräckisar.
Varför får alltid tandläkare mig att må så dåligt?
Okej, den här gången kan det vara för att jag har en ny tandläkare och för att det var, i runda tal, fem år sedan jag var hos en riktig en senast men icke förty fick de mig nästan att gråta där på stället när de berättade om allt som var fel på mig: sneda tänder, hål överallt, mitt bitande och gnisslande har i princip reducerat ner dem till ingenting alls och inget tandkött har jag kvar.
Men annars var allting bra.
Jag förstår inte varför de ska vara så aggressiva, de dära? Jag vet ju att jag har dåliga tänder och jag vet ju att jag antagligen skulle haft tandställning när jag var yngre och jag vet att mitt gnisslande inte är nyttigt och jag vet att jag borstar tänderna för ofta, men det gör jag ju bara för det kliar så förbenat (ja, mitt tandkött kliar och det är helt normalt när man är bitare och jag vet inte hur man slutar - jag biter för det kliar och då kliar det mer och då biter jag mer. Det är nerverna).
Innan jag gick log tandläkarfarbrorn mot mig och sa "We're going to be very good friends, you and I". Jag sa att jag inte behövde flera vänner.
Kursen jag läser just nu är en slags ledarskapshistoria där tanken är att vi ska lära oss... Ja, lite av varje, verkar det som.
Veckans läxa går ut på att vi ska ta med oss två produkter till nästa föreläsning, två produkter som beskriver antingen våra professionella eller privata jag. Eller både och. Den första ska vara en representation av hur vi ser oss själva idag och den andra ska beskriva hur vi vill att andra ska se oss, en målprodukt.
Jag har ruskiga problem med att komma på vad jag är, kan ni hjälpa mig?
Hotellen, alltså.
Nu är jag i Selma, CA, en liten håla på 24,892 personer som ligger utanför Fresno, en lite större håla på en knapp halv miljon invånare. Hotellet jag plockade ut är ingen höjdare, detta till trots att jag länge tittade och läste och jämförde. Det första rummet fick jag byta eftersom någon hade byggt om badrummet utan att ha städat efteråt, nu är jag inne på rum nummer två och jag har inte sett något otillbörligt men jag funderar ändå. Allt blir fel när man får köra in bakom en liten mexikansk restaurang för att i ett mörkt hörn hitta entrén till hotellet och sedan börja fundera på om inte min bredspacklingsteknik är bättre än killens som har misslyckats med väggarna i receptionen. Fast, det var kanske med flit han gjorde dem buckliga...
Nåväl, imorgon kommer två säljare och hämtar mig så att vi kan åka till ett sjukhus här i trakten. Jag ska bara överleva natten först.
Imorgon bär det av västerut, ända till Californien. En dag i Fresno och en dag i San Fransisco innan det blir till att åka hemåt igen. Inte jättesugen men det blir nog kul ändå, bara jag inte mellanlandar i Hudsonfloden.
Ska försöka att inte göra det.
Jag lagade middag ikväll, det bidde en svampbourguignon-gryta-sak från ett av de där ställena jag gillar att läsa om mat på nästan daglig basis. Och det blev verkligen jättegott, men nu när jag sitter här i värsta midvinternattskylan och kramar min skål med gryta/sak/mål mat kan jag inte låta bli att tänka att den här svampfesten jag gnider mig så sakta mot saknar något.
En kollega och jag hjälptes åt att komma på officiella och tråkiga formuleringar idag:
...
Chottlips says: I like it. Your suggestion is stuffy enough to sound official.
Jeremy says: I like stuffy.
Chottlips says: I love stuffy. It's the shizz.
Jeremy says: I wear a tie with my PJ's.
Chottlips says: Nice... I really don't know how to top that. I could say that I shower with heels on but that would just be crazy, not stuffy.
Jeremy says: Funny thing is..I would believe it!!
Chottlips says: Hmm... How bad could it be?
Jeremy says: Mabe a little slippery... I don't know.
...
Jag snubblade över det här projektet igår. Det handlar om ett par som bestämmer sig för att göra vad så många fattiga människor gör varje dag där ute i världen, nämligen att äta för max en dollar om dagen. Det är ganska fascinerande läsning och jag är synnerligen imponerad över att de lyckas få i sig tre mål mat om dagen utan att utveckla akut skörnjugg.
Läs och begrunda vad folk med passion och övertygelse hittar på en helt vanlig höstmånad.
Under en längre tid, säg ett knappt halvår eller så, har det legat två helautomatiska råttfällor på mitt köksbord. Oanvända och ganska domedagsaktiga ligger de där och, hoppas jag, utgjuter skräck och respekt för den ordning och reda som råder i mitt lilla kök. Um... Som skaråda, borde det kanske stå. Ett par gånger förra våren hade jag besök av något slags nattdjur (mus, råtta, våldtäktsman eller annan gnagare) som prasslade runt bland mina grejer och ställde till med oreda i mitt diskställ. Inget farligt men obehagligt alikaväl.
Så, jag köpte råttfällor. Som överdimensionerade snusförpackningar såg de ut, fyllda med en helt annan sorts död än vad tobaksföretagen designat, mer omdelbar och bara en porition i varje förpackning. Hoppades jag där och då. Jag vågade aldrig armera dem utan tänkte mest att de skulle finnas till som en slags åminnelse om vad som skulle kunna hända om man var en mus i det abdonska hemmet och det verkade som om det funkade. Antingen kunde min lille besökare läsa och förstod vad som skulle hända honom från instruktionerna på fällorna eller så dog han av hög ålder, på något sätt har han hållit sig borta iallafall. Tills idag.
Typ.
Jag hade köpt grönsaker som behövde åka ugn och råkade tappa ner en bakplåt bakom lådan under själva ugnen varpå lådan behövde åka ut innan den kunde åka in igen. Så ut åkte den och plåten, den låg på golvet där under, vickandes på en liten vit mus!
Gaaaaaaah! Lät det i mitt huvud. Sedan blev det tyst och det enda som hördes var ljudet av mina tänder som gnagde på min knoge och bultandet av mitt hjärta. Det finns tydligen inget i världen som skrämmer den här ensamstående kvinnan mer en små vita möss under bakplåtar under hennes ugn. Efter ett par djupa andetag och lite petande med hjälp av en sopborste kunde det bekräftas att mössen (ja, de var faktiskt fem stycken) allihopa var i syntetiskt material, inlindade i damm och pensionerade från tidigare karriärer som kattleksaker. De huserar numera i en stor soppåse och ska snart fortsätta ut i soptunnan på gården. Jag är inte redo för husdjur ännu, verkar det som. Det här äs sådant som händer när den tidigare lägenhetsinnehavaren inte städar efter sig ordentligt.
Hujedamig, att nya däck på bilen ska göra en tystare, rakare och rent generellt mer trafiksäker. Det hade jag aldrig trott!
Men, som Kristian så fint sa, "Även Amir behöver nya skor". Och tänk så rätt det var.
Charlotte... Jag har hittat något hemskt på Internet. Se här "The home of the anti-shoe"
Linda... What? Anti-shoe?
Charlotte... Varför ska alla sådana där fotriktiga skor vara så fördrövligt fula
Linda... Ja, de var verkligen inte snygga...men varför är de där skorna anti-skor?
Charlotte... Vet inte, de säger så själva: MBT - The Anti-shoe. Jag såg en annons och blev upprörd.
Linda... De har dem på Hawley Lane Shoes här i Shelton, det vore lite roligt att prova hur det är att gå i anti-skor.
Charlotte... Jo, lite. Fast vet du vad jag kom på? Om man köper ett par anti-skor, då tar det ut ett par av de vanliga skorna man har och då kan man köpa ett par vanliga skor till.
Linda... Ah!! Smart! Lets shop.
Charlotte... Haha!
Både igår och idag har jag längtansfullt tittat på lille Amir som så fint står på garageuppfarten här utanför och tänkt att det vore bra om man finge köra honom lite. Det blir så mycket lättare att ta sig till jobb och skola om man har ett fordon. Det är inte så att han inte startar, det tror jag nog han skulle gjort om jag bara haft ett par nycklar som passade in.
Men, ser ni, det har jag inte.
Den enda uppsättningen nycklar fick min hyresvärdinna av mig när jag åkte till Sverige så att de skulle kunna flytta Amir utifall han var i vägen på garageuppfarten. Han står snällt kvar där jag lämnade honom så jag misstänker att han inte var till några problem men det vet jag ingenting om med säkerhet, för mina hyresvärdar är inte hemma. Jag har ingen aning om var de är. Florida kanske, eller Puerto Rico. Vem vet?
Det är svårt att köra bil utan nycklar. Jättesvårt. Är det här ödets sätt att säga att det är dags att få tummen ur och köpa ny bil, måntro?
Enligt amerikanska mått är nu juvlen över, sålunda åker julgranen ut, ut, ut. In från vänster kommer istället årets första pinuppa. Vad tycks?
Kan någon klok person förklara hur det här med html-kod funkar? Jag försöker få den här snutten:
#header .description {
padding:0px 30px;
margin:0 150px 0px;
text-align: center;
text-transform:uppercase;
letter-spacing:.2em;
line-height: 1.4em;
font: $descriptionfont;
color: $descriptioncolor;
}
att sätta min blogbeskrivningstext (den till höger om den lilla bruden där uppe) lite snyggare. Jag vill ha den högerställd och skjuten till höger så den matchar blogtiteln ovanför. Till och med jag förstår att jag ska ändra alignment till höger men hur jag än pillar på padding och margin så blir det inte bra. Förslag? Just nu ser det vettigare ut med centrerad text men jag skulle gärna se att den kommer lite längre till höger.
Imorgon bär det hem igen. Eller, senare idag bär det hem igen, borde jag mer sanningsenligt skriva. Sista natten med kamraterna bara måste man ta vara på lite extra och det blev en sen kväll med god mat, fullkontaktspussel och Wii fram till småtimmarna, precis som det sig bör.
Vi satte upp mål för 2009 idag. Marina ska se ut som Uma Thurman. Rikard ska se ut som Daniel Craig.
Julia var glad i morse, för idag skulle vi ha stort kalas med fullt av vuxna och barn för ett dagisdepraverat, julgodisstinnt barn att leka med. Totalt trillade 16 personer in och ut från huset i Ryd under eftermiddagen, inte illa för en snabb samling i mellandagarna, tyckte vi, men lilltjejen var missnöjd.
16 personer är inte stort kalas, rapporterade hon. Under 2009 ger jag därför Mamma Mia i uppgift att ta reda på hur stort ett stort kalas verkligen är. Jag vill verkligen inte besvika igen.
För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:
Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."
Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.
