Två dagar på raken har allt bara funkat. Till på köpet kom bilen tillbaka hel häromdagen och nyss fick jag mitt namn fixat på biljetten hem.
Jag är försiktigt optimistisk.
Det förra inlägget skrev jag i morse när jag kommit på flyget, fylld av förhoppningar om en lugn och sansad upplevelse här i San Diego. Men, ack så fel jag hade! När jag kom fram fick jag veta att kritisk demoutrustningskomponenter hade försvunnit i frakten, kanske till och med stulits, och att sagda kritiska utrustning därmed nedgraderats från Wow! till ganska vanlig möbel. Det är ett typiskt dåligt byte, förutsatt att man inte är IKEA vill säga.
Nu sitter man här, med en ny pryttel med ny mjukvara som tog två millioner år att installera och bara krånglade hela tiden. Men, jag är inte bitter. Mest är jag bara trött.
Med det här tempot kommer jag orsaka någon slags världskatastrof innan frukost är över imorgon.
Just nu testar livet mitt tålamod lite extra och så snart jag slutat kura i mental fosterställning ska jag skriva in mig på någon slags Zen-kurs och lära mig se det nyttiga i allt som händer. Fram tills dess tänker jag göra som vanligt vilket är att svära, gnissla tänder och tugga fradga. Jag gör det ju så bra!
I helgen fick jag prata med polisen, åka bärgningsbil och bli av med bilen. Så snart jag gått den där kursen och kan se humorn i situationen ska jag dela med mig till er andra men fram tills dess så kurar jag, som sagt.
Idag är jag på väg till San Diego för att sätta upp mässa. Dags att kasta med det obefintliga håret och säga hepp, alltså. Tack vare vårt nya resesystem höll jag på att inte bli insläppt på flygplatsen över huvudtaget ity det stod Charlotte på biljetten medan jag heter Anna här enligt mina personhandlingar, TSA är så kinkiga med det där.. Att jag fått administratören av resesystemet att ändra mitt namn till Anna för en månad sedan hade visst inte riktigt slagit igenom överallt så där fick jag stå och snacka riktigt länge med säkerhetspersonalen på JFK. Till slut, efter att jag visat ett gammalt svenskt körkort, några visitkort, mitt passerkort till kontoret, två amerikanska ID-handlingar och förklarat allt om svenska namnkonventioner, hur just mina föräldrar tänkte när de döpte mig, plus resesystemsbyten så släppte de till slut in mig. Vid det laget såg alla väldigt förbryllade ut.
Men på kom jag iallafall. Frågan är om jag kommer hem igen.
Det började lite oskyldigt, där på sängavddelningen på IKEA, med nya, färska kuddar till den gamla sängen här på Bredgatan. Vi klämde, kände och muttrade och efter mycket funderande fyllde vi vår påse till brädden med dun och utbrast:
- We're stimulating the economy!
Sedan klämde vi på lite nya madrasser och jag som mumlat om ny säng i flera månader bestämde mig för en ny säng, helt plötsligt. En stor en, i sån där memory foam. Fint värre! Så fint att vi snabbt hojtade:
- We're fingering the economy!
Som en ren effekt av madrassen fick vi sedan titta på sängstommar också, bara för att. Vid det laget var det enda vi kunde säga var:
-We're mf-ing fisting the economy!
Ja. Så om allt liksom har löst sig på den interrnationella marknaden lagom till imorgon så vet ni vem ni kan tacka.
Den bästa sortens after work man kan tänka sig är den med mig och tre män i 50årsåldern eller så som dricker en öl eller kanske tre virrar och pratar om
1. Hälsoreformen i USA
2. President Nixon
3. El Salvadors valrörelse under 90-talet
4. Snöröjning
Inga garantier för att någon på något sätt höll med mig, men jag är glad ändå. Diskussioner, de är det nya svarta!
Igår väntade och väntade jag på att vädret skulle lätta en anings aning men ack så dåligt det gick - mörka skyar, snöslask med is på backen och strilande regn. Till slut gav jag upp, drog på mig alla regnplagg jag kunde hitta och gav mig ut på en kvällspromenad. När jag till slut kom ut började jag fundera på vad jag hade på mig egentligen, lite förvånad över hur bra kläder jag ändå hade lyckats skramla fram, speciellt som jag inte kunde minnas att jag någonsin köpt några regnkläder egentligen.
Haglöfs-jackan jag har tror jag fyller 10 år i år och den är minst lika bra som den var som ny. Jag minns när vi köpte den, den var dyr och Tord och jag var ganska panka då, men den var på rea och jag tror jag fick den i tidig 25-årspresent. Efter ett par år hade jag slitit lite extra på en punkt på ryggen, det lagade vi med gaffatejp. Härom året fick jag tejpa om den men annars är den som ny. Regnbyxorna rekvirerades när jag jobbade på Saab 1999 och skulle stå ute och testa flygplan i timmar, de funkar tokbra fortfarande. De röda regnstövlarna fick jag av de finaste kamraterna när jag fyllde 30 och jag kan berätta att jag fortfarande har kvar kortet och den fina kartongen jag fick dem i. På huvudet klämde jag fast en gammal Sättila-mössa med öronlappar som dök upp en julafton för minst 20 år sedan.
När blev jag så här bra på att spara saker?
Det är roligt när man kan påverka. Det är underbart när man inser att man hjälpt till att ge den där lilla, men ack så viktiga knuffen, när man varit där och i princip hört när myntet trillat ner.
*ka-tjing*
För ungefär ett år sedan var jag på studieresa med mina kursare, en studieresa som slutade i snökaos och galen bilfärd hem, och under en av de ganska vilda kvällarna på den resan pratade jag lite extra med en av kvinnorna i min lilla grupp. Vi kan kalla henne för Marina (hon heter faktiskt så) och hon är en typisk karriärkvinna på många sätt - smart, driven social och vältalig. Men, hon bar också på ganska mycket extra i vikt.
Nu ska det sägas att man inte riktigt tänkte på det så ofta när man umgicks med Marina. Hon var en av de mest ambitiösa i vår kohort, hon var alltid påläst och jobbade som en gnu i alla våra projekt. En smart brud, helt enkelt.
Men, där och då på vår misslyckade, insnöade studieresa kom vi att sitta bredvid varandra en sen afton där cigarröken låg tung och whiskeyn flödade, och vi råkade prata om att må bra i kropp och själ. Och hon mådde visst inte så bra men, hon visste inte vad hon skulle göra åt det hela. Så, vi pratade halva natten och när vi var klara och hade delat alla vår ångestar gav jag henne numret till Trånaren och sa "Ring den här killen, han är så himla bra".
Sedan den där dagen har Marina inte sett tillbaka en sekund, verkar det som. På kappt ett år har hon säkert gått ner 25kg, hon ser fantastisk ut och framför allt är hon så glad! Vi träffas ofta i gymmet, hon och jag, och hennes glädje liksom lyser genom ögonen på henne. Det är himla häftigt!
Igår anmälde jag mig till ett larvigt litet äventyrsrace där man ska kravla genom lervälling och hoppa över eldar i 5 km och jag skickade en inbjudan till Marina när jag var klar, bara för att jag vet att hon skulle gå igång på det hela. Och visst gjorde hon det! Att springa tävlingar är helt i linje med vad den nya Marinan gör, något hon bara skakat åt huvudet åt för ett ynka år sedan.
Varje gång vi möts i gymmet och varje gång jag läser hennes statusuppdateringar på Facebook blir jag så glad och stolt, för jag känner mig banne mig lite delaktig i hela hennes lyckadhet. Och det, mina vänner, är det nya svarta!
Det är lite lyxigt att bo nära New Haven itu musikutbudet är strålande. Idag har vi varit och lyssnat på gratis Debusy och Brahms och dessutom bestämt mig för att jag måste lära mig spela cello.
Craigslist nästa...
I förra veckan dök det upp en hel liten familj från Linköping här i Milford, för oss att göra nästan precis vad vi vill med.
Jösses, vad kul det ska bli!
Om det står "Damn funny" på fodralet förväntar jag mig att en film ska vara just löjligt kul, inte tvärtom som det var med filmen vi nyss såg.
Cyrus. Se inte den om ni vill se något som får er att skratta.
Det är varmt här, på gränsen till obehagligt. Knappt så man står ut, en cirka 26 grader eller så. Jag vet att ni i Norrland också kan få till den siffran men jag har hört att ni oftast har ett minus framför.
Idag har vi jobbat lite men mest haft kortbyxor och linnen på oss för här är så varmt och skönt. Imorgon ska vi åka till stranden, det kommer bli jättejobbigt för då måste man ju raka benen men man måste ju anstränga sig lite granna, ändå.
Sa jag att det är varmt här?
Det var skönt med bloggsemester så jag tror jag fortsätter ett tag till.
Nu kommer jag snart, likt Tomten med en stor säck på ryggen.
Sällan har Sverige fått så mycket uppmärksamhet i nyhetssändningarna som nu, är det inte Wikileaks och Assange så är det bombmän. Jag själv är väldigt fundersam på vad det är som händer med Assange-fallet, det är något underligt och väldigt fel som är på gång. På väg till jobbet igår hörde jag följande reportage på NPR:
DON GONYEA, host:
WikiLeaks founder Julian Assange was granted bail today, by a British court. He's been locked up in one of the biggest prisons in Europe and fighting extradition to Sweden, where he faces questioning in a sex crimes case. He and his lawyers say the accusations are political. But in Sweden, the view of this entire case is a little different. NPR's Philip Reeves has more.
PHILIP REEVES: London's Wandsworth Prison is a tough place, even for un-convicted remand prisoners like Assange.
His lawyer, Mark Stephens, says Assange is getting by, though it's not easy.
Mr. MARK STEPHENS (Attorney): Julian is a sort of a bit lost without his computer, although the prison authorities said that they will give him an Internet-disabled computer in due course. And he's finding it very boring, because he hates British daytime television.
REEVES: Stephens says Assange still hasn't actually been formally charged with anything. He says the Swedish authorities simply want him for questioning about evidence of alleged sex crimes that Stephens says Assange knows little about.
Mr. STEPHENS: Every prosecutor around the world will tell you that it is an obligation, and particularly in Sweden, that you tell a person who's going to be questioned what the nature of the allegations are and what the evidence is against them. And as we sit here now, he hasn't got that.
(Soundbite of crowd chatter)
REEVES: In Sweden's capital, Stockholm, many say they admire WikiLeaks and approve of its mission to create transparency and accountability. Yet they also balk at any suggestion that Sweden's government is somehow part of an elaborate plot against Assange.
This Nordic nation's nine million or so citizens tend to have faith in their judicial system and their politicians, far more so than other nations, says Klare Hradivlova-Celin of Sweden's National Council of Crime Prevention.
Ms. KLARE HRADIVLOVA-CELIN (National Council of Crime Prevention): I think the public has very, very high confidence in the judicial system in Sweden - in the state in general, actually. And there's also a strong tradition of that.
(Soundbite of crowd chatter)
REEVES: Anna Lunden, one of a crowd milling through Stockholm's old city last night, thinks Assange should come to Sweden to face his accusers.
Ms. ANNA LUNDEN: Why should he be not guilty because he's famous?
(Soundbite of laughter)
Ms. LUNDEN: I don't know.
REEVES: You're just saying keep an open mind, are you?
Ms. LUNDEN: Exactly. Yes, definitely. I mean, bigger men than he have been using women. I don't know.
REEVES: Assange is accused of committing sex-related crimes against two women in Sweden in August.
James Savage is the managing editor of The Local, an English-language news outlet based in Stockholm.
Mr. JAMES SAVAGE (Managing Editor, The Local): We know a lot about one of them, a political activist. She knew Julian Assange. She got to know him through the WikiLeaks thing. So she met him. The other woman, he is believed to have met at a party, and she lives some distance away from Stockholm. She's a bit younger. She's, I believe, in her 20's.
REEVES: Josephin Brink, a member of Sweden's parliament, says she likes what WikiLeaks is doing, yet she's disappointed that some well-known activists -such as the journalist John Pilger and film director Ken Loach who've rallied to Assange's side - appear to have decided that he's innocent.
Ms. JOSEPHIN BRINK (Member of Parliament, Sweden): I find it rather depressing that these rather iconic left persons stand up and say, as if they knew, that he cannot be guilty of this, this has to be a honey trap, and so on. And obviously, they have no idea whether it's a honey trap or not.
REEVES: In Sweden, the concept of an American conspiracy generally isn't getting much traction, says James Savage of The Local.
Mr. SAVAGE: I think Swedes are very skeptical about the conspiracy theories. I think if you look at the way the Swedish justice system works and the fact that prosecutors really are independent, when you look at that and when Swedes look at that, they think I can't see how the government could have conspired to arrange this arrest and these charges.
Philip Reeves, NPR News, Stockholm.
(Soundbite of music)
GONYEA: You're listening to MORNING EDITION, from NPR News.
Finns det något annat land i världen som skulle ha så här svårt att driva igenom grundläggande sjukvård för sina medborgare? Jag har sagt det förut och jag säger det igen - De är inte kloka de här Amerikanarna!
