Hej Internet!
Min rabarber verkar vilja blomma. Ska man låta den göra det eller ska man skära av dem?
Idag tog jag lille bilen, for till Bridgeport och blev stucken i axeln med en jättestor nål. Eller, så stor var den inte egentligen och det gick riktigt jättebra trots alla you-tube-videosarna som helt klart fått mig att tro att min arm skulle trilla av. Minst! Det började bra med att radiologen som satte nålarna och administrerade kontrasten underligt nog var jättetrevligt och tog i hand och brydde sig och pratade om att jag hade snygga skor! En radiolog som är socialt kompetent och som har vett att prata skor med en nervös kvinna (även om det bara är jympadojjor) träffar man inte varje dag.
Det första dumma var att jag glömt att äta under dagen och då hjälper det inte med hur mycket skokomplimanger man än får kastat sin väg. Någonstans efter kontrastinjiceringen och under någon annan vätskas inkörning bidde allt lite suddigt i kanten och vips fick vi provköra fötter-upp-huvudet-ner-procedurer lite snabbt.
Det andra dumma var att jag efter injiceringen skulle köra till klinik nummer två där MR-apparaten stod och den resan var nog en av mina mest vingliga bilturer så här långt någonsin. I efterhand hade det nog varit bra med en skjuts i alla fall.
Men, fram kom jag och nu har jag åkt MR med kontrast och med lite tur kanske de hittar precis, inget alls!
Vad gör man med en rejäl bytta med långkokt lamm, tycker ni?
Rista in ditt svar på en röd, snabb landsvägscykel och skicka till Branford i ilfart.
En tackar.
Wohoo!
Det är den tiden på året när Hypokondriker-VM-kvalen drar igång och Walter har kastat sig ur startblocken med en en modig och intressant självdiagnos: AIDS. Själv tyckte jag att jag gick ut hårt med mitt felaktiga iliotibialbandsyndrom men det här kan gå till historien som en av de mest aggressiva öppningarna i turneringens historia.
Jag tröttnade på mitt onda, arga knä för flera veckor sedan, men i helgen tog jag all min IT-bandsskadekunskap (tack internet!) och rockade loss. Nu är jag tejpad enligt det här schemat, jag masserar mina ben med en foamroller och jag kör ett ITBS-träningsprogram med min nya tränare:
Så har man premiärbeställt Västerbottenost från Amazon också, det gick förvånansvärt bra.
Efter två ytterst ansvarsfulla kvällar i New Orleans franska kvarter kan man äntligen slappna av lite med en något mindre ansvarsfull dito:
Idag bidde det smet på tre fjärdedelar havremjöl och en fjärdedel mandelmjöl.
Ikväll var vår genomtrevlige hyresvärd på besök för att, för åttiofjortonde gången, prata staketåtgärder med Walter. De pratade och pekade mot horisonter i alla möjliga riktningar, jag lagade mat och grillade, alla fick med andra ord göra det de verkade gilla mest.
Resultatet av konversationen var till slut att nu ska vi kontra galna grannen med....
Dum-dum-dum-dum....
Wait for it....
ETT EGET STAKET!!!
Det ni, grannar och bröder! Vi ska sätta upp ett eget staket ett par decimeter innanför hennes staket och sedan kan vi kanske få lugn och ro är tanken. Eller så tänder hon på alla cylindrar och allt blir etter värre. Jag har redan bidragit med min åsikt om att det ska vara gjort av några kilometer taggtråd (stenhård Lucky Luke-referens) men annars håller jag mig utanför diskussionen.
Ni kan kalla mig Fröken Resonabel.
Annars är allt toklugnt här borta. Ring om ni vill ha en katt!
Jo, Knyttet har rätt. Det är mycket katter här nu, de hittar på mycket bus de små liven. Idag började jag lekterapi med Svarta Katten i ett försök att få honom till att sluta vilja skära mina händer i småbitar.
Baby steps. Trädgårdshandskar på! Garn i hand!
Nu tittar jag på filmen How to train a Dragon. Huvuddraken i den filmen är som designad efter den Lilla Gråa Katten och jag sitter här och fnissar i min ensamhet.
Tommy och Svarta Katten rök ihop idag. Rök ihop så att pälstussar i alla möjliga färger flög och Chotten hojtade svordomar högt och vitt kring hela trakten. Det var mord i blick och skrik värdiga vildvittror. Tommy drev till slut odjuret från Abweckis ägor, ända till snälla grannen Priscillas hus där jag delade på dem genom att få på Priscillas vattenslang.
Stackars Tommy blev jätteblöt.
Svarta Katten har varit frånvarande sedan incidenten.
Tommy har fått salva och plåster och fått veta att han är korkad som slåss med utekatter. Jag har pratat om HIV och riskbeteenden, han somnade.
Svarta Katten är nog ensam och rädd och jag tycker så hemskt synd om honom.
Den senaste filten blev helt klar idag:
Säkra tecken på ljusare tider:
1. Stor, svart katt med vita tassar och vassa klor. Fin päls för att vara uteliggarkatt och med ett djupt, respektingivande morr. Inte jättebarnvänlig alls. Vi fraktar honom var som helst och kevlardräkten bjuder vi på.
... simmade jag idag.
Det sa bonk. Jag sa Aj! Livräddartjejen stannade och frågade skrattande om jag var okej.
Som tur var det på ett av mina långsamma återhämningsvarv så det var inte våldsamt på något sätt. Mest förvånande. En vägg där, liksom. Mitt i poolen. Jag som som mest engagerat höll på att interndebattera huruvida jag skulle orka de tio repetitionerna med crawl-intervaller jag förutsatt jag skulle ta mig igenom idag.
Bonk!
Efter det började jag fundera på hur vanligt det är att simmare försöker plöja igenom poolkanter, egentligen. Hur många innan mig har dragit skallen eller plytet i en stenhård vägg bara så där? Är kakelskador vanliga inom simning? Ligger det drivor av framtänder på poolbotten? Det är så mycket man inte vet!
Annars går simningen bra. Nu kan jag göra tio repetitioner av två längder frisim följt av en längd ryggsimm där jag överväger om jag inte kommer dö snart och en längd ryggsimm där jag beslutar mig för att sluta vara så mesig. Skuldran, som initialt började göra ont på jobbet efter en stenhård och oergonomisk maratonhelpdeskinsatts i mitten av november, har jag anmält som arbetsskada. För stunden verkar verkar den tycka om simningen, vilket är förvånande men skönt. Jag har hittat vilken simövning det var som irriterade den lite extra och slutat med den helt och hållet och sedan dess är kroppen glad i vattnet. När jag sitter och jobbar framför datorn, däremot, skriker hela högra sidan av nacke, axel och arm på mig och vill att jag ska sluta. Jag har blivit ordinerad sjukgymnastik. Undrar när man ska hinna med det? De har hotat med någon slags ergonomiutredning på jobbet också. Det är bra, men är det inte lite okapitalistiskt eller okonstitutionalistiskt med sånt, frågar jag mig som hobby-amerikan?
Jomen alltså, jag hade ju en hel massa goda intentioner med att komma ingång med skrivandet igen men det liksom sket sig. Jag hade även också bestämt mig för att skicka julkort, vara klar med julshoppingen och ha huset i vettigt skick vid det här laget, men det bodde inte så.
Just nu står granen på balkongen och har vält minst tre gånger vilket innebär att jag plockat pynt och kulor långt in i grannens rabatt. Julkorten är lagom halvskrivma och halvadresserade och vi ska avkoka städhjälpen imorgon ity huset är för stökigt för att någon någonsin ska kunna stöda det.
Det ni!
Men, jag har hunnit med att dema saker på Manhattan, gå på två julkalas på en och samma kväll, och klappa två katter på en dag så jag får nog inte lov att klaga. Dessutom kan jag numera simma två längder crawl på raken utan att drunkna och jag har fått titta på Rockerfellerjulgranen och okynnestitta på utsikt från hög byggnad en veckodag...
Lite sönderstressad i ett hörn, men nöjd ändå.
Lite bittert är det när man äntligen fattar hur det där med frisimmet funkar och det bara säger KLICK! i poolen en fredag och man dagen efter har så satans ont i höger axel att man får fundera på att simning inte är min grej ändå.
Men, det var ju bara fan!
Man må vara hur skrynkelfri och bra som helst men lite fundersam blir man ändå varje gång en förflutna kommer på finbesök.
Bara att ta sig i kragen och le lite extra hårt. Det funkar för det mesta, faktiskt.
