Vissa dagar önskar jag att man kunde returnera, lägga ner dem i påsen man fick dem i och bara lämna tillbaka dem hos livets kundtjänstdisk. Vilka som jobbar där vet jag inte riktigt men jag tänker mig att de är tålmodiga och ofrågvisa, man vill nog slippa ursäkta sig när man returnerar dagar. Tänk er själva vilka hemskheter man skulle kunna få stå och berätta om man var tvungen att förklara sina returer. Det hade inte varit så där enkelt som när man lämnar tillbaka en bok eller en tröja, inte så okomplicerat som "Jag hade den redan" eller "Den är för stor", utan något mer besvärligt. Mer i linje med "De sa upp mig" eller "Han lämnade mig" eller "Jag har cancer".
Nu har jag jobbet kvar, ingen cancer och ingen att bli lämnad av så jag är inte riktigt så illa ute. Trots det var det trötta tårar som trillade ner för de Chottska kinderna ikväll. Ni vet säkert själva hur det är; de där dagarna som aldrig tar slut fastän de heter fredag, dagarna man hade massor att göra från början men som bara blir fullare och fullare vad tiden lider. Dagarna man inte ens ville ha från början. Det är lite som om de kan lukta sig fram till en, så där som det sägs att vissa djur kan lukta sig till rädsla. Klockan strax före sju sa jag till min bästa Mike i Arkansas att "nu orkar jag inte mer", släckte kontoret och gick demonstrativt ut och ställde mig i höstrusket en stund. Veckan hade varit lång, dagen längre och huvudvärken som envist satt precis bakom ögonen, den gav sig inte.
Allt jag ville ha var att få åka hem och bli omhändertagen och omhållen, få vara riktigt liten och eländig. Bortslarvad och sedan upphittad igen. Avdammad, snuten, klappad på kinden, matad och nattad. Saknad.
Få höra att allt kommer bli bra snart.
Alldeles snart.
Imorgon.
Men imorgon ska jag umgås och vara trevlig och på söndag måste jag jobba och tvätta och lära mig allt om kardiologi och packa och lyfta tunga saker in och ut ur sectrabilen och jag blir bara tröttare och tröttare av att tänka på det.
Jag ångrar mig. Tyck lite syndigt om mig, det passar bättre idag.
"... we need fan every help we can get."
Om studentmössan och Valborg
-
Foto: Wikipedia commons | Den första studentmössan från 1845 såg ut så här.
Östgöten Gerhard von Yhlen från Östra Stenby hittade på modellen.
– ”[...
7 månader sedan
8 kommentarer:
Du saknas här!
Kram, Lars
I princip är det bra att du är i USA-landet, men en kväll som igår är det bortitok för långt dit. Sådana gånger är det mycket bättre att du håller dig inom inringningsavstånd, så vi får mata dig, tanka dig med vin och bädda ner dig i Charlongen. Och stoppa om dig.
Charlongen... Den hade jag glömt bort.
Trösta liten tös.
Krama kudden och var trygg i tanken att vi är många som både läser och bryr oss.
Kram Maria H
...Och du vet hur du får tag på oss. Tveka inte om du verkligen behöver, okej?
Åh, Chotte. Jag saknar dig, önskar jag kunde vara nära. Fysiskt nära.
*kram*
Hmm, jag vet inte riktigt vad du skulle tycka om jag tyckte syndigt om dig (eller vad andra skulle säga), så vanligt trösta får duga. ;o)
Tack, jag vet att jag kanske verkar lite hopplös just nu men det är inte så illa som det låter. Faktiskt. Jag behöver bara slänga av mig lite obehag och det gör jag enklast här. Ni är ju här allihopa...
Skicka en kommentar