Om att skratta

För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:



Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."

Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.