Hört på jobbet

Scen: Chottes kontor med Chotten i det. Biljetter till en massa olika konserter med bland annat The National och Feist och till The Metropolitan Opera hänger på väggen. En chef träder in på rummet.

Chefen: Cool! Concert tickets!

Chotte: I know! Really nice tickets too. You wanna go? I have no one to go with cause no one likes me.

Chefen: Oh... *rufsar Chotten i håret* Are you seeing anyone at the moment?

Chotte: No.

Chefen: But... You are attractive and smart and a general knockout, you should have men fall head over heels for you!

Chotte: Uhm. Just, ja. (fast på engelska)

Chefen: Charlotte... I don't understand, are your demands on men just way off the charts? If so, can't you just slum it* for a while?

Chotte: I am trying, really I am!

-

*Dating or, usually, fucking someone much less attractive than oneself.

Karriärbyte. Igen!

13,000 dollar tillbaka på skatten! Fy fabian vad bra jag måste ha blivit på ekonomi sedan jag började plugga på min MBA. Jag kanske borde blivit sådan där revisor istället?

Eller, nej. Fel i huvudet, nästan 2,000 i kvarskatt blev det visst. Urk.

Finkultuvr

Idag har jag sett på finkultur på TV. Svensk finkultur på TV.

Smala Sussie - en toppenfilm.

Det var ett kärt återseende, vi skrattade så underbart gott. Vad annat kan man tänka sig om en gansterrulle på värmländska? Ity jag gillar dialekter skarpt har jag idag bestämt mig för att bara prata just värmländska. Finns det något mer charmigt sätt att uttrycka sig frågar jag mig. Och dig. För en som är uppvuxen i en ganska förglömlig småstad ringer just nedanstående citat klockrent.

När Sandra blev spådd en gång, då så fick hon reda på att mannen i hennes liv skulle vara ett snyggt och smart latino på genomresa. Hon skulle hitta honom i en hiss. Problemet var bara att spådamen glömde berätta i vilken hiss latinot skulle åka, för det finns ju två i byn. Hissar alltså.

När Ystad fick sin första rulltrappa var det förstasidesstoff i Ystads Allehanda.

Karriärbyte igen, kanske?

Chottlips: Jag var och såg musikalen Chicago igår. Otroligt mycket vackra kroppar med bensprattel och strumpor i nät. Fantastiskt! Jag ska bli anorektiker när jag blir stor.

Linda: Min syokonsulent hävdar att konkurrensen är hård just i anorektikersektorn men jag säger: Go for it!

En ful promenad på stranden

Ljuset bakom gardinen bar spår av blygrått när jag vaknade i morse.

Bra, tänkte jag, vi matchar, världen och jag. Väl uppe, medan jag läste Nordstedts Svenska Ordbok (80,000 ord och fraser!) på toan, tänkte jag vidare att en ful morgonpromenad under en svårgrå himmel nog var precis vad mitt humör behövde. Kräkbyxorna, de har ett par mil kvar i sig innan tvätt, åkte på, en tröja eller två och ipoden, sedan bar det av ner till stranden.

Hoppas det är riktigt fult, sa jag tyst till mig själv, medan jag nästan hoppade ner för gatstumpen som leder ner till vattnet. Fulhet väcker tydligen förväntan i mig, där ser man.

Men. Det var inte fult och först blev jag stolt över havet och himlen som lyckades vara vackra till och med i motvind och uppförsbacke och jag började knalla med ett f'ärgsprakande skådespel i ljusblått, lila, gult, rosa och persika i ryggen och lågvatten under fötterna. Ibland vände jag mig om och betraktade konstverket som någon måste ha ägnat hela natten till att arrangera med spritsar och grejer. Ibland sprang jag en bit.

Vackert.

Och sedan vände jag och betraktade horisonten. Persikobandet hade redan ätit upp det rosa och de djupare blåa bårderna var på väg att lösas upp. Husen ute på udden lyste i stark kontrast mot skimret. Det var fortfarande inte fult.

Och mest av allt ville jag lägga mig ner på sanden och låta ledsnaden sakta bölja över mig, glömma hålla för näsan så den skulle rinna ner i näsan och svalget. Hosta när jag satte allt i halsen. Gråta salta tårar när jag fick den i ögonen, ledsnad irriterar alltid mina tårkanaler. Fast, vem fan lägger sig ner på en fuktig strand när det är fem grader ute?

Visst är det skönt att veta att jag är praktiskt lagd även när jag är ledsen?

I revers

Jag vet hur en sol går ner men hur i hela friden går pannkakor upp?

Om att inte ha

Jag är här nu, fortfarande lite rufsig i kanten men okej. Resan hem gick bra och jag kom till föreläsningen bara tio minuter för sent. Visst, jag hade ingen aning om vad vi pratade om men det hade jag inte haft om jag varit hemma hela helgen heller.

Det var så himla skönt att se er allihopa, maten var störtgod och barnet var så vackert. Jag har på mig mysbyxor med Sirikräks på. Barnkräks är underskattat. Eller överdrivet. Vi kan gräla om det där.

Jag älskar att åka hem och jag ser verkligen redan fram emot nästa tillfälle. Jag funderar till och med på hur jag ska kunna komma hem innan nästa tillfälle, fundera på hur det egentligen är möjligt, ni. Det är fantastiskt att ni gifter er och får barn och bjuder på söndagsmiddagar och ser till att det finns konstiga buggar som man beskriver bäst live. Så länge det finns barnkramar med korta armar och vuxenditon och föräldraklapp och systersäng till låns kan jag inte hålla mig borta. Chalonger och att sova på soffan, illamående, marsipanägg och krokusar och 30 procent Volvosar på eran gata gör all jetlagg banalt.

Det enda dumma är insikten om att jag inte har något alls. Den slår mig som en knytnäve i magen, varje gång jag snubblar hem.

Ny kompis

Jag tror vi ska kunna komma överens ganska bra, hon och jag.

Världens bästa

När man lite snabbt kan trassla ihop en enkel middag med elva av sina närmsta vuxna kamrater och en handfull av deras barn en fredag, i princip utan några större åthävor, då är allt bara obsalut ferpekt.

Obsalut ferpekt!

Sammanfattning

Det är spännande nu, i natt låg jag vaken och funderade på om det här skulle bli den första blogginläggsfria veckan i mitt liv sedan själva starten. Tydligen inte, för här sitter jag och skriver igen. Visst, jag skriver om att inte skriva så det här inläget kanske inte räknas.

Det är underligt hur lätt det har blivit att betrakta livet genom, eller översätta upplevelser och åsikter till just, blogginlägg. Sedan är det även också underligt hur lat man är, för trots att man i princip kan ha ett helt inlägg klart i skallen så sitter man hellre och pillar sig i naveln eller stirrar på sprickor i taket. Nåväl, I måndags var skrivplanen den att jag skulle berätta att jag nog ska börja sjunga i en av körerna igen. I tisdags skulle vi diskutera det här med att ha fel och inte veta saker, två omöjliga saker i det här landet och slutligen skulle vi igår prata om hur underbart skönt det är att vi har sommartid och att det är ljust till halv åtta på kvällen här.

Jaja, om ni åminner mig lite senare kanska jag kan skriva lite mer om sakerna men tills dess får ni glatt vara utan. Om ett par timmar ska jag åka till flygplatsen och om vi inte har något annat att prata om när vi eventuellt träffas kan vi ta allt det här då.

Rätt låt vann. Nästan.

Två hälsningar för ikväll, först en från Knyttet där hon säger att "ju längre söderut i landet desto smartare är de" om folket som faktiskt röstar i den här tillställningen och en från Linda om att Emilia låter som en migrän. Vad annat kan man göra än att hålla med?

Filipin!

Ikväll har jag skrivit brev till en nioårig flicka som heter Mailyn. Hon bor i Filipinerna och är mitt fadderbarn. Hon är väldigt söt, jag har fått några bilder och hon ser ut att vara en ytterst allvarsam liten dam. Hon har inte börjat i skolan ännu men jag hoppas att hon kanske kommer dit så småning om. Man kan bara hoppas. I mitt brev berättade jag att jag har rött hår och att det alldeles nyss låg knädjupt med snö på marken här, att jag har en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster och en cykel och att jag tycker om att sjunga. Sedan frågade jag om hon hade provat att cykla och vilka hennes favoritlekar var och om hon hade en bästa kompis.

Hoppas det kommer fram! Hoppas jag får ett svar!

Enkel matematik

Jag rekapitulerade förra veckans händelser för Pontus och Linda över lasagne ikväll, allt de missade medan de kajkade runt Karibien på en jättekryssare i en vecka. Så här lät det ungefär:

Åkte på en snöstorm ("Vi hade det så varmt och skönt!"), blev insnöad ("Du skulle se sandstränderna!"), skottade ("Olivia näckade på balkongen."), åkte till kund ("... Sedan åkte vi till en annan strand"), gjorde en okej RIS-demo ("Solnedgångarna var underbara."), en kollega sa upp sig ("Sa vi att det var varmt?"), åkte till kund ("... Sedan åkte vi till en annan ö."), ritade PACS för sagda kund ("... och en annan strand."), blev lite arg ("Jag såg en kollibri!"), såg Caroline af Ugglas komma till Melodifestivalfinal ("Det var underbart!"), bjöd bitterbachelorn på middag ("Maten var fantastisk!"), släppte till lite ("VA!!!!?").

Det var först på slutet där som de två hoppade till lite, historiebeskrivningsvan som man är vet man att hålla på det mest spännande till sist...

Nåja, efter att de skällt på mig för att ha tagit upp värdefull tid med värdelös information fick jag förklara att det inte handlat om regelrätt sex, vad som hände var nog mer som fyra eller fem, lite beroende på definitioner och hur pryd man är. Vilken siffra man än väljer är ingen skada skedd mer än att den stackars bachelorn verkar ha blivit från vettet, det enda han pratar om för stunden är differensen; den där ettan eller tvåan, alltså. När kommer de, ettan och/eller tvåan, undrar han. Samtidigt sitter jag här och suckar, allt jag vill veta är om han tycker att jag har vackra ögon eller om jag är smart eller rolig. Helst både och! Alla tre faktiskt. Jag vill att han ska vilja veta att mina bästa blommor är tulpaner och att jag längtar till picknicksäsongen börjar. Allt pratandet om ett och två är jag less på och hur viktig och underbar den där differensen än är kan jag inte riktigt frammana samma entusiasm. Jag är inte ens nära.

Tillfälliga tisdagstankar

Visste ni att ögoninflammationer kan göra ont? Riktigt rasande ont? Det lärde jag mig inatt när jag virrade runt i lägenheten i sex timmar i jakt på någon slags lindring från det där ögat som dunkade och ilade så förskräckligt. Jag visste inte heller att man kunde få feber av det hela men i efterhand förklarar det varför jag frös så dant hela natten, till och med efter 30 minuters het dusch och inbundlande i flera täcken. Det är underbart att jag lär mig saker fortfarande trots min väl tilltagna ålder.

Visste ni att en knallrosa trench coat med volang är vad som behövs för att locka fram våren? Det är i alla fall vad jag hoppas.

Har någon listat ut hur man håller ett hem rent? Om ja, kan vi planera in lite kunskapsöverföring?

Varför envisas jag med att leta efter herrsällskap när alla män bara är konstiga?

Relativt

Jag har börjat oroa mig för tillståndet i mitt hemland de senaste dagarna, kär syster har matat mig med mediala upplevelser och nyheter och jösse Jesus vad ni håller på. Vilken dag som helst måste jag erkänna för en amerikan att de är normalare än svenskar. Sluta innan det är för sent!

Den första incidenten är det här med den dråpanklagade läkaren på ALB. Jag vet knappt vad jag ska säga mer än att åklagaren i det här fallet verkar ha skicka sitt vett på långledighet. Sedan följer vi upp med någon slags pseudofeministiskt påhitt om föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön för folk. Wow. Jag vågar knappt tänka på vad som kommer härnäst.

Nåja, jag vill tacka för ert hårda arbete och engagemang att få mig att känna som om jag bor i ett normal land trots allt. Keep up the good work!

Hjältar!

Fika, någon?

Jag bokade precis en biljett hem näst-nästa helg. Det blir lätt så när man får akut hemlängtan och flygbiljetterna inte är tokdyra.

Är det någon som vill fika?

Lamm?

Imorgon ska jag laga lamm, sådana där kotlettaktiga saker med det dekorativa benet som sticker ut. Vad ska jag göra med dem? Alldeles nyss la jag dem i en marinad med citron, citronskal, olivolja, vitlök och timjan (rosmarinet var visst slut) men sedan då?

Mia? Hasse? Gert? Alla ni matduktiga, hjälp!

Den bästa dagen

Idag föddes det ett litet Lagerbergskt Knyta, ett som mår bra och som ser ut som en sjöbuse på bild. En förfärligt söt sjöbuse... Själv sitter jag och gråter glada tårar och letar billiga biljetter hem. Den här lilla vill jag se. Nu.

Middagen som aldrig skulle blivit

Först tokbrände jag en portion bacon och rökte ner hela mitt kök, bara för att börja om från början. Sedan tappade jag en hel skål med Svamp Bourguignon (med det nystekta baconet) över min soffa, min fotpall och min matta.

Toppen!

Åsiktsdags

Kom och tyck till, idag är det gratis!

Imorgon med men tyck gärna idag. Det hjälps.

Den bittre killen jag var på date med och som jag tyckte var både söt och lite småunderhållande har liksom bara försvunnit. Senast jag hörde ifrån honom var över två veckor sedan och då frågade han om vi skulle ses igen. Jag uttryckte ett ganska rungande ja, och sedan blev det tyst. Jag vet att han lever för han syns både på Facebook och på Google Talk och varje gång han lyser med sin lilla gröna on-line plupp samtidigt som jag lyser med min tänker jag att nu! nu kanske han vill prata lite med mig.

Men det vill han visst inte.

Jag har försökt säga hej flera gånger men han är bara tyst. Jag har nog fattat hinten och nu kvarstår bara att deleta honom från mina små listor. Ska jag göra det?