En ful promenad på stranden

Ljuset bakom gardinen bar spår av blygrått när jag vaknade i morse.

Bra, tänkte jag, vi matchar, världen och jag. Väl uppe, medan jag läste Nordstedts Svenska Ordbok (80,000 ord och fraser!) på toan, tänkte jag vidare att en ful morgonpromenad under en svårgrå himmel nog var precis vad mitt humör behövde. Kräkbyxorna, de har ett par mil kvar i sig innan tvätt, åkte på, en tröja eller två och ipoden, sedan bar det av ner till stranden.

Hoppas det är riktigt fult, sa jag tyst till mig själv, medan jag nästan hoppade ner för gatstumpen som leder ner till vattnet. Fulhet väcker tydligen förväntan i mig, där ser man.

Men. Det var inte fult och först blev jag stolt över havet och himlen som lyckades vara vackra till och med i motvind och uppförsbacke och jag började knalla med ett f'ärgsprakande skådespel i ljusblått, lila, gult, rosa och persika i ryggen och lågvatten under fötterna. Ibland vände jag mig om och betraktade konstverket som någon måste ha ägnat hela natten till att arrangera med spritsar och grejer. Ibland sprang jag en bit.

Vackert.

Och sedan vände jag och betraktade horisonten. Persikobandet hade redan ätit upp det rosa och de djupare blåa bårderna var på väg att lösas upp. Husen ute på udden lyste i stark kontrast mot skimret. Det var fortfarande inte fult.

Och mest av allt ville jag lägga mig ner på sanden och låta ledsnaden sakta bölja över mig, glömma hålla för näsan så den skulle rinna ner i näsan och svalget. Hosta när jag satte allt i halsen. Gråta salta tårar när jag fick den i ögonen, ledsnad irriterar alltid mina tårkanaler. Fast, vem fan lägger sig ner på en fuktig strand när det är fem grader ute?

Visst är det skönt att veta att jag är praktiskt lagd även när jag är ledsen?