Mer upp och ner

Så har man upplevt en vaka, en begravning och en jordfästning på amerikanska också.

Jag kan väl inte påstå att det stod på listan över saker jag tänkte jag skulle få med mig när jag flyttade hit men det är som det är och det blir som det blir. Mer än så är det ingen som vet. Jag kan berätta att vakor inte är något jag rekommenderar någon att gå på, för mig är det en barbarisk tradition som på något sätt drar ut på allas lidande och smärta. Uppriktigt sagt skulle jag inte ens önska en vaka på någon jag tycker riktigt illa om.

Begravningen var fin och hjärtskärande och personlig. Vi grät en massa och vi skrattade lite grann. Musiken var fin (Randy Newman!) och ett par av talarna blixtrade till när de lyckades sätta fingret på, och verbalisera  de där små sakerna som räknas när man ska beskriva en person som stått en rikigt nära.

Jordfästningen var kaotisk och blöt. Det ösregnade och ingen visste vad som var normalförfarande. Alla stod som renar i motljus. Jag gav upp efter ett tags förvirrat stående och gjorde det jag ville; la handen på kistan och sa hej då, vi saknar dig, Erik. Jag är arg på dig för att du gör så här mot oss, mot din familj och dina vänner. Försvinn inte för långt bort, snälla. Regnet öste. Det var lite som hämtat ur ett Hollywood-drama. Och sedan sänkte de ner kistan och alla sa adjö på rikigt och for på reception.

Att det var skönt att komma hem var en underdrift. Det regnade alla de fem timmarna hem till Connecticut och jag var så himla glad över att jag inte behövde köra den där vackra men långa vägen själv - Tack för sällskapet Maria. Tack för handhållning och kramar Pontus, Ulrika, Micke, Cassie och Chrissie. Tack för jollret och de mer eller mindre tandlösa leendena Stora O och Lilla C.