Batman, Robin och jag

(Disclaimer: Det här inlägget är lite elakt varför jag ber om ursäkt redan från början)

(Förlåt)

(Nu börjar jag)


*Poff!*

*Tjoff!*

*Ka-Bang!*

Vi är säkert några stycken som kommer ihåg den fina gamla 70-talsserien med Adam West som Batman, den där alla slagsmål fint censurerades ut av animerade bubblor med *Ka-Pow!* och *Slam!* i. Jag spelade med i en dråplig slags superhjälteserie igår, därav mitt något uppbragda inlägg framåt kvällskvisten.

Det var jag, Fatwoman och Bag Lady som var ute på uppdrag, kan man säga (Jag vill verkligen understryka att jag inte har något emot runda människor, speciellt som jag känner mig småfet för stunden). En av våra närmaste och mer besvärliga partners hade bett mig komma och göra en demo av vår produkt på ett möte och det hela slutade i ett milt kaos, mest på grund av deras fullkomliga oförbereddhet och för att jag inte fattat att jag åkte dit i rollen som säljare, inte som specialist på produkten.

I vilket fall som helst var jag där med två kvinnor från det här andra företaget för att representera och försöka få dem att förstå varför de skulle kasta sina pengar i vår generella riktning och de här kvinnorna var inte att leka med. När man gör de här säljinsatserna har jag lärt mig att det är viktigt att man ser pålitlig och väl sammansatt ut, man måste till exempel stryka sig och kamma håret innan man klistrar på sig leende och drar på sig skor. Men, det är tydligen lite olika hur man gör det där. Mitt sällskap hade till exempel inte gått i samma skola som mig, den ena var ganska storvuxen och jag vet att hon brukar ha en förmåga att klä sig i kläder som inte riktigt passar henne (vi kan kalla henne Fatwoman), den andra var liten och torr och utstyrd i tofflor (!) och en kofta som hon antagligen stickat själv tio år tidigare (Säg hej till Bag Lady). Inget ont sagt om kläder man gör själv, tofflor eller kläder som är lite små. Jag menar, idag hade jag på mig en klänning som visade syndigt mycket ben och ibland är det verkligen viktigt att prioritera bekvämlighet. Men, inte när man ska representera, eller hur? Jag hade på mig mina fantastiskaste skor, de obekväma men åh, så vackra och jag hade borstat både tänder och hår och strukit mig. Jag led för mitt PACS ska ni veta.

När jag till slut släpade mig ut från mötet, både fysiskt och psykiskt för ja, det gick käpprätt åt helvete, for jag hem och drack vin. Flera glas. Idag pratade jag med alla mina chefer som helt opolitiskt korrekt skrattade så de grät när jag berättade om hur jag, Fatwoman och Bag Lady hade försökt sälja PACS. Sedan tröstade de mig och så gjorde vi planer för att jag inte skulle behöva få ont i magen flera gånger.

Hoppas de håller.

Spring och ställ mig i hörnet

Kardiologer är elaka.

Rispartners kan dra något gammalt över sig.

Jag ska inte bli säljare när jag blir stor.

Jag har ont i magen. Igen.

Jag är på ruskigt argt humör och har dåligt samvete.

Med en skruvmejsel i Ohio

Min bästa vän är försvunnen!

Jag flög till Ohio imorse och på vägen råkade jag bli stannad i säkerhetskontrollen så där på riktigt, jag hade visst alldeles för mycket metall i underkläderna. Det är ett helsike med det dära kyskhetsbältet jag ständigt kånkar runt på... Oturligt nog kom de även på mig med att ha bästisen Leatherman i väskan. Leatherman är ett multiverktyg med små skruvmejslar och knivar och annat bra fanstyg att ha med överallt, en flickas och en pacsingenjörskas bästa vän helt enkelt.

Men, inte längre. De tog honom!

Som tur var lämnade de kvar mitt andra, något mindre livsfarliga multiverktyg vilket var bra eftersom jag var tvungen att slita sönder en demodator för bara en timme sedan. Om jag behövt göra det med naglarna och tänderna hade jag inte sett så demovärdig ut efteråt så jag skickar just nu varma tankar till säkerhetspersonalen på Newarks flygplats: Tack för att ni gör ett halvbra jobb! Som tur var frisknade lilla datorn till efter det att jag slitit i princip varje molekyl av den, stackars favoritsäljaren Tomas hann bli ganska svettig innan jag var klar.

Nu ska jag visst lära mig allt om kardiologi. Hej och hå och allt det där.

Free hugs

Till Marina som fyllde år igår. Hon får det finaste jag vet.

Hört i hallen

Pontus: Hur gick daten igår?

Chotte: Hmm... Ja, jag somnade på hans soffa.

P: Oj. Du vet verkligen hur man charmar dem, Charlotte.

C: Till mitt försvar vill jag säga att det var en väldigt bekväm soffa!

P: Vad gjorde han då? Sov i soffan han med?

C: Jaa... han städade. Och sedan nattade han mig.

P: På soffan?

C: Njae, när vi kommit fram till hur dålig idé det varit att jag skulle köra hem sovandes fick jag erbjudande om sängplats.

P: I hans säng?

C: Mhm.

P: Och han låg var?

C: Också där.

P: Linda! Lyssnar du på det här?

Linda (ifrån ett mörkt sovrum): Ja! Detaljer, tack!

C: Jag sov mest, fick vara liten sked och det är mysigt. Annars var det kläderna på och händerna på täcket. Jag är lika immakulat som vanligt.

P: Han då?

C: Så även han.

P: *suck*

Bräckel

Vissa dagar önskar jag att man kunde returnera, lägga ner dem i påsen man fick dem i och bara lämna tillbaka dem hos livets kundtjänstdisk. Vilka som jobbar där vet jag inte riktigt men jag tänker mig att de är tålmodiga och ofrågvisa, man vill nog slippa ursäkta sig när man returnerar dagar. Tänk er själva vilka hemskheter man skulle kunna få stå och berätta om man var tvungen att förklara sina returer. Det hade inte varit så där enkelt som när man lämnar tillbaka en bok eller en tröja, inte så okomplicerat som "Jag hade den redan" eller "Den är för stor", utan något mer besvärligt. Mer i linje med "De sa upp mig" eller "Han lämnade mig" eller "Jag har cancer".

Nu har jag jobbet kvar, ingen cancer och ingen att bli lämnad av så jag är inte riktigt så illa ute. Trots det var det trötta tårar som trillade ner för de Chottska kinderna ikväll. Ni vet säkert själva hur det är; de där dagarna som aldrig tar slut fastän de heter fredag, dagarna man hade massor att göra från början men som bara blir fullare och fullare vad tiden lider. Dagarna man inte ens ville ha från början. Det är lite som om de kan lukta sig fram till en, så där som det sägs att vissa djur kan lukta sig till rädsla. Klockan strax före sju sa jag till min bästa Mike i Arkansas att "nu orkar jag inte mer", släckte kontoret och gick demonstrativt ut och ställde mig i höstrusket en stund. Veckan hade varit lång, dagen längre och huvudvärken som envist satt precis bakom ögonen, den gav sig inte.

Allt jag ville ha var att få åka hem och bli omhändertagen och omhållen, få vara riktigt liten och eländig. Bortslarvad och sedan upphittad igen. Avdammad, snuten, klappad på kinden, matad och nattad. Saknad.

Få höra att allt kommer bli bra snart.

Alldeles snart.

Imorgon.

Men imorgon ska jag umgås och vara trevlig och på söndag måste jag jobba och tvätta och lära mig allt om kardiologi och packa och lyfta tunga saker in och ut ur sectrabilen och jag blir bara tröttare och tröttare av att tänka på det.

Jag ångrar mig. Tyck lite syndigt om mig, det passar bättre idag.

"... we need fan every help we can get."

It's late o'clock

Hur korkad känner man sig när man:

• Får tag på en flygbiljett hem från Washington som består av tre skutt (Washington DC till La Guadia NY och sedan till Philadelphia och sedan till Hartford i CT) och kommer ha en att landa vid slutmålet klockan midnatt?

• Byter den biljetten till en annan, för ett par dollar eller 25, som bara har två skutt (först till Philadelphia och sedan till Hartford) och kommer ha en hemma klockan tio?

• Fastnar i Philadelphia och får sitta och titta på när det där andra, senare flyget far ifrån en och kommer fram före en ändå?

• Lägger sitt pass på biltaket och börjar köra?

• Får leta efter sitt pass i ett parkeringsgarage klockan halv två på natten?

Jag hittade det så jag är glad alikaväl.

Samvetet

Kära Blog,

Jag saknar dig också och jag vet att du är besviken på mig. Det är inte det att jag inte bryr mig om dig, det är bara att jag är lite förvirrad just nu. Geografiskt förvirrad, alltså. Den senaste veckan har jag tillbringat skrämmande lite tid hemma och otroligt mycket tid på resande tass, det är ingen ursäkt jag vet: älskar man någon gör man sig tid. Det är bara att kommunikationerna ibland sviker när jag försöker umgås med dig, det här med Internet har inte nått till alla delar av Amerikat, det är även så att Tapas (den spanska matuppfinningen, alltså) inte har nått Cleveland, Ohio men det kanske inte har med saken att göra.

Jag lovar att bättra mig så snart jag har överlevt den kommande veckans resande med stopp i Washington DC, Ohio, Long Island och New Jersey. Som sagt, jag saknar dig med och det finns ungefär 4 GB med roliga foton på min kamera som jag vill skratta åt med dig. När jag kommer hem igen ska vi umgås massor, jag lovar. Värsta kvalitetstidsinsatsten. Verkligen.

Nu sa jag gå upp om några timmar så det är bäst att jag nattar mig lite snabbt. Kram så länge.
/C

Gay bar. Like an oyster bar but without the oysters.

Inlägget nedan skrev jag i fredags men hade problem att lägga upp för Savannah och Internet är en svår kombination ibland. Nu sitter jag i en gungstol i Charlotte och där har man toksnabbt Internet för Charlotte är en bra plats att vara på.

Jag hade det inte trist igår heller och när jag får lite mer tid över ska jag berätta om hur jag har varit på min första gaybar i sällskap med sju glada medelålders kvinnor. Jag börjar bli bra på att befända mig med främmande folk, det är nästan lite skrämmande.

Men, nu måste jag springa iväg till mitt flyg tillbaka till norden och kylan. Kram på er!

Vi tar in på hotell ikväll

Olde Harbour Inn

När jag tragglade mig ut ur mitt fina, högteknologiska hotell I morse, det där med golfbana, spa, pool och palmer och allt, var jag inte helt övertygad om att jag hade gjort rätt. Jag menar, det där lyxhotellet var inte märkvärt dyrare än mitt lilla egenbokade B’n B i gamla Savannah, och den där korta färjeturen över Savannah River var egentligen inget besvär alls så där när man visste bättre.

Nåväl, jag tog mitt pick och pack, checkade ut, jobbade lite från poolen och lät min dedikerade servitör Ismail leverera mig club soda tills dess att en respektabel eftermiddagstimma inslog. Väl runt två tog jag den lilla färjan till Andra Sidan, hittade mitt nya hotell och blev genast charmerad. Olde Harbour Inn hade inget av den flärd eller förfining som finhotellet hade men det hade själ och hemtamhet. Min förste bell boy eller vad man ska kalla honom, en äldre sydstatsgentleman vid namn Colonel, tog mig och mitt bagage under sina vackert mörka vingar och vips hade jag fått en helt ny kamrat att leka med. Att jag inte förstod mer än 50% av vad som kommer ur hans mun var inte så viktigt, jag var mest charmerad av hans talförhet och glada leende. Dessutom hade han en guldtand, det är ganska häftigt.

Charmen med att bo på ett litet ställe blev uppenbar ganska snabbt, framåt kvällningen serverades det eftermiddagsvin med ost där hela klientelet snällt dök upp. Det var en hyffsat divers skara som pimplade vin, åt trekantsmackor och kex, och språkade loss. Jag bondade lite med ett äldre par, en Chris och en Caroline, från Connecticut och innan jag riktigt visste vad som hade hänt hade jag en middagsdate med dem utifall inget bättre skulle dyka upp för mig. När jag så småningom trillade in på resaturangen vi blivit tipsade om satt de redan i pianobaren och myste och jag måste säga att jag hade det riktigt trevligt med dem. Maten var rysligt god, drinkarna och vinet likaså, framför allt var det skönt att inte behöva trampa hem själv alldeles ensammen genom en okänd stad i natten. Okej, det handlade om 750 meter och det var väl upplyst, men jag led av akut mörkrädsla, bara så att ni vet.

Runt elva snubblade vi hem från pianobaren, tre glada och ganska trötta själar varav en blivit bebjuden på middag bara av farten. Chris vägrade alla mina försök till återbetalning något jag fann en aning pinsamt. Hur mycket ska man tacka när man blir bjuden på middag av ett helt främmande par bara så där? Jag sa tack ungefär tolv gånger. Räcker det, tycker ni?

Känd från TV

Efter en av de mest overksamma mässdagar jag någonsin varit med om tog vi oss till en restaurang som skulle bjuda på riktig southern foodi regisserad av hela USA:s soulfood-madam, Paula Deen. Vi åt ungefär hela den jordnötsoljefriterade menyn och lite till, vår servitör var uppriktigt imponerad av vår glupskhet. Paula Deen är något av ett fenomen, en miljondollarsindustri med egen TV-show där hon har fluffigt, platinablont hår och säger "Hey ya'll" stup i kvarten på riktigt sydstatiska. Det är charmigt på ett ganska irriterande och påtagligt sätt.

Imorgon följer det lite bilder från den här veckans spektakel så här långt. Stand fast.

I Charlotte

Idag flyger jag till Savannah, Georgia och på vägen stannar jag till i Charlotte. Staden Charlotte, alltså. Eller flygplatsen mer exakt.

Min stad (min flygplats, alltså).

Istället för soffor har de gungstolar här. Det är väldigt gulligt i Charlotte, jag vet inte om jag passar in.

Public service anouncement

Kameror!

They're the shit!

Hjälp syrran döpa sin nya kamera, den ska helst heta något japanskklingande. På korta listan just nu ligger till exempel:

- Chichiro
- Mononoke
- Harai Goshi
- Canon (Haha!)
- Yakidori

Plus en massa andra namn som jag just nu har glömt bort men som systern säkert kan behjälpa mig med. Tänk, det finns så mycket man kan göra istället för att packa...

Oopsidaisy!

Hmm... Nu har jag installerat fonter på löpande band här och det finns en Trebuchet i min ordbehandlare men här i Firefox finns det just nu ingenting. Hej så det kan gå!

Några ideer? Tips?
MVH,
/Fort-och-fel-Abdon

Why I love Trebuchet MS

• The splayed edges of the uppercase M which form a 10º angle with a vertical line,
• The shape of the tail of the uppercase Q,
• The bar of the capital A is low,
• The shortened tails of the lowercase e and the numerals 6 and 9,
• The hybrid open and looped tail of the lowercase g,
• The rounded dots above and the shapes of the lowercase i and j,
• The curved tail beneath the lowercase l,
• The dollar sign symbol, in which the vertical strike only appears above the top and below the bottom curves of the S, and
• The exclamation point, whose dot is large and round.

Just därför är saknaden så stor, jag har nämligen slarvat bort Trebuchet. Eller nej, jag har installerat bort den, för Trebuchet är en font, just precis den fonten jag brukar använda här på Strykfritt och den där listan där uppe har jag lånat av Wkipedia för inte katten har jag någon åsikt om svansarna på 9:orna egentligen. Jag tycker mest Trebuchet är väldigt fin.

Uppskatta dollartecknet lite nu: $$$$$. Fint va?

I helgen drack jag Margaretor och okynnesinstallerade LinuxOS på min gamla laptop i någon slags uppgiven förhoppning om att den skulle bli mindre långsam av det. Det blev den också, så på sätt och vis är allt frid och fröjd men som en något trist bonus sitter jag här och surar utan min favoritfont då LinuxOS inte tog med sig den när jag föste in det på datan. En snabb workaround är ju att ta fram den nyare datorn och blogga på den men det är jag för lat för så jag är purken istället. Det går nog egentligen åt mer energi på att sitta här och vara putt än att skutta ner för trappen för att släpa upp härket men jag ser bara möjligheter: Säg hej till purkenhet som idrott och träningsform, det är det nya här från Milford.

*putt*

(Nu ska jag googla lite och se om jag kan laga problemet istället, det är mycket roligare än att packa vilket jag borde göra.)

Fantastiska män

Jag var knappt vaken när Barbara, min hyresvärdinna, frågade mig om jag ville följa med ut på en segeltur i den stora båten idag men ni kan tänka er att jag kvicknade till ganska snabbt när jag fått rätsida på alla ben, armar och klockslag som behövdes rätas ut.

Så klart den här fina gussen skulle ut och segla lite!

De har en väldigt fin och stor båt de där två, flera tiotal fötter lång och blå med massor av trädetaljer och fernissa och glansiga prylar som man kan ta kort på. Eller spegla sig i. Eller både och.

Joe, vår kapten, är en sådan där båtfantast på riktigt. Han har seglat till allsköns karibiska öar i både finväder och full storm, han har tävlat mot proffs och landslag från hela världen och besatt båtar värda flera miljoner dollar. Nu puttrar han och hans fru mest runt på sin fina blå som hobby men det märks att han vet vad han håller på med. Idag domderade han runt med en knappt sjövärdig besättning bestående av tre kvinnfolk varav en gravt handikappad då hon hade en kamera fastlimmad i ansiktet hela tiden. Trots detta kom vi både iväg och hem igen utan några större åthävor, och vi svängde och slog och hade oss. För en som knappt inte har någon båtvana alls är det fantastiskt förvirrande att få båttermer kastade på sig på utrikiska helt plötsligt, inte för att det gör någon jätteskillnad för jag hade inte vetat vad jag skulle göra om någon bad mig att brassa en märs, slöra en jigg eller kryssa ett bakvatten eller vad det nu är ni båtmänniskor håller på med på svenska.

Det var fint ändå och man mådde bra när man kastade sig i land efter att ha angjort en brygga, rätt brygga, utan att ha närkontaktat något som inte skulle kontaktas.

Överkurs

I torsdags skulle jag träffa Trånaren för att plåga mig som jag alltid gör på torsdagar klockan sex men tji fick jag, för så blev det verkligen inte. Trånaren hade slarvat bort mig ur sitt schema och helt plötsligt var jag helt lea- och ledarlös bara så där. Men, förstår ni, det hära gymmet har inte bara den originale Trånaren och Trånare #2 (som för övrigt inte tar några poäng som helst just nu) utan även en tredje Trånare. Vi kan kalla honom Trånare #3. Hänger ni med i nomenklaturen, pojkar och flickor? Trånare #3 förbarmade sig till slut över den energiska Charlottentotten och såg till att hon fick träna lite den här veckan med och vips var alla glada igen.

Trånare #3 är före detta marinsoldat, har en ryggtavla som kan ge en halvstor afrikansk by skugga en hel dag och vader som nästan är sfäriska. Han har ett vackert leende och bruna, snälla ögon och en förmåga att vara tyst och mystisk mest hela tiden. Dessutom har han gett ut en bok med religiösa dikter och kan, enligt alla rykten, ha ihjäl någon med sina bara händer. Förestå er på den om ni kan.

Läxan jag lärde mig i torsdags lider jag väldigt svåra kval över idag. Det här med att sitta, stå, gå och mest röra sig över huvud taget är förknippat med smärta av ganska generell och storslagen sort. Tydligen är det så att bara för att marinsoldaten ler vackert, nynnar lite och är smygreligiös ska man inte slappna av. Framför allt ska man inte be honom om att köra hårt med en, jag vet det nu. Framför allt vet mina ben det och om de inte vore så förbenat stela hade de nog velat ge både min korkade hjärna och min breda käft ett par sparkar för det här är en ny sorts träningsvärk; en bättre och större och mer marknadsmässig träningsvärk. Det jag upplever idag är en äkta amerikansk träningsvärk, en träningsvärk som slår alla andra träningsvärkar med hästlängder. Ojoj!

Och, som den masochist jag råkar vara sitter jag här och smyglängtar efter mer...

Har roligt på arbetstid

Idag hade jag roligt på arbetstid, är det lagligt måntro?

Det blir lätt så när man blir satt på att skriva ett landskulturdokument riktat till besökande ickeamerikaner. Ett dokument innehållande en handfull braigheter, påminnelser och självklarheter för att undvika allt för många framtida kulturella krockar där svenskar säger f-ord, har på sig sandaler hos kund och kör vilse bland oljefat mest hela dagarna.

"Common sense will take you a long way when trying to figure out what you should pack but if your sense is less than common, let us know so we can help you."

Ibland är det väldigt roligt att skriva, när andan och humöret faller på och när språket samarbetar lite med en. När man sedan får lov att skriva officiella dokument som till på köpet får vara underhållande är det nästan som att få komma till en arbetsplats med öppen bar.

"Our offices in the US have no dress code so you need not worry when just hanging around the office: What works in Sweden, Norway and Denmark will work here. We do appreciate if you wear clothes that cover at least 50% of your body and brushing your teeth in the morning is always a plus. On the whole, the NA office is just as much a fan of personal hygiene as the next CO."

Dagens författande har, om inte annat, visat att jag lärt mig en del saker om mitt värdfolk:

People here are polite, more so than in Scandinavia. Things to think about, especially for the men, are:

• Americans apologize a whole lot, you should too. Tune in and adapt.
• American men open doors for women and let them pass through first, you should too.
• Same thing goes for elevators; let the ladies in and out first. Little things go a long way.
• Don’t let the ladies carry the heavy stuff, guys, always offer to lend a hand. Men are also expected to offer up their chairs for a woman.
• Don’t swear in front of a customer and if you do, apologize.
• People here are more religious, be careful when discussing religion.
• Don’t talk politics unless you know the person well.
• Americans are way more prude than Scandinavians and it’s awfully easy to chock them. Be careful, don’t cause any heart attacks, those are terribly inconvenient.

Självklarheter kan man tycka men det var tydligen så att något behövdes skrivas. Vi får se om jättechefen gillar mina iakttagelser.

Hilfe!

Kära läsare, kan du hjälpa mig översätta frasen "Kritik i enrum, beröm i plenum" till engelska är du snäll? Gärna på rim. Jag lider av svår fredagslättja ity min hjärna redan lämnat kontoret. Det är i princip bara händerna kvar, de skriver mest dumheter och är kalla.

Tårtan

En prinsesstårta i veckan håller doktorn borta, visst är det så?

Igår firade jag mitt hela år med att bjuda kollegorna på prinsesstårta och morotskaka bakat helt och hållet from scratch, något som får amerikanerna att oh:a och ah:a imponerat. Det här med att baka på riktigt och från grunden är något som inte den gemene amerikainvånaren gör så där en helt vanlig måndagskväll. Inte tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags-, lördags- eller söndagsditon heller, för den delen. Planerna på att bygga om vår utbildningssal till storkök är numera långt framskridna och jag kan när som helst inta min tjänst som kontorskocka, lyder budskapet från mina små utlänningar. Yay, nya visitkort!

Dagen idag var inte alls lika harmonisk och när en något matt Charlotte klockan fyra fortfarande inte fått sig någon lunch åkte nödprovianten fram: havregrynsgröt med mandlar och torkade tranbär. John, min jättechef, haltade till utanför mitt kontor där jag satt och kurade över min povra mat, smackade lite med tungan, lade huvudet på sned och iakttog mig några ögonblick. Sedan öppnade han sin rosenmund och sa:

"Charlotte, försöker du ha ihjäl oss?"

"Hmm... Nä." svarade jag sanningsenligt.

"Du göder upp oss på feta tårtor medan du själv äter nyttigheter i smyg. Är det här någon diabolisk plan på att ta livet av oss hela högen?"

"Oj, du kom på mig, John" sa jag då, för visst är det ganska uppenbart så att jag vill ha hela Sectrakontoret för mig själv. Mitt eget lilla kungadöme med kriser och eldsvådor till både höger och vänster, mammoarbetsstationer som sprängs under mystiska omständigheter, DDP:er som försvinner, l å n g s a m m a PACS och allt det där som jag älskar mest i hela världen. Om det blir så kommer jag aldrig kunna äta lunch mer i hela mitt liv och det är ju praktiskt på sitt sätt. Det blir ju så tjatigt med ätandet ibland, eller hur? Och tugga är inte så särskilt kul när man tänker efter...

Jag tror att John kom på bättre tankar ganska snart när vi diskuterat igenom alla de möjligheterna och med lite hjälp från min sida var koncensusbeslutet att jag helt enkelt är lite snäll i bland.

SM i armhävningar. Resultatet

(SM i det här fallet är alltså SectraMästerskapen)

Charlotte: 24 stycken
Håkan: Färre

Jag och Håkan battlade lite i helgen precis som vi brukade göra förr i tiden. Och vet ni? Jag vann! Jag och Trånaren har rejoicat lite skadeglatt på ett väldigt kärleksfullt sätt under morgonen. Håkan förnekar allt och ryktena säger att han hävdar att min höghöjdsträning är fusk.

Jag skickar tröstande kramar och säger vist att alla imperier någon gång ska falla, så även Håkan och armhävningsimperiet.

Mattias med Fölsedagen

Alltså. Jag gör ju inget mer än gratulerar rara mäniskor på deras födelsedagar kan det tyckas. Det är en typiskt bra sak att jag har en blogg när jag har så många kamrater att gratulera mest hela tiden, på det här sättet får jag aldrig riktigt slut på saker att skriva om.

Säg hej till Mattias, allihopa:

Han ser ut så ibland, inte för att jag har så hemsk jättekoll på honom just för stunden men jag tror mig veta att han hittar på miner ibland fortfarande. Vissa saker växer man inte ur.

Här är en liten lista över några andra saker jag hoppas Mattias aldrig växer ur:

• Halsdukarna
• ... och den artistiskt avslappnade stilen
• Den fina älgande löpstilen
• De tillhörande tightsen
• Min vänskap
• Den bra humorn
• Det lilla, gula huset
• Spexandet, sjungandet och teatrandet. Jag måste ju ha någon att beundra.
• Sin goda familj, den som man kan låna ibland

Det här med listor är något av det bästa som finns, lite som Mattiasar. Hurra för honom!

Jag gör mig väldigt bra i kartong

I lördags upptäckte vi alltså hur bra jag ser ut i kartong, se själva:

Det är viktigt med förarbetet och jag älskar ju att packa in paket. Det är absolut roligare att slå in än att packa upp.

Ta-dah!

Och så här glad belv Magnusen, se så lyckligt och fint vi har det.

Nu ska jag gå och se om jag gör mig lika bra i min säng som i kartongen. G'natt!

Pompig

Idag fyller mitt webbförfattande år på riktigt, jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde var möjligt när jag började det här, nämligen skrivit dagbok i ett helt år. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har börjat skriva dagbok (komplett med "Kära Dagbok"-inledningar och allt) i mina dagar och aldrig någonsin har det hållit mer än några tramsiga inlägg i taget. Tänk, vad naken och ohämmad publicering bland vänner kan åstadkomma för en lat hobbyförfatterska. Som tur är för er har jag dessutom blivit något mer intressant så här på gamla dar. Hoppas jag.

Nåväl, hur kan man bättre fira en sådan otrolig bravad än genom att fara hem till Sverige för att gå på kalas? Förslag någon? Jag funderade ett bra tag innan jag helt enkelt tog min väska, med endast ett par skor, och for inkognito till Linköping i torsdags kväll.

Därför får mitt eget jubel vila till en annan dag för idag har jag haft fullt upp med att fira Magnus och Frida tillsammans med alla de bästa jag vet. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att överlämna en kominerad inflyttnings- och 30-årspresent än genom att packa in sig själv i en låda, modell gigantisk, smuggla in sig i födelsedagsbarnets trädgård och överlämna sig själv med pompa och ståt och kramp i vaderna.

Jag tror han blev glad. Jag hoppas han blev glad.

Jag blev glad.

Tio saker man kan göra med en backe

1. Springa upp för den
2. Springa upp för den
3. Springa upp för den
4. Springa upp för den
5. Springa upp för den
6. Springa upp för den
7. Springa upp för den
8. Springa upp för den
9. Springa upp för den
10. Springa upp för den

Sedan får man väldigt ont i vaderna.

För kungar

Konstigt. Det enda jag vill äta till frukost nu för tiden är:

Religiöst bröd med mandelsmör och skivade jordgubbar på.

Jag gillar inte ens religiöst bröd med mandelsmör... Men jordgubbar är gott.

Bullshit, you can be mine

"I'm a great wingman, I'll get you a date in five minutes if we go out!"

Vi pratade datingstrategier, jag och min (geografiskt) närmsta säljare, under den dryga timmeslånga bilturen hem idag. Jag skrattade ganska mycket och fick mig en hel del manliga och amerikanska perspektiv på mina nuvarande turer i datingdansen vare sig jag bett om det eller inte. Bland annat fick jag vänlig coachning i hur jag ska hantera mitt jamsande med Trånare #2, ett intresse som återigen har blossat upp lite lätt efter två incidenter under gårdagen.

Ni förstår, just när jag som värst höll på att vingla in mig i de värsta slumkvarteren i Bridgeport ringde min mobil och sa "Hi, this is Trånare #2 from Gymmet. How are you?" (Han heter inte Trånare #2 och gymmet heter inte Gymmet, men ni fattar). Jag hann tappa GPS:en och höll dessutom på att okynnesvälta ett oljefat innan jag fick mål i mun och svarade att jotack, jag mådde bra än så länge men man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig. Sedan följde ett samtal där han ville höra hur det var med min nacke, om den var bra eller dålig just nu. För ser ni, om den var bra kunde vi kanske träffas och prata om hur vi kan behålla det så och om den var dålig kunde man tänka sig att vi tittade vidare på den. Eller?

Jag vädrade ursäkter i luften och blev lite glad... Sedan blev jag arg på mig själv för hur hopplöst inbillningssjuk kan man vara egentligen?

I vilket fall som helst bestämde vi oss för att jag skulle koncentrera mig på att köra bil just då och där och så kunde vi ta ett snack på gymmet lite senare när jag ändå skulle vara där för att uppgradera mjukvara på Trånarens (den originale) telefon.

Och jo, vi träffades och han pratade på om allt annat mellan himmel och jord än min nacke och han fick mig att skratta med hela den sneda tandraden och var charmant och luktade gott och som ett avslut fick jag höra att han tyckte det var trevligt att se mig igen, det hade ju varit alldeles för länge sedan sist.

Hmm.

Sedan påminde jag honom om varför vi egentligen pratades, ni vet, nacken. Just... sa han, och la fram en kort plan på vad han ville hitta på med mig och nu ska vi träffas på tisdag för att han ska få pilla lite på mig igen.

För stunden är jag förvirrad, är han bara någon som bryr sig om min nacke på ett väldigt trist och proffsigt sätt eller flirtar han med mig?

Discuss!

(Säljaren från ovan har redan sagt att jag ska spela svårflirtad men jag är så dålig på att hålla på att låtsas att jag ratade det förslaget på direkten)

Did you bring your gun?

Idag tog jag Sectrabilen och for till Bridgeport för att göra ett litet men väldigt nödvändigt ärende i tjänsten, Bridgeport är en typisk otrevlig stad med hög kriminalitet och mycket fuffens och dåliga områden så det är inte direkt så att man slåss om rätten att få fara dit. När jag behövt åka dit tidigare har folk väldigt vänligt förklarat för mig att i Bridgeport, där kan man inte förlita sig på en GPS. GPS:er har en förmåga att styra en rätt men man vet aldrig riktigt vilken väg man råkar ta för att komma dit man ska.

Som tur var hade jag varit på just det här stället tidigare och hittade på ett ungefär, dessutom visste jag att området inte var det tokfarligaste i hela stan (lågt ratio brinnande oljefat/människa, alltså) så jag sa till våra två sekreterare att "nu, tjejer, åker jag till Bridgeport en stund" varpå båda två tittade lite oroligt på mig. "Why don't you take one of the boys with you?" frågade Kathy men jag sa att jag nog inte skulle dö av att köra runt där på blanka eftermiddagen ändå. "Well, bring your gun, then" fyllde hon snabbt i när jag nekat hennes första förslag.

Då började jag skratta. Och sedan åkte jag.

Allt gick bra dit men hem körde jag en aning krokigt visade det sig, det är ju höst och då river di små amrikanerna som sagt upp alla sina vägar och när man därför tvingas åka runt lite planlöst kan man hamna fel. Helt plötsligt befann jag mig i ett område med säkert 2 brinnande tunnor (inte påtända, det var ändå mitt på dagen och 25 grader varmt, de är väl inte dumma heller?) på varje invånare och jag och min lilla stationsvagnsford kände oss ganska fel och vilse.

Med ett fast grepp om GPS:en, den kan användas som vapen också, snirklade jag och forden snabbt ur den värsta slummen och halkade upp på 95:an i nordlig riktning till slut. Det var veckans socialrealistiska inslag här från Strykfritt, jag tänkte inte göra om det på ett tag. Imorgon åter till de vanliga sändningarna där vi talar om livets banala framsida.

The stuff

Jag har så mycket kameraprylar i huset nu att det inte är riktigt klokt. Inte nog med att jag har skaffat mig ett nytt litet objektiv, jag har köpt en kamera till syrran, ett objektiv till Tord och en hel massa andra småsaker till de små elektroniska vidundren.

Spännande!

Det finns för övrigt lite nya bilder på flickr.

Recept på en stressig söndag. Och prinsesstårta.

Gör så här:

• Vakna 9.22 och tänk att vad dumt det var att du tydligen kunde sova länge den här morgonen när du igår vaknade klockan sju och absolut inte kunde somna om fastän du bara fått ett par timmars sömn.
• Gå upp, konstatera att solen skiner.
• Knäck fem ägg i en bunke, lägg till 2.5 dl socker. Börja vispa.
• Inse att du aldrig kommer få det hela varken vitt eller pösigt. Förbanna det faktum att du inte har en elvisp.
• Testa att köra det hela i blendern. Bli överraskad av det bra resultatet.
• Sikta ner en dryg dl mjöl, lika mycket potatismjöl och 2 tsk bakpulver i äggblandningen.
• Häll ner i en bröad form och hutta in i en varm ugn på en himla massa fahrenheit, ungefär 375 stycken, i 40 minuter.
• Slicka bunken.
• Medan du väntar trycker du ihop ingredienser till ett lagom stort pajskal och beklär en annan form med det.
• Låt pajskalet vila lite. Vila själv.
• Ta ut din tårtbotten och var nöjd med dig själv, det är en av de jämnaste tårtbottnar du någonsin gjort. Ställ den att svalna.
• Låt pajskalet åka ugn.
• Rör ihop din instant vanilla pie & pudding filling enligt instruktionerna på paketet och kasta in i kylen. Hoppas på att den är utbytbar mot det svenska receptets marsansås.
• Känn på tårtbotten och fundera på hur lång tid den tar på sig att svalna egentligen. Lägg in den i kylskåpet och tänk lite på alla de misslyckade chokladefterrätter du medverkat till i ditt liv.
• Blanda ihop tre ägg, 2 dl socker och kör dem i blendern. Blanda ner en halv dl mjöl, skal från två limear och ganska mycket limejuice och voilá, så har du en nästan klar limepaj. Kör i ugn i 15 minuter, ungefär.
• Slicka ur bunken. Tänk på hur gott det är med lime.
• Ät lite chips till frukost.
• Ta ut din färdiga paj från ugnen.
• Konstatera att klockan redan är 11.
• Oj.
• Färga in marsipanen. Gör en och en halv liten korv med grönt och resten (den sista halvan) rosa. Lär dig att det behövs lika mängder grön och gul karamellfärg för att få till prinsesstårtegrönt. Oroa dig för att det är för lite av den gröna.
• Ta ut tårtbottnen från kylskåpet. Ha lite ångest, du har aldrig lyckats dela en botten på tre utan att skära snett och vint och förstöra precis allt förut.
• Ta ett djupt andetag, attackera och lyckas sedan förvånansvärt bra. Var glad.
• Häll 4 dl grädde i en bunke.
• Börja vispa och längta efter en elvisp.
• Snegla på blendern.
• Prova blenda grädde.
• Det går bra!
• Wee!
• *Visp-visp*
• Blanda ner grädden i vaniljgojset.
• Svär.
• Allt blev rinnigt!
• Blenda den resterande grädden och häll i lite vaniljröra till lagom konsistens.
• Börja montera tårta: En botten, lite hallonsylt och sedan vaniljgrädden.
• Upprepa.
• Få slut på gräddblandning.
• Ta på byxor, spring över till kvartersaffären och köp grädde. Ha slut på kontanter och försök betala med kort. Var tvungen att handla för minst tio dollar för att få betala med kort. Gå ifrån affären med grädde, toapapper och pastasås.
• Blenda mer grädde. Råka göra smör av allt ihopa. Hoppsan.
• Svär. Skratta lite.
• Spring ut i bilen, åk och hämta upp del två av födelsedagspresenten, den du inte orkade fixa igår, köp mer grädde och en elvisp. Åk hem.
• Vispa grädde.
• Blanda mer vaniljgojs och montera klart själva tårtan.
• Ta fram marsipanen och börja kavla.
• Le lite i mjugg för att du är en jäkel på att kavla och för att du vet att man ska kavla marsipan mellan lager av gladpack.
• Smek på ditt fina lock på tårtan och bli imponerad över att det faktiskt passade.
• Kavla ut den rosa marsipanen och gör en himla massa små, små rosor. Försök göra en stor men ge upp, det är nämligen ganska svårt.
• Smält choklad och limma fast rosorna på tårtan med hjälp av den.
• Använd en strumpsticka och försök skriva "Grattis Linda" på tårtan. Inse hur korkat det var att sätta på rosorna först. Pilla av dem och skriv. Limma fast rosorna igen.
• Beundra ditt konstverk.
• Inse att klockan är 2.
• Kasta dig in i duschen, klä på dig och borsta tänderna.
• Damma på lite florsocker på tårta och paj, sätt dig i bilen och far hem till Pontus och Linda.
• Överraska!
• Pusta ut.

Jag och Ella

Vänner.

Oj! vad viktiga de är och Oj! vad glad jag är som har så många. En av mina bästa skriver en del om sina vänner just för stunden och jag funderar, som alltid, över hur lycklig jag är som har så många i mitt liv.

Klockan fem i eftermiddags satt jag djupt försjunken i arbete av det mer omondäna sorten (auto_filern!) när Pontus smög förbi och sa "Nu Charlotte, ska du sluta jobba och åka ner med oss till stranden och se på solen" och då kan inte en flicka göra något annat än att lägga sitt arbete (auto_filern!) åt sidan, packa ihop för att göra sin favoritsvenskamerikan till viljes.

En timme senare cyklade jag och mitt nya kameraobjektiv ner till Pontus och Lindas strand för att dricka diverse alkoholhaltiga drycker och se på hur solen hastigt slukades av horisonten. Det går väldigt fort den nu för tiden och redan klockan åtta var det riktigt mörkt och de små, men ack så irriterande flugdjuren kom smygande ut ut buskarna. Det blev till att fara hem till huset för att devorera köpemat och mer av de tidigare nämnda dryckerna innan det till slut blev natt på riktigt.

Nu sitter jag hemma igen, i sällskap med en av mina äldre vänner, Ella. Hon som så mästerligt sjunger om kärlek, såväl den lyckliga som den olyckliga, om tisketar och tasketar, om tuggummin och om hur kinder är menade att vara nära när man bedansar någon. Hon som kan scatta som ingen annan kan och som alltid är bra att ha med sig på resor, på cykelturer och på toabesök. Man kan alltid optimera sina kissepauser med lite "I'm old fashioned". Bara så att ni vet.

Hur lyckligt lottad man än må vara här i världen vad gäller vänskaper kan man nog aldrig få nog, det är lite som med kramar: ju fler man får desto fler kan man ge. Ikväll blev jag glatt åmind om en som jag har men som jag verkligen inte tar för givet, en som är full av visdom och goda tankar. En som skriftligen dyker upp när jag minst anar det, en som har glitter i ögonen och ett avvaktande leende på läpparna av den sorten som gör att man funderar på vad det är han vet för hemlighet egentligen. En som bitvis antagligen är minst lika förvirrad och förtvivlad som jag men som är klok nog att kunna dela med sig av torr, fast mark när det behövs.

Och ibland behövs det verkligen. Schysst skit, så att säga.

Nu sitter jag och Ella och och sjunger om stjärnklara nätter och ser fram emot en förhoppningsvis lugn helg utan några större åthävor. Jag hoppas hinna med lite trånare, lite födelsedagsfiranden och kanske lite navelpillande förutom en himla massa mer Ella förstås.

För att profusely är ett fint ord

- Listen, I was thinking that we might as well just asphalt the entire state of Connecticut.

- Well... I profusely object to that idea, Charlotte.

Klockan halv tolv igår kväll satt jag fast i bilkö på väg hem från Hartfords flygplats, ganska sömnig och väldigt hemlängtig. Ett av de riktiga hösttecknen här i New England är att de river upp alla vägar och arbetar om dem inför vintern. Med tanke på hur mycket vägar och framför allt hur många bilar det finns här resulterar allt det där asfalterandet och grävandet en himla massa stillastående trafik. Alla riktningar och alla kategorier.

Jag hade valt att inte flyga från någon av New Yorks flygplatser den här gången då senaste hemresan tagit mig nätta fyra timmar på grund av fredagstrafiken. Hartford, en knapp timme norr om mig och Milford, kändes säkrare, framför allt då jag skulle landa runt tiosnåret om aftonen. Man kan dock lita på flygtrafiken och jag landade en god halvtimme sent för att sedan hamna i ett gyttrigt trafiktöcken ganska direkt. För att inte somna och halka av vägen på studs ringde jag Bachelor #3 och pratade nonsen en timme. Inledningsfrasen var det där ovan. Han fann sig imponerande snabbt.

Dessutom påpekades det påpassligt att det nog skulle bli ganska varmt med svart asfalt över hela lilla staten.

... Tänkte inte på det.

Den som väntar på något gott...

...väntar på Charlotte.

Jag och min gymnasiekompis Helena myntade det uttrycket en gång för massor av år sedan tillsammans med efterföljaren "Den som väntar på Charlotte väntar aldrig för länge".

Visst var vi fyndiga?

Två visdomsord jag inte tror att de gamla grekerna drog till med så ofta men vad visste egentligen de? De dog ut precis som dinosaurierna och de flesta andra som beträtt vår bitvis utomordentligt vackra jord utan att ens ha räknat ut att sagda jord är rund. Ett faktum jag bevisade redan på en fysiklabb i högstadiet. Okej, jag var inte först med det heller, men ändå.

Jag skickade ett småargt mail till min Marina härom dagen. Det var inte argt på henne utan bara allmänt ilsket för att jag känner mig snuvad på lite saker just nu. Lite halvarg på livet är hon, den här Charlottentotten, och det går inte över. Hon har fastnat i vinkelvolten, gått genom isen och hakat upp sig på det finstilta. Det finns inget gott att vänta på här längre, inte ens för en bättre begagnad Charlotte. Jag har försökt hålla mig borta från att prata om bitterhet så länge nu men jag tror ta mig katten att jag är just en gnutta bitter. Bitter är för övrigt ett av de mest oattraktiva orden som finns i världen; alla språk, alla kategorier. Bitter är det ingen som vill vara men vet ni, vem blir gladare för att jag sitter här och ljuger och låtsas en hel massa? Jag funderar på om jag ska byta taktik; helt enkelt sluta trampa vatten och bara halka in under allt det kalla och våta som gör mig sällskap här i vaken. Alla mina affirmationer kan ta och dra åt pipsvängen, här kommer den nya Charlotte: svartare än någonsin. Den som väntar på något gott kan sluta hoppas.

...

Fast, vem orkar leva så? Jag tror jag försöker en stund till.

Jag ger er inte min morgon och inte min dag,
ni får något så mycket bättre, ni får hela djävla jag.
Hela underbara, unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.

Tack.

Francophone

- Du, Knyttet, de talar franska här.

Jag chattade med systern medan jag traskade genom Montreals flygplats i eftermiddags. Det här med utrikiskan tog mig lite på sängen även om jag mycket väl visste att de var utlänningar på riktigt här. Fransosen hade berättat det, till exempel.

Montreal stad mötte oss inte bara med franska utan även med solig eftermiddag, rusningstrafik och finhotell. Jag gav mig ut på springtur utmed vattnet och Mike tog sig en öl, kanske två, med partnern vi ska ha möte med i ett par dagar, han var sålunda trött och ganska fåordig när jag väl tvingade ut honom på matjakt strax efter halv åtta ikväll.

Kanadickerna vi har sett så här längt är ganska vackra: små och nätta, absolut inte stapelbara och väldigt välklädda. Jag satt och dräglade efter servitrisernas uniformsklänningar på utestället vi hamnade på, rött och draperat funkar på små, slanka fransyskor (säkerligen helt fria från svettiga fötter) men antagligen inte på en ljushylt mastodont som mig. Jag tvivlar men skulle likaväl någon gång vilja vara raffig och röd... Jaja, jag får jobba på det där, fram tills dess vet jag var jag kan hitta underlag att studera hela spektaklet.

Vi är med Dan

Idag har vi blivit med ny svensk, kollegan Dan kom fram till Milford för en tvåveckorssejour med oss semiamerikaner. Leif hämtade upp på flygplatsen och sedan matade vi honom mest hela eftermiddagen. Det är tur att Dan är så smal och liten, annars hade han inte fått plats i min bil alls efter all mat vi lyckades smälla i honom.

Nu måste jag packa inför morgondagen, jag undrar var jag la mitt pass..?

Labour Day

Som svensk vill man gärna tro att man har ensamrätt på det här med socialismen, speciellt i ett land som USA där man är konsumtionshetsat marknadsmässig mest hela dagen lång. Men, vips förvånar de en och drar till med en hel arbetarhögtid, bara sådär: en ledig måndag helt omotiverat i slutet av Augusti, hela den på något sätt tillägnad arbetarna. De kallar den Labour Day och den är en artificiellt framtagen helgdag eftersom myndigheter och öltillverkare tyckte att vi behövde vila och dricka lite mera.Hur den än kom till, tackade jag, neg och tog emot och for glatt till de norra delarna av min stat för att leka med Bachelor #3 och hans familj och deras vänner för dagen. Man kan inte säga nej när man blivit inbjuden till traditionell familjepicknick på en nationell högtid, bara så där. Så tänkte jag, tog kameran i ena handen, en ananas och lite hemlagad mat i den andra och satte mig i bilen och drog iväg. Hur farliga kunde de vara, egentligen?

Inte farliga alls utan snarare ganska rara. Jag hade det väldigt trevligt även om Bachelor #3 lät mig fara vind för våg lite hur som helst i sällskapet. Det är tur att man är ganska socialt lagd av sig, dessutom är det tur att man kan gömma sig bakom en kamera när det verkligen kniper och man blir blyg. Jag tog massor med fina bilder på en liten, charmerande dam i sällskapet och jag tror att jag har prånglat in mig som hedersfotograf i familjen för ett tag iallafall.

Om inte annat har jag lärt mig att Labour Day går ut på att leka, äta, spela volleyboll och dricka öl under en hel dag. Sämre måndagar kan man ha, eller hur?

Världens Bästa Fredag!

Det måste det bara vara när Världens Bästa Magnus fyller år, och det gör han nämligen idag. Alldeles jämnt och fint fyller han och om jag inte vore så förbenat trött hade jag skrivit något djupsinnigt och vackert om honom men det får vara till en annan dag. Magnus är bra på det viset, man behöver inte göra sig till för honom han är glad ändå. Och snygg. Och lång. Så här:

Han är dessutom en jäkel på att öppna dörrar i bar överkropp.

Memphis

Äntligen hemma igen, trött så att det värker men ganska nöjd ändå. Memphis var kul och fint och hujedamig vad de där säljarna kan partaja om de vill. Man kan sammanfatta det så här:


Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, är det sant även när bilden är på själva ordet frågar jag mig ikväll. Efter en hel dag av bildande och pratande tog de lokala förmågorna ut oss på mat och sedan på en liten, nätt Pub Crawl på Beale Street, Memphis motsvarighet till Linköpings Ågata. Det blev ganska mycket öl och en himla massa riktigt bra blues. Dessutom har jag nu varit inne på ett Coyote Ugly och fått se bartendrinnorna dansa på bardisken. Inte ens hälften så spännande som det låter, faktiskt.

På måndag, mina vänner, bär det iväg till Kanada. Bring it on!

Städer. Uppifrån.

Det sägs att man ser mycket när man reser och den här veckan stirrar jag mig fullständigt blind. Hittils har jag till exempel sett sex stycken flygplatser, inte dåligt för en vanlig, sketen onsdag.

I måndags var jag som sagt lite ilsk i allmänhet, det var då Delta uppförde sig på sitt sämsta och bokade om mig tre gånger (tekniska problem – Hoppsan! Ditt flyg har krockat med en fågel – Hoppsan! Nej men, den här ombokningen kommer inte funka för nu har vi upptäckt att du inte kommer komma med din nästa anknytning – Hoppsan!), skeppade mig mellan ett par av New Yorks flygplatser och sedan fick mig så topp tunnor rasande att jag fick gråta på en toalett på San Fransiscos flygplats mitt i natten när ingen kunde hjälpa mig därifrån. Sedan bestal någon mig också. De jävlarna. Jag kom fram till slut, väldigt trött, inte fullt så ren och med en nyfunnen övertygelse om att jag måste skaffa mig massor med mer skinn på näsan för att överleva flera sådana här situationer. Lars Huge, ger du lektioner?

Idag har det gått betydligt bättre, alla tre flyg som jag skulle ha farit med har avgått och nedkommit ungefär som det varit tänkt. Jag har fått se Los Angeles uppifrån vilket var himla läckert. Naturen där på västkusten är strålande vacker och bebyggelsen är spektakulär och övermaga utbredd. Karga, vackra bergsryggar med nonchalant utspridda städer och orter som helt plötsligt följs av en gigantisk slätt med spikraka gator kantade av vanliga, låga hus. Gata upp och gata ner, hus efter hus efter hus. Ostkustvan som man är väntar man sig höghus i en storstad men sådana välter visst lätt i jordbävningar har jag hört. Vägarna uppifrån luften var breda och rika på filer och det pilade bilar i alla riktningar och några till, alla verkade vara på väg någonstans. Himlen var amerikablå och vid horisonten låg det ett senapsgult avgastäcke över staden, likt ett tapas-lock på en riktigt trevlig spansk restaurang.

Nu är jag alltså framkommen till Memphis efter en hel dags resande och jag är ganska sliten i rumpan efter allt sittande. Imorgon får vi se den här staden har att bjuda på.

Jag slentrianhatar lite

En tämligen sen rapport från västkusten kan avslöja att alla bör bojkotta Delta, inte bara är de ohövliga och elaka, de stjäler också. Jag är upprörd även om min charmerande shuttlechaufför precis har förklarat för mig att min oskyldighet är en välsignelse för världen.

Det ni!

Jag är skeptisk men framför allt är jag gruvligt trött. Många timmar försenad med högvis av ombokade flighter i bagaget är det äntligen dags att krypa till kojs. Som jag väntat.

Åka av

Den här veckan förutser jag bli småtröttsam, imorgon far jag till västkusten för att på onsdag dra vidare till Memphis och på fredag åter dyka upp i Connecticut. Kul men jobbigt.

Jag lovar ta med mig något fint med mig hem till er.

Annars kan jag rapportera att efter hårda och utdragna strider har jag äntligen lagt Harry Potter i graven, den sista boken tog äntligen slut idag vilket var fruktansvärt bra för den tegelstenen är alldeles för tung för att släpa med sig ut på resa. Jag måste säga att jag var synnerligen trött på Harry redan när jag började på den sista delen vilket inte bådade gott alls, men när boken tog slut hade historien lagt sig till rätta ganska bra. Bra jobbat, J.K! Början och mitten var dock bitvis lite trista, men slutet var som sagt trevligt.

Booty Call

I Urban Dictionary kan man läsa följande om termen Booty Call:

"A late night summons -- often made via telephone -- to arrange clandestine sexual liaisons on an ad hoc basis."

Lite beroende på omständigheterna är det hela en ganska trevlig överenskommelse måste jag tillstå. Fast, det var det där med omständigheterna. Visst inser både ni och jag att en karriär-femme-fatale som jag måste ha en personlig Booty Caller att sysselsätta sig med på kvällstid, när alla de svenska beundrarna sover och de amerikanska inte håller måttet, och nu kan jag rapportera att jag verkar ha fått en. Det var ett tag sedan.

Mitt karriärval (femme fatale alltså, inte ingenjör) till trots är jag inte helt odelat positiv, inte med den Booty Callern jag blivit tilldelad, iallafall. Det som jag ansåg vara en oskyldig, halvhjärtad och snabb men underhållande lättflirt under veckans resa har nu resulterat i en milt infatuös, medelålders amerikan någonstans i de Förenta Staternas nordöstraste hörn. Att Charlottentotten är något av en mästerflirtare när hon vill är ganska känt, iallafall hos henne själv, men just nu skulle hon mycket hellre vara duktig på trigonometri, harpunfiske, finska kasus eller något annat matnyttigt. Det är bara att återigen inse att amerikanska män inte riktigt funkar som de svenska och om man är ståpåig och tuff i diskussioner blir de automatiskt helt till sig i byxorna. Och här är de inte blyga, karlarna.

Än så länge betraktas situationen från mitt håll med en smått road blick, han lugnar sig nog ganska snart, ska ni se.

Eller... Det är vad jag hoppas iallafall.

(Det där med ordning och reda i förra inlägget var bara ett skämt, nu återgår vi till normal och oordnad sändning igen.)

Ordning och reda

Hejhej igen och hjärligt välkomna till det nya, förbättrade och mer ordningssamma Strykfritt. Björn och Magnus är minnen blott, tävlingen är över och det är dags att fokusera på nya saker. Som Labour Day, Babyduschar och annat smått och gott. Eftersom vi är ordningssamma tar vi det i kronologisk ordning och börjar med kategorin "Annat smått och gott".

I förra veckan tog mina kollegor mig i hampan och stoppade in mig i ett litet, litet flygplan som begav sig på äventyr över Manhattan. Det var jag, Vinnie, Mike och Michael som åkte flygplan i en dryg timme, rätt in i solnedgången och fick se både Central Park och Frihetsgudinnan på vägen. Vem visste att det var så lätt att få flyga med ett litet flygplan över självaste New York?

Jag har laddat upp lite bilder på det vanliga stället.

I...

... Väntans tider.

Ja, medans nedanstående tävling pågår har jag massor att rapportera i form av baby showers, Labou Day parties och flygturer att rapportera. Men, det får vänta.

Tävlingsdags!

Hejhej allihopa och väldigt välkomna hit till dagens Strykfria tävling: Gissa min Anonyma Beundrare.

Jag försökte få hit både Bengt Magnusson och Magnus Härenstam för att lekleda lite men de hade visst annat att göra båda två, dessutom blev Bengt lite gnällig över det här med tidsskillnaden så jag gav upp. Jag menar, vi fixar väl det här själva, eller hur? (Fru StorLiten, skulle du kunna tänka dig skriva en liten jingel till mig om det här blir ett återkommande ämne? Jag tänkte mig något med en klatchig text och det gör du så bra.)

Så, bänka er i datorsofforna, ta fram chipsen, ölen och de religiösa bröden och häng med. Ta med en kompis, vettja, för nu är det dags att Gissa min Anonyma Beundrare! Fina priser utlovas.

Regelverket är ganska löst men målet med det hela är att avslöja identitieten på personen bakom namnet "Your Secret Admirerer", från och med nu forkortat till YSA. Jag hade tänkt mig att han kunde vara lite samarbetsvillig och kanske hjälpa oss med ledtrådar. Vad säger du om det, du där? Lite som 20 frågor fast på andra hållet, du ger oss svaren och vi gissar hejvilt. Vi är nämligen allihopa så helt otroligt nyfikna.

Vad vi vet så här långt är följande. YSA är:

• Man.
• Svensktalande.
• Enligt egen utsago inte så bra på vare sig spanska eller italienska.
• ... Dock engelskspråkig så det räcker.
• Tveksam till att täcka över kön... Jag vet inte om det är något man egentligen vill veta men så är det iallafall.
• Enligt min site meter boende i något av följande länder: Sverige, England, USA, Argentina, australien, Indien, Afganistan, Tyskland, Schweiz, Norge, Spanien, Indien, Mexiko, Frankrike, Taiwan, Danmark, Finland, Italien, Förenade Arabemiraterna, Brasilien, Holland, Belgien, Thailand, Kanada eller Portugal.
• Ponerat att han hör hemma i Sverige antagligen boende i någon av följande regioner: Stockholm, Linköping, Norrköping, Lund, Malmö, Ludvika, Göteborg, Helsingborg, Åtvidaberg, Skellefteå, Luleå, Umeå, Laholm, Uddevalla, Kristianstad, Falun, Skara, Gävle, Örebro, Sollentuna, Landskrona, Tullinge, Hässleholm, Saltsjöbaden, Solna, Tranås, Halmstad eller "Not Set". Också detta enligt site metern.

FInns det någon som har lite trist och kan räkna ut hur många eligibla män som bor i de olika regionerna på världsbasis och sedan på Sverigebasis så att vi vet vad vi har att jobba med? Ur det materialet får vi sedan höfta till en bra siffra på hur många svensktalande som bor i världen, egentligen. Jag tror dessutom vi kan stryka alla länder som ligger på min nuvarande kontinent eftersom han avslöjat att han måste "komma över" för att något stormtagande över huvudtaget ska komma till skott. Om han inte luras, vill säga. Det är kanske dumt att begränsa sig alldeles för mycket till en början. Dessutom behöver någon luska ut var Not Set ligger.

Nåväl, priserna är fina, bland annat ligger ett $50 presentkort till världens bästa skovaruhus och väntar på den som gissar rätt, men ni måste skynda er för det går ut i December.

Varsågod YSA, golvet är ditt: Ge oss lite ledtrådar.

Jag undrar om vi kommer behöva livlinor?

Upprop/Utkast

Förvirringen är tydligen total.

Idag har jag mailats med Åsa som efter ett par växlingar påpekade att det rådde lite förvirring i Rappestad för stunden. Det visade sig vara det där med kramen som ställt till det lite: Vem hade jag kramat egentligen? Det är alldeles för många saker att krama här för stunden, tydligen, det är Trånare 1 och 2, det är Bachelorer, det är hemliga admirörer, en sällsynt anonym kommentator och idag har jag till på köpet varit ute och fikat med fransosen.

Han, ja.

Igen.

Hepp!

Det är väl kanske inte så konstigt att det blir lite komplicerat för er på andra sidan att hänga med när jag på den här sidan är så förgjort lösaktig. Just därför tänkte jag ställa upp en liten cast-lista för er så att ni kan orientera er lite enklare i den Charlottska vardagen, sedan är det bara att bokmärka det här inlägget så har ni ert på det torra i säkert en fyra veckor till.

Då börjar vi:

• Trånaren. Människa, man och muskelbyggare. Kort och helt fantastiskt galen. Allmänt glädjeämne och väldigt snäll, kramar mig även om jag är svettig. författerskan kommer inte gifta mig med honom även om hon var lite betagen ett tag. Luktar kokos.
• Trånare #2. Människa, man och muskelbyggare. Lite längre och numera utan kryckor och andra rörelsehindrande accessoirer. Har fått författerskan att välta gymmet och åsamkar densamma otrolig tunghäfta. Förhållandet är för tillfället att betrakta som konstigt.
• Fransosen. En annan utlänning med charmerande brytning and en himla massa förfinade drag. Häller ut vin som inte håller måttet istället för att dricka upp det. Chockerande! Relationer har precis återupptagits dock på en mer kamratlig nivå.
• Bachelor #1. Utgådd. Författerskan lät honom självdö redan i första avsnittet.
• Bachelor #2. Även han så.
• Bachelor #3. Volleybollspelande vattenbuffel med de skitigaste anklarna öster om Mississippi. Längst. Känns väldigt ung, är väldigt beläst och på en och samma gång helt otroligt amerikansk och o-sådan. Aktiv som få. Författerskan vet inte var hon ska göra med honom.
• The Sectret Admirerer. Av okänd sort men troligen människa med, man kan bara hoppas. Författerskan anser att det finns ett par extra bokstäver i hans namn men egennamn får lov att vara just egna. Med stor sannolikhet huvudrollsinnehavare i morgondagens inlägg.
• Anonym. Välsignad snällsakssägare. Uppskattad. Stilig.

Sådär. Frågor på det?

Gårdagens inlägg handlade om Bachelor #3 och refererade i stora drag till det här gamla inlägget där vi konstaterade att han nog var blyg. Igår kände Charlottskan ett pockande behov av att få sig just en kram så hon bad helt sonika om en, en förfrågan som turligt nog beviljades. Sedan pratade vi lite om långsamhetens lov och skrattade lite innan jag satte mig i bilen och höll mig vaken hela, långa vägen hem.

Känns det klarare nu?

Ta-dah!

Jag fick en kram till slut, vad ska jag göra med honom nu?

Förslag, någon?

Ugglefitteskinn

En del saker blir verkligen aldrig tråkiga.

Ta till exempel den där roliga historien då någon jag känner råkade höra en hög stockholmsbratts prata om hur man skulle kunna gå till väga om man skulle få för sig att bygga världens absolut dyraste och exklusivaste bil. Listan på specialutrustning var lång, hedersvärt omnämnande får bland annat följande prylar: finaste sätena i ugglefitteskinn, växelspaken gjord på ett revben taget från ingen mindre än Cher och en kylarprydnad gjord på Jesus kranium och som om inte allt det där var nog skulle det hela monteras ihop av självaste David Bowie.

Ikväll satt vi, Pontus, Linda, Leif och jag, och fnissade åt det hela för ungefär åttinuttonde gången för den är verkligen lika dråplig varje gång. Jag försökte för övrigt förgylla en amerikans dag med historien härom nyssens och misslyckades fatalt, han hängde liksom upp sig på det här med David Bowie. Han menade att ingen skulle betala en förmögenhet för en bil som blivit ihopsatt av David Bowie, han kan ju inte bygga bilar, det vet man väl? Jo, sa jag, men icke förty är ju David Bowies timpeng ganska hög vilket gör att bilen blir larvigt dyr och eftersom David Bowie är en ganska känd person som, stockholmsbrattsen antog, inte har monterat så många bilar i sina dagar kommer den även också bli ganska exklusiv. N'est-ce pas? Nä! sa amerikanen och Jo! sa jag. Vi höll på så där ett tag innan jag gav upp och föklarade berättelsen bortkastad på lokalbefolkningen vilket är ganska deprimerande.

Det allra bästa med historien är att ugglor tydligen inte ens besitter den ovan nämnda anatomin utan istället har något som kallas kloak. Inser ni nu hur galet exklusiva bilsäten av ugglefitteskinn skulle vara? Just den biten av historien fick inte amerikanen höra, den var helt enkelt för svår att översätta, kan det vara därför som det roliga gick honom förbi, måntro?

Observation nummer 8

Idag hittade jag ytterligare bevis på att amerikaner är helt galna:

Jag vet att bilden är lite liten men det var den jag hittade på interwebben, bara att googla "ezekiel bread" själv om man är tillräckligt nyfniken.

Bilden föreställer ett bröd jag snubblade över på Stop'n Shop ikväll. Det är inte vilket bröd som helst. Det är ett religiöst bröd. Det heter Ezekiel 4:9 efter något lämpligt kapitel i Bibeln som handlar om just Ezekiel som tydligen bodde i öknen i över 400 dagar. Han överlevde bland annat med hjälp av det här brödet. Grattis Ezekiel!

Om man forskar lite mera visar det sig att den här Ezekiel hade det ganska jobbigt. Han var en präst som flydde från Jerusalem strax innan det belägrades någon gång på femhundratalet f.Kr. Av någon anledning fick han order av Gud att utföra ett par ganska otrevliga uppgifter, jag tror det är för att representera de plågskaper folket som stannat kvar i Jerusalem måste utså, bland annat var han tvungen att ligga fastbunden på sin ena sida i 390 dagar för att beskriva någon slags synd eller så. Nåväl, i vers nio av den här roliga delen av Bibeln får Ezekiel ett recept på ett bröd som han ska äta medan han utstår allt det här. Brödet är standardmässigt och småosexigt normalt men det intresantaste är att det ska tillagas över en öppen eld av människoavföring, för att verkligen defilera det. Jag tror historien säger att Ezekiel ber snällt och på sina bara knän för att slippa just det där varpå Gud säger "Okej då, du kan få ta kodynga istället". Det tycker jag var snällt.

Nu är det alltså någon galen amerikan som tagit receptet som beskrivs i bibeln och lagat till det för att sälja det till överpris till rätt- och godtrogna landsmän. Förhoppningsvis minus exkrementerna, då, man kan bara hoppas. Givetvis var jag bara tvungen att köpa mig en limpa för att testa spektaklet, jag menar, det är inte varje dag man snubblar över jättekristet bröd i affären så där.

Åminnelse

"You remind me of my daughter"

Kommentaren var riktad till mig och jag tror att det var en komplimang. Uttalandet kom strax efter att personen i fråga förvånat hade tagit till sig att jag tyckte om att slåss på min fritid, han som tyckte jag var en så "delicate flower". Hmm... jag? En delikat blomma?

Jag har alltså varit ute med pojkarna ikväll; ätit tapas, druckit sangria, skvallrat, strategipratat och gjort andra manliga saker. Det var jag och chefen och chefens chef, mina Akransas-pojkar, min italienare och en till. Jag hamnade mellan chefens chef och han som är en till; en äldre man jag alltid har haft lite svårt för, en jag alltid känt att han mästrat mig lite. En typisk farbror som kan allt och som hela tiden förklarar för lilla gumman (mig, alltså) hur saker och ting funkar. Det uppskattar inte lilla gumman så värst mycket.

Ikväll hamnade jag i språkande med den här andre och det visade sig att han kanske inte var så illa ändå. Vi pratade om relationer, om familjer, om syskon, om unga kvinnor i allmänhet och om hans dotter i synnerhet. Han var väldigt stolt över sin dotter, det syntes och hördes tydligt när han beskrev henne; en ung kvinna, ingenjörsstudentska, med åsikter, Hjärna och Hjärta och vad som verkade vara en god portion självständighet. Vi pratade en del om mor/dotter relationer kontra den mellan en pappa och en dotter och så talade vi en del om det här med att vara kvinlig ingenjör i världen idag. Jag måste sagt något bra, jag skyller på sangrian, för vid kvällens slut konstaterade lille farbrorn att han skulle ge dotran min mailadress om hon hade några jobbfunderingar när studietiden började närma sig sitt slut. Det kan ju vara bra att tala med likasinnad, la han till som avslutning.

Observation nummer 7 (tror jag)

De är dubbelt så många som jag är. Minst.

De är säkert dubbelt så lyckliga också.

Fan.

My Personal Stalker

Jag har fått en egen, personlig förföljare. Fint värre! Tänk när man landar efter en lång flygtur, drar igång telefonen och får äran att läsa följande:


This is your personal stalker. Welcome to New York. Vädret här är varmt, 26 grader, med lite moln på himlen. Vi hoppas att du haft en trevlig resa med denna Airbus 330 med SAS. Trevlig vistelse i Förenade Amerikaemiraten!


Det var nästan så att jag började plira efter vem det kunde vara, där i trängseln på flygplatsen. Men, bara nästan.

Skärpning

Tillbaka i riktiga världen med riktigt arbete och riktiga problem och därtill så trött att jag överväger att kräkas. Det blir lätt så när man far över Atlanten, vallar förbi lägenheten och duschen för att köra till jobbet klockan sju på kvällen för att jobba lite. Nu sitter jag här på kontoret och tittar på när en maskin slentriankör w_raid_util så här på kvällskvisten. Imorgon bitti ska den fara någonstans, fråga mig inte var bara, jag orkar inte bry mig riktigt just nu. Jaja, jag kom fram iallafall och då kan man inte gnälla alldeles för mycket.

Nu över till något helt annat, ett erkännande:

Jag har lite dåligt samvete.

Jag känner det som om min lilla dagbok har försummats på sistone. Visst, den sista veckan har det inte blivit mycket skrivet alls, men det är mest för att jag har haft så m å n g a att träffa och så m y c k e t att göra varje dag. Och det är ju bara bra och trevligt. Men i övrigt är det också så att jag har varit lite själlös på sistone, tycker ni inte det? Jag funderar på om det är sommarlättja eller lathet eller tristess som kommit över mig. Förhoppningarna är stora på att det är alternativ ett eller två men absolut inte tre som spökar, under tiden jag analyserar tillståndet lite ytterligare tar jag gärna emot förslag på vad det kan skrivas om. Är det ingen som vill bli min musa?

Och nu över till ytterligare något helt annat, en kul sak:

Jag var på Stor/Liten-unionen! Alltså, på Mias och Lars bröllop. Det var en tokfin tillställning med roliga själar och gott om skratt. Allra bäst och finast var Stor och Liten själva, så klart, se bara här:



Det finns några fler bilder på dem och oss andra här. Här och här har jag även gömt bilder från möhippan för den som vill se hur kul man kan ha det när man har trosor på huvudet.