Om att säga nej

- I need to ask, Charlotte. What's up with him being so in your face?

Jag var ute och reste med en lokal säljare igår, vi for till en av våra bästa kunder här i CT för att demonstrera lite av varje i vår produktflora. Den här säljaren, Rob, är en av mina favoriter, han är kanske inte smartast i världen (det är inte undertecknad heller...) och han är inte så bra på det tekniska men han ljuger inte så ofta och han jobbar hårt och mycket. Dessutom är han trevlig och ser till att de han jobbar med oftast får det de ska ha. Vi åker ganska mycket bil tillsammans, jag och Rob och vi har haft en del intressanta konversationer, gårdagen inte undantagen.

Samtalet kom in på det här med att jag fortfarande har det lite svårare med männen här än hemma. Karlarna, speciellt de som ska föreställa vuxna, verkar anta att bara för att jag är glad, tillmötesgående och ser dem i ögonen så är det okej att vara lite för närgångna, inte på något våldsamt sätt så oroa er inte, de tar sig ibland strax över min bekvämlighetströskel helt enkelt. De flesta verkar förstå vem jag är och var mina gränser går men en del har ingen aning alls och igår träffade jag och Rob på en av dem; en som kommenterar min klädsel lite för mycket och för uppskattande, en som vill ha både kindpussar och en kram när man säger hej och adjö och en som lägger armen om en när man traskar tillbaka till mötet efter lunchen. Och det händer varje gång vi möts. Jag har så väldigt svårt att läsa av vad det är som ligger bakom det här och jag har otroliga problem med att säga "Nej". Här är man i alla fall, över trettio år gammal och man kan fortfarande inte säga just nej.

Nej, nej, nej.

Jag vet inte när jag blev en sådan mes.

Jag funderar på om problemet är att jag är och vill vara en av grabbarna hela tiden, jag vill kunna dra halvsnuskiga skämt, kunna dricka en öl och rapa och vara lekfull och larvig. Samtidigt vill jag få ha klackar och kjolar och strumpor när det är läge för det. Jag vill vara den där intrikata mixen och jag undrar lite om det är det som gör det. Blir man mer tillgänglig då? Eller så är det för att jag inte kan säga nej.

Nej, nej, nej.

Jag har kanske alltid varit så här?

Jag pratade med Trånaren om det i morse och han blev nästintill upprörd av att höra på mig, att jag inte klarar av att stå på mig mera. Vad gäller alla andra kvinnor i hela världen anser jag deras kroppar och intellekt vara heliga, i teorin anser jag att jag ska kunna vandra i bara mässingen till jobbet utan att bli antasta av mer än fartvinden från någon förbipasserande bil... Men i realiteten verkar jag ha en helt annan standard för mig själv, mina gränser och rättigheter är jag lite för liberal med. Jag vet, och jag fick det berättat för mig i morse, flera gånger, att ingen skulle ifrågasätta mitt uppförande om jag satte ner foten i någon av de här situationerna. På utsidan är jag ju galet självsäker, det är insidan som inte hinner med riktigt. Min integritet behöver uppgraderas - den är som en tvåtaktare när den borde vara en V8:a. Jag behöver vara en svensk tiger.

Nio gånger av tio har jag det himla kul när jag reser och jobbar med alla mina manliga kollegor., De ser mig som en person och inte som något man kan peta och pilla på och jag kan känna mig trygg i att de faktiskt respekterar mig. Jag kan ta den där ölen, rapa lite, svänga mina lurviga på dansgolvet och sedan traska hem och prata om allt från deras familjer, till sport, till TV-program jag inte tittar på. Det finns inga inuendon att hänga sig på, inga kommentarer att överanalysera.

Jag måste öva mig på nej:en. Hur mycket jag än funderar så är det där jag hamnar och jag tycker det är så svårt.

Sammanträffande

Ibland är världen nästan kuslig, inte farligt kuslig utan mer lite underlig, kanske. Igår jobbade jag sent och under många timmar hade jag igång en vacker, vacker visa sjungen av en kör vid namn La Capella. Sången heter "Var inte rädd för mörkret" och kommer från en hel skiva jag helt plötsligt hittade på min dator. Var jag fått den ifrån vet jag inte, den bara fanns där och efter en första genomlyssning var jag ganska fast, det var bedårande vackert alltihopa men just ett av de sista spåren fastnade alltså extra mycket. Jag googlade fram texten på den och fick lära mig att Erik Blomberg skrivit så fint:

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Ikväll började jag på ett nytt kapitel i en av mina julklappsböcker; Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" och gissa om jag log lite när jag såg titeln på sidan framför mig: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Lite underligt kan man tycka.

Utmaning

Under Kristians besök blev jag tilldaskad lite utmaningsmässigt med en vit handske på kinden, vi pratade mycket om träning och annat äckligt och det hela mynnade ut i lite vänskapligt rivaleri, ett par ögonblick av tävlingslusta oss emellan. Det hela verkar inte ta slut bara för att vi åter igen har lagt en kontinent mellan oss, spelet fortsätter och ikväll tog jag tag i en Trånare och sa att nu jäklar är det dags att vi sätter faft lite på mig för snart ska vi tävla och fort ska det gå.

När jag förklarat vad det hela gällde och sedan frågade lite försiktigt om han kunde tänka sig att hjälpa mig tittade han på mig, tvivlande och under lugg och sa ungefär:

- Öh... Vad tror du? Det där är mitt jobb.

- Just ja, sa jag. Okej. Förlåt... Det var inte meningen att tvivla på dig, Trånaren.

Du är väl fortfarande med, Kristian?

Väntade på något gott

Den som väntar på snö väntar hellre på Charlotte.

Den som väntar på Charlotte kan få en gratis snöboll.

Den som göms i snö blir kall.

Det som göms i snö blir även också svårhittat.


... Det kom ingen snö. Precis ingen alls.

I väntans tider

Jag sitter här och väntar, väntar på att snön ska komma. De har lovat så mycket som 8 tummar med snö på sina ställen men jag hoppas, hoppas att det inte blir något sånt här. Jag kan tolerera en tumme, mest för att jag ska köra ganska mycket den här veckan och jag vill se så lite trafikkaos som jag bara kan. På weather.com skriver de så här:

A MIXTURE OF RAIN AND SNOW IS EXPECTED TO BEGIN THIS EVENING... CHANGING OVER TO ALL SNOW BY MIDNIGHT. THE SNOW MAY BE HEAVY AT TIMES OVERNIGHT INTO EARLY MONDAY MORNING BEFORE TAPERING OFF AROUND NOONTIME. TOTAL SNOW ACCUMULATIONS ARE EXPECTED TO RANGE FROM 5 TO 8 INCHES.

A HEAVY SNOW WARNING MEANS SEVERE WINTER WEATHER CONDITIONS ARE EXPECTED OR OCCURRING. SIGNIFICANT AMOUNTS OF SNOW ARE FORECAST THAT WILL MAKE TRAVEL DANGEROUS. ONLY TRAVEL IN AN EMERGENCY. IF YOU MUST...KEEP AN EXTRA FLASHLIGHT...FOOD...AND WATER IN YOUR VEHICLE IN CASE OF AN EMERGENCY.

Nu är det så där spännande igen.

Tillägg:
Två minuter efter att jag publicerat det här ringde min snälle, bufflige granne på och varnade mig lite extra. Han hade hört att det skulle dimpa ner 10 - 14 inchar! på oss inatt. Det är kanske läge att flytta in bilen på en parkering om man inte ska få den överskottad...

Tjockare än vatten

Det är konstigt det här med vänskaper. Återigen har jag fått fundera på hur jag har kunnat hitta så många bra människor att omge mig med och hur jag lyckats hålla fast vid ens en bråkdel av dem trots mycket slarvande genom åren.

Idag skickade jag hem Kristian och jag hoppar mellan att vara så glad, så glad till att vara smått förödande ledsen, jag saknar honom redan helt bedrövligt mycket. Jag är glad för att jag fått ha två glada, skrattiga, smått utmattande och glada veckor med någon jag tycker om. Jag är glad över överraskningstulpanerna och det vänliga kortet som väntade på mig här hemma och jag är glad över att vi haft det så bra ihop , konstigt nog finns inga själsliga skavsår hos någon av oss trots att vi bott tätt ihop under en längre period än någonsin förut. Ledsen är jag givetvis för att jag blivit bortskämd med ett husdjur av det bästa slaget, ett som jag fick skicka tillbaka till djuraffären i Sverige alldeles för snart. Mata honom ordentligt nu, Mia, han tycker om glass. Och öl.

När jag berättade för Mamma att Kristian skulle komma sa hon lite retsamt att jag nog var lite kär i Kristian, så glad som jag lät, men det förnekade jag å det bestämdaste då och den som väntar på några smygande och rosenröda erkännanden nu får vänta ett bra tag till. Jag räknar Kristian som en av mina bästa vänner, en som jag vågar berätta allt för, en som jag får lov att retas med och som får retas med mig och skälla på mig när jag inte sköter mig. Jag ser framför mig att han och jag kommer sitta på ett ålderdomshem om 50 år och kasta papperstussar på varandra, vi kommer ha rullstolsrace och dricka öl och äta glass i smyg och prata om hur vi sprang Lidingöloppet tilsammans hösten 2008 och skrattade oss upför den sista backen. Bara för att vi kunde.

Det var bra att ha dig här.

Kvantifierad

När man har svenskbesök så här funderas det alltid lite på hur mycket man har förändrats sedan man bytte kontinent senast. För mig är svaret alltid ett rungande "I princip inte alls!" men andra kan ibland tycka annorlunda. Lite ändras man nog alltid när man flyttar till nya omgivningar, det är ju det här med att ta chansen att ömsa skinn när man får den. Det är något som kan vara svårt att göra framför publik, kan jag tycka. Varför inte passa på att göra det på flyget över kontinenten när man ändå har trist och ont i rumpan? Det svåra då är nog att komma ihåg att man har ömsat när man väl kommer fram, det blir lätt väl mycket med passkontroller och jetlaggar och så.

Mitt retstickiga besök har i ett par fall utbrustit i ett par "Vilken amerikan du är!" men när jag pressat honom lite har det backats lite ganska mycket. Visst, jag kör lite vildare, jag pratar som en hel amerikan och jag äter ute oftare än jag äter inne men annars är jag kanska mig lik. Jag är lika räddhågsen som innan - det påmindes han om när jag gömde mig under kappan redan innan Alien-filmen börjat, jag är lika retsticksig som vanligt - vi ger och tar de där sista orden som är så åtråvärda när vi är på busigt humör och jag dricker fortfarande öl lika bra som någon annan, kanske ännu bättre nu. Övning ger träning, det vet man ju och gudarna ska veta att jag tränar.

Jag vet med mig att jag ömsade mig lite när jag flyttade på mig men så värst våldsamt var det inte. En peeling kan man kanske kalla det. Manjag gillar fortfarande countrymusik.

Så funkar det

Här är Kristians svar:

Här.

Korsblogg

>> Idag bloggar jag för Kristian. Så här säger han:

Idag, Charlotte, har jag rånat en bank. En stor bank. Mitt på Manhattan. Hade liksom slut på kontanter. Men innan dess åkte jag tåg, det var där jag blev av med kontanterna. Men innan dess, då missade jag ett tåg. Jättespännande.

Rånet var ganska lyckat, blev lite skottskadad i benet bara, det är därför jag haltar. Inte för att jag varit ute och sprungit. Nähä sörru, bruttan. Fick med mig 30,000 amerikanska dollares, två korvar med senap (jag skrapade av den) och en sådan där käck färgbomb som sprängdes i ansiktet när jag skulle handla biljett till museet senare. Klåpare! Inte jag alltså, utan banktjänstemännen.

Jag gick på Naturhistoriska museet lite granna men jag blödde så förjordat att jag fick gå ut. De blev arga när jag torkade av mig på en uppstoppad lemur, fast det gör inte så mycket, lemurer har inte så bra uppsugningsförmåga. De kan behålla den.

På vägen hem mötte vi en tornado. Den hette något, jag har glömt bort vad. Det blev lite mycket och dessutom har jag lågt blodtryck. I alla fall så blåste det medvind så resan hem gick på knappa 45 minuter. Det tyckte jag var bra. Nu har jag duschat och Charlotte har plåstrat mig lite och gett mig en öl. Snart blir det glass till middag för det ska man äta när man är sjuk. Skottskador räknas som sjukdom.

Ja, det var vad jag gjorde idag.

>> Tack Kristian, det var spännande läsning. Kan du blogga för mig nu?

Nattaprat

Kristian är inne i staden, den stora, och tittar på sen musikal. Han tror att jag inte tänker komma och hämta honom när han kommer med tåget inatt och det kan han väl fortsätta tro, den tramspellen. Inte tusan tänker jag låta honom gå hem från stationen genom urmörka Milford om jag kan hindra det.

Vi var på musikal igår också och han fick lite blodad tand. För en ganska billig penning fick vi två biljetter till Legally Blonde - The Musical, en liten återställare för mig som suttit igenom en Alien vs. Predator-film på lördagen. Musikalen var mycket bättre än monsterfilmen, artisterna var duktiga och musiken riktigt bra.

I ett försök att hålla mig vaken har jag ikväll släpat ut en torr och eländig gran, dammsugit upp 70% av de överblivna barren (de andra får vara kvar till nästa år) och läst gamla Strykfrittinlägg. Vet ni? Ni, mina läsare, är några av de roligaste som finns, jag har skrattat så hemskt mycket åt alla era gamla kommentarer ikväll. Det är som om jag har en må-bra-databas att läsa i närhelst jag behöver lite uppmuntran. Nu ska jag ta en dusch, gurgla och jobba lite innan jag får veta vilket tåg den förlorade sonen så småningom ska till att sätta sig på.

Under en filt i Paris

Sagt på en restaurang i New York:

- Amerikanska kvinnor verkar så svåra.

- Och det är inte du?

- Nej, jag är normal.

*menande tystnad*

- Eller, alltså, jag är bättre. Jag är inte normal men bättre.

Armarna uppåt sträck

Här sitter vi, Kristian och jag, i varsitt rum framför varsin dator med varsina två trötta ögon. Med lite tur håller vi oss vakna genom ett biobesök ikväll, eller så somnar vi helt sonika på plats och får bli utjagade av någon slags cinematisk funktionär.

Kristian har varit på akvarium hela dagen idag och jag har varit på jobbet. Han har, efter vad jag kan se, haft det ganska bra och jag har haft vidare nackspärrsäventyr med T2. Nackspärren som jag tillskriver förra veckans serverrumsfiasko har fortfarande inte släppt utan blir, för ovanlighetens skull, lilte envisare för varje dag som går. Igår avslöjade jag mitt predikament för Trånaren som prompt skickade mig vidare till T2 som klämde in mig på långpillning idag.

Efter en vecka med ont är det numera inte bara min nacke som är tillknycklad, jag har även fått någon slags skulderspärr. Innan vår session kunde jag inte lyfta armarna ovanför huvudet, något jag kan nu, men min vänstra axel är instabil och arg mest hela tiden. Jag höll på att slå mig själv i ansiktet när jag råkade tappa min lite instabila arm i huvudet på mig själv vid ett tllfälle. Det var ganska komiskt men fasligt ont, minst två personer skrattade och minst en fick blinka bort en tår. Som något slags underligt grädde på moset fick dessutom T2:an för sig att bjuda ut mig på eftermiddagsburritos efter att vi var klara, bara så där. Jag fick prata lite strunt och se på hur man klämmer i sig en burrito stor som ett litet, baltiskt land på under tjugo minuter.

Karlar! När man beslutat sig för att de inte är intresserade och dessutom lite korkade ska de till och förvirra en igen. Jag undrar om eftermiddagsburritos är vanligt förekommande behandling av skulderspärr?

Dagens roligaste mail

... eller delar därav:

"I think IT probably has what I long for in my job--clear, task-oriented projects with definite closure and visible results. I know that doesn't sound that romantic. But MY job is so shapeless sometimes, and you never really know what you're doing...and sometimes not even exactly why you're doing it."

Så skriver en av mina Match.com-prospekt, en engelsklärare med en rejäl artistisk ådra. När jag läste vad han trodde om min värld började jag fnissa; det finns väldigt lite i min värld som är klart eller definitivt och jag skulle få leta väldigt länge innan jag skulle hitta något med ett synligt och uppenbart resultat. Om jag hittar avslut på mina projekt ska jag vara väldigt glad, om de dessutom är de väntade avsluten är det dags att släpa fram champagnen. Hans bild på ingenjörandet är snarare romantiskt än oromantiskt om jag få säga något.

Hihi!

Mat, det är det bästa.

One day down, 365 to go until nästa nyår. Då får man äta gott igen, jag längtar redan.

Gårdagens meny var som följer:

- Bruschetta med färskost, parmaskinka och balsamvinägerinfuserade fikon. Gott.
- Oxfilé med parmesanpotatistorn, basilikasås, haricot verts och Karl Johansvamp. Gott.
- Vit chokladterrin på en spegel av jordgubbar. Gott.

Pontus stora näsa misstyckte om Oliviavinet (en Barolo från 2003) men jag gillade det okej.

Gott nytt år!

Vi på redaktionen (För natten är det FörfattarChotten och KorrekturläsarKristian) vill önska alla vi känner och tycker om ett alldeles underbart nytt år, må det vara ett av de bästa. Nu ska Chottentotten lägga sig i ett mörkt rum och kurera sin dunderhuvudvärk. Än så länge är 2008 inte så mycket att hänga i granen, men som Yazz så fint sjöng: The only way is up.

Kram!

Äta med ögonen

Nu är det bråda dagar i det Abdonska hushållet, sista dagarna på året fylls till max med Kristsian, Kristian och ännu mer Kristian. Jag vet att ni allihopa är galet avundsjuka men just nu är han min, min, bara min. Vi har traskat upp för ett litet och blött berg, vi har traskat upp och nerför både blöta och torra Manhattaneska gator och vi har druckit mången blöt öl. Kristian är numera invigd i den underbarhet som Hooters är. Bröst och öl. Allt på en gång.

På tal om bröst åt vi tokgod sushi idag, den såg ut så här, fint va?

På Hooters

Connecticut Country

Jag tror jag måste erkänna det nu.

Jag lyssnar på countrymusik. Sån med wailande, fioler, dosey-do's, yohoo's och traktorer. Med cowboysare i hattar och stövlar och hästar. På hästar, de är inte i hästarna, det är snuskigt. Jag lyssnar på låtar med Kenny Chesney, en av de hetaste och mest tindrande countrystjärnorna på den patriotiskt klarblå amerikahimlen just nu. Kenny är en tvärhand hög, bär cowboysarparafenalia och är en mästare på att nonchalant tugga på grässtrån. Dessutom kan han säga yee-haw på ett synnerligen manligt sätt, jag blir alldeles till mig i trasorna av det hela, men säg inget till någon.

Det hela började när jag var nere i Arkansas för första gången, ni kanske kommer ihåg den där kvällen jag blev utkörd på en båt mitt i vackraste majvärmen, blev itvingad Bud Light och fick bada naken. Det var då min smygkärlek till Kenny började, när jag sedan hittade en hel radiokanal helt och hållet tillägnad smaklös country var lyckan gjord; bara att toklyssna hela dagarna. Hittils har jag fått höra mästerverk vid namn "From hillbilly heaven to honky-tonk hell", "No shoes, no shirt, no problems" och "She thinks my tractor's sexy".

What's not to like? Exakt, precis ingenting! Så tänkte jag när jag gav en Kenny-CD till Knyttet i julklapp, jag vet bara inte riktigt om hon har vett att uppskatta den till fullo. Som ni märker har jag, å andra sidan, verkligen ingen skam i kroppen, det är så det räcker till alla mina syskon och blir över.

Nu är det så illa att det inte tar slut med Kenny, Kenny är numera bara min lätta drog. Senast idag kom jag på mig själv med att gnola på refrängen på en käck liten sång vid namn "Redneck women", en riktigt läcker sak med strofer som:

Some people look down on me, but I don't give a rip
I'll stand barefooted in my own front yard with a baby on my hip'
cause I'm a redneck woman
I ain't no high class broad
I'm just a product of my raising
I say, 'hey ya'll' and 'yee-haw'

och

Victoria's Secret, well their stuff's real nice
But I can buy the same damn thing on a Wal-Mart shelf half price
And still look sexy, just as sexy as those models on TV

Vad kan man säga? Mer an Yee-haw!, alltså? Det är kanske dags att ta sig en tur till Sverige och normalisera sig lite?

PS. Rimmen handlade alltså om en amerikansk fotboll och en Kenny-CD. Bara så ni vet.

Snälla barn

Årets julklappar var ganska roliga att köpa och i många fall väldigt roliga att rimma på, möjligheterna är stora när man passar på att ge bort saker hör kontinenten till. I år blev det i princip idel amerikana med andra ord, inte bara dåliga saker även om en del är av ganska tvivelaktig och låg smak.

Vad tror ni det här kan vara? (ja, jag vet att introt är stulen, men det erkänner jag glatt)

När man hör en klar,
jättelik fanfar,

som inte alls är kort,
ja då vet man strax,
att det blivit dags

för en jäkla massa sport,
ja de blir fotboll och hockey och curling och bandy och golf och stav och häck,
bara sport, bara sport, bara massor utav sport!

Galenskaparna rimmar bra men glömmer en viktig sport
En våldsamt galen inte helt banal en och amerikansk sort
Att bollen är rund är en sanning med modifikation
Varför anamma likformighet när man kan ha en boll med distortion?
Man tager vad man haver, sa väl sportens grundare
Som Kajsa Warg på sin tid, fast det hade vart bättre med något rundare.
Reglerna är många och långa
Lite som bollen är svår att fånga
Skaderisken hög som Rockefeller Center
Man tacklas och manglar friskt sina opponenter
En omåtligt populär sport här i väster
Testa den själv, kanske på en av dina fester.

Eller det här? (Nödrim är viktiga och ska uppmuntras)

Det finns olika slags musik
Den ena sorten ej den andra lik
En del är klassisk och ny
Och kan betraktas som fin.
Den kan generera huvudbry
Men gör sig bra med ost och vin.

Rock ’n roll är en annan sort
Vanlig att kombinera med sport
Och öl, en eller kanske flera.
Rytmerna kan få höfter att gyrera.

En rökig lokal kan passa för jazz.
Vackra kvinnor med glittrigast stass.
Mustiga toner med solande sax
Volymen och tempot uppe på max.

På skivan du får är det inget av ovan
Nej, stilen på just den här gåvan
Är lite mer speciell
Nej, det är inte Jaques Brel.
Heller.
Typen av musik kan betraktas som lantlig
Ibland alldeles säkert alldeles offantlig
t.
Dålig och smaklös så det förslår.
Jag hoppas du förlåter och förstår
Skämtet.

Gissa på lite nu, imorgon kommer svaren och dessutom ett pinsamt erkännande från lilla mig. Hur det hänger ihop med det här inlägget får ni se.

Det bästa. Del 2.

- Why is it that I never, ever seem to succeed at anything, Jaime?

- That's not true, Charlotte. You succeed at life!

Och sedan skrattade vi så vi grät ity sarkasm verkligen är en underbar sak.

Det bästa

När man börjar en morgon med en hemlig och stilla önskan om att få trilla ner för trappan och spräcka skallen, då vet man att något hemskt är på gång. Då vet man att man ska fara till kund och misslyckas med saker och dessutom göra det under plågsamma former.

När man sitter inlåst i ett serverrum tills dess att fingrar och läppar är blå, tills magen slutat kurra och huvudet bara surrar, då vet man att man skulle ha blundat hårdare och gått vingligare när man rasade ner för trappan på morgonen.

När man storgråtande och hyperventilerande hukar sig framför en kinkig server med ett tangentbord i famnen, två centimeter från att köra huvudet genom den billiga, suddiga lilla monitorn man stirrat på i åtta timmar då vet man att det nog varit allra bäst att kastat sig utför trappan, eller bara lappat till sig själv i huvudet med något tungt. Vem behöver en trappa? Redigt kvinnfolk kan skada sig själv!

När man kommer ut från sjukhuset sent på kvällen och inser att det inte bara är mörkt utan också tokregnar, när man får mötande trafik i sin fil på landsvägen och när folk kör galnare än vanligt då slutar man ens tänka, man vill bara hem till sin trappa igen.

När man sedan kommer hem och hittar en fint inslagen middag på sitt hallgolv, med uppmaning om att man ska äta och vila, då får man sätta sig ner en stund. Lämpligtvis i trappan, och snyfta lite, Och skratta, Och snora. Och tänka att, Linda hon är nog banne mig det bästa.

Mni sytser - dsylexikren

- Men hon är väl dyslektiker, din syster?

Den frågan fick jag av Pontus mitt under julbordet och jag blev ganska förvånad. Alla vi som känner Knyttet bra vet att hon är himla duktig på bokstäver och ord egentligen, precis som jag är hon bokkär och läsandes nästan jämt och hon kan stava egentligen.

Ja, verkligen.

Vi pratade om rim och rimmande, något som i min familj är att betrakta som utomordentligt viktigt och en given del av julfirandet. Jag anser mig själv vara bra till halvbra på själva rimmandet medans andra i familjen, Knyttet till exempel, är jätteduktiga. Jag vet inte så värst mycket om dyslexi men jag kan tänka mig att det inte är lätt att rimma om man är av den sorten, det finns så få rimord på "jga" eller "mni". I Knyttets fall är det mest bara Fort-och-Fel-genen som slår till, både hon och jag har belönats med den genen och där jag ofta säger fel saker för fort tror jag Knyttet helt enkelt skriver fel saker lite för fort. Jag är plågsamt medveten om hur svårt det är att ta tillbaka saker man just säger för fort och vet därtill att det är mycket lättare att rätta till skrivna ord istället men då vi just är snabba, Knyttet och jag, hjälper det inte alls när man måste bli av med sina tankar fort, fort, fort och hela tiden.

Nyss lade jag märke till att hennes tillstånd verkar smitta, något som jag inte är helt positiv till. Vår käre Anton verkar ha lagt sig till med samma olat, något jag tycker är väldigt onödigt. Sluta ha så bråttom! Om ni inte skärper er snart kommer jag ha världshistoriens stökigaste blogg! Dessutom fick Pontus erkänna att han inte kunde läsa vad ni skriver.

Nu har i alla fall jag rimmat klart alla mina paket och skjutsat iväg dem till Sverige för sent öppnande. Det är dags för frukost och om jag har tur ska det komma ett mail med textuella roligheter till mig snart också.

Jullottan, det är jag det.

Jag, Pontus, Linda och Skrik-Olivia har ätit, mumsat, skrikit och hyschat oss igenom den här julaftonen på ett strålande väl genomfört sätt. Allt vi gjorde gjorde vi med ett fokus och en målinriktadhet som borde väcka beundran hos vilken landslagstränare som helst. Okej, Linda var lite splittrad när vi titta på Kalle men jag tror att det kan ha att göra med de tvåtusen kilona kött vi hade i ugnen, kött behöver passning, mina vänner.

Så, med risk för att bli tjatig: God Juvl, hoppas ni har det minst lika bra som jag.

Dopparedag

Grattis på julafton!

Skinkan är lagad och griljerad, jag tror den till och med smakar okej. Det finns köttbullar till ett litet, hungrigt kompani, det finns vörtbröd som kan användas som mordvapen eller ätas (det är så olika hur man gör med sin vört) och valnötsbröd. Janssonen är lite naggad i kanten, det finns lussebullar så det räcker och blir över. Tomten pysslar och pusslar, stånkar och har ont i nacken. Lackdoften står stinn i stugan och regnet gör att gatan utanför är glanssvart. Snön är nästan helt borta.

Både Kalles och Astrids julaftnar är nedladdade, klara för traditionsenligt tittande. Jag tror vi är klara.

Jag är en legend

Jag och Trånaren gick på bio ikväll och nu kan inte jag sova.

Trånaren har andra problem som säkert kommer göra hanses natt minst lika obehaglig som min, bland annat måste han överväga att leta upp en stelkrampsspruta efter som jag nästan bet honom när jag blev lite för rädd någonstans där mitt i mörkaste filmmörkret. Jag ska inte se på farliga filmer, att jag aldrig lär mig, jag har ju misslyckats några gånger förut.

En gång för länge sedan satt jag uppe en hel, ljus sommarnatt och tittade på Saw I och II på storbildsskärm i två snälla gossars sällskap. Jag fick bestämma maten och de fick bestämma underhållningen och tänk så fel det blev. Jag var mäkta nöjd med mitt val vill jag minnas, med deras inte riktigt lika mycket. Det var väl inte så mycket tittande som försiggick från min sida, jag låg mest gömd bakom den ena pojkens rygg med hans luvtröja uppdragen över huvudet och en kudde klämd över öronen medan jag förbannade den dånande ljudanläggningen som förhindrade alla mina försök till att utestänga skrik, motorsågar och allmänt otyg. I halvtid fick jag titta på Sound of Music en stund i ett försök att återställa min tilltuffsade hjärna. Sedan blev det ondskeskaper igen. Tänk vad lite missriktad kärlek kan få en att genomlida.

Min övriga farligfilmskarriär är inte på något sätt mer uppmuntrande; jag fick försöka tre gånger innan jag tog mig igenom "Jag vet vad du gjorde förra sommaren". Första gången fick jag ont i magen redan i förtexterna. När Tord och jag tittat på "Ringen" grät jag nästan när jag skulle ställa in cykeln i cykelgaraget alldeles själv, så efterrädd var jag. Jag är ganska patetisk, jag.

Nu ska jag titta på min gran, äta en lussebulle och bli harmonisk igen så ni får ursäkta lite.

Tomten har kommit!

När jag kom hem från jobbet igår möttes jag av en veritabel julyra i min lilla hall. Det var paket precis över hela golvet; stora och små, blåa och grå allihopa i en salig och härlig röra.

Tomten hade varit på besök! Eller, mer brevbäraren kanske och min hyresvärdinna som varit snäll nog att släpa in sakerna han lämnat utanför min dörr in i lägenheten. Nu har jag inte bara en vacker gran i mitt vardagsrum utan även en vacker gran med paket under sig. Kan det bli bättre?

Gran. Klädd.

Grann klädd gran.

Tvivlet duggade tätt under gårdagens idoga kommenterande vilket tvingar undertecknad att bevisa sin grans täcka och täckta tillstånd. Här är den i alla fall, 2007 års edition med flaggor, Darth, nytt amerkainslag och 300 ljus.

Julrapport

• Paket skickat till hemma. Check.
• Julkort skickade. Check.
• Köttbullar trillade. Check.
• Paket från bror anlänt. Check.
• Julgran påklädd. Check.
• Saffransbullar bakade. Check.
• Saffransbullar uppätna. Äsch!
• Lägenhet tilldonad. Check.
• Magsäck uttänjd. Check.

Vi kommer nog hinna i år också, det är de där jämrans rimmen, bara.

Chottes tankar om internetdatingsiter och foton

(Nu är jag lite elak igen, men det får ni leva med. Trollet länkad nedan har inget med vare sig Kolmårdstrollet eller den riktige mannen jag skriver om. Han ser faktiskt bättre ut än så, fast bara lite.)

...
Chottlips says: Du?

Marina says: Jaa.

Chottlips says: Så här tänker jag.
...
Chottlips says: Här kommer det.
...
Chottlips says: "Charlottes tankar om internetdatingsiter och foton"

Marina says: Okej, låt höra.

Chottlips says: De bilder jag lägger upp på Match är bilder jag betraktar som bra bilder på mig själv, bilder som antingen gör att jag ser okej ut eller som kanske är lite larviga men som beskriver mig som person. Fast, till syvende och sist är det ett krav att jag inte får se ut som ett kolmårdstroll för jag marknadsför ändå mig själv.
Chottlips says: Så tänker jag.
Chottlips says: Sedan får man det här:
Chottlips sends:

Transfer of "P9000.JPG" is complete.

Marina says: Ojsan.

Chottlips says: ... och då tänker jag att jag nog tänker helt fel för det man borde skicka ut/lägga upp/skrika ut över hela världen är "Jag är så trygg och tråkig i mig själv att jag tar bilder i ett trist rum, med tråkigt ljus, i trista kläder och utan ens ett leende på läpparna".

Marina says: "och snett underifrån så jag ser mäktig ut"

Chottlips says: Haha
Chottlips says: "och lite på sniskan så att jag visar min spexiga sida"

Marina says: "och min mamma har hängt upp tavlan på väggen"
Marina says: Haha!
Marina says: Hans ena ben kanske är längre?

Chottlips says: Eller så är han klackskofetichist fast lite i lönndom.

Marina says: Ja, så är det nog.
Marina says: det var ett ganska sorgligt kort.

Chottlips says: De andra var inte mer upplivande.
Chottlips says: Jag ångrar mig, det här med singelskapet funkar ganska bra egentligen. Jag menar, nu har jag ju en snöskyffel och allt så jag kan skyffla ut bilen själv.
Chottlips says: Och fylla på bromsvätska kan jag nog lära mig genom att läsa en manual eller chansa.
Chottlips says: Vem behöver män egentligen?

Marina says: Men det är inte alltid ljuvligt att vara singel. I bland är det skönt att någon kramar en och sånt.

Chottlips says: Jag är alltså väldigt ironisk just nu...
Chottlips says: Lite beige också.

Marina says: Mm, jag förstår det egentligen.

Chottlips says: Okej...

Marina says: Flåt.

Chottlips says: Flöt...
Chottlips says: Hihi, "Flöt"... Jag kan inte ens vara deprimerad på rikt.
Chottlips says: Fan.

Marina says: Haha!
Marina says: Dumma idiot-pojkar som inte fattar att du är ett kap.

Chottlips says: Ja, ännu ett bevis på att de inte är riktigt kloka de här amrikanerna.

Enjoyed the silence?

*snubblar in med håret på ända, knappt påklädd (eller är det knappt avklädd?) och en distinkt doft av chokladkarameller, köttbullar och ett gymbesök i hasorna*

Det har varit mycket här på Strykfritt de senaste dagarna, jag har försökt vara stand-in Pappa (Pontus har varit förkyld och har hållit sig från den lilla ljuva Olivian), jag har handlat skyfflar (de var slut på Walmart!) och sedan skottat lite. Det har avnjutits amerikansk snöstorm (hela 3 centimetrar snö!) och jag har trillat ner för en betongtrapp och blivit blå om rumpan och så har jag lidit av tävlingsbaksmälla förstås. Dessutom har jag i två dagar hållit på att filat på vad som borde ha blivit ett riktigt höjdarinlägg, ett om köttbullar och avancerad matematik, men det ville sig inte riktigt. Hur jag en pillade, kelade och smekte så spretade det lilla inlägget på alla håll och kanter och ville. inte. vara. med. Så var det med den saken, vissa roligheter ska helt enkelt bara stanna i verkligheten eller i alla fall som utkast. Om inte annat kan mina efterlevande kanske sälja det dyrt när jag blir känd så där lite lagom långt efter min död.

Annars kan helgen förtälja om en julfest, en pysseldag och en vacker dag på stranden. Idag har jag haft dålig arbetsmoral och aktiverat om mig på match.com i ännu ett ystert raggningsförsök. Rapporter kommer, jag lovar.

Domaren dömer

Hej alla rimliga och orimliga barn!

Tack så hemskarns mycket för alla era fantastiska bidrag, sällan har jag fått skratta åt så många fina ord på rim som när jag plöjt fram och tillbaka över alla era verk. Jag menar, ord som bjällerbång, medtävlatris och glane kan få vilken flicka som helst att bli fullkomligt till sig i trasorna. Nåval, det är dags att börja med själva utnämnandet och då domarbordet består av idel veliga själar har det beslutats att det finns ett par olika men godtyckliga klasser att vinna, lite som en Oscarstävling fast för pepparkaksformsrim.

Konstigt att inte någon annan har kommit på det innan?

Så, vår första utnämning är Bästa animering!
Bästa animering går till Anton Ymer för ett anatomiskt korrekt och komplext återskapande av objektet, för de klassiska färgerna och för det väl tillvaratagna jultemat. Ett hedersomnämnande går till Magnus Carlsson med sitt barnvänliga och nyskapande bidrag. Hans fräscha och galanta färgval gick inte domarbordet förbi. Fortsätt så!

Nästa utnämnande: Bästa limerick!
Går till Knyttet som drog till med en seriell limerick av, redan nu, klassiska mått. Den ungdomliga domarsamlingen ser inga problem med att den annars så klassiska stadsreferensen undviks i alsterna, det geografiska temat behålls i och med det envisa delstatsgissandet.

Bästa oväntade bidrag!
Här delar Frida med sin påskkärring priset med tävlanden vid namn Comment Deleted. Båda tematiserar med kort- och koncishet, med en beslutsamhet och attack som inte går att hitta i något av de andra bidragen.

Bästa ambitiösa haiku!
Bara en norrman kan ta sig vatten över huvudet och ändå lyckas så väl med det svenska språket, här i en kombination med ett komplicerat japanskt versmått. Domarbordet är imponerad över ambitionsnivån i alstret, om 5-7-5 är bra, på vilket sätt är inte 5-9-5 ännu bättre, så säg?

Bästa matematiskt korrekta haiku!
Grattis Jesper! En varm och glittrig kreation som får det att spritta i julnerverna så där så det bara... ja, spritter.

Bästa längsta rim!
Anton Ymer dominerar med sin ymnighet och lämnar alla sin konurrenter bakom sig med sitt fyndiga användande av flera olika versmått, både pentyl, hexan och bensen på en gång. Vi i domarstolarna uppmuntrar till det oortodoxa språkliga behandlandet och lätt verbal diarré har väl aldrig skadat någon?

Bästa rim delvis på dialekt!
Återigen går priset till Anton Ymer som oväntat avslutar sitt något monstruösa verk med vad som tolkas som verserande på östgötska, denna välljudande, klingande och omåttligt fula dialekt som vi alla älskar.

Bästa rim med djur i!
Sniglar är fina djur och de har en ytterst speciell plats i domarbordets alla hjärtan, Marina har med andra ord prickat in en taktiskt riktig detalj i sitt djurtematiska rim. Fusk? Inte då! Sniglar är viktiga djur. Dessutom är rimmet, lite som i en naturfilmsdokumentär, urbota spännande i sitt oavslutade avslut: läsaren lämnas att själv uttolka vad för djur som utpekas. Det är som en deckare, fast på rim och kort och om djur och pepparkaksformar. Glasklart!

Bästa allmäna och fullkomligt irrelevanta rim!
Kristian dominerar klassen totalt med sitt korta och spännande förkylningsrim som inte har något med något att göra. Lite som alkoholfrihet i glögg.

Bästa socialkritiska rim!
En av de tyngre klasserna i tävlingen, Anton Ymer bataljerar här Marina med sina socialrealistiska och ytterst kritiska rim; den ena tar sig an feminism och jämställdhet medan Marina väljer att fokusera på de onåbara idealen vi tampas med i dagens samhälle. Lite oväntat kastar sig även studentskan från Lund in i det hela med sitt starka USA-kritiska verk, ett ämne som allltid på något sätt ligger i tiden. Det veliga domarbordet väljer att vara just veligt och låter Marina och Knyttet dela på priset med motiveringen att de är bra.

Flest rim!
Jesper satsade på kvantitet såväl som kvalitet och vann därmed kvantitetstävlingen. Då det inte finns något kvalitetspris låter domarna den saken vara osagd och outvecklad.

Bästa orimmade bidrag!
Magnus Carlsson! Jag frågar mig om och om igen: Kan det bli bättre än så?

Grattis alla tävlande och tack igen för de dragna smilbanden. Det är bara att börja boka in mig för middagsbjudande, jag kommer till Sverige den 16:e februari.

Om Luciatåg

Chottlips: Har du fått något tåg idag?

Marina: Tåg?

Chottlips: Lucia.

Chottlips: Tåg.

Marina: Åh! Nej! Inget alls.

Marina: Går du luciatåg för mig om jag ringer?

Chottlips: Visst!

Idag har jag sålunda gått remoteluciatåg för Marina, vi hade ett intåg till "Jul, jul" med mycket raj-raj när texten försvann och sedan tågade vi ut igen till "Sankta Lucia". Det var väldigt vackert.

Tio mer eller mindre rätt ställen att leta efter sin plånbok

I helt av varandra oberoende ordning.

1. I ugnen
2. I soporna (precis så mysigt som det låter)
3. I kylskåpet
4. I handväskan
5. I bilen
6. Under kuddarna i soffan
7. I snön
8. Under köksbordet
9. I soporna (igen!)
10. Under Olivia

Gissa vilket som var mest rätt?

*Tuuvt*

Nu är tävlingen avslutad och det är dags för tävlingsledningen att montera ihop domarbord och domarstolar (de där höga som tennisdomare har, ni vet) så att det svåra beslutet kan tas. Kanske vi löser lite värsldsproblem när vi ändå håller på. Och rimmar lite... Jaja, återkom lite senare så får ni veta mer.

Nu ska det funderas och drickas glögg.

Håhåjaja!

Jag har jobbat som en hel karl de senaste dagarna och veckorna, det är nästintill så att man kan tro att jag har skaffat mig moral eller något annat obehagligt.

Ikväll trillade jag in i lägenheten runt åtta, tokhungrig och med den senaste veckans post under armarna (jag hinner inte ens med att tömma min brevlåda nu för stunden) efter en full dag med jobb och en spännande volleybollmatch i kroppen. Vi vann!

Annars kan jag berätta följande:
- Vi ska få flera centimetrar snö imorgon. Jag överväger jobba hemifrån.
- Jag kan inte få Linux OS att visa DVD:er fastän jag laddat ner codexar och annat skräp efter konstens alla regler. Några tips?
- Kristian kommer hit efter jul.
- Imorgon klockan 15:00, min tid, avslutar vi tävlingen, om ni har några fler funderingar är det dags att höra av er.

Tävlingsdags: Name that pepparkaksform!

Hejsanhej igen, lektant Charlotte är tillbaka med rent mjöl i påsen och finare priser än någonsin förut.

I helgen lekte vi pepparkaksbus och lagade oss de traditionella juldjuren och dito odjuren. En av de mer obskyra varelserna är en hemmagjord form lagad av en av mina kollegor då denne var inne i en synnerligen abstrakt del av sin artistiska utveckling något som innebär att ingen vet vad den föreställer, inte ens upphovsmannen själv.

You mission, kära läsare, if you choose to accept, är att gissa vad det är för något. Är det det kanske julharen efter att den blev överkörd av en gråblå Mitsubishi Amir? Ser ni kanske julkakmonstret gömda i den veckade plåtens innersta? Eller kan det vara ett julmotorblock, efter det att Lars har spräckt det på sin och Mias bilsemester? Låt fantasin löpa fritt, fundera högt, motivera högljutt och gärna på rim. Vinnaren får en hemlagad middag levererad till sin dörr (förutsatt att dörren finns i Connecticut, Skåne eller Östergötland) under februari månads senare halva och en sen men glad julklapp.

Här är själva objektet, klicka på bilderna för att få se en större version och förlåt för de något mörka bilderna:




PS. Tävlingen har öppet i minst ett par dagar.

Pepparkaksbus

Vi busade och bakade pepparkakor idag, det bidde en massa olika traditionsenliga figurer, till exempel kommer vi kunna äta oss illamående på julsniglar, julödlor, julkängurur, julfår, julubåtar och julkor. Dessutom finns det en oidentifierad julform som fick vara med lite, jag tror det kan bli dags för en tävling imorgon igen på tal om den.

Det dekorerades pepparkakshus också och åts en hel massa deg, jag mår lite illa men kommer nog överleva trots allt, det är ju så gott.

Mer om bilar

Fast Ahlgrens Bilar den här gången, ni vet dem som man bara kan stoppa genom att just stoppa dem i munnen. Godiset, alltså.

Jag var på IKEA idag för att hämta upp lite inpackningsmaterial till alla mina klappar, något som i sig är konstigt då det i riktigt amerikanska affärer finns tillräckligt mycket svulstigt inpackningsmaterial för att jag inte ska behöva åka till en svensk sådan för att handla, men framför allt för att titta in i deras lilla mataffär för lite basvaror. När jag for hemåt igen hade jag glögg, delicatobollar, tunnbröd, gravlaxsås och sill med mig hem. Och så Ahlgrens Bilar förstås. De tänkte jag ta med mig till Trånaren på kvällen till vårt traditionsenliga slagsmålslördagsmys, den här gången inte på Hooters utan hemma hos honom. Jag rullade därför ihop tunnbrödsrullar och gjorde tapenadecigarrer, tog mina bilar och smet över framåt kvällningen, glad i hågen och törstig på blod, våld och inteligensbefriade matchanalyser i trevligt sällskap.

Väl där hälsades jag och min mat med uppskattande men något mistänksamma tillrop, Trånaren är lite kinkig med maten förstår ni. Hans små kamrater däremot, mumsade glatt i sig både rullar och cigarrer men när bilarna åkte fram blev det tvärstopp. Så här löd det slutgiltiga domslutet:

"I feel like this is the cure for a nasty yeast infection. You justs pop them up there and, BAM! instan relief."

Så sa Trånaren medan han tuggade och tuggade på en grön bil. Hur han fick en av Svea Rikes mest klassiska godissorter att bli ett underlivsfarmaka kan jag fortfarande inte vare sig förklara eller förstå. Jag tror att det här säger mer om mannen än om godiset.

Skäl #1783 att amerikaner inte bör få köra bil

Idag kom vinterns första riktiga snö och det vet vi alla vad det betyder. Eller, jag vet att jag vet vad det betyder, ni kanske behöver er en vänskaplig påminnelse. Här kommer den. Håll i er.

Det betyder: KAOS!

Klockan strax efter fem blev jag informerad om att det snöat i en timme eller så, en lättsamt trillande, fin snö man egentligen skulle passat på att bara njuta av för den var fin, men här i Amerikat är det inte så enkelt. Med näsan pressad mot rutan i konferensrummet kunde vi, när vi fokuserade om från snöflingorna till vägen nedanför, se en lång rad med bilar, bilar som köade för att komma ut ut garaget, som köade för att komma ut på utfarten och som slutligen köade för att komma ut på vägen. Längre än så kunde vi inte se men vi kunde allihopa tänka oss exakt hur illa det var ute på vägarna. Pontus, jag och Jaime ringde till Niklas som satt sig i bilen en halvtimme tidigare och han rapporterade att han fortfarande inte hade lämnat företagsparken vårt kontor ligger i. Det var bara att inse att vi var fast på kontoret, inte direkt på grund av snön, den var vid det laget knappt synbar på marken, utan av paniska bilförare som allihopa bestämt sig för att köra, krocka och krypa hem vid exakt samma tidpunkt. Jag smet iväg till gymmet medans de andra pseudojobbade några timmar till och funderade lite på varför vi bor i Connecticut egentligen: höga skatter och dåligt väder, kan det bli sämre egentligen?

Vi kom hem till slut allihopa, jag fick laga mat till den lilla familjen (Tomat- och mozzarellasallad, ungsåkta grönsaker med Boursinostspäckad lax och glass med hallon och chokladsås), Linda somnade på soffan och Olivia var riktigt charmerande. Det blev fredag till slut ändå.

Hur?

Hur månne vara det bästa sättet att ogöra kvällens spinningpass?

Ett glas vin... ? Lite tamt.

Massor med vitt bröd som får åka ugn med tapenade och stark ost...? Det kan väl gå an.

Jag satsade på en kombination. Gott!

En nypa salt

Min andra match som peppigaste tjejen i Sectra Wise Servers gick nästan som min första bara något bättre. Vi förlorade givetvis men inte fullt lika förödmjukande som förra gången, det blev bara ett litet ärr i själen den här kvällen.

Det är ganska spännande det här med tävlingssinne, de flesta av oss har lite av det och en del har begåvats med mycket mer än andra. Jag har en del av det men jag har lärt mig att vara lite smart med mitt, jag slår för det mesta av det när jag vet att jag inte kan vinna (Detta är en sanning med modifikation när det gäller jobb, teknik och män. Reds. anm.) vilket några kanske tycker är fegt och taktiskt. Jag anser i stället att det är klokt och taktiskt och dessutom har ju redax redan anmärkt att mitt taktikande inte gäller i 80% av normalfallen. Jag kan minsann sura och grina illa jag med!

Nåväl, min attityd vad gäller volleybollandet är att man spelar för att det är kul och för att man får röra på sig lite; vinner man är det ännu kuligare och förlorar så drabbar det ingen fattig och alla kan åka hem och må bra ändå. När man spelar för att det är kul bjuder alla till och man håller på varandra, det är inga större småaktigheter eller domslut att bråka om.

Ikväll lärde jag mig att inte riktiga alla kan vara så vuxna av sig. Ligan vi spelar är en unisexliga där reglerna säger att man ska ha tre av varje kön på banan hela tiden, om ena laget inte har tillräckligt många av ett kön får de jämka ner till nästa jämna par och alltså ha två av varje kön på banan om inte motståndarlaget är snällt och säger att något annat är okej. I och med mitt myckna resande och en del sjukdom i gruppen har vi spelat tre killar och två tjejer på lag mot tre av varje sort på andra sidan utan att någon protesterat så värst. Den lösningen har ju ändå varit en nackdel för oss då vi då varit fem mot det andra lagets sex. Ikväll hade vi hoppats på samma lösning eftersom vi fattades en Therese, men motståndarlagets grinigar lagkapten skakade på huvudet och sa

"Nä, ni får bara vara fyra på plan. Sådana är reglerna."

Och vi tjaffsade inte så mycket utan spelade på, lite då och då avbrutna av den där lagkaptenskan på andra sidan som hittade på de mest absurda regler matchen igenom. Till exempel fick man fösa i vissa lägen men inte andra och jag fick på taffsen för att jag returnerade en serv utan att ha fötterna i backen och gud förbjude om man glömde hojta ut ställningen innan man servade varje gång! Då blev det smått kaos i tantens huvud. Efter ett tag började jag tycka synd om de andra i motståndarlaget som var tvugna att ha en sådan liten fascistkärring som ledare och mycket riktigt förklarade de för oss att hon var lite av en regelnazist (deras ord, inte mina). Jag övervägde huruvida vi kanske kunde få igång ett litet myteri genom att bjuda över dem till vårt, gladare och roligare lag istället men jag struntade i det. Man vill inte vara bråkstake, inte med folk som tar korpsport på allvar för de kan vara minst lika livsfarliga som rotvältor. Det vet man väl.

Halvvägs genom matchen funderade jag på att bli lite grinig tillbaka, bara för att, men jag insåg snabbt hur dråpligt och smått fantastiskt det hela var, det var lite som att titta på ett avsnitt av "Ett med naturen" fast med människor i. Det är bara att inse att det mänskliga sinnet nog aldrig kommer sluta förvåna mig och att få observera en lite smårultig, medelålders kvinna med ringar under ögonen och gråsprängda pipplottor i håret domdera och skrika snäsigheter åt folk över en vänskaplig volleybollmatch en helt vanlig onsdag är något som jag räknar till en äkta naturupplevelse. Inte någon särdeles vacker sådan men på amerikanska och en väldigt vuxen sådan. Själv känner jag mig väldigt tacksam över att jag har andra saker jag anser vara viktigare i mitt liv, saker som lädermän, andra män, lufttrycket i mina däck och färgen på himlen i söndags när jag var ute och sprang. Eller varför inte långa telefonsamtal, vackra harmonier och en riktigt bra julklapp.

Förlusten till trots känner jag mig, med andra ord, som en riktig vinnare.

Tillägg #1

Jag önskar mig givetvis en ny bästa kompis: en Leatherman!

Hur kunde jag (och ni) glömma?

Var glad, var glad.

Här sitter man alltså med glitter över hela kroppen, en äckligt klistrig smak av kuvertlim i munnen och julkänslor som fullkomligen rinner ut ur öronen på en. Lihkören förklarar om och om igen, och helt otroligt högljutt därtill, att nog tusan kan vi göra portarna högare och dörrarna ännu lite vidare för nu katten är det tomteverkstad på East Broadway. Jag har skrivit julkort så att det värker i högerhanden och ryggen är nog lite sned ity jag envisas med att halvligga på golvet, kloss intill högtalarna så att jag kan höra precis allt vackert som gossarna sjunger. Runt omkring mig på golvet ligger det små högar med klappar utmärkta med post-its och vilket ögonblick som helst ska jag försöka brotta mig upp på vinden och rota fram allt julpyntet för något sådant har jag inte hunnit ta fram riktigt ännu. Okej, ni får vara lite liberala med ögonblicken, de kan dra sig in emot morgondagen för jag är ganska nöjd med juvlandet så här långt idag; istället för mina vanliga oproduktiva aftnar har jag hunnit med att diska, laga riktig mat, äta sagda mat och göra allt det här andra nyttiga.

Jag pratade med de ömma föräldrarna i helgen och det utbyttes lite önskelistematerial (Pappan önskade sig Jaguarer och Bentleys och en annan bil jag inte kommer ihåg, en i varje färg och matchande polotröjor och Mamman önskade sig ett julkort och glada barn. Jag har fixat en av dem, gissa vilken.) men de var inte nöjda med mitt svävande uttalande om svenska böcker och svensk musik så jag tänkte hitta på lite mer här och nu. Dessutom tänkta jag att ni andra kanske kunde hjälpa till lite; vad tror ni jag önskar mig egentligen?

Chottes Önskelista 2007

• Nya vinterspringetights då de gamla börjar gå upp i limningen och hur mycket man än tror att springetights är det mest oattraktiva som finns så är det etter värre med springetights som hänger i slamsor från en blåfrusen kropp.
• Överraskningar.
  
• Nya röda handskar då de som ficks förra julen dog en tragisk död en regnig söndagmorgon i en taxi på Manhattan. Alla borde ha sig ett par röda handskar, förresten.
  
• Okej, nya svarta handskar behöver jag egentligen också för mina gamla håller på att följa min springetights ner i graven.
• Besök! Det var länge sedan nu.
  
• Ett makroobjektiv till storkameran, när jag drömmer lite önskar jag mig det här eller det här.
• Böcker så klart.
• Och ny musik.
• En häst och kanske en hund.
  
• Besök!

Det var nog allt för den här gången. Jag är ganska dålig på att skriva önskelistor, tror jag.

Oredig

- Is that your car?

- Mhm.

- It looks like you have a flat tire...

*suck*

Ja, det var den konversationen som väntade mig när jag kom ut till lille bilen på parkeringsplatsen ikväll. Inget man direkt vill höra när det är mörkt, kallt och blåsigt och man bara vill hem, hem, hem. Som tur var förbarmade sig mitt sällskap över mig och sa "att det är nog inte så farligt, kom så hjälper vi dig", släpade ner mig och Amir till närmsta mack och blåste liv i oss igen med lite krångel och bök. Några håligheter hittade vi inte, bara ett pinsamt de-inflaterat däck som Pappa Rich, även känd som Min Bästa Projektledare, satte sin son på att blåsa upp enligt konstens alla regler.

Nu har jag klarat mig hem och imorgon ska det bli spännande att se i vilket skick jag hittar min lille vän ute på vägen. Håll tummarna för att han bara var lite slapp i frambenen.

PS. Om man vill göra Rich generad kan man maila honom och säga att han är min hjälte, då rodnar han på ett väldigt klädsamt sätt. Be snällt så får ni hanses mailadress.

Tumknäck. Motionsform eller julgodis?

Eller "Om att ta en hint".

Eller "Desperation, thy name is Charlotte".

Eller "Gaaaaaaah!"

Kärt barn har många namn, det säger de ju.

Jag somnade på sängen med telefonen i handen i väntan på att min lördagsdate skulle ringa igår. Klockan sju slocknade jag.

På en lördag. Berätta inte det för någon.

När jag vaknade igen var klockan midnatt, ingen hade ringt och jag hade kleggiga ögon eftersom jag glömt plocka ut linserna. Kombinationen middagslur/låtom oss sova för om han inte ringer kommer jag iallafall inte ägna massor av tid till att vänta och bli ledsen på riktigt var inte så lyckad som man kunnat tro. Nu blev jag ledsen runt midnatt istället plus att jag verkligen inte kunde somna om på ett tag.

Det är kanske dags att ta hinten från den där jämrans T2:an och be honom dra dit pepparn växer, eller i alla fall ignorera honom tillbaka lite. Det är säkert dags att kasta upp mig på de där datingsiterna igen även om det är ganska tjatigt och jag inte är så sugen. Och sedan, när Kristian kommer hit kan han knäcka tummarna på alla män jag är less på (tack för erbjudandet!) och så kan vi snöängla och dricka te och ignorera all irriterande, mobbande tvåsamhet där ute. Alla ni andra är också välkomna men förstå att alla gulliga par kommer få stanna i hallen.

Jag? Bitter? Inte ett jävla dugg. Bara lite uppretad och generellt morrig.

Nu ska jag ut och slira i snön och sedan står det saffransbullebak på agendan.

Storebror

Jo, visst sa jag härom dagen att jag nästan jobbar med en hög med storebröder men om sanningen ska fram räcker det bra med den riktiga jag har. Här är han och idag fyller han år igen.


Ibland är han lite spexig men allra mest är han stilig.

Grattis på fölsedagen igen, brorsan! Jag skickar massor med kramar och tänk och kanske en prinsesstårta.

Jag är här nu

Äntligen hemma igen, ni har ingen aning om hur skönt det var att få sova i sin egen säng och få sova precis så länge jag behövde. Jag tog pseudoledigt idag, hann koll lite mail och ringa några samtal men annars tog jag det mest lugnt, klappade mina arga fötter, tog en solig promenad och for till gymmet, skaffade mig en trolig lördagsdate och lagade mat till Pontus och Linda. Mest av allt packade jag inte upp allt mitt baggage.

Allt som allt har den här veckan varit bra om än slitsam och det ska bli skönt att komma tillbaka till ett jobb där man inte har ett RSNA som tornar upp sig vid horisonten. Bara för att ni där hemma ska få se hur kul det är med stor mässa har jag lagt upp lite bilder från spektaklet här.

Mina bästa kollegor

Jag tycker väldigt mycket om mina kollegor här borta, det tror jag jag har sagt några gånger redan. Den allra bästa jag vet är Mike, min ena kollega i Arkansas. Han och jag jobbar ganska mycket med varandra och han är en riktig arbetshäst, en gentleman och fantastiskt bra kompis. Han tåler mig när jag är grinig, ger mig mat när jag är hungrig, kramar mig när jag är lite ledsen, har en rar fru som jag kan umgås med och vägrar att låta mig betala några notor när vi är ute och reser.

Igår tog han några extra poäng när han först bjöd ner mig att fira jul med honom och hans familj om jag ville och sedan tog på sig rollen som stortröstare och något av räddare i nöden efter att jag blivit ganska rejält manhandlad och antastad på dansgolvet på en dansklubb. Jag trasslade mig ur situationen med lite hjälp av en främmande kvinna som lyfte mig ur det hela varpå Mike hoppade in, langade över mig till Skalle-Pontus och erbjöd sig att ha ett "stern talking to" med mannen i fråga. Jag tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet och fick istället sällskap hem i en taxi efter lite snörvel och prat.

Det här var andra gången i hela mitt lilla liv som jag varit med om att män pillar på mig på ett icke önskvärt sätt. Jag vet inte om det betyder att jag har haft tur eller otur för jag vet inget om statistiken vad gäller lätt antastning. Det enda jag vet är att jag reagerat likadant båda gångerna; jag får skuldkänslor. Jag känner skuld för att jag sätter mig i situationen, för att jag sätter ner foten och för att jag kanske inte varit tydlig med mina signaler i ett tidigare skede. Tänk om jag bad om att bli behandlad precis så där? I teorin vet jag att det är min rättighet, lika väl som någon annan, att orma mig lite och ha kul på ett dansgolv, att skratta och le mot folk utan att jag för den delen erbjuder demnågot som helst tillträde till min kropp. Men, jag har tydligen svårt att inte skylla det hela på mig själv och det är riktigt utomordentligt korkat.

Till och med min käre chef märkte av att något hade hänt och kom och frågade ut mig lite försiktigt i eftermiddags och efter han fått höra historien från en något generad och mumlande mig höll han en lång utläggning om vilka idioter till respektlösa karlar det finns. Och att jag minsann var urbota dum som tänkte som jag gjorde. Och att han skulle beordra de andra gossarna att vakta mig lite extra i fortsättningen.

Det är som att jobba med en hög med storebröder.

Going, going, going!

Jag var ute och svängde mina lurviga till alldeles för sent igår så det är trött och sliten Charlottentott som piffar i montern idag. Jag har bett en av mina säljare vara min vattenpojke och en kollega att peta på mig lite då och då för att kolla så att jag inte somnat.

Det är jobbigt, det här.

I Chicago

Det är ruskigt kallt här i Chicago men jag är glad ändå. Tanken på att leka monterbrud på RSNA var långt ifrån lockande när jag steg upp toktidigt igår för att fara till flygplatsen, den var inte mer lockande efter att ha försökt ställa iordning demoburkar och hjälpa kollegor i ett par timmar under eftermiddagen och i baren framåt kvällen var jag i princip färdig för att åka hem. Jag var klar med RSNA redan innan själva mässan hade börjat. Hur br är det egentligen?

Jag tog mig igenom uppvärmningsdagen, som söndagen är att betrakta, trots allt och jag tror till och med att jag gjorde ganska bra ifrån mig. En av de mer inflytelserika PACS-rösterna i USA har redan bloggat ganska positivt om en demonstration jag gav honom och jag tror och hoppas att jag inte ljög för mycket. Jag fattade inte riktigt hur viktig mannen ifråga var förrän efteråt, jag antar att jag skulle ha misstänkt något med tanke på hur många chefer och säljare som smög runt och tittaded oroligt över axeln på mig, men jag blir bara mer och mer blond ju äldre jag blir.

Trög men stolt sedan 1976 - Chottlips Abdon!

Nåväl, jag orkar nog ett par dagar till, vi får hoppas att fötterna är med mig till på torsdag när jag får åka hem igen.

Tack, del 2

Härom helgen fick jag höra det här:

- Charlotte, I want to be you when I grow up.

- Why do you say that?

- You're always happy and nice and so much fun.

Det var en fin komplimang det med.

Tacksam

Nu har jag ansiktslyft lite till och flyttat runt mera på saker. Jag tycker vi känner efter ett par dagar och om det inte känns bra backar vi hem igen. Okej? Okej.

Idag är det Thanksgiving och idag är man med andra ord tacksam. Man är tacksam för sin familj och sina vänner, sina prylar och sitt jobb, för det strålande vädret och för den frityrstekta kalkonen (you heard me) och alldeles särdeles mycket för att man är lite ledig.

Vi svenskar gaddade ihop oss och for hem till de äldsta svenskarna vi har för traditionsenligt firande med mat, mat och mera mat och amerikansk fotboll på TV. Mitt tips till dig som någonsin ska prova att fira en amerikansk Thanksgiving är att satsa på en väldigt lätt frukost. Jag satsade på några jordgubbar och en mil i löpspåret, en ideal torsdagsfrukost innan man frossar loss ungefär som ett lössläppt kakmonster i Sectras fikaskåp.

På vårt bord stod följande att bevräka till huvudrätten:

• En ugnad kalkon
• En frityrkokt kalkon (bilder kommer snart)
• Potatismos
• Corn bread
• Sweet potato bisquits
• Majs
• Sötpotatis med kanel och lök
• Majsmuffins
• Sås
• Tranbärssylt
• Gröna bönor

Det var nog allt vi åt till huvudrätt och det ser kanske inte så mycket ut för världen men det är helt magiskt vad mätt man blir av det. En del av det ser nog ganska konstigt ut också men tro mig, det mesta är väldigt gott. Efter att ha ätit en välmatad tallrik är man förvånansvärt mätt och dessutom underligt sömnig, det är nästan så att man inte orkar ta en andra portion så att man får börja må lite småilla, så där som traditionen säger. Om ni ger er ut och Googlar tryptofan kommer ni snubbla över ett antal uppsatser och artiklar som handlar om att kalkonkött gör en trött ity det innehåller mycket av sagda ämne. Som alltså gör en sömnig. Konstiga meningar där... Jag är skeptisk och tror att det är själva svullandet som gör en trött.

Till efterrätt drog vi i oss delar av fem (5) pajer:

• Äppelpaj
• Pekannötspaj
• Key Lime paj
• Pumpapaj
• En annan paj som jag glömt bort vad det var. Eller om det kanske bara var fyra. Fast det låter mer med fem. Fem pajer är fler än fyra pajer.

Sedan satt vi ner och jäste. Nu är jag på kontoret och tittar på Internet lite för för stunden är jag utkastad från alla nätverk där hemma och måste skaffa mig eget om jag inte ska förgås på grund av Internetabstinens inom kort.

På lördag bär det av till Chicago och RSNA, jag är inte sugen alls.

Tjo! vad det går

En ansiktslyftning, kanske?

Hur långt är ett snöre?

Hur snart är snart?

Hur snabbt är ett snabbt pacs?

Och hur långt är egentligen ett promenadavstånd?

Bra frågor, eller hur? Jag hade mig en stor tysk till middag ikväll, då kan man fundera över sådana ting. Ja, alltså jag hade kyckling till middag i synnerligen trevligt sällskap av en stor tysk, inte tvärtom eller så. Vi pratades om än det ena än det andra, hackade äpplen till en paj och funderade på om svenskans gång- eller promenadavstånd var lika långt som amerikanernas walking distance.

En gång för länge sedan hade jag en mattelärare som hette Sverker, han var ung och ambitiös och bodde på en liten plats som hette Björneboda om jag inte missminner mig helt. Jag och min kompis Frida drev honom till totalt vansinne genom ett ytterst stillsamt rebellerande på hans lektioner. Vi gjorde ungefär allt annat än att räkna; vi pratade om saker, lärde oss Aha-texter ännu mer utantill, gungade på stolen och var allmänt obstinata. Ibland frågade vi den långsamma tjejen som satt bredvid oss i bänkraden längst bak var hon var någonstans i boken och när vi halkade efter henne i räknetakten speedmatematikerade vi lite för att inte komma allt för långt efter de andra.

Sverker var som sagt ambitiös och Frida och jag gillade honom ganska bra ändå och en av de sakerna jag kommer ihåg att han gjorde var att räkna ut hur långt just snart är. Vi höll på att räkna medelvärden och medianer när han lät oss ta fram exakt hur långt snart var genom att medelvärdesbilda hela klassens tidsuppfattning. En ganska bra övning, tyvärr kommer jag inte ihåg hur långt snart var. Säkert väldigt kort, 13-åringar är väldigt otåliga djur.

Nå, nu frågar jag er: Hur långt är ett gångavstånd och är det lika långt som ett promenadavstånd? Låtom oss medelvärdesbilda! Om någon har riktigt trist kan vi säkert minsta kvadratmetodisera över alltihopa också.

Steal with pride

En man i min inte direkt omedelbara närhet brukar ibland tala om hur man får "stjäla med stolthet", det vill säga lära sig och härma andras upptäckter så länge man gör det öppet och på ett sådan sätt att man kan känna sig stolt över sitt uppförande.

Jag har snott Internet av min hyresvärd i ett år nu, idag låste han sitt trådlösa nätverk. Jag har inte direkt stulit med stolthet, mest bara smålånat lite och nu sitter jag här och är irriterad som katten ändå.

Som tur var har jag fler grannar.