Jag är

Skuttig, salig, svensk
Larvig, tokig, rolig
Vansinnig, vanlig och underbar.

Här, där, nu
Öldrickande, rapande, hungrig
Fnissig, fin, finurlig.

Tandborstande och hårborstande
Ytlig, avgrundsdjup och galen
Tindrande

Påhittig, lögnerska, nonchalant
Arg, ilsken, högmodig
Stolt, avståndstagande, långsint

Långsam, lat och undvikande
Trött, tårögd, tungsint
Omständig
Trög

Omhändertagande, älskande
Dansande, trummande, sjungande
Beskyddande, lojal
Sanningssägare

Elak, snartstucken, farlig
Stressad
Skrattande, levande och tänkande
Springande, dansande, bilkörande

Positiv, visslande, varm
Utanför
Mitt i
Älskad, omtyckt, glad

Iakttagande, passiv
Kissig
Kommande, gående,
Syster, dotter
Nära

Kristianliga Rättigheter

Jag har en god vän, vi kan kalla honom Kristian för han heter så, som för stunden är lite trött och sliten av sig. Han gör mig lite orolig ibland när han berättar allt han tänker och tycker och jag blir rätt och slätt förbaskad när jag hör hur hans jobb och omvärld behandlar honom. Det är ingen ordning alls och jag börjar fundera på om någon måste ta tag i det här och se till att min Kristian inte har sämre än någon Kristian förtjänar. Så här:

• Alla Kristianar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Och Fritid så sluta ha dem till att jobba på helgerna hela tiden och om man nu ska klaga på att en Kristian inte gör det han ska göra får man banne mig se till att någon annan gör det han tvingas göra istället.
• Inga Kristianar får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna förutom den formen där man har sin Kristian på soffan och matar honom med öl och/eller glass.
• Inga Kristianar får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förutom när han är i gymmet med sin Trånare för den tortyren har han faktiskt betalat för.
• Varje Kristian har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening så länge han inte gör något olagligt som att köra för fort för då gäller inte lagen honom så mycket.
  
• Inga Kristianar får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas förutom något tillfälligtvis till Connecticut där de kan hälsa på exilsvenskar de känner.

Det finns säkert fler rättigheter Kristianarna borde ha, fyll på vettja.

Betraktelse

Det är sällan man känner sig så innehållslös och platt som när man långsamt strövar ut från någons hus med ett ekande "Nej" hängande i hasorna. Stjärnorna blinkade vänligt mot mig från en stålsvart himmel men det enda jag kunde känna av var den värsta sortens ackompanjemang; riktigt smäktande tomhet och en trött suckande ensamhet. Och så lite lättnad förstås.

Jag sa nej. Mitt credo, det där med att aldrig slösa bort någons tid eller leka med någons känslor, spökade igen. Jag vill tro att det är av ärlighet och respekt jag handlar som jag gör och inte av feghet men ibland måste man få tvivla på sig själv. Som i bilen hem i natt till exempel, då tvivlade jag i flera kilometer. Nu sitter jag här och leker med hans lukt som finns kvar på mina fingrar och funderar på vad det var som saknades egentligen.

Jag har sagt nej till hundra karlar
och till tusen män

Nu är jag trött på att säga nej
vill faktiskt säga ja
om nu nån bara ville fråga
Anna Carlquist

Frigid, någon?

Vi var tillbaka och trampade runt i stormtagarträskets geggamoja i morse, jag och Trånaren. Det är lika roligt varje gång: jag presenterar en idé på varför det här med att få någon av den manliga sorten att stormta mig är så svårt (som exempel: jag är för kräsen, jag är för bitter, det är slut på eligibla män, jag är för gammal, jag har för stora fötter varför inga stormar biter på mig, fortsätt ad nauseum) och han rebutterar den våldsamt under en halvtimme eller så. Vad bättre kan man göra en tisdagsmorgon när det är grått och mulet men vårvarmt ute ändå?

I morse kom jag på att jag antagligen är frigid. Det ni. Har man inga problem så skapar man det enkelt med frustration och kreativ användning av sällsynta ord. "Desperation is the mother of all things bullshit", sa Trånaren fint efter ungefär 27 minuter. Jag tackade och tog emot och valsade vidare ut i världen, inte helt övertygad om min frigiditets varande eller icke-varande.

Borttappat?

Jag hittade den här i min handväska i morse:

Jag vet inte om den känner sig saknad och vem den i sådana fall känner sagda saknad för. Är det någon där ute som vill erkänna någon slags bekantskap med den? Det är en fin-fin Jan Stenmark-kylskåpsmagnet i sina bästa år, alldeles inplastad och oanvänd. Den har till och med prislappen kvar. Det kan vara en sådan där present, även kallad överraskning, och jag vet redan att den skulle passa alldeles perfekt på mitt bulliga amerikanska kylskåp, men det är alltid bäst att fråga först. Dessutom vill jag veta vem jag eventuellt ska tacka, min lista på potentiella presentgivare är som vanligt lång och listig.

Kollikock, kollikock! Kryp fram nu, tvinga mig inte att utlysa en ny 20 frågor-tävling.

Tipsextra!

Det har städats här på Strykfrittredaktionen idag, det har packats upp och undan, det har rörts runt i hela dammzoobeståndet och följdaktligen bor numera dammtigrarna med dammleguanerna och dammgnuerna delar koja med dammdrakarna. Vi får se hur det går, just nu ryts det ganska mycket från alla möjliga obksyra hörn av lägenheten.

Paniken har rusat genom mig och huset flera gånger om över det här med för litet bohag till för många saker, det är inte bara skorna som spökar utan framför allt är det böckerna som ställer till det för stunden. Bokhyllorna räcker inte till och när man sålunda börjar leta efter väggar att smälla upp nya hyllor på är det bara att inse att det i principip redan är slut på sådana.

Vad göra?

Jag oljade in ett par böcker och körde på skohornstekniken vilket innebär att jag kommer klara mig en stund till. Det här med skjuta problem framför mig är något av det jag gör bäst, så även också idag, och fram tills dess jag måste göra något kan vi ta och prata boktips istället. Se här vad man kan läsa om man har lust:

• The History of Love av Nicole Krauss. En liten, finurlig skatt att smälta långsamt likt en riktigt hård karamell.
  
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En sträckläsare om minglande kvinnoöden som fick mig att snyfta både en, två och tre gånger. Stillsam och vacker.
• Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Den här boken, som nog egentligen är mer poesi än prosa, går verkligen inte att läsa fort, jag försökte och misslyckades gravt. Om man tar en sida i taget kan man fascineras över dess nycker och fantasifullhet, om man stressar blir det bara fel och fult. Så, gör för guds skull inte det.
• The Book Thief av Markus Zusak. Jag är inte riktigt klar med den ännu men den här boken är en sådan där som sväljer en hel och hållen och vore jag inte en så karaktärsfast person (Ha!) person som jag ändock är, hade jag bara läst idag och inte städat något alls. En gripande saga om en läsbelusad flicka i ett världskrigsbesudlat Tyskland.

Och om man måste ha ny musik och jag ännu inte hunnit tipsa om The Puppini Sisters är det bara att springa och handla lite; perfekt dans-, städ- och läsmusik à la Andrews Sisters, allt i ett litet, välstylat paket.

Go! Explore!

Partybrud

En riktig partypingla tar med sig stickningen till baren, eller hur?

Den här pinglan gör det i alla fall, bara så att ni vet.

Vi där bak i bilen

Mamma, Knyttet och jag körde bil i torsdags, vi skulle släppa av systern i Lund och mig i Malmö och den ömma modern hade varit vänlig nog att ställa upp som chaufför trots en stressig torsdag. Mitt på den kurvigaste biten råkade vi börja skratta så mycket att bilen nästan var mer utanför vägen än på den, jag råkade nämligen dela med mig av mitt senaste mansmail, ett jag fått tidigare på morgonen av en, säkert inte ont menande, yngling i sina bästa år (27 alltså). Så här skrev han:

hello,

my name is piiiiip, i have to say ur pictures show that your amazingly attractive !! far from wat i would have ever imagined

im sorry for the out of the blue compliment and i understand you may not want to reply - i just want u to know i thought u looked really good !!!

PS i use msn and yahoo messenger - piiiiip and dare i say; love older women

piiiiip
xx

Jag har försökt skydda den inte ont anande mannens identitet genom påpassligt instoppande av pip här och var, jag hoppas det inte på verkar läsligheten i någon större utsträckning. Nåväl, förutom den uppenbara bristen på versaler och ett par grammatiska snedsteg fick innehållet mig att först lägga huvudet lätt på sned innan jag drog lite elakt på smilbanden och påbörjade ett svar, ett som lagom vasst skulle påpeka det inkorrekta i att åpeka hög ålder hos en blott 31 år gammal, högeligen varmblodig varelse med många skor kvar att behandla. Tyvärr kom en tågtid och och min alltför väl tillrinnande inspiration i vägen och något svar blev visst aldrig skickat. Som tur var författades det några väldigt underhållande svar där i bilen någonstans söder om Dalby, den stackars modern körde med livet som insats. Jag tror det slutgiltiga svaret blev ett författat av den kära systern och löd ungefär så här:

Käre Piiiiip,

Jag svarar å min systers vägnar och vill med stor sorg i mitt hjärta berätta att hon nyligen lämnat jordelivet bakom sig i och med sin höga ålder av 31 år. Ytterst olyckligt snubblade hon nyligen över sitt, av ålder hängiga, knäskinn, föll och kvävdes tragiskt nog av sina egna rynkiga hakor. Vi, hennes närmaste familj, har länge försökt få henne att inse risken att leva med sagda skinnöverflöd men hon har envist och oförklarligt vägrat följa alla våra råd om att göra något åt saken. Allt det där skinnet i kombination med hennes modiga skoval har gjort att vi omkring henne bara gått och väntat på att just det här ska hända. Ändå är det med stor förtröstan vi kan se tillbaka på Charlottes liv och tänka på hur hon, sin ensamhet och höga ålder till trots, förde ett ganska så obittert och lyckligt liv. Eller ja, bitter var hon ju nu när vi tänkte efter men vi tror och hoppas att hon trivdes med att ha det så.

Jaja, tack så mycket för de fina orden ändå. Ha det så bra och hoppas att du hittar någon annan äldre kvinna att dela dina stackars 27 år med, det finns gott om dem.

Over and out,
Knyttet

Jag är säker på att vårt brev i bilen var etter värre men det här är vad jag kommer håg ett par, två dagar senare. Jag har fortfarande inte skickat något svar till stackars Piiiip och det vete katten om han någonsin förtjänar att få sig ett, jag ska fundera och le ett tag till.

Chez moi

Hemma igen i min lilla gormkalla och dragiga lägenhet på Östra Bredgatan. Det är skönt att vara tillbaka på sin egen bana med sin egen lort och sina egna knorvligheter. Framför allt är det skönt att bilen nästan inte är insnöad alls och att strömmen till alla mina pryttlar är rätt vilket betyder att jag kan slarva bort adaptern, den som varit min bästa vän de senaste veckorna - utan ström blir det nästan ingen Chotte kvar nu för tiden.

Resan var förfärligt snäll, inga äventyr eller upptäckter att spana fram någonstans, jag sov mest hela tiden och när jag inte sov läste jag mina sena julklappsböcker. Trots mycket vilande är jag mest trött, trött och lite kissig men jag vill inte gå på toa för min toalett är jättekall och det är obehagligt. Jag tror jag bara går och lägger mig istället, det blir enklare så.

Det var den sista. Åk nu! Del 2

Nu borde jag packa igen men istället installerar jag program på min systers redan mätta dator, tittar på dålig film och tittar på bilder från söndagen på Rist. Det var en spännande söndag och jag lärde mig massor, se själva:

• Om man inte har någon is kan man kyla sin GT med frusna morötter och ärtor. Det är det bästa sättet att få Kristian att äta grönsaker.

• Om man inte har någon lunch kan man laga sig en finare variant av Pinnbröd: ta grillkorv och baka in den i Mueslisconesdeg, lägg det hela i ett fiskhalster och...

• ... se till att ditt halster håller för lasten. Annars kan det gå så här:

• Och om man tappar maten på golvet kan valda delar av matlaget bli lite upprört och se ut så här:

Vilse på slätten

Tänk att en del människor aldrig ska klara av att vara riktigt nöjda.

Det var och är fantastiskt underbart kul och skönt att få vara hemma hos många av de man gillar bäst och mest i hela universum ett tag. Det är bra att få se sina vänner istället för att bara skriva till dem, läsa om dem eller tala till dem på telefon, få skärskåda dem lite och försäkra sig om att de mår bra och är sig lika, att de fortfarande är bara mina så där som jag anser dem vara.

Trots det kunde jag inte låta bli att fläckvis känna efter lite för mycket och snabbt anse mig något ensam och eländig - hemlös. Fastän jag har en alldeles egen Challong i Ryd att bo i. Hur mycket jag än vägrat och spjärnat emot har det emotionella avståndet fått ta ut svängarna och under ett par timmar här och var kände jag mig under den här veckan ensammare än någonsin förut. Att komma hem är inte bara mysigt, att komma hem är att åminnas om att man missar massor, att man inte är här och att man mest av allt inte är fler än sig själv.

Här, där ni är, verkar många relationer och vänskaper bara bli mer och mer etablerade och starkare, lite som rivet i lagrade ostar bara blir bättre med tiden, där jag är och från mitt håll ter de sig bli svagare och klenare över tiden, som benstommen hos kvinnfolk efter klimakteriet.
Det är smått omärkbart över lång tid och om man bara patchar och lagar lite går det nog över ganska snart men det oroar ändå. Precis som jag inte kan vara riktigt nöjd kan jag inte heller sluta oroa mig.

Jag tror minsann jag är min mammas dotter.

Rätt låtar vann! Typ.

Men, vad i hela friden tänkte folket på när de röstade vidare operasången till Andra Chansen?

Svara på det om ni kan?

Melodifestivalen

Mitt egentliga hemreseskäl har fullgjorts ikväll, det har melodifestivalats hej vilt och jag är tonartshöjd ut i fingertopparna. Givetvis vet jag precis vem som ska gå vidare till Globen, men då det är soligare att tycka i grupp skiter vi i att prata om dylika kvantitativa tramssaker och talar om viktigheter istället.

Viktigheter som att om utifall Cloetta Center skule gå trasigt till imorgon så kommer de visa vår repade sändning på TV och då kommer ni nog se mig på apparaten. Det är jag som har en sned framtand, glada ögon och konstiga lilltår. En annan viktighet är att jag hade kalaskul, sjöng mig hes redan under uppvärmningen och nästan skrattade så jag grät. En tredje viktighet är att Einbusk trallar otroligt rolig text om man lyssnar lite liberalt. Låten de sjunger heter givetvis "Jag saknar dig. Ibland" och ja, punkten och betoningen är viktig för ironins skull och ett par strofer senare brölas det "...till tänderna". På något underligt sätt blir det instant fun av det där, jag lovar.

Minernas galleri

Igår hängde jag med mina gamla homies och alla deras nya små, det blev ett hiskeligt gapande på alla sätt och vis, gapande och skrattande.

Det börjde med att Mia liksom inte kunde hålla sig riktigt, och knappt Frida heller.

Och man förstår ju varför, det gick trasigt, ju.

Och Magnus, han kan han med. Se så rörliga käkar han har.

Linus har lite att jobba på, han är mest bara söt.

Sedan spelade vi en dramtisk omgång Våldsgriskastning där Mia fick väldigt mycket uppmärksamhet av gossarna.

Och om man inte gapar kan man mina sig på annat vis. Så här...

... Eller så här.

Frågan är om man är välkommen hem igen efter alla de här komprometterande bilderna... Vi är väl fortarande kompisar, allihopa?

1155

Jag betalade en räkning härom dagen, den var på 1155 kronor och var för ett hål i min numera uppsagda lägenhet, närmare bestämt i min badrumsdörr. Lite orättvist kan det tyckas att jag ska betala för ett hål som jag nästan knappt kan skyllas för, det är ju alltid två som kastar tjockbottnade glasprojektiler genom badrumsdörrar, heter det ju.

Dagens dilemma

Ponera följande:

Du är på väg till ditt tåg på Malmös centralstation och hamnar bakom en ung kvinna iklädd väldigt kort klänning, halvtäta svarta strumpbyxor och en axelremsväska vilandes på höften. Som alla flickor vet kan väskor på höften få kjolar och klänningar att trotsa både gravitation och sedlighet och lånsasmt resa upp över ens ändalykt. Den här regeln gällde även den här flickan och hon skyltade med ganska mycket av sin bakdel (som var fin och värd all uppskattning) samtidigt som hon pratade på på sin mobiltelefon.

Vad gör då en normalsvensk?

1. Inget.
2. Påtalar problemet.
3. Åtgärdar problemet utan att säga någt först.
4. Tittar på killen som går bredvid och inser att alla vi som går där bakom funderar på precis samma sak.

Screw this, I'm going home!

Med en timme till upphämtning har jag fortfarande inte

• diskat
• jobbat klart
• städat
• packat klart
• duschat
• borstat tänderna
• behandlat den senaste månadens utgifter

Men vem behöver göra sånt egentligen? Det där är högst världsliga problem och de struntar jag i. Och vem bryr sig om huruvida det är pinsamt att man tar med sig smutstvätten hem när man är över 30 egentligen? Jag har burit ut soporna i alla fall, det får räcka.

Nu kommer jag.

Konversation

- Do you want to come with me to that mall tonight? I need to buy girly presents and apartment stuff.

Trånaren och jag flamsade oss genom ännu ett pass pratandes om ditten och datten som vanligt. Han har precis flyttat till en ny lägenhet och är nästan glad som en fågel, jag är butter och tvär av ingen anledning alls mer än att allt är mitt fel. Precis allt.

Okej, bara nästan.

- No... I need to pack and do laundry. I'm leaving tomorrow, you remember?

- Right! Where are you doing your laundry?

- At the laundromat...?

- Hey! I told you to do your laundry at my place.

- Yeah, but... I kind of like the laundromat.

- It's easy; you bring your laundry, you come work out, we go to my place, you do laundry and we hang out and fall asleep on the couch. It'll be great!

- I guess but I've never done my laundry at someone elses place. Won't it be a bit awkward?

- It'll be great.

- Sure.

- ... And I promise I won't steal any of your panties, not even the dirty ones.

- Gee, thanks...

Om att göra intryck

Det var med lite av andan i halsen och hjärtat i halsgropen som jag satte mig på flyget västerut i söndags eftermiddag, lite orolig för allt och precis ingenting så där som bara jag och 90% av jordens övriga kvinliga befolkning kan få till det. Jag har lekt utbildare de senaste två dagarna och det har gått väldigt bra, jag lyckades kombinera mitt vanliga hårflippande med en rejäl portion generell trovärdighet och vips var oron ett minne blott. Att utbilda är bara ett annat sätt att umgås och umgås är jag ganska bra på.

Nu ska det sägas att folk där ute på västkusten är mycket trevligare än vad vi är på östkusten, det kan ha med saken att göra. Västkustbor är lite lugnare, mycket öppnare och framför allt betydligt trevligare och de verkar inte gå in i möten med attityden att det ska bitas av huvuden i tid och tid så där som vi gör i öster. Den västliga approachen är trevlig och jag tycker att vi andra borde anamma den mera hos oss.

Det roligaste som hände under de här två dagarna var mitt möte med en av de yngre radiologerna på det här stället, han var ännu bättre än mig på att stoppa foten i munnen och det var väldigt skönt att få se någon annan våndas i ett par sekunder efter att ha kläckt en mindre korrekt kommentar.

Av någon anledning visste Dr Elefant (han hette nästan så) var jag var ifrån varpå han började vår lilla lektion med de charmerande orden

”Isn’t Milford the syphilis capital of the US?”

Jag tittade på honom lite förvånat i flera sekunder innan jag släppte honom från anspänningskroken, la upp ett solleende och undrade vad han försökte säga, egentligen.

“I’m curious doctor, what are you trying to say? Really, don’t hold back.”

Varpå en lång förklaring kröp fram där jag fick veta att Milford var en knutpunkt för lastbilar att stanna på och vi vet ju alla vad som försigår i, på, over och under lastbilar: det är där man gror syfilis. Det var tydligen inte så att jag såg mer syfilisbestänkt ut än gemene kvinna i världen, inte ens under en ung radiologs granskande blick något jag överväger att ta med i min nästa jobbansökan.

Differensen

Sex timmars tidsskillnad behöver inte vara en dålighet, det lärde jag mig inatt.

När man kör Amir genom ett spårigt och moddslirigt Connecticut klockan halv fyra på morgonen med sömn i ögonen kan man komma på sig själv med att undra vem man kan ringa till som inte sover. Vem kan man ringa för att få lite sällskap när det är mörkt och snöigt och lastbilarna kryper närmare än vad som känns bekvämt och Amirs hela vintervidrighet känns i ratthanden? Efter flera minuters funderande slår det en att Sverige! är det givna svaret på den frågan. Klockan halv fyra hos mig, när alla borde sova, är i princip alla 9 millionerna svenskar telefonklara och vänligt inställda för ett samtal från en halvsovandes Chotte. Inatt har jag pratat med Mamma och Mia och med min egen, Marinas och Kristians telefonsvarare, sedan kom jag fram.

Nu ska jag göra det där som jag borde gjort för länge sedan.

Exploratory testing

Det åts som sagt ost igår och precis som jag förutspått blev det mer ätande innan maten än vid själva middagen för de flesta i sällskapet och vid något tillfälle börjades det talas om det här med fettprocenten igen, den där som Lindas våg så fint mäter.

Hur funkar den och vad är det som mäts egentligen?

Vad vi vet är att, när man ställer sig barfota på vågen skickas det en ström genom ena foten som sedan går upp genom ena benet för att runda höften och sedan falla ner via det andra benet, genom att sedan mäta resistensen kan man på något magiskt sätt luska ut ens fettprocent. Eftersom strömmen alltid tar den kortaste vägen genom kroppen för att komma ut igen avslöjade Linda att hon brukade sätta en kudde mellan benen för att strömmen inte skulle kunna fuska och ta en kortare väg än vad som är rätt och riktigt, något som jag nickade förstående åt. Vi kvinnor har ju ofta något rundare former i de där regionerna än vad karlar har. Det där var något som Pontus tyckte var väldigt roligt, tydligen, vi flickor var mindre roade. Baby got back, heter det ju.

Nåväl, efter det påhoppet på oss med rumpor var frågorna givna och många: Varför mäter man bara resistensen i benen och hur översätts motståndet i underkroppen till en total fettprocent över hela kroppen? Tar vågen hänsyn till kvinlig kontra manlig fettma? Hur vet vågen om man ser ut som ett äpple, ett päron eller är jämnfet över hela kroppen? Borde man inte mäta resistensen från en fot till en hand för att få med den mera manliga bukfettman också och inte bara vår kvinliga rumpfetma? Linda och jag började snabbt vädra en konspiration.

Efter alla de funderingarna var vi bara tvungen att testa.

Först mätte vi helkroppsfett.

Sedan mätte vi överkroppsfett.

Det enda vi kom fram till var att Pontus är tjockare om huvudet än om benen. Tänk, jag som alltid har hävdat att han är lite tjockskallig, ibland är det skönt att ha rätt.

Han är funnen!

Efter en hutlöst god och trevlig kväll chez Lidman/Norén sitter jag inne med lösningen på en gåta, svar jag känner mig tvungen att dela med mig till er. Frågan vi ställde oss härom dagen var som sagt "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag tror att Pontus, Linda, Google och jag har funnit svaret.

Här är han i alla fall, vår PACS-Per.

Per verkar vara en något pretentiös och ibland plågad själ (om du läser det här, Per, behöver du väl inte tycka illa om mig, min frispråkighet beror endast på ett överdos av Corona och ost) men vem har inte skrivit, sjungit eller gjort pinsamheter i sina undomsår, så säg? Nåväl, själva beviset på att det är den här Per som är vår Per finner man en bit ner på den här sidan, för även om jag inte skrev det i mitt inlägg så är anknytningen uppenbar när man ser hans CV och har sett hela felmeddelandet jag fick och som genom ett trollslag är mysteriet nu löst.

Alla är nöjda och jag hoppas att Per inte backtrackar besökarna till sin hemsida för då kommer han hamna här och se vad jag skriver om honom (Hej Per!).

Kärt återseende

- I would marry cheese if only they'd let me.

Uttrycket ovan är mitt normala sätt att beskriva min kärlek till ost, denna underbara uppfinning där, så här långt, endast Hushållsosten i all sin plastighet, lyckats hamna i skam hos Charlottentotten. När man känner så passionerat för en mjölkprodukt kan ni alla förstå hur svår tanken på att flytta till USA till en början var för mig. USA är nämligen ett tämligen mediokert ostland, på sin höjd kan de frambringa stora mängder knallorange ost som till smak, form och textur med åminner om den där Hushållsosten än något annat. Om man letar lite kan man även hitta Briehjul man kan använda som mordvapen eller reservdäck och allsköns smaksatta bredbara ostar. Har man riktig otur kan man snubbla över hemska avarter som till exempel ost på sprayburk, något som får den här ostaficionadon att nästan gråta.

Länge levde jag ett ostfritt liv när jag flyttat hit. Tankarna på en ihålig Herrgård eller en vällagrad Västerbotten hölls i schack genom hård motion, böner och allmän avhållsamhet (eller nåt) och tillfälliga försök med en småtrevlig Vermontsk Cheddar. Inte wow men okej. Så snart kosan styrdes hemåt igen togs varje chans till ostätning på största allvar; Gorgonzolor, fårostar och Goudor galore åkte fram och förpassades snabbt till den allmäna paddingen på Charlottens ändalykt, det var det värt.

Min allra bästa hårdost introducerades jag till av Lihkörens dirigent, Hans Lundgren, en bitig, nötig och tandköttskliaframkallande Gouda vid namn Prima Donna jag aldrig kunde få nog av, bäst serverad skuren i bitar att inta innan maten. Efter den starten på en kväll behövde jag sällan någon annan mat, jag åt mig oftast mätt på bara ost och hade den kunnat tala hade jag frågat om dess hand omdelbart bums.

Nåväl, mitt ostcelibat fick i somras ett något överaskande slut när en liten delikatessbutik öppnade i Milford centrum, en med ostdisk i, en med Pecorinosar, Manchegosar och Gorgonzolor. Jag är inte direkt stammis där men då och då tar jag mig dit för att oh:a och ah:a lite förälskat. Idag smet jag in för att hitta något gott att pyssla med till middagen och döm min förvåning när jag får se min gamle älskare ligga retsamt där i kyldisken, Prima Donna har intagit Milford och ett nytt lugn har intagit Charlottens mage. Jag förutspår att ny insulering kommer inta Charlottens rumpa också, fast det kan vi tala lite tystare om. Här sitter jag nu hemma i lägenheten alldeles glad i hågen, för ute i mitt kylskåp ligger det en rejäl bit av min bästa ost - osten i mitt liv.

Och snart ska jag äta upp'an!

Tequila makes her clothes fall off

Herrejisses. Veckans låt är ett finfint exemplar av det bästa som dagens Nashville kan uppbåda. Man blir helt lycklig av den. Hojta om ni vill ha en kopia.

She said I’m going out with my girlfriends
Margaritas at the Holiday Inn
Lord have mercy, my only thought
Was Tequila makes her clothes fall off

I told her put an extra layer on
I know what happens when she drinks Patrone
Her closet’s missing half the things she’s bought
Ya Tequila makes her clothes fall off

(Chorus)
She’ll start with kickin’ out of her shoes
Loose an earring in her drink
Leave her jacket in the bathroom stall
Drop a contact down the sink

Them pantyhose aint gonna last too long
If the DJ puts Bon Jovi on
She might come home in a table cloth
Ya tequila makes her clothes fall off

She can handle any champagne brunch
A bridal shower with Bacardi punch
Jello shooters full of Smirnoff
But Tequila makes her clothes fall off

She don’t mean nothing - she’s just havin fun
Tomorrow she’ll say oh what have I done
Her friends will joke about the stuff she lost
ya tequila makes her clothes fall off
oh Tequila makes her clothes fall off

Epostmeddelanden vi minns

Eller, i det här fallet, meddelanden vi kommer minnas.

Eller, ännu mer korrekt, meddelandeämnen vi kommer minnas.

Ikväll fick jag skriva ett mail som hette "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag log mest hela tiden, ibland är det bra att vara lättroad. Alldeles nyss har jag fått igång mitt första äkta, bonafide nypacs-system, även det fick mig att le. Det nästan bara funkade bara så där, förutom lite licensuck och lite annat, allmänt uck (bland annat Per, då). Det här systemet är inte något tramsigt demo- eller testsystem utan ett riktigt ett, ett som sitter i produktionsmiljö och som visar riktiga patienter och som ska bestämma huruvida jag kommer få mer eller mindre ont i magen de kommande veckorna och månaderna. Just nu känns det farligt bra, öronvärk och halsont jag lyckats dra på mig till trots.

Frågorna kvarstår förstås; vad gör Per i mitt PACS, vem är han och hur blir jag av med honom på ett enkelt sätt? Den som lever får se.

Saker

När man flyttar långt och kastar bort saker får man handla en hiskelig massa nya prylar (och skor!) när man väl kommer fram och ska slå sig ner nytt. Det är allt från glödlampor till tvättmedel till diskmedel till svartpeppar och oregano som måste till innan man bor i ett helt hem igen. Men, när man har det så lyxigt som jag har det som fick i princip hela mitt pick och pack med mig när jag for är det inte riktigt så enkelt. Visst, jag skänkte bort mitt spritföråd och kastade bort mitt golvboningsgrejs, men mycket annat fick följa med.

Nu, börjar dock det mesta av det där svenska ta slut. Ikväll gjorde jag slut på det sista av min plastfolie (från ICA) och snart är det även också slut på mitt gigantpack tamponger (från Apoteket) och vilken sekund som helst måste jag nog börja handla linser här i USA också. Vad besvärligt! För en vecka sedan var jag illa tvungen att handla nagellacksborttagningsmedel här och skokräm var det ett bra tag sedan jag fick ge mig ut på jakt efter. Mina 3-liters påsar (också de ICA) är på upphällningen men det gör inte så mycket för de amerikanska Zip-Lock varianterna är dem mäkta överlägsna ändå.

Jag undrar vad halveringstiden på ett hushåll är egentligen? Kan vi räkna ut när hela mitt hem har slut på svensk kommers?

Hurra för Lillstrumpan!

Idag fyller Lillasystern år igen, hon med håret och händerna och dyslexin, ni vet. Rent generellt sätt världens bästa syster, alla kategorier. Igår klagade hon lite på att det här med gamlandet börjar bli tråkigt och trist men det finns ju inga alternativ och dessutom kan man alltid leta efter baren på slottet. Det slog mig härom månaden att hon nog börjar bli vuxen på riktigt, snart ska hon ut i riktiga världen (mitt förslag är Milford, det är en okej riktig värld) och bara för att det är bra att återvinna drar jag till med ännu ett gammalt julrim från 2007. Mitt bästa rimår så här långt.

Vet du Knyttet?
Det är helt otroligt.
Så galet, fantastiskt
Och rakt igenom roligt!
Vilken månad som helst
Skolan är över
Jag kan se det snart
Du patienter dagligen söver

Vart kommer du hamna?
Vart ska du gå?
Frågorna många
Var AT du ska få?
Jag har ett sjukhus
här i min stad
Kom hit är du snäll
Jag kan va' sjuk minst varje dag.

Vad som än händer
Och var du än hamnar
Vilka ställen du ser
Nya vänner du famnar
Jag vet att du kommer
Göra nåt bra
När du söver
Patienter var da’

Kramar galore.
/Syster Yster

Bachelorfri blogg

Efter en näsvis och skämtsam förfrågan om vad avskedsbepussning egentligen betydde har jag idag fått inse att Strykfritt inte är bachelorfri för tillfället. Det finns spioner här. Av arkeologtypen.

Nu är det så turligt att jag inte har några jätteproblem med den saken så ingen skada skedd egentligen även om tanken slog mig att jag kanske borde öppna en alternativ och inte fullt så tillgänglig bachelorfri blogg bara för att vara busig. Men, vem orkar vara mer hemlighetsfull än nödvändigt egentligen? Internet är tydligen fortfarande ganska öppet och fläckvis ocensurerat och så länge jag inte blir mer än lovligt förföljd kan jag leva med allsköns besökare. The more the merrier, som de så fint säger här.

Det är ganska många av mina kollegor som för det första blir direkt upprörda när jag berättar att jag håller på med livsfarlig nätdejting (minst lika livsfarligt som rotvältor och kanske ännu värre ändå) men när jag avslöjar att jag skriver dagbok online också har jag fått mig en och annan fingerhuttning mig till livs. Ni ska veta att det här jag håller på med nu, i mitt kontor, iklädd smutsiga träningskläder, ätandes sushi är farligare än fågelsjuka och ebola tillsammans enligt en handfull av mina bekanta. Sagda bekanta brukar sedan följa upp det hela med att berätta om alla de trevliga och eligibla singelherrar de mycket hellre skulle se att jag gick ut med så snart jag bara slutar tramsa här uppe i norden och flyttar söderut till kanske norra eller södra karolinerna där män är män och kvinnor inte fläker ut sig på Internet utan ett uns skam i kroppen.

Jag hävdar å det bestämdaste att livet är roligare utan skam och att jag minsann vill se bilder på allt det eligibla där nere innan jag flyttar på mig.

Om att göra entré

- Do you by any chance speak Swedish?

- Well, yes I do.

- A pleasure to meet you, I am Indiana Jones and may I say that your pictures do not do you any justice at all.

Score Bachelor #4 (jag tror inte att det finns någon 4 än, eller? Strunt samma, han får heta Indiana Jones istället)! Exakt 14 sekunder in på första daten hade han redan lyckats smyga in en rejäl komplimang, en komplimang serverad med en hint av sydstatsdialekt, något som fick den hära damen att blinka i alla fall en gång extra. Det är bara att gratulera till en lyckad entré.

Vi pratade inte så mycket om amerikansk inrikespolitik men det blev däremot en ganska massa annan politik/hästar/europeiska städer vi besökt/böcker/laster diskuterade under kvällen. Följd till bilen, avskedsbepussad och hemkörd kan jag säga att jag hade det ganska trevligt men jag tror inte jag ka gifta mig med den här heller.

En tanke. En skrämmande.

Vi gick på min bästa tapasrestaurang hon och jag, hon som spökar så hemskt med mig så här långt, långt efter att vi har ristat in faktum och fakta i sten, långt efter att känslosvall lagt sig och kalltystnaden sedan länge intagit alla hörn och hyllor av ens insidas skafferi. Precis som tidigare är vi så väldigt olika i en del avseenden men än mer står det klart hur lika vi är. Båda är vi lite mer tjockhudade, båda har vi vänt upp och ner på oss själva, trillat, skrapat knän och händer blodiga men båda verkar vi ha haft envisheten att ställa oss upp och balansera vidare. Att vi är tuffare än vad vi själva tror är sannolikt en underskattning. På en del sätt har vi gjort något av samma resa de senaste 18 månaderna, en svårmodigt emotionell resa full av förändring, alienering och utanförskap. Varsitt spår, hyffsat parallella men till sitt faktiska innehåll ganska olika.

Lika lite som jag är ansvarig för hennes lycka är hon ansvarig för min. Det är mitt mantra som jag upprepar om och om för mig själv när tankarna vandrar mot tunnare is där svartsjukan ruvar under ytan i väntan på att en oförsiktig fot ska trampa igenom den tunna, knakande skorpan. Det är inte längre svartsjukan på att hon har Den jag inte har, det är känslan av att hon nu har Det jag inte har. Det där lilla extra, kalla Det kärlek, eller livskvalitet eller en sjuhelvetes bonus, jag stuntar i vilket.

Det.

"Det kanske inte finns någon för alla ändå!" utbrast hon stilla och tankfullt.Plötsligt.

Det var ungefär då tårarna började trilla.

Marknadsavdelningen i arbete

Jesper says: Jag står i valet och kvalet - ska jag odla mustasch igen eller inte?
http://www.facebook.com/photo.php?pid=2171073&l=b90f5&id=574220334

Chottlips says: Ja, lite tysk porrstjärnelook har ju inte skadat någon. Ännu...

Jesper says: Nä, och vem vet - jag kanske blir erbjuden en roll! Får bara öva på min tyska lite. Men det ska jag ju om två veckor.

Chottlips says: De hett eftertraktade talade rollerna är det svårt att få om man inte kan språket. Sant.

Jesper says: Jag kan nog basic porrfilmstyska. Det räcker kanske?

Chottlips says: Haha! Den var ny... "Tyska för nybörjare" kan dra åt skogen, säg hej till "Tyska för porrstjärnor". Det vore något för Medborgarskolan.

Jesper says: Ja, varför lära sig ord som "Winzergenossenschaft" när man kan lära sig "Ja! Ja! JAAA!" och "Mehr! Gerade da!"
Jesper says: Kanske skulle ringa dem och föreslå. Alla filmer som är dubbade till tyska låter ju ändå som någon sorts porrfilm.

Chottlips says: Sant, fast jag tror att det är mer marknadsmässigt att kalla kursen just "Tyska för Porrstjärnor" än bara "Tyska för Stjärnor". Det sista låtere lite fattigt.

Jesper says: Ja, det tror jag också. Plus att det kan vara roligt att se vilka människor som dyker upp.
Jesper says: Tjocka män i raffset?

Chottlips says: Långa, smala i mustasch?

Jesper says: Ja, just det - såna som jag på bilden...

Fy fabian

Jag hade glömt bort hur kall riktig kyla känns upptäckte jag klockan fem i morse när jag tassade ut till bilen för att rulla vilse i Wisconsin en sista gång. I och med blåsigheten räknade man fram en huskelig temperatur på just -50 grader, något som jag inte har några större behov att återuppleva på ett tag. 50 torra minusgrader limmar ihop näsborrarna, stelnar pannan, djupfryser både glasögonen och själva ögonbollen och blåser slutligen rätt igenom nättyget på mina joggeskor.

Flyget var mycket riktigt inställt i morse så jag fick åka svinkall buss i massor med timmar för att komma till Chicago, om någon vill veta exakt hur jag har rest kan man höra med Marina för hon vet precis vilka stater och städer jag varit i idag.

Nu tröstäter jag efter en förödmjukande volleybollmatch, browniesarna är numera uppgraderade till grönsaker.

Snöyra

Runt klockan lunch idag ringde jag till säljaren jag skulle träffa för möte och frågade honom var i hela friden han hade tagit mig egentligen? Mitt ute på vichan var jag, snö och träd och mer träd och ett pappersbruk och rak, rak väg. De kallar det för Wisconsin: Folk med stora bilar och jeans och snöskor. Jag passade inte riktigt in i min piffiga kjol, de raffiga strumporna och snyggt draperade kavajen, framför allt när snön började rinna in genom de öppna skorna. Redan på flyget från Chicago hade jag insett hur felklädd jag var när jag jämförde mig lite lätt med den lokala befolkningen. Fast, man är ju tuff och viking och då fixar man att ha silkeskjol i -30 grader. Nåval, min säljarkollega skrattade väldigt mycket åt mig när vi väl träffades på sjukhuset en stund efter det där förvirrade telefonsamtalet.

En annan sak jag har lärt mig av det här besöket är att de talar otroligt fint här. Jag tror att den här regionens amerikanska dialekt är någon slags motsvarighet till östgötskan i Sverige; lite idiotförklarad men åh, så charmig. De låter som kanadensare, folket alltså, inte fartyget och framför allt ger de intryck av att vara väldigt glada och nöjda hela tiden. Jag satt och toklog och lyssnade hela flygturen.

Nu har jag genomlidit en lång dag och en timmes spännande biltur i riktigt galen snöstorm där jag varit på väg att halka av vägen minst ett par fem gånger. Till skillnad från oss mesar i Connecticut vet Wisconsianerna hur man ställer till med vinterväder, det talas om -50 grader imorgon och jag undrar redan om mitt flyg hem kommer gå eller inte.

Prospekt

Från den senaste månadens match.com-prospekterande har jag två tävlanden som fortfarande är med och slåss om Chottes ytterst nyckfulla gunst. Om jag verkligen ville skulle jag säkert kunna göra ett pinsamt TV-program av det hela, mycket likt Jespers favvisserie "Bonde söker fru".

Tack vare Internet, detta underbara hjälpmedel, vet jag redan massor om mina lekkamrater långt innan jag träffat dem. Den ena verkar vara akademiker av stora mått: Rhodes-stipendiat, bakgrund på högvis av Ivy League univeristet (Cornell, Yale och Oxford är bara början), utbildad arkeolog och nu på väg att omskola sig advokat med inriktining på mänskliga rättigheter. Sa jag att han var frivillig brandman också? Nummer två är artistiskt lagd, skådespelande hobbybaryton med flera år i New Yorks off-broadway scen bakom sig. Han har en egen sida på IMDB men har numera skalat ner och är högstadielärare till vardags.

När två sådana där karaktärer får för sig att lilla jag är intressant (ja, jag har tydligen lyckats med det trots de senaste veckornas sporadiska brevväxling) är det bara att rida på vågen och ignorera alla känslor av otillräcklighet. Visst, vad är väl en rymdingenjör mot allt det där jag listade ovan egentligen, men jag kan ju ändå lukta gott och ibland till och med vara lite underhållande när jag verkligen vill. Nej, så värst förfinad är jag kanske inte, speciellt när jag sitter i pyjamasen och lyssnar på N'sync på högsta volym, men jag är ganska fin i ena hörnet ändå.

Den andra har jag i alla fall lekt telefonpjätt med i dagarna tre utan någon större framgång och den första ska jag ut på date med på lördag, vi ska dricka en drink och prata amerikansk inrikespolitik på en jazzklubb i New Haven. Det talas om skriftliga prov men jag är skeptisk. Dessutom är jag lite nervös, hur kommer det sig att jag envisas med att hitta sådana pretentiösa människor att leka med nu för tiden, sådana med allmänbildning och ambitioner och andra flerstaviga egenskaper. Det känns väldigt onödigt.

Nu på rea!

Vad som borde finnas i varje svenskt hem.

Big girls don't cry

Och det gör jag inte längre, så stor är jag numera, men en liten föraning var det allt bra att få tillskickat sig idag. En aning om att jag ska tassa lite försiktigt i klackarna de kommande veckorna.

Det är fortfarande klurigt med vänskaper och andra -skaper där ute, att kalla dem ovänskaper är fel för även om o:et i sig inte borde behöva betyda animositet egentligen, så är det ju bestämt att det är just så. För mig är det mest en avsaknad av vänskap det handlar om, ett vänskapsformat hål i maggropen, ett som säkert kommer fyllas med allsköns skräp vad det lider. Eller så kommer kanske den där personen att få plats däri igen, vem vet? Kanske håller det redan på att täppas igen men jag har inte mätt hur stort det är på ett tag så jag vet inte riktigt hur det ser ut. Det är lite som med hjärtat skulle jag tro, det där hjärtat som bara skulle vilja bli kärt och bultande och svullet och levande men som fortfarande har problem med ärrvävnaden; det är hårt där det ska vara mjukt, avigt där det borde vara närt.

Jag läste en bra bok härom nyssens, den fick mig att fundera på skillnaden mellan saknad och längtan och vad det är jag egentligen känner för de jag skapat tomrum i magen för; är det saknad eller längtan eller helt enkelt inget alls jag känner för dem egentligen? Saknad är för mig något passivt, en molande i hela kroppen man bär med sig var man än går. Något man har inkorporerat i sig själv, något man vankelmodigt och suckande har accepterat. Längtan däremot är ett helt annat djur, den är pockande och aktiv och kryper under huden på en. Där saknad är stilla och tyst är längtan ett lätt flämtande i nacken. Längtan är hoppfull och drivande och kan få en att göra saker man inte trodde sig om. Jag tror man saknar det man aldrig igen kan få medan längtan oftast går att stilla. Jag känner saknad över mina bortgångna far- och morföräldrar men längtan, det är vad jag känner för för våren eller ett par dagar i Linköping, saker jag vet kommer i sinom tid.

Vilken är det då jag känner över mina bortstoppade vänskaper? Är de några jag kommer sörja och sakna eller kommer min längtan driva mig till någon slags aktivitet?

Avledning

Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen. Det är lite som om den som gjorde kabeldragningarna i mitt huvud skåpsöp sig igenom just Projekt Chotte, för genvägarna mitt huvud tar ibland är direkt förvånande i fläckarna. Är jag månne ett måndagsexemplar?

Som exempel kan vi ta idag, när solen stänkte sina bleka strålar över grannskapet och jag surade över att jag har springföbud i en vecka till och bara ville, ville, ville skutta. Då kan man prata med sin syster över Internet och säga saker som:

Chottlips says: Har springförbud i en vecka så jag tänkte baka Brownies.

Chottlips says: (Du hängde väl med på den logiken?)

Fuckwit Rexbeth says: Jo, logiken är glasklar.

Fuckwit Rexbeth says: Jag skulle måla idag, så jag förlorade i schack istället, det också logik.

Fuckwit Rexbeth says: Fortsatte med att jag förlorade och har inte målat så nu måste jag dricka vin.

Fuckwit Rexbeth says: Glasklart.

Nu sitter jag här med bara halva satsen Brownies kvar, lite lätt illamående, och undrar hur i hela friden mitt springförbud gjorde att jag skulle baka kladdiga, sega och lurigt goda chokladkakor. Det är tur att även Brownies är middag för annars hade jag varit tvungen att äta ännu mera ikväll och det hade inte min mage gillat. Från ovanstående exempel kan man i och för sig se att även min kära syster verkar ha problem med routningen så det är kanske något genetiskt fel på oss. För mycket Brownies eller för lite öl eller så. Har jag tur kanske vi kan upptäcka en sjuka jag kan döpa efter mig själv. Charlottes avvikelse eller något annat snärtigt och bra.

Bloggtorka

Jag kom på världens bästa bloggämne ikväll under vår halvtraditionsenliga fredagsmiddag men jag söp visst bort den igen.

Äsch.

Linda har köpt en våg som mäter fettprocenten, enligt den flyter jag rätt så bra.

Äsch.

Fel dag!

Vi har ju pratat om dem förut; de där dagarna det är fel på. Jag har en del av dem, för er läsare kan det säkert låta som om jag har gott om dem men jag skulle tro att jag har ungefär lika många av dem som vilken, vanlig Chotte som helst. Idag var inte en sådan dag. Idag var istället en riktigt bra dag, saker funkade lite då och då och jag frös inte så mycket fastän det var kallt, bilen startade alla gånger jag startade den och jag fick en okynneskram. Nu frågar ju jag mig, som den halvdana akademiker och ingenjörska jag råkar vara, hur går det här ihop? Var är vetenskapen om dagarna?

*Bedövande tystnad*

Det är svår fråga, jag vet. Det var därför jag frågade Google till slut. Google, och Internet, vet ju så mycket och nu har jag upptäckt ännu en sak som Internet vet. Se här! För bara 5 ynka dollar kan man få veta precis vad varje dag är bra till och för alldeles gratis får man veta hur årets två första månader bör optimeras. Idel intressant information, vill jag mena.

Idag, till exempel skulle vi alla ha börjat banta och toaträna våra barn, hade vi några sådana. Vi skulle även sluta röka och avvänja små barn och djur av det diande slaget. Då jag sitter i soffan med en öl och funderar på om jag orkar gå och hämta lite choklad i köket kan man tryggt anta att jag missat mitt första bantningståg, men det gör ingenting för nästa går redan den 28:e! Så galet praktiskt. Lite förvånande är det att man som bäst förökar och förminskar sitt djurbestånd på exakt samma dagar i februari, för en oinsatt låter aktiviteterna snart när diametrala. Men, vad vet jag, egentligen? Det här är det ju stjärnorna som säger, de har trots allt varit med ett tag, eller hur?

I österled

Det var med visst vemod som jag svarade på ett mail från Fransosen i helgen, han ska flytta hem till Paris igen. Redan i februari far han. Jag visste ju om att han skulle åka, det var inte det, det var bara det att han gjorde min första amerikanska vår och sommar lite speciell och stundom till och med äventyrlig. Han tog hand om mig och även om jag inte fick falla pladask så där som jag så gärna vill så fick han mig att i alla fall känna mig lite åtråvärd och det är inte fy skam för en igenvuxen och frigid ungmö som den här. Vem ska jag nu släpa ut på picknick i Central Park när det är alldeles för varmt?

På kalaset i helgen träffade jag på en trevlig ung kvinna, hon var synnerligen vacker och smart och dessutom fransyska och utlänning och normal och jag tänkte att den här lattjo lilla prylen kunde jag väl gott leka mer med. Men, men... Efter en halvtimmes intensivt språkande kröp det fram att hon var i uppbrottstankar, hon skulle minsann ta sig hem till Nice inom kort. Bortkastad jämrans konversationstid helt enkelt. Det är bara att inse att alla fransmän och -kvinnor jag rör vid flyttar hem, vilket otyg.

Screw you, French people!

Språksvårigheter

Idag har jag lärt mig att jag inte vet vad varken svängradie eller rattutslag heter på engelska. Dessutom har jag lärt mig att jag kan släppa hörnflaggan lite granna och att jag en del dagar har ganska god arbetsmoral.

Recept på en bättre dag

Jag misstänker att alla någon gång vaknat på fel sida. Dagar när man hittar fyrcelligt fiskebestyr i förmiddagsdrickan, ömkar i duschen och är lite allmänt avig av sig. Här kommer därför ett recept på en bättre dag, en liten uppgraderingsguide kan man säga:

1. Sluta ömka dig i duschen.
2. Klä på dig istället. Satsa på bekväma men piffiga kläder, ta på dig de här skorna och känn dig fashionabel. Skänk absolut inga tankar på det faktum att du knappt kan gå i dem, var fashionabel bara. Sväva om du kan.
3. SMS:a några bra vänner, låt dem veta att du kan behöva sällskap.
4. Slå sönder ett pepparkakshus. Använd gärna glöggflaskan du så misslyckat försökte tömma tidigare. Le i mjugg.
5. Sätt dig i bilen, åk till närmsta skovaruhus.
6. Vandra runt en timme eller två. Prova allt som ser kul ut.
7. Köp nya fashionabla skor.
8. Åk hem till vännerna i punkt tre.
9. Gå på en promenad, frys ganska mycket.
10. Kom tillbaka in och packa upp ett litet, varmt cirka elva veckor gammalt knyte. Krama det.
11. Drick kaffe. Ät kakor.
12. Sitt i soffan med det harmoniskt snusande knytet från punkt tio på magen. Läs en rolig bok, skratta inte högt för då blir harmonin drabbad. Beundra de små, små händerna och fascineras över hur gott fäntaluntor luktar.
13. Bada knytet så att hon blir arg. Agera kameraman.
14. Konstatera att fäntaluntor om möjligt luktar ännu bättre efter ovanstående bad.
15. Ät chips, drick rödvin och titta på amerikansk fotboll. Prata om skor.
16. Gör en underlig sås.
17. Ät såsen från punkt sexton med kött och hackebackepotatis.
18. Mys. Ät mer chips. Se på mer fotboll.
19. Repeat 18 and fade.

Funkar riktigt bra.

Inga fingrar i maten

... Och inga djur heller, tack.

Här sitter man i soffan och ska precis dricka upp den sista koppen med lätt micrad Blossa Glögg huset kan uppbåda när man inser att det sitter en larv på ett av russinen jag just kastat ner i koppen. Larven är död, antagligen (förhoppningsvis) sedan länge, men icke förty åkte glöggen, russinen, russinens kvarvarande kompisar i den stora förpackningen och allt sådan som kommit i någon sorts kontakt med något av ovanstående ut med soporna.

För massor med år sedan hade jag skrikit och hoppat och ryst omkring ett bra tag om jag hittat något levande eller dött från djurriket i mina vegetabiliska matvaror, men inte längre. Numera tar jag det med ett stoiskt lugn föregått av en minimal huttring. Sedan jag flyttat till USA har jag lärt mig att man ska ha de mest underliga och obskyra saker i kylskåpet, allt för att inte några konstiga djur ska dyka upp i dem. Djur gillar inte kylskåp, så är det bara.

Så. Glöggen är slut för i år, det enda som kvarstår är en retsam julaktig doft som blir extra stark när man närmar sig vasken i köket. Jävla amerikanska insekter, jag var inte färdig med mitt glöggande!

Avblåst

"Släpp hörnflaggan och kom in i matchen"

Hur många gånger har jag inte sagt det till andra? Jag tror det är dags att jag säger det till mig själv några gånger.

Så här:

"Charlottentotten! Släpp taget och sluta anta. Sluta gissa och gissa fel. Sluta hoppas och fundera. Ta reda på svaren istället. Sluta tolka och var konkret och faktisk. Sluta få ont i magen. Sluta hitta på sådant som inte finns."

Det blev inte ett så kul kalas som jag hoppats på.

Svenskt

Jag ska på inflyttningsfest imorgon och jag tänkte att jag, bland annat, skulle ta med mig en hemmagjord mixskiva med svensk partajmusik till den stackars, inte ont anande, hemmansägaren. Nu mixas det och byggs det hejvilt här och jag börjar bli lite yr i huvudet av alla olika musikgenrer jag lyckas få in på min lilla skiva. Det går in allt från Imperiet till Koop till Tiger Lou till A-Teens till Peps Persson till Aqua till Teddybears Sthlm till Timbuktu till Roxette till Gunter till Mupparnas Svenske Kock till massor med andrajag inte kommer ihåg just nu.

Det är viktigt att sprida den svenska kulturen och jag känner att jag ikväll gör mitt till. Jag ser även för mig hur jag kommer betraktas med en viss misstänksamhet imorgon men det kan väl vara en trevlig omväxling för en gång skull.

Löpning som prylsport

Den här prylemojjen skulle man säkert kunna springa runt med, tokfort skulle det gå det ser man ju på den. Dessutom kommer den i grönt vilket är väldigt fint. Det är tur att den inte finns att köpa ännu för annars hade jag okynneshandlat mig en en kombinerad GPS/pulsmätare/klocka/elektronikmoj/datorgrej/springpartner bara så där.

Den är ju grön, ju!

Om att säga nej

- I need to ask, Charlotte. What's up with him being so in your face?

Jag var ute och reste med en lokal säljare igår, vi for till en av våra bästa kunder här i CT för att demonstrera lite av varje i vår produktflora. Den här säljaren, Rob, är en av mina favoriter, han är kanske inte smartast i världen (det är inte undertecknad heller...) och han är inte så bra på det tekniska men han ljuger inte så ofta och han jobbar hårt och mycket. Dessutom är han trevlig och ser till att de han jobbar med oftast får det de ska ha. Vi åker ganska mycket bil tillsammans, jag och Rob och vi har haft en del intressanta konversationer, gårdagen inte undantagen.

Samtalet kom in på det här med att jag fortfarande har det lite svårare med männen här än hemma. Karlarna, speciellt de som ska föreställa vuxna, verkar anta att bara för att jag är glad, tillmötesgående och ser dem i ögonen så är det okej att vara lite för närgångna, inte på något våldsamt sätt så oroa er inte, de tar sig ibland strax över min bekvämlighetströskel helt enkelt. De flesta verkar förstå vem jag är och var mina gränser går men en del har ingen aning alls och igår träffade jag och Rob på en av dem; en som kommenterar min klädsel lite för mycket och för uppskattande, en som vill ha både kindpussar och en kram när man säger hej och adjö och en som lägger armen om en när man traskar tillbaka till mötet efter lunchen. Och det händer varje gång vi möts. Jag har så väldigt svårt att läsa av vad det är som ligger bakom det här och jag har otroliga problem med att säga "Nej". Här är man i alla fall, över trettio år gammal och man kan fortfarande inte säga just nej.

Nej, nej, nej.

Jag vet inte när jag blev en sådan mes.

Jag funderar på om problemet är att jag är och vill vara en av grabbarna hela tiden, jag vill kunna dra halvsnuskiga skämt, kunna dricka en öl och rapa och vara lekfull och larvig. Samtidigt vill jag få ha klackar och kjolar och strumpor när det är läge för det. Jag vill vara den där intrikata mixen och jag undrar lite om det är det som gör det. Blir man mer tillgänglig då? Eller så är det för att jag inte kan säga nej.

Nej, nej, nej.

Jag har kanske alltid varit så här?

Jag pratade med Trånaren om det i morse och han blev nästintill upprörd av att höra på mig, att jag inte klarar av att stå på mig mera. Vad gäller alla andra kvinnor i hela världen anser jag deras kroppar och intellekt vara heliga, i teorin anser jag att jag ska kunna vandra i bara mässingen till jobbet utan att bli antasta av mer än fartvinden från någon förbipasserande bil... Men i realiteten verkar jag ha en helt annan standard för mig själv, mina gränser och rättigheter är jag lite för liberal med. Jag vet, och jag fick det berättat för mig i morse, flera gånger, att ingen skulle ifrågasätta mitt uppförande om jag satte ner foten i någon av de här situationerna. På utsidan är jag ju galet självsäker, det är insidan som inte hinner med riktigt. Min integritet behöver uppgraderas - den är som en tvåtaktare när den borde vara en V8:a. Jag behöver vara en svensk tiger.

Nio gånger av tio har jag det himla kul när jag reser och jobbar med alla mina manliga kollegor., De ser mig som en person och inte som något man kan peta och pilla på och jag kan känna mig trygg i att de faktiskt respekterar mig. Jag kan ta den där ölen, rapa lite, svänga mina lurviga på dansgolvet och sedan traska hem och prata om allt från deras familjer, till sport, till TV-program jag inte tittar på. Det finns inga inuendon att hänga sig på, inga kommentarer att överanalysera.

Jag måste öva mig på nej:en. Hur mycket jag än funderar så är det där jag hamnar och jag tycker det är så svårt.

Sammanträffande

Ibland är världen nästan kuslig, inte farligt kuslig utan mer lite underlig, kanske. Igår jobbade jag sent och under många timmar hade jag igång en vacker, vacker visa sjungen av en kör vid namn La Capella. Sången heter "Var inte rädd för mörkret" och kommer från en hel skiva jag helt plötsligt hittade på min dator. Var jag fått den ifrån vet jag inte, den bara fanns där och efter en första genomlyssning var jag ganska fast, det var bedårande vackert alltihopa men just ett av de sista spåren fastnade alltså extra mycket. Jag googlade fram texten på den och fick lära mig att Erik Blomberg skrivit så fint:

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Ikväll började jag på ett nytt kapitel i en av mina julklappsböcker; Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" och gissa om jag log lite när jag såg titeln på sidan framför mig: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Lite underligt kan man tycka.

Utmaning

Under Kristians besök blev jag tilldaskad lite utmaningsmässigt med en vit handske på kinden, vi pratade mycket om träning och annat äckligt och det hela mynnade ut i lite vänskapligt rivaleri, ett par ögonblick av tävlingslusta oss emellan. Det hela verkar inte ta slut bara för att vi åter igen har lagt en kontinent mellan oss, spelet fortsätter och ikväll tog jag tag i en Trånare och sa att nu jäklar är det dags att vi sätter faft lite på mig för snart ska vi tävla och fort ska det gå.

När jag förklarat vad det hela gällde och sedan frågade lite försiktigt om han kunde tänka sig att hjälpa mig tittade han på mig, tvivlande och under lugg och sa ungefär:

- Öh... Vad tror du? Det där är mitt jobb.

- Just ja, sa jag. Okej. Förlåt... Det var inte meningen att tvivla på dig, Trånaren.

Du är väl fortfarande med, Kristian?

Väntade på något gott

Den som väntar på snö väntar hellre på Charlotte.

Den som väntar på Charlotte kan få en gratis snöboll.

Den som göms i snö blir kall.

Det som göms i snö blir även också svårhittat.


... Det kom ingen snö. Precis ingen alls.

I väntans tider

Jag sitter här och väntar, väntar på att snön ska komma. De har lovat så mycket som 8 tummar med snö på sina ställen men jag hoppas, hoppas att det inte blir något sånt här. Jag kan tolerera en tumme, mest för att jag ska köra ganska mycket den här veckan och jag vill se så lite trafikkaos som jag bara kan. På weather.com skriver de så här:

A MIXTURE OF RAIN AND SNOW IS EXPECTED TO BEGIN THIS EVENING... CHANGING OVER TO ALL SNOW BY MIDNIGHT. THE SNOW MAY BE HEAVY AT TIMES OVERNIGHT INTO EARLY MONDAY MORNING BEFORE TAPERING OFF AROUND NOONTIME. TOTAL SNOW ACCUMULATIONS ARE EXPECTED TO RANGE FROM 5 TO 8 INCHES.

A HEAVY SNOW WARNING MEANS SEVERE WINTER WEATHER CONDITIONS ARE EXPECTED OR OCCURRING. SIGNIFICANT AMOUNTS OF SNOW ARE FORECAST THAT WILL MAKE TRAVEL DANGEROUS. ONLY TRAVEL IN AN EMERGENCY. IF YOU MUST...KEEP AN EXTRA FLASHLIGHT...FOOD...AND WATER IN YOUR VEHICLE IN CASE OF AN EMERGENCY.

Nu är det så där spännande igen.

Tillägg:
Två minuter efter att jag publicerat det här ringde min snälle, bufflige granne på och varnade mig lite extra. Han hade hört att det skulle dimpa ner 10 - 14 inchar! på oss inatt. Det är kanske läge att flytta in bilen på en parkering om man inte ska få den överskottad...

Tjockare än vatten

Det är konstigt det här med vänskaper. Återigen har jag fått fundera på hur jag har kunnat hitta så många bra människor att omge mig med och hur jag lyckats hålla fast vid ens en bråkdel av dem trots mycket slarvande genom åren.

Idag skickade jag hem Kristian och jag hoppar mellan att vara så glad, så glad till att vara smått förödande ledsen, jag saknar honom redan helt bedrövligt mycket. Jag är glad för att jag fått ha två glada, skrattiga, smått utmattande och glada veckor med någon jag tycker om. Jag är glad över överraskningstulpanerna och det vänliga kortet som väntade på mig här hemma och jag är glad över att vi haft det så bra ihop , konstigt nog finns inga själsliga skavsår hos någon av oss trots att vi bott tätt ihop under en längre period än någonsin förut. Ledsen är jag givetvis för att jag blivit bortskämd med ett husdjur av det bästa slaget, ett som jag fick skicka tillbaka till djuraffären i Sverige alldeles för snart. Mata honom ordentligt nu, Mia, han tycker om glass. Och öl.

När jag berättade för Mamma att Kristian skulle komma sa hon lite retsamt att jag nog var lite kär i Kristian, så glad som jag lät, men det förnekade jag å det bestämdaste då och den som väntar på några smygande och rosenröda erkännanden nu får vänta ett bra tag till. Jag räknar Kristian som en av mina bästa vänner, en som jag vågar berätta allt för, en som jag får lov att retas med och som får retas med mig och skälla på mig när jag inte sköter mig. Jag ser framför mig att han och jag kommer sitta på ett ålderdomshem om 50 år och kasta papperstussar på varandra, vi kommer ha rullstolsrace och dricka öl och äta glass i smyg och prata om hur vi sprang Lidingöloppet tilsammans hösten 2008 och skrattade oss upför den sista backen. Bara för att vi kunde.

Det var bra att ha dig här.

Kvantifierad

När man har svenskbesök så här funderas det alltid lite på hur mycket man har förändrats sedan man bytte kontinent senast. För mig är svaret alltid ett rungande "I princip inte alls!" men andra kan ibland tycka annorlunda. Lite ändras man nog alltid när man flyttar till nya omgivningar, det är ju det här med att ta chansen att ömsa skinn när man får den. Det är något som kan vara svårt att göra framför publik, kan jag tycka. Varför inte passa på att göra det på flyget över kontinenten när man ändå har trist och ont i rumpan? Det svåra då är nog att komma ihåg att man har ömsat när man väl kommer fram, det blir lätt väl mycket med passkontroller och jetlaggar och så.

Mitt retstickiga besök har i ett par fall utbrustit i ett par "Vilken amerikan du är!" men när jag pressat honom lite har det backats lite ganska mycket. Visst, jag kör lite vildare, jag pratar som en hel amerikan och jag äter ute oftare än jag äter inne men annars är jag kanska mig lik. Jag är lika räddhågsen som innan - det påmindes han om när jag gömde mig under kappan redan innan Alien-filmen börjat, jag är lika retsticksig som vanligt - vi ger och tar de där sista orden som är så åtråvärda när vi är på busigt humör och jag dricker fortfarande öl lika bra som någon annan, kanske ännu bättre nu. Övning ger träning, det vet man ju och gudarna ska veta att jag tränar.

Jag vet med mig att jag ömsade mig lite när jag flyttade på mig men så värst våldsamt var det inte. En peeling kan man kanske kalla det. Manjag gillar fortfarande countrymusik.