Nej, inte jag, inte.
Alla som har hört att jag skulle fara till Miami har sagt åt mig att partaja snällt och jag har väl sagt att okej, det skulle jag. Men, jag är inte så mycket partypingla längre, inte ens när jag har South Beach runt hörnet. Jag vill mest äta god mat, okynnerwaterboarda barnet, sova middag, dricka drinkar och titta på stjärnorna. Nu råkar det vara så att jag även också åkte på en dunderförkylning på väg ner hit så jag har väl lite extra ursäkter att dra på.
Eller är jag bara trist och tråkig?
Jag borde packa upp och packa ner men istället drar jag en Marie-Antoinette och äter kakor och dricker Riesling till middag. Det var det som fanns i huset. Det och smör.
Igår kom jag äntligen hem från Pensylvania och Washinton D.C. och jag har imponerat på mig själv på så många sätt under den här resan. Från att ha lyckats med en impromptu TeraRecon-integration på ett par demosystem till att ha lyckats få packning planerad för tre oförutsedda dagar att räcka i sex istället. Det blev lite nya underkläder på vägen men annars var jag hel och ren hela tiden, bara så där. Kan den här tjejen packa eller kan den här tjejen packa? Svaret är givetvis ja, den h'r tjejen kan packa, och med det i åtanke är det bra underligt att jag fortfarande inte har kommit igång med något slags packande inför nästa resa, den som ska ta mig till Miami över en långhelg och sedan tillbaka hem via Savannah, Georgia för lite jobb. Jag håller på med så komplexa reseoperationer nu för tiden.
På tal om att resa, igår körde jag hem från Pensylvania i en hybrid-Toyota. Det var himla häftigt att köra bil i sex timmar och fortfarande ha mer än halva tanken kvar när man kom fram. Man kanske skulle ha en miljöbil...?
På tal om att ha problem med att välja berättade sommarpojken i förra veckan att ex:et återgått till att vara ex igen. Sedan flirtade han med mig. Jösse-Jesus ect, etc... Karlar!
Kan någon komma på en kul bröllopspresent till min käre bror?
Alltså, jag är här, fast ändå inte. Omniförstårhurjagmenar... Typ.
I förra veckan for jag till Pensylvania och var där till i fredags och jobbade som en liten, välklädd och duktig demo-gnu, sedan for jag till Washington D.C. och turistade som en annan gnu. Nu är jag tillbaka i Pensylvania för två dagars jobb. Sedan är det alldeles snart dags för Miami hos Pontus, Linda och Olivia, baby!
Långhelg! It's the shit.
- Are you promiscuous?
När man får den frågan så där mitt ute hos kund en dag, inser man att:
1) sjukhus-IT-killar har lätt för att rodna,
och
2) kvinnfolk fick nog inte vara med när IT-språket uppfanns.
Jag svarade att jo, lite lössläppta och slampiga var vi nog, både jag och min arbetsstation. Det är viktigt med ärligheten, det gagnar förtroendekapitalet har jag hört.
Intercourse, Fertility, Virginville, Blue Ball, Bittersville, Midway, Finland, Christmas och Jonas.
Det är städer i Pensylvania. Underligt ställe.
Alltså.
Hur illa är det när det ibland låter klonk-klonk-klonk från höger bakhjul när man bromsar en bil?
Jag bara undrar. Inget speciellt skäl alls.
Lovar.
Tänk er noga för innan ni trycker på play, här. Det kommer göra ont, ni kommer känna er gamla, klippet kommer nästan garanterat att framkalla diverse mordiska känslor. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag lägger ut det här, jag tycker ju bra mycket om er mina små läsare, och vill inte få er att må illa men... Nu är det så att jag har sett det här och ni ska banne mig också få er beskärda del.
Look away!
Så skrev Pippi i en flaskpost en gång. Jag flaskpostar inte och inte snusar gör jag heller inte, men däremot bloggar jag och utan vare sig GPS eller spellcheck skulle jag ganska snabbt gå under. Jag tänkte på det i morse, när jag for till Boston-trakten för åttionuttonde gången de senaste veckorna, att om terrorister verkligen ville ställa till med skada i det här landet skulle de flytta fokus lite granna. Om de bara fokuserade på att få all spellcheck och alla GPS:er till att sluta funka skulle allt bara stanna.
Eller, är det kanske bara jag?
PS. Hur många dagar är det egentligen Pippi inte kan vara utan snuset? Internet kan inte bestämma sig...
Jag har varit på årets sushi-upplevelse ikväll - galen, uppfinningsrik, tokig men väldigt god och överväldigande sushi. Om ni kommer hit och hälsar på ska ni kräva att vi åker till Miya's Sushi i New Haven, det är en ganska vild upplevelse för att underdriva lite lätt. Vi åt omöjliga kombinationer som trots att de låter, ja just omöjliga, var små smakexplotioner, jag är fortfarande ganska matt. Och mätt.
Vad sägs om en "Ride the wild donkey roll" - shrimp, papaya, apricots, brie
cheese in a whole grain roll, tempura-fried whole. inspired by the complex
sexuality of donkeys
eller"Romping with the goats" - tempura tilapia, papaya, goat cheese
& homemade african berbere mix
eller varför inte
"Bad tempered geisha boy roll" - specifically invented for men who love
big muscles. plump new zealand green mussels with thai pepper &
scallions
Först tänkte jag göra en lista på alla amerikanska delstater jag ringt till men det visade sig vara i princip allihopa så jag tar och listar de jag varit i istället. Här:
Nähä... Räknas inte Kanada, säger ni? Lurigt.
Om jag skulle gissa vilken cancer jag kommer åka på skulle jag just nu tro mest på mellan-brösten-cancer. Det är en ganska okänd sorts cancer som drabbar oss med bröst med mellanrum som liksom slarvar med solskyddet just där.
Mellan-brösten-cancer - Den tolfte stora kvinnofaran? Ni vet, efter tennisarmbåge, vanlig cancer, rotvältor, monster i garderoben och allt det där andra livsfarliga.
Ett tips:
Öppna inte bildörrar med ögat fyra veckor efter en LASIK-operation.
Det var allt.
Jag drack diskmedel härom dagen.
Först och främst smakade det förfärligt (Citron, my ass!) och dessutom kunde jag alls inte blåsa bubblor genom näsan.
Förra veckan var ganska tuff; det var dumpad och föräldralös Chotte och stressad Linda galore vilket tydligen gjorde att det behövdes konsumemras vin. Mycket vin. Igår när jag tittade på min glasåtervinningsbytta blev jag nervös. Sedan fortsatte jag att förneka all kännedom om det hela.
Nåväl, en av kvällarna när vi hjältekonsumerat lite av sagda vin förklarade Linda bestämt för mig att amerikanska män, de håller inte måttet och att en Chotte förtjänar bättre - typ en svensk, eller i alla fall en slags skandinav. Låt gå för en tysk. Jag började fundera på om hon inte har rätt och i ett infall av ren och skär dumhet delade jag med mig av de här tankarna till ett av mina (amerikanska) prospekt igår, varpå en hel del förklarande följde. De har så fragila egon, amerikanarna, och vapen har de också. Reta inte den amerikan som har vapen, heter det ju.
Nå, men det var inte det vi skulle prata om. Faktiskt.
Det jag till slut sa till bachelor #herre-jösses-finns-det-några-kvar-du -inte-har-plågat-Charlotte? var att han inte skulle ta så hårt på mitt amerikantvivel ity det från början kommit från någon annan, en sådan där toklojal och god väninna som man är extremt lycklig om man kan få ha till låns, och att hon kanske var lite partisk. Lite som en Mamma. Min Mamma, till exempel, är otroligt partisk, precis som det ska vara. Amerikanen såg fundersam ut men verkade acceptera förklaringen varpå jag sa att jag inte vill träffas igen. Hoppsan, så det kan gå.
Väl hemma igen, tittade jag på mitt kök som sedan i söndags transformerats från ett under av ordning till sitt vanliga kaos och så saknade jag min fru lite. Linda-frun, alltså, hon som lagat mat och städat och legat på mitt köksgolv och pratat snusk i en hel vecka, och då slog det mig:
Linda är som ett high-end Kinderägg - Hemmafru, kompismamma och en överraskning i ett!
Det ni.
Idag har gått i magkänslans tecken, först har jag kommit fram till att jag nog är en Mazda-person. Magen säger att en RX-8 nog är bilen för mig; lite kantig, lite rund, lagom sportig och oansvarig men ändå trygg och gör sig bra i svart. Jag liksom.
Sedan var jag på date också och där sa magkänslan ganska tydligt "inte min typ". Jag gillar ju sällskap som kan samtala intelligen och som gärna är lite kavat av sig. Ett tag var jag nära att kolla pulsen på honom, så illa var det. Och när jag till slut tog mig i kragen och berättade om magkänslan, fick jag dåligt samvete.
Det finns olika typer som inte är min typ, har det visat sig. Det gör genast allt mycket svårare.
Min mage är på dåligt humör, den är tom och konstig. Jag har fyllt den med blåbärspaj och chips men den klagar ändå. Den vill ha en Olivklump sittande på sig och lite må-bra-skratt från Pontus och Linda, inte chips heller! Säkert vill den ha grönsaker också men det skiter jag i.
Igår var det bröllop mellan Erik och Jaime och allt gick som det skulle, det sades "I do" där det skulle och det dansades en del och jag drack alldeles för mycket, somnade i bilen hem och muttrade protester när Linda först tvingade mig att gå in OCH sova i en bäddad säng, inte på en puff OCH tvätta bort smink OCH gå på toa. Kvinnan har så hutlösa krav...
Har jag nämnt att jag gillar mina kollegor? Jag beklagade mig lite över sommarpojken för bästa projektledaren igår och ibland kan det vara riktigt kul att vara bitter.
Bästa Projektledaren: Listen. He's stupid....you're not. Someday the guy who will treat you right will be there.
Chotte: You sound like my mother. Can't we just torch his house and get drunk?
Bästa Projektledaren: OK, I'll get my .45 and blow a hole in his head. We can then do shots from it!
Chotte: Disgusting but I'll take it.
Bästa Projektledaren: What time....noon?
Chotte: Yeah. I have to be back in the office at 2. Have a demo.
Bästa Projektledaren: OK. Death at noon, demo at 2pm...works for me.
Chotte: :o)
Det är nu det är dags att ni säger något snällt för nu har sommarpojken nixat mig till förmån för ett ex, det finns inget bättre sätt att få sig en mental känga än när man blir slagen på tårna av någon som redan fått båten en gång.
Hörni, kan vi inte göra en lista på snälla saker om lilla jag? Jag skulle så gärna behöva det. Jag kan börja.
Chotte är:
Så, nu får ni säga något. Snälla? Snälla-snälla-snälla!
Fuckwit says: Går det jobba med ögonvärk?
Chottlips says: Nej, så jag sitter mest och sitter, fast snart ska jag köra bil i tre timmar och leka demo så det kan bli spännande. Antingen kommer jag bli bra eller så kommer jag vara väldigt irriterad.
Fuckwit says: Tagit nåt mot ontet?
Chottlips says: Ja, något slags ontihuvudetpiller.
Fuckwit says: ögonen sitter ju i huvudet, det borde funka
Chottlips says: Haha! Är du doktor?
Fuckwit says: Lite...
Vi har garvat åt det här klippet med Eddie Izzard i flera dagar och jag tänkte att det var dags att dela med sig med er andra. Om man inte orkar titta på alla de nio minutrarna (de är värda att titta på, faktiskt) kan man spola fram till ungefär minut 8 för en perfekt sammanfattning av den amerikanska andan:
Let's go! Let's go!
Build it! Build it!
Eat it! Build it!
Shoot it! Kill it!
Hit it! Celebrate it!
Woo!
Jag vet inte om någon annan har sagt det bättre, egentligen.
Alltså, jag hade en plan, precis så där som Sickan alltid hade, och allt skulle som gå så där som jag hade bestämt - Någonstans här runt söndag eftermiddag skulle vi vara helt magiskt trötta på varandra, Norén-Lidmans och jag, var tanken. Men jag är liksom kärare än någonsin. Jag kan inte riktigt säga i vilket sinnestillstånd de är i men jag tror inte de hatar så mycket. Än.
Helvetes jävla skit och så.
Nåväl. Grattis på födelsedagen allra bästaste Pappa, hoppas allt bara varit toppen på din dag. Nu är jag trött, det är utmattande att vara med familj.
Fast bara nästan.
Idag flyttade familjen Lidman/Noren nästan in hos mig. Det finns leksaker i vardagsrummet, en prinsessbok i soffan, resväskor i sovrummet och så mycket mat i köket att jag är rädd för att väggarna ska slås ut. De kommer med baggage, kan man säga. Varje gång jag ger mig ut på promenad i lägenheten fnissar jag lite, för jag har numera trappgrind med blöta små byxor i hallen. Det är jättesött.
I natt sover de hemma hos sig för allra sista gången, imorgon går flyttlasset på rikt. Då kan man säga att det blir åka av på riktigt.
Bra saker med att Noren-Lidmans ska flytta:
Som ni ser är det bara bra saker som kommer ske i samband med den här flytten, det är knappt så att jag kan bärga mig. Jo, verkligen, jag lovar.
Krokodiltårarna? Jo, de är där men de finns nästan bara på insidan.
Jag vill skicka en varm tanke till Ida Andersson, Sectras bästa och i särklass snyggaste marknadsslav genom tiderna. På något sätt lyckas hennes legacy rädda många av mina pre-mäss långkörarnätter, så även ikväll när gamla trotjänaren NARSNA07 fick tuppjuck, svinflunsa och virus (Vilket virus hoppar för övrigt på en dator som bara startas upp vid mässor och då inte ska ha tillgång till Internet?) och när raddemo3 (nydöpt för veckan) tyckte det var för klurigt att aktivera sitt Windows och liksom inte iddes, helt enkelt. Det var tur för den att jag inte iddes låta den åka hisschakt, så det så.
Jag tror att alla mina datorer lider av konstant PMS. Eller så bara hatar de mig. Det är okej, för jag hatar dem tillbaka. Faktiskt.
Nåväl. Ida, var det. Hon var bra. Var du nu än är, Ida, ska du veta att jag saknar dig. Ersättar-Ida blir säkert också bra men han är ju en han och det är inte samma sak. Det är som en du med snopp och det är... Fint, men verkligen inte samma. Fråga mina kollegor från södern, till exempel, de var så betagna av dig. Vad gör du nu för tiden, Ida? Varför hör du inte av dig? Vi saknar dig. Kom och hälsa på, vettja. Jeremy hälsar!
Sedan vill jag också skicka en kram till ägg, det är världens bästa sorts mat. Idag fick jag ägg till frukost och ägg till middag. Däremellan fick jag överbliven kladdkaka från jobbets frys och i den finns det också ägg. Ägg är bra.
Dessutom skickar jag en kram till Kristian också, bara för att jag behöver få en tillbaka. Tag, you're it!
Saker som är svåra att packa när man är själv:
Ja, det var nog inte mer än så egentligen, tänkte mest dela med mig.
Det här är inte bara den vädermässigt underligaste sommaren jag varit med om sedan jag flyttade hit, utan även den mest åskrika. Nästan varje vecka har vi kvällar med "torr" åska, det blixtrar tyst, högt uppe i skyn och man hinner få förvarning om vad som komma skall; ett riktigt åskoväder med skyfall och muller så att det skakar i väggarna. Just ikväll har vi, som många gånger förut, suttit ute på balkongen hos Pontus och Linda och bara väntat på det oundvikliga ovädret under det att vi ätit god middag och druckit fulskumpa och konstaterat att det, konstigt nog, i princip fortfarande slår en svensk normalsommar. Åsksommarvärme värmer den med.
Efter att jag kom hem satt jag ute på verandan ett slag och bara tittade, i shorts och linne - det var allt som behövdes, med fötterna på verandaräcket. Det är ett storslaget och skrämmande skådespel där ute och jag borde egentligen dra ut sladden på allt jag äger och har. Men, usch vad tråkigt och trist, jag tror jag chansar den här gången också!
Hur kan man inte dra på smilbanden av det här?
Det är så skönt när man blir hopp-om-mänkligheten-glad bara så där en fredag eftermiddag.
Jag blev lite irriterad härom dagen när jag kom till kontoret och hittade en laptop och ett kort meddelande från en nyanställd på mitt skrivbord. Ungefär så här stod det: "Charlotte, I need my mail, VPN and updated anti-virus installed on this." och så var det en underskrift där också. Jag ville väldigt gärna ta en stor, röd penna och stryka över hans meddelande och ersätta det med "I need world peace, a bicycle and a blow job." men jag gjorde inte det för det hade inte varit professionellt och gudarna ska veta att jag är proffsig.
Mest av allt hade det varit trevligt med ett "var så snäll", för det hade jag i alla fall kunnat vara utan världsfreden.
Idag har det regnat knähundar och kattdjur hela dagen, så pass att det regnade in i bilen ett tag. Som en liten motrörelse mot det blöta kan man lyssna på regnvädersmusik som den här, då blir det bättre.
Idag for hon hem, hon den lilla, och här är tyst och tomt och bara lite stökigare än innan hon kom och kanske med något fler hopskrumpna, gamla linser i soffan än vanligt. Jag kom på mig själv med att känna mig harmonisk i helgen, det var ett tag sedan sist, och jag tror mig ha spårat känslan till de fem kontorslösa dagarna jag haft. Inte jobblösa, det räcker med att inte vara på kontoret. Jag tror visst att jag ska operera mig i ögonen oftare.
När vi inte åkte båt provade vi viner (de rosa prickarna) och det var mest dåligt förutom ibland. Speciellt den där pricken längst ner, den var bäst. Far dit, vettja, och ta med mig.Jag stirrade på saker för sista gången alldeles i onödan i onsdags har det visat sig. Efter gårdagens operation är jag i princip nästan helt återställd, lite raspig och i behov att bespruta mina ögon med diverse vätskor nästan hela tiden men annars alldeles perfekt.
Wee!
Saker jag tittat på idag:
Det är så mycket man måste titta på dagen innan man ska lasra sina ögon, bara utifallatt. Imorgon står LASIK på schemat. Och Knyttet ska köra bil. En massa äventyr, med andra ord.
Jag var ju misstänksam mot dem redan i småskolan, de där humanisterna. Nu har det visat sig att de inte ens kan ringa i telefon själva. Se själva här i SVD.
PS. Alltså, jag är själv en humanist i teknologmössa, så jag känner egentligen starkt för den här lille farbrorn. Bara så ni vet.
Det är hårt arbete att vara med lillasyster ska ni veta. Så här långt har vi som sagt gått på konsert (urkul!) och balett (urkul men inte den bästa baletten... de dansade för lite). Vi har även också hunnit med en ögonundersökning, en springtur, ost, havsbad, lite Wii, ett poolparty, en brasa, sill, en fet köttbit på restaurang, båttur, verandasittning, försök till shopping, solbränna, monstruös brunch och IKEA.
De närmaste dagarna blir det minst musikal, ögonoperation, färja och mera mat. Och vin.
Det är dags för ett litet public service announcement (PSA) här på Strykfritt, riktat speciellt till dig som sjunger mycket på toaletter och alldeles extra mycket är det till dig som varit på Richard Cheese konsert i veckan. Om jag ska vara riktigt ärlig är det här mest av allt till mig själv.
Ponera att ni gått på en konsert i veckan och efter det har lyssnat på hur Richard Cheese gör en mycket underhållande cover på Nine Inch Nails låt Closer och att du efter att ha hört den ett par tio gånger om dagen faktiskt nynnar på den mest hela tiden, för i Cheese-versionen är den ganska medryckande. Hör bara här:
Men, när du går på toa och sitter och toksjunger just den här fina låten med lite improvisationer och allt, bli då inte förvånad när den lilla kyrktanten du möter på vägen ut från toabåset ser lite lätt chockerad ut, det verkar höra till när man precis jazzat som bäst till texter om hur man vill sätta på någon som ett djur.
Bara så ni vet.
Visste ni att baletter lätt blir trista om de medverkande har för mycket kläder på sig?
Lite på oss. Vi vet.
... Guttaperkabollen. Hon bara far och flyger och igår, då kom hon hit. Lite lagom lortig och ganska trött som man ska vara när man farit långt men annars bara helt perfekt. I två veckor ska hon vara här innan jag lämnar tillbaka henne, fy fabian vad trötta vi kommer vara på varandra!
I slutet på förra veckan kom det äntligen lite finväder hit till oss och man försöker ju göra det bästa av situationen med utemat och utelek och utealltmöjligtsommankankommapå, Fast, ibland måste man bita ihop och städa också. Som idag till exempel, för imorgon kommer Knyttet och hon är kinkig med ordningen... Not!
Nu har jag städat i en hel timme, det var jättejobbigt och ute skiner bara solen allt är trist, skunkigt och tråkigt. Fast nu ljög jag lite för jag har egentligen suttit ute på verandan med kaffe, körsbär, Jack Johnson och en halvgod bok medan Millenium Falken tokkör som en vettvilling inne i huset. Så här långt har han tagit halva lägenheten inklusive tappra försök på en kabel och ett skosnöre. Nu har jag räddat alla sladdar och relokerat honom till sovrummet för det är dags att återgå till verandan.
Livet är hårt!
Så var det dags igen, fegisbungy i Connecticut. I år fick vi sällskap av sommarsvenskan som var en fena på att åka karuseller kan jag säga. Hon spöade Ponus med hästlängder speciellt som hon fick dra avlösaren för oss när vi skulle flyga.
Här är vi på väg upp: 
Det är helt galet högt vill jag lova.
Livsfarligt men Oj! så skoj.
Lisa Tofft säger det så bra:
Nu är det ny-lördag och om bara två dagar kommer min lillasyster hit och det är nog det bästa som har hänt så här långt den här sommaren. Just nu är hon på Arvikafestivalen och har precis avslutat ett Depeche Mode-pass, jag är tokavis och som kopmpensation lyssnar jag på på världens bästa Regina. Hon gör allt bättre.
Om man består av mera myggbett än hud, är man fortfarande att betrakta som människa då? Jag bara undrar.
Ja, det här är snarare ett tips från igår men det är minst lika smart idag, faktiskt.
Se här bara. Om du svarar "Ja" på fler än tre av de följande fyra påståenden finns det en stor chans att en manikyr/pedikyr-upplevelse är din grej.
Alltså, om det blir minst tre "ja" av det där lilla testet är min rekommendation att du stannar hemma och tittar på moln eller pillar dig i naveln eller kanske leker kurragömma.
Jag har precis avbrutit den andra rundan av min country-kick för en smärre överdos av Bo Kasper och hanses orkester. Det är konstigt nog få moderna musiker som åminner mig mer om Sverige mer än de i BKO, det är det trägna användandet av svenskan, skrammelpopen och så minnena så klart. För stunden går en slags impromptu just-precis-nu-best-of-spellista på datan:
och ni kan skratta åt att jag använder WinAmp hur mycket som helst men det är det enda den gamla datan pallar, jag tror det har med att göra att jag glömde den på mitt biltak ett tag. Strunt samma vad man lyssnar med, det jag lyssnar på får mig att tänka stenhårt på svensk sommar med Viggeby, fräknar, grillkol och den där något svidande doften av solbränna.
Svinflunsan är det inte så många som pratar om längre, det är som om alla har hoppat av det mediatåget trots att det häftiga ordet PANDEMI!!!! satt och glassade i första klass. Just idag har jag pratat om den lite granna, ity Sommarpojken precis hörde av sig och berätttade att han var misstänkt svininfluensaoffer. Stackaren har haft hög feber i ett par dagar och till slut släpade han sig till sjukhuset för kontroll och vips! hade han fått sig en alldeles utmärkt diagnos.
Nöff!
Jag har räknat lite på det hela och enligt vetenskapen och Google ska jag inte fått mig någon smitta vilket jag är glad över. Jag känner mig trots det väldigt hängig idag men det kan ha med vinet jag drack och soffan jag sov i inatt. Bara för att man är vuxen betyder det väl inte att man är smart heller?
Kombinera ej följande:
1. Missa stänga ytterdörren ordentligt när du springer över till grannbutiken efter fredagschips.
2. Titta på ett avsnitt av TV-serien Dexter. Den handlar om en synnerligen rar massmördare/polis-typ av den värsta sorten.
Resultatet är akut mörkrädsla, en mördare under sängen och monster i garderoben. Inte ett dugg avslappnande, faktiskt.
Idag var dag ett på min två, kanske tre veckor långa linsdiet.
Linsdiet? frågar ni er allihopa nu. Linser?
Ja, alltså, ögonlinser. Inte matlinser.
Jag ska eventuellt ge mig på att operera ögonen lite med LASIK, sådan där laserkorrigering av synen så man slipper ha vare sig linser eller glasögon på sig. Om två veckor ska jag på stor undersökning där det ska bestämmas huruvida jag är lämplig kandidat för det hela och en vecka efter det kommer det bli ett litet ingrepp. För att alla undersökningar ska bli rätt måste jag vara linsfri i två veckor först och jösse-jesus vad jobbigt det kommer bli.
Om man vill läsa om vad LASIK är kan man kolla här men bara om man vill. Egentligen är det hela störtäckligt att tänka på.
Man kan vara rädd för olika saker. Linda är rädd för ballonger, jag får hjärtslag av att hålla handen.
Det är ju så olika det där.
Jag kommer ihåg senast jag bekvämt höll handen med någon, det var under ett tidigt 2006 om allt står rätt till i hjärnvindlingarna. Det var bra men det gick som över och efter det sket sig allt handhållande rätt så rejält. Jag kan räkna fram över tio, säkert femton olika slags bachelorer sedan dess; östgötska, norrländska, kentuckyanska, småländska, västkustiga... Det är bara att rabbla på. Ingen kunde jag riktigt hålla handen utan att få panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med mig när någon tog mig i handen, allt kändes falskt och hela kroppen vibrerade ostämt och i oharmoni.
Tänk, att något så vackert och enkelt någonsin skulle kunna kännas så fel.
Med allt det där i huvudet kan ni säkert gissa min förvåning när jag, i förra veckan, fann mig själv promenera, flera meter, med min hand i ett fast grepp i Sommarpojkens. Bara så där.
Jag fick inte ens blodstörtning.
Den här Matt vill jag nog egentligen känna, se bara så kul han skriver om den här jämrans skräpsommaren. Kan någon introducera oss?
Knyttet fanns inte på Internet.
Ingen annan heller för den delen.
Då får man chatta med sig själv, det blir sällan bra.
Chottlips says: Här sitter man med fina skor och ingen att visa dem för!
Chottlips says: Man kanske ska gå på gatan lite? Cirkulera lite bara.
Chottlips says: Hmm... Undrar om det var så det yrket föddes?
Chottlips says: Liksom, en stackars ensamstående kvinna med nya, alldeles för höga klackar som bara ville prata om sina skor och hängde i ett gathörn i jakt på samtalspartner.
Chottlips says: Vi är så desperata.
Chottlips says: Det är faktiskt ingen omöjlighet.
Varför är alla Kanadensare utlänninar?
Alltså, inte utlänningar för det är de men utlänningar-utlänningar som danskar, indier och kineser?
Jag bara undrar.
Det är ju så att man undrar hur mycket vuxenpoäng det är man får när man skaffar Sommarsvenska. Inte för att jag hade något med beslutet att skaffa henne att göra eller så, hon kom ju hit för egen maskin. En flygmaskin.
Jag får nog inte några poäng för henne i alla fall.
Sedan finns det andra saker på samma tema man kan prata om, som till exempel att jag tror jag kanske skaffat mig en liten Sommarpojke (Lat. Puer Aestas). Liten och liten, han är ganska lång och väldigt bullrig och jag misstänker starkt att han skulle välta den pyttiga lägenheten om han kom till den. Han är inte alls min typ; han har attack-ADHD (tack, jag har diagnosticerat själv), kör bil för fort, äger inte en enda bok, trillar med motorcyklar och röker(!) men jag tror att rasen Sommarpojkar är sådan. Rent definitionsmässigt, alltså.
Det återstår att se vad man gör med honom framåt sommarslutet, släpper ut honom i skogen och säger Shas! antagligen. Jaja, den som lever får se.
Vår sommarsvenska (lite som en sommarkatt fast med mindre päls och med bättre humor), Sofia, och jag började en sommarkurs i tennis ikväll, vi var tokduktiga och ohyggligt snygga. Från och med nu är den 16:e juni dagen vi minns ity att min backhand bara exploderade.
Av egen erfarnehet hävdar jag numera (se nedanstående inlägg) att kavring är ett av de mer omöjliga recepten att återskapa i Utlandet. Utlandet har inte uppfunnit varken rågsikt, filmjölk eller mörk sirap och allt blir bara fel, fel, fel.
Kan någon komma på något som kan vara värre?
Det är hårt att vara utlandssvensk, allt är så utländskt konstigt och annorlunda för oss. Idag har jag till exempel inte handlat filmjölk, inte heller rågsikt och absolut inte mörk sirap för att baka kavring. Istället köpte jag melass, rågmjöl och naturell yoghurt och vet ni vad det blir när man blandar det med lite annat?
Inte kavring.
Surprise!
Flera gånger har jag hört folk säga att det här med bakning är en exakt vetenskap och jag har aldrig riktigt lyssnat på dem men just, precis idag är jag benägen att hålla med om att man i alla fall inte kan uppföra sig hur som helst i köket och förvänta sig att det ska bli bra eller för den delen ens ätbart.
En annan sak jag har lagt märke till är att melass luktar illa. Bara så ni vet.
För er som fortfarande inte orkat se Star Wars originaltrilogi, berättat av någon som själv aldrig sett dem heller:
Ni tror säkert att jag är helt hämningslös och skriver om allt här; sex och drömmar och knark och svordomar och allt, allt, allt.
Allt!
Men nej, så är det inte. Nyss skrev jag ett helt litet inlägg för mig själv i huvudet som jag sedan garvade åt riktigt mycket och la åt sidan för stilla censur. Det handlade om städning. Ungefär. Kanske något annat också men mest städning.
Under en lång period var jag som liten löjligt förtjust i Frances Hodgson Burnetts bok "Den lilla prinsessan", den där en rik flicka blir föräldralös och utfattig men sedan hittas igen och allt slutar lyckligt. Efter att ha läst boken ett antal gånger såg jag en gammal filmatisering av den på TV och blev bedrövligt besviken, filmen kom inte i närheten av filmen. Min kloka farmor förklarade då för mig konceptet om att det man upplevt först ofta känns som facit och mer rätt och jag kom väl fram till att jo, det kunde stämma. Fast, på insidanbestämde jag mig för att alltid tycka bättre om böckerna framför eventuella filmatiseringar, redan som ung var jag snobb.
På väg hem hit från Sverige såg jag på filmen The Reader och blev väldigt förtjust i vad jag såg, en väldigt sevärd film och en otrolig historia om vad hemligheter och skam kan göra med människor. En film som fick mig till gränsen till tårar där mitt över Atlanten och som dessutom fick mig att plocka upp boken den bygger på när jag smet förbi det lilla antikvariatet i Milfords centrum.
Och vet ni? Nu har jag läst två trededelar av boken och jag är inte alls imponerad, snarare besviken. Boken frammanar på inget sätt samma känslor och insikter. Farmors gamla sanning står sig med andra ord fortfarande och jag tvingas åter igen inse att jag minsann är en gnutta ful i kanten.
Idag började jag träna för att kunna göra 100 armhävningar på raken, allt enligt det här programmet. Vilket år som helst ska jag och Håkan åter igen göra upp om vem det är som egentligen är som rular vad gäller armböj, senast det hände var i September 2007 varpå undertecknad piskade skiten ur min käre kollega och vän.
Vad kul det ska bli att göra det igen!
Igår firade vi Nationalafton och till skillnad från tidigare år när flaggor, sill och nubbar åkt fram blev det något helt annat det här året. Mer bestämt ostar från goda oststället, Indisk hämtmat och en, enligt IKEA, Svensk cheesecake med hallonguck på. Till allt detta rödvin.
Traditioner är för mesar!
En av kunderna som lyssnade på mig igår skickade ett mail med beröm idag.
Fy fabian vad skönt.
Han skickade även en önskan om att få vidarebefordra berömet till min chef så att rätt person skulle få veta att han tyckte jag var duktig. Han undrade vem som var min chef.
Vad jobbigt. Kan man inte få vara lite svensk och ha sitt beröm i fred och lönndom?
Det började bra med att jag missade flyget i morse, först tänkte jag att jag skulle slippa åka till den här demon helt och hållet men det bidde inte så, jag bidde mest försenad. Go figure.
Sedan åkte jag flyg och tänkte att jag skulle iallafall få dema på mitt fina demosystem men då ringde säljaren och sa att det var borta och att vi skulle få vinga lite. Det bidde bra till slut men mitt demosystem är fortfarande puts väck. Som det kan gå.
Sedan handlade jag lunch. Den var förutsägbar. Underligt.
Sedan var nästa flygplan lite trasigt, fast bara i en timme så det gjorde ju inte så mycket eftersom jag redan var fyra timmar sen. Fint folk kommer sent, så är det ju.
Sedan satt jag bredvid en supersizad amerikan och funderade på hur i helsefyr jag skulle komma ut om något hände för den här killen skulle nog inte kunna ta sig ut ur sitt säte utan att lyfta det med sig. Dessutom var toaletten på vårt flyg trasig. Skitkul, var ordet.
På flygplatsen i Detroit åkte jag sånt där gåband för att komma fram fort och min ena klack fastnade så jårt i ett litet hål att jag började fundera på om det kanske var någon högre makt (GE?) som helt enkelt inte ville att jag skulle dema något alls idag. Skon överlevde.
Sedan blev jag upphämtad av en kille som skulle ilköra mig dit jag skulle. Han var mer stressad än vad jag var och det säger ganska mycket om hur trafikfarlig han var. Vi överlevde knappt.
Men fram kom jag och efter exakt 19 minuters räseruppsättande av det demosystem som fanns fick jag pratat i tre timmar. Det gick bättre än förväntat men min mat blev kall. Men, jag var ändå inte så hungrig.
Man kan ju inte låta bli att undra vad morgondagen har med sig.
Först stoppskyltarna och nu har grannen snott tillbaka sitt gratis Internet också! Att man inte ska kunna åka hem för fem öre utan att de har sönder allt!
Jämrans Amerikaner!
Man hinner bara vara borta ett par dagar och ändå hinner de tramsa till det för sig, de här amerikanerna! Jag tror jag har sagt det förut men Connecticut är alltså stoppskyltarnas stat, hela regionen är som ett paradis för dem och de förökar sig helt ohämmat. På åttonde dagen skapade Gud först stoppskylten och sedan Connecticut för att ha dem i, det låter troligt.
En gång i våras när jag körde hemåt från jobbet på den gamla vanliga vägen fick jag helt plötsligt kasta mig på bromsen för att hinna stanna lite plötsligt, inte för något djur eller barn eller en cyklist eller så, utan för en stoppskylt som helt plötsligt bosatt sig vid den gropiga vägen ner för Warner Hill. Jag fick stopp på Amir och funderade ett ögonblick på vad den där skylten gjorde där, ni förstår att på Warner Hill Road finns det redan ett gäng stoppskyltar och för ett ögonblick var jag väldigt fundersam på var denhär nya skylten kom från. En stund funderade jag på om den kanske alltid funnits där och jag bara missat den i dryga två år eller om jag kanske egentligen inte alls var där jag trodde jag var utan tidigare på vägen.
Inte troligt men definitivt ingen omöjlighet.
Det gick så långt att jag följande dag frågade Pontus om den där stoppskylten var ny eller inte och han och jag kom fram till att jo, det var den och att ingen hade buskört mer än vanligt. Nåväl, man hann precis bli van vid det där nya stoppet innan det lika mystiskt som det dök upp, bara försvann igen, ingen vet vart. Jag funderar på om att det kan ha att göra med att den stod mitt i en kurva i en nerförsbacke och egentligen var livsfarlig för ingen såg den eller de bilar som stannat, men det är bara som jag tänker och vad vet jag egentligen?
Idag upptäckte jag att den där skylten var tillbaka på ett nytt löjligt ställe och den här gången tog den med sig ett par vänner för att bygga ett fyrvägsstopp i en korsning som redan har vägbulor och är lite förvirrad i sig. Bra jobbat!
En lista på svåra saker:
Det här med tennis är komplicerade saker, sanna mina ord. Idag tog Knyttet och jag oss i kragen och sysslade med bollsport i sällskap av den lokala klubbens tränare i en timme. Vi kom genast bra överens han, Knyttet och jag ity han hävdade att vi hade bollsinne båda två, något vi bägge vet att vi inte har men tränaren var väldigt rar så vi nändes inte säga emot. Nåväl, nu är jag ungefär hundra gånger bättre på tennis än vad jag var i morse och jämrans vad Pontus ska få spö när jag kommer tillbaka hem igen.
Idag har jag varit på spa och blivit pillad på. Det var väldigt trevligt men det väcker en del tankar och funderingar. Som till exempel, vem har egentligen Sveriges osexigaste jobb? Jag misstänker starkt att Cia på Saltsjöbadens Spa finns med på lågoddsarlistan för vet ni vad hon gör dagarna i ända? Hon sysslar med något så oattraktivt som portömning.
Det ni!
Precis så osexigt som det låter.
Eller alltså, under en 50 minuter lång behandling med en person kanske hon tömmer porer i fem så helt vidrigt är det väl inte, men ändå, tänk er att ha som jobb att klämma ut andra människors hudliga orenheter! En liten del av mig ryser av tillfredsställande vid tanken men mest av allt får det mig att må ganska illa, en pormask är ändå en pormask.
Knyttet och jag funderade å andra sidan på hur bra man måste må när man jobbar som hudterapeut/massör/fotvårdare/allmän spaperson, tänk nämligen på allt oxytocin som utsöndras vid hudkontakt. Det kan betyda att det där obehagliga med portömningen kanske tar ut sig i det stora hela när man kommer hem från jobbet hög som ett hus på må-bra-hormon OCH får lön för det hela.
Hmm... Kanske dags för ett karriärbyte igen?
En lista på saker man kan akta sig för, inspirerad av dagens teaterupplevelse:
Kan ni gissa vad vi såg?
Idag tog jag och chauffören Kristian och for till Rist för barnsniff, bullar och naturupplevelser, det blev mycket av en del och mindre av annat, barnsniffandet till exempel fick jag så mycket av att jag nästan blev trött i ryggen. Men, bara nästan. Naturupplevelserna var som vanligt stora, vi matade hästar och jag fick köra en jättestor traktor.
Woho!
Med en förvirrad min satte Mia sig upp i soffan efter att Frida fiskat upp en fem veckor gammal, gosig och otroligt varm Ville från hennes armhåla, klockan var sen och familjen CKarlsson skulle åka hem. Ingen ursäkt alls, tycket Mia, gned sig i ansiktet och muttrade:
- De stal min blöta bebis.
Sedan skickade vi henne i säng. Svettiga spädbarn och Mior är bra saker.
Jag tror att Viktor Rydberg skrev om amerikaner när han skrev strofen
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas
*suck*
Just nu har jag precis blivit informerad om att glasögonen som jag glömde på en av mina senaste resor och som sedemera skeppades norrut av välmenandes kollega kommer komma fram ungefär två timmar efter att jag sätter mig på tåget till flygplatsen. Bra jobbat och vad rätt det tänktes.
*suck*
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
Jag behöver ingen evighet i mitt bröst, ärligt talat skrämmer tanken på evgheter i bröstet mig lite. Jag vill bara ha brillor på min näsa.
Ikväll gick jag på date med en halvbritt och jag hade så stora förväntningar...Ni vet, på båd psykisk och fysisk gänglighet, svidande torr humor och intrikata tankemönster. Förväntningarna förverkligades inte utan istället träffade jag en ganska självabsorberad och egenkär person som blev lite småplakat av sina två glas vin. Dessutom hade han fått för sig att jag var från Schweiz vilket är ett klassiskt amerikanskt misstag och han tyckte att min frisyr var mammig.
Sammanfattningsvis kan man säga att han får plus för att han var en billig date och för att han kunde dra till med bedårande brittisk slang när som helst. Minus blev det för... typ, resten.
Tack och hej från vad som mer och mer verkar vara världens mest kinkiga och svårtillfredsställda kvinna.
Jag vet inte vad som har hänt med min nya, fina lilla jobbmjukvara. Den har gått från att ha varit ett snällt, glatt, jollrande litet knytt som det varit en fröjd att jobba med till att hamna i någon slags trotsålder eller kanske den där arga tonårsmonsteråldern en del går igenom. Så här var den inte för ett par månader sedan.
Hallå där invecklarna, vad har ni gjort med honom, den fina lille blå?
Jag hoppas att det går över snart, annars kommer Mamma bli trött.
Dagens mest pockande behov:
Annars var det inte så mycket mer.
Kära Landstinget Västernorrland,
Mitt namn är Charlotte och jag har en liten syster som är under ert beskydd. Tror jag. Jag har inte pratat med henne på hur många dagar eller veckor som helst så jag vet inte riktigt var hon är och jag saknar henne jättemycket. Visst, jag kommer se henne om några veckor men det är faktiskt inte tillräckligt just nu.
Kan jag få låna tillbaka henne, snälla? En liten stund, bara.
Med vänliga hälsningar,
/C
Efter att ha vandrat upp och ner genom Walmarts välpackade gångar gav jag upp min jakt efter en ersättare till filtret i min lilla drickvattensmojäng, det var tydligen inte logiskt att leta först i köksavdelningsen och sedan i närheten av vattnet. Fokus blev istället att hitta en av varuhusets inte så hjälpsamma arbetare men inte heller dem hittade jag, trots att jag branchade ut och letade bland leksakerna och trädgårdsprylarna.
Underligt.
Då, drog jag fram telefonen och Googlade "Walmart brita" och som fjärde träff fick jag "Where are the Brita Filters at Walmart?" med hintar om var jag skulle leta. Jag tror jag avgudar Internet nästan lika mycket som jag älskar ost.
När man bor i landet som jag ändå bor i, måste man fundera över en del saker. En av de sakerna är vapen och våld, två saker på v jag kan vara utan (tillsammans med vårtor och valium, bland annat) men som är ytterst påtagliga och obehagliga.
Härom veckan var jag ute och sprang min vanliga runda genom parken i mitt område och snubblade över ett tiotal polisbilar, en kravallbuss och ett oräkneligt antal poliser i kravallutstyrsel och vapen. Vapen på ryggar och i höftbälten. Det här var samma dag som ett stort antal människor dog i ett skottdrama där en desperat och uppenbarligen sjuk människa hade ihjäl folk i ett "community center" i en vanlig stad i upstate New York. Jag minns att jag instinktivt sänkte huvudet, höjde på axlarna och ökade tempot när jag skulle ta mig förbi det stilla infernot av människor, fordon och hektiskt blinkade saftblandare på parkeringen. Männen i gruppen stirrade på mig när jag sprang förbi och en stund senare körde hela konvojen förbi mig och jag kände hur jag till slut andades ut och slappnade av lite.
Män i uniform stressar mig, vapen stressar mig än mer. Kombinationen genererar nya rekord på min vanliga runda om 5 km.
I morse stod jag i trapphuset här på hotellet och spanade ut över ett mindre hav av polisbilar, jag delar boende med något slags polismöte, en hel uppsjö med uniformerade, disciplinerade och våldsvana män på konferens. Vart jag än vände mig fanns de, korklippta och satta, och när jag påtalade det hela för min lokale Sectrakontakt och hans fru sa de "Vad trygg du måste känna dig!" och jag sa "Ja" för det är det förväntade svaret. Men, det var en liten, vit lögn för jag är övertygad om att våld föder och attraherar våld och jag kan inte låt bli att känna ett visst obehag över mitt ofrivilliga sällskap. Dessutom hade jag minuten innan försiktigt deklarerat min ateism och som den smått socialt begåvade person jag anser att jag är, insåg jag att man ska undvika att vara alltför avvikande om man ska kunna umgås avslappnat ett par timmar en vanlig onsdag.
Det här med trygghet är komplicerat, det är nog min enda slutsats av den här upplevelsen.
I morgon ska jag åka till Shreveport, Louisiana. Där är det 30 grader varmt just nu.
Stackars mig.
Det är dags för en ny slags inlägg här på Strykfritt, det är testdags förstår ni. Just nu håller jag på att utvärdera The Metropolitan Opera, inte musiken eller uppträdandena per se utan mer själva huset och hur man ska sitta för att få ut mest njutning för pengarna. Det är ett ganska utdraget projekt eftersom jag vägrar att köpa flera biljetter än en till en och samma föreställning och de inte tillåter att man flyter runt under showen hur som helst. Så, varje testtillfälle tar en dag eller i alla fall ett par, fyra timmar.
Och ett glas champagne tar det också. Champagnen är mycket viktigt för resultatet.
Så här vid operasäsongens avslut har vi lyckats ta oss igenom första testiterationen utan några större åthävor mer än att jag tappat några timmar sömn här och var, här är själva resultatet.
Ovan syns ett schema som beskriver mina tester så här långt och nedan följer mina åsikter, betygsskalan är den klassiska 1 till 5. Håll i hatten, nu.
Nästa projektplats blir på orkesternivå och det kommer initialt få bli med balett ity operasäsongen tar slut nu i veckan. Jag återkommer med fler rapporter. Stand fast.
Pontus... Har du popcorn?
Charlotte... Nej. Men jag kan slå dig.
Pontus... Jag kan slå dig hårdare.
Charlotte... Jag kan slå dig längre.
Pontus... Ja, när jag slår dig en gång så är det klart sen.
Charlotte... Du är dum.
Pontus... Jag är bitter också.
Charlotte... Jag är bittrare.
Pontus... Fan
Charlotte... Jag vann!
Charlotte... Jamen glad jävla Valborg, då.
Pontus... Fucking jävla kuk valborg till dig också.
Pontus...Det där lät hårt.
Pontus... Men jag menade det glatt.
Charlotte... Särstava inte så hemskt! Kukvalborg heter det. Deprimerande.
Pontus... Jag är amerikaniserad. Läs det som "Focking javla cock valborg.
Charlotte... Det var bättre. Tack.
