Why I love Trebuchet MS

• The splayed edges of the uppercase M which form a 10º angle with a vertical line,
• The shape of the tail of the uppercase Q,
• The bar of the capital A is low,
• The shortened tails of the lowercase e and the numerals 6 and 9,
• The hybrid open and looped tail of the lowercase g,
• The rounded dots above and the shapes of the lowercase i and j,
• The curved tail beneath the lowercase l,
• The dollar sign symbol, in which the vertical strike only appears above the top and below the bottom curves of the S, and
• The exclamation point, whose dot is large and round.

Just därför är saknaden så stor, jag har nämligen slarvat bort Trebuchet. Eller nej, jag har installerat bort den, för Trebuchet är en font, just precis den fonten jag brukar använda här på Strykfritt och den där listan där uppe har jag lånat av Wkipedia för inte katten har jag någon åsikt om svansarna på 9:orna egentligen. Jag tycker mest Trebuchet är väldigt fin.

Uppskatta dollartecknet lite nu: $$$$$. Fint va?

I helgen drack jag Margaretor och okynnesinstallerade LinuxOS på min gamla laptop i någon slags uppgiven förhoppning om att den skulle bli mindre långsam av det. Det blev den också, så på sätt och vis är allt frid och fröjd men som en något trist bonus sitter jag här och surar utan min favoritfont då LinuxOS inte tog med sig den när jag föste in det på datan. En snabb workaround är ju att ta fram den nyare datorn och blogga på den men det är jag för lat för så jag är purken istället. Det går nog egentligen åt mer energi på att sitta här och vara putt än att skutta ner för trappen för att släpa upp härket men jag ser bara möjligheter: Säg hej till purkenhet som idrott och träningsform, det är det nya här från Milford.

*putt*

(Nu ska jag googla lite och se om jag kan laga problemet istället, det är mycket roligare än att packa vilket jag borde göra.)

Fantastiska män

Jag var knappt vaken när Barbara, min hyresvärdinna, frågade mig om jag ville följa med ut på en segeltur i den stora båten idag men ni kan tänka er att jag kvicknade till ganska snabbt när jag fått rätsida på alla ben, armar och klockslag som behövdes rätas ut.

Så klart den här fina gussen skulle ut och segla lite!

De har en väldigt fin och stor båt de där två, flera tiotal fötter lång och blå med massor av trädetaljer och fernissa och glansiga prylar som man kan ta kort på. Eller spegla sig i. Eller både och.

Joe, vår kapten, är en sådan där båtfantast på riktigt. Han har seglat till allsköns karibiska öar i både finväder och full storm, han har tävlat mot proffs och landslag från hela världen och besatt båtar värda flera miljoner dollar. Nu puttrar han och hans fru mest runt på sin fina blå som hobby men det märks att han vet vad han håller på med. Idag domderade han runt med en knappt sjövärdig besättning bestående av tre kvinnfolk varav en gravt handikappad då hon hade en kamera fastlimmad i ansiktet hela tiden. Trots detta kom vi både iväg och hem igen utan några större åthävor, och vi svängde och slog och hade oss. För en som knappt inte har någon båtvana alls är det fantastiskt förvirrande att få båttermer kastade på sig på utrikiska helt plötsligt, inte för att det gör någon jätteskillnad för jag hade inte vetat vad jag skulle göra om någon bad mig att brassa en märs, slöra en jigg eller kryssa ett bakvatten eller vad det nu är ni båtmänniskor håller på med på svenska.

Det var fint ändå och man mådde bra när man kastade sig i land efter att ha angjort en brygga, rätt brygga, utan att ha närkontaktat något som inte skulle kontaktas.

Överkurs

I torsdags skulle jag träffa Trånaren för att plåga mig som jag alltid gör på torsdagar klockan sex men tji fick jag, för så blev det verkligen inte. Trånaren hade slarvat bort mig ur sitt schema och helt plötsligt var jag helt lea- och ledarlös bara så där. Men, förstår ni, det hära gymmet har inte bara den originale Trånaren och Trånare #2 (som för övrigt inte tar några poäng som helst just nu) utan även en tredje Trånare. Vi kan kalla honom Trånare #3. Hänger ni med i nomenklaturen, pojkar och flickor? Trånare #3 förbarmade sig till slut över den energiska Charlottentotten och såg till att hon fick träna lite den här veckan med och vips var alla glada igen.

Trånare #3 är före detta marinsoldat, har en ryggtavla som kan ge en halvstor afrikansk by skugga en hel dag och vader som nästan är sfäriska. Han har ett vackert leende och bruna, snälla ögon och en förmåga att vara tyst och mystisk mest hela tiden. Dessutom har han gett ut en bok med religiösa dikter och kan, enligt alla rykten, ha ihjäl någon med sina bara händer. Förestå er på den om ni kan.

Läxan jag lärde mig i torsdags lider jag väldigt svåra kval över idag. Det här med att sitta, stå, gå och mest röra sig över huvud taget är förknippat med smärta av ganska generell och storslagen sort. Tydligen är det så att bara för att marinsoldaten ler vackert, nynnar lite och är smygreligiös ska man inte slappna av. Framför allt ska man inte be honom om att köra hårt med en, jag vet det nu. Framför allt vet mina ben det och om de inte vore så förbenat stela hade de nog velat ge både min korkade hjärna och min breda käft ett par sparkar för det här är en ny sorts träningsvärk; en bättre och större och mer marknadsmässig träningsvärk. Det jag upplever idag är en äkta amerikansk träningsvärk, en träningsvärk som slår alla andra träningsvärkar med hästlängder. Ojoj!

Och, som den masochist jag råkar vara sitter jag här och smyglängtar efter mer...

Har roligt på arbetstid

Idag hade jag roligt på arbetstid, är det lagligt måntro?

Det blir lätt så när man blir satt på att skriva ett landskulturdokument riktat till besökande ickeamerikaner. Ett dokument innehållande en handfull braigheter, påminnelser och självklarheter för att undvika allt för många framtida kulturella krockar där svenskar säger f-ord, har på sig sandaler hos kund och kör vilse bland oljefat mest hela dagarna.

"Common sense will take you a long way when trying to figure out what you should pack but if your sense is less than common, let us know so we can help you."

Ibland är det väldigt roligt att skriva, när andan och humöret faller på och när språket samarbetar lite med en. När man sedan får lov att skriva officiella dokument som till på köpet får vara underhållande är det nästan som att få komma till en arbetsplats med öppen bar.

"Our offices in the US have no dress code so you need not worry when just hanging around the office: What works in Sweden, Norway and Denmark will work here. We do appreciate if you wear clothes that cover at least 50% of your body and brushing your teeth in the morning is always a plus. On the whole, the NA office is just as much a fan of personal hygiene as the next CO."

Dagens författande har, om inte annat, visat att jag lärt mig en del saker om mitt värdfolk:

People here are polite, more so than in Scandinavia. Things to think about, especially for the men, are:

• Americans apologize a whole lot, you should too. Tune in and adapt.
• American men open doors for women and let them pass through first, you should too.
• Same thing goes for elevators; let the ladies in and out first. Little things go a long way.
• Don’t let the ladies carry the heavy stuff, guys, always offer to lend a hand. Men are also expected to offer up their chairs for a woman.
• Don’t swear in front of a customer and if you do, apologize.
• People here are more religious, be careful when discussing religion.
• Don’t talk politics unless you know the person well.
• Americans are way more prude than Scandinavians and it’s awfully easy to chock them. Be careful, don’t cause any heart attacks, those are terribly inconvenient.

Självklarheter kan man tycka men det var tydligen så att något behövdes skrivas. Vi får se om jättechefen gillar mina iakttagelser.

Hilfe!

Kära läsare, kan du hjälpa mig översätta frasen "Kritik i enrum, beröm i plenum" till engelska är du snäll? Gärna på rim. Jag lider av svår fredagslättja ity min hjärna redan lämnat kontoret. Det är i princip bara händerna kvar, de skriver mest dumheter och är kalla.

Tårtan

En prinsesstårta i veckan håller doktorn borta, visst är det så?

Igår firade jag mitt hela år med att bjuda kollegorna på prinsesstårta och morotskaka bakat helt och hållet from scratch, något som får amerikanerna att oh:a och ah:a imponerat. Det här med att baka på riktigt och från grunden är något som inte den gemene amerikainvånaren gör så där en helt vanlig måndagskväll. Inte tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags-, lördags- eller söndagsditon heller, för den delen. Planerna på att bygga om vår utbildningssal till storkök är numera långt framskridna och jag kan när som helst inta min tjänst som kontorskocka, lyder budskapet från mina små utlänningar. Yay, nya visitkort!

Dagen idag var inte alls lika harmonisk och när en något matt Charlotte klockan fyra fortfarande inte fått sig någon lunch åkte nödprovianten fram: havregrynsgröt med mandlar och torkade tranbär. John, min jättechef, haltade till utanför mitt kontor där jag satt och kurade över min povra mat, smackade lite med tungan, lade huvudet på sned och iakttog mig några ögonblick. Sedan öppnade han sin rosenmund och sa:

"Charlotte, försöker du ha ihjäl oss?"

"Hmm... Nä." svarade jag sanningsenligt.

"Du göder upp oss på feta tårtor medan du själv äter nyttigheter i smyg. Är det här någon diabolisk plan på att ta livet av oss hela högen?"

"Oj, du kom på mig, John" sa jag då, för visst är det ganska uppenbart så att jag vill ha hela Sectrakontoret för mig själv. Mitt eget lilla kungadöme med kriser och eldsvådor till både höger och vänster, mammoarbetsstationer som sprängs under mystiska omständigheter, DDP:er som försvinner, l å n g s a m m a PACS och allt det där som jag älskar mest i hela världen. Om det blir så kommer jag aldrig kunna äta lunch mer i hela mitt liv och det är ju praktiskt på sitt sätt. Det blir ju så tjatigt med ätandet ibland, eller hur? Och tugga är inte så särskilt kul när man tänker efter...

Jag tror att John kom på bättre tankar ganska snart när vi diskuterat igenom alla de möjligheterna och med lite hjälp från min sida var koncensusbeslutet att jag helt enkelt är lite snäll i bland.

SM i armhävningar. Resultatet

(SM i det här fallet är alltså SectraMästerskapen)

Charlotte: 24 stycken
Håkan: Färre

Jag och Håkan battlade lite i helgen precis som vi brukade göra förr i tiden. Och vet ni? Jag vann! Jag och Trånaren har rejoicat lite skadeglatt på ett väldigt kärleksfullt sätt under morgonen. Håkan förnekar allt och ryktena säger att han hävdar att min höghöjdsträning är fusk.

Jag skickar tröstande kramar och säger vist att alla imperier någon gång ska falla, så även Håkan och armhävningsimperiet.

Mattias med Fölsedagen

Alltså. Jag gör ju inget mer än gratulerar rara mäniskor på deras födelsedagar kan det tyckas. Det är en typiskt bra sak att jag har en blogg när jag har så många kamrater att gratulera mest hela tiden, på det här sättet får jag aldrig riktigt slut på saker att skriva om.

Säg hej till Mattias, allihopa:

Han ser ut så ibland, inte för att jag har så hemsk jättekoll på honom just för stunden men jag tror mig veta att han hittar på miner ibland fortfarande. Vissa saker växer man inte ur.

Här är en liten lista över några andra saker jag hoppas Mattias aldrig växer ur:

• Halsdukarna
• ... och den artistiskt avslappnade stilen
• Den fina älgande löpstilen
• De tillhörande tightsen
• Min vänskap
• Den bra humorn
• Det lilla, gula huset
• Spexandet, sjungandet och teatrandet. Jag måste ju ha någon att beundra.
• Sin goda familj, den som man kan låna ibland

Det här med listor är något av det bästa som finns, lite som Mattiasar. Hurra för honom!

Jag gör mig väldigt bra i kartong

I lördags upptäckte vi alltså hur bra jag ser ut i kartong, se själva:

Det är viktigt med förarbetet och jag älskar ju att packa in paket. Det är absolut roligare att slå in än att packa upp.

Ta-dah!

Och så här glad belv Magnusen, se så lyckligt och fint vi har det.

Nu ska jag gå och se om jag gör mig lika bra i min säng som i kartongen. G'natt!

Pompig

Idag fyller mitt webbförfattande år på riktigt, jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde var möjligt när jag började det här, nämligen skrivit dagbok i ett helt år. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har börjat skriva dagbok (komplett med "Kära Dagbok"-inledningar och allt) i mina dagar och aldrig någonsin har det hållit mer än några tramsiga inlägg i taget. Tänk, vad naken och ohämmad publicering bland vänner kan åstadkomma för en lat hobbyförfatterska. Som tur är för er har jag dessutom blivit något mer intressant så här på gamla dar. Hoppas jag.

Nåväl, hur kan man bättre fira en sådan otrolig bravad än genom att fara hem till Sverige för att gå på kalas? Förslag någon? Jag funderade ett bra tag innan jag helt enkelt tog min väska, med endast ett par skor, och for inkognito till Linköping i torsdags kväll.

Därför får mitt eget jubel vila till en annan dag för idag har jag haft fullt upp med att fira Magnus och Frida tillsammans med alla de bästa jag vet. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att överlämna en kominerad inflyttnings- och 30-årspresent än genom att packa in sig själv i en låda, modell gigantisk, smuggla in sig i födelsedagsbarnets trädgård och överlämna sig själv med pompa och ståt och kramp i vaderna.

Jag tror han blev glad. Jag hoppas han blev glad.

Jag blev glad.

Tio saker man kan göra med en backe

1. Springa upp för den
2. Springa upp för den
3. Springa upp för den
4. Springa upp för den
5. Springa upp för den
6. Springa upp för den
7. Springa upp för den
8. Springa upp för den
9. Springa upp för den
10. Springa upp för den

Sedan får man väldigt ont i vaderna.

För kungar

Konstigt. Det enda jag vill äta till frukost nu för tiden är:

Religiöst bröd med mandelsmör och skivade jordgubbar på.

Jag gillar inte ens religiöst bröd med mandelsmör... Men jordgubbar är gott.

Bullshit, you can be mine

"I'm a great wingman, I'll get you a date in five minutes if we go out!"

Vi pratade datingstrategier, jag och min (geografiskt) närmsta säljare, under den dryga timmeslånga bilturen hem idag. Jag skrattade ganska mycket och fick mig en hel del manliga och amerikanska perspektiv på mina nuvarande turer i datingdansen vare sig jag bett om det eller inte. Bland annat fick jag vänlig coachning i hur jag ska hantera mitt jamsande med Trånare #2, ett intresse som återigen har blossat upp lite lätt efter två incidenter under gårdagen.

Ni förstår, just när jag som värst höll på att vingla in mig i de värsta slumkvarteren i Bridgeport ringde min mobil och sa "Hi, this is Trånare #2 from Gymmet. How are you?" (Han heter inte Trånare #2 och gymmet heter inte Gymmet, men ni fattar). Jag hann tappa GPS:en och höll dessutom på att okynnesvälta ett oljefat innan jag fick mål i mun och svarade att jotack, jag mådde bra än så länge men man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig. Sedan följde ett samtal där han ville höra hur det var med min nacke, om den var bra eller dålig just nu. För ser ni, om den var bra kunde vi kanske träffas och prata om hur vi kan behålla det så och om den var dålig kunde man tänka sig att vi tittade vidare på den. Eller?

Jag vädrade ursäkter i luften och blev lite glad... Sedan blev jag arg på mig själv för hur hopplöst inbillningssjuk kan man vara egentligen?

I vilket fall som helst bestämde vi oss för att jag skulle koncentrera mig på att köra bil just då och där och så kunde vi ta ett snack på gymmet lite senare när jag ändå skulle vara där för att uppgradera mjukvara på Trånarens (den originale) telefon.

Och jo, vi träffades och han pratade på om allt annat mellan himmel och jord än min nacke och han fick mig att skratta med hela den sneda tandraden och var charmant och luktade gott och som ett avslut fick jag höra att han tyckte det var trevligt att se mig igen, det hade ju varit alldeles för länge sedan sist.

Hmm.

Sedan påminde jag honom om varför vi egentligen pratades, ni vet, nacken. Just... sa han, och la fram en kort plan på vad han ville hitta på med mig och nu ska vi träffas på tisdag för att han ska få pilla lite på mig igen.

För stunden är jag förvirrad, är han bara någon som bryr sig om min nacke på ett väldigt trist och proffsigt sätt eller flirtar han med mig?

Discuss!

(Säljaren från ovan har redan sagt att jag ska spela svårflirtad men jag är så dålig på att hålla på att låtsas att jag ratade det förslaget på direkten)

Did you bring your gun?

Idag tog jag Sectrabilen och for till Bridgeport för att göra ett litet men väldigt nödvändigt ärende i tjänsten, Bridgeport är en typisk otrevlig stad med hög kriminalitet och mycket fuffens och dåliga områden så det är inte direkt så att man slåss om rätten att få fara dit. När jag behövt åka dit tidigare har folk väldigt vänligt förklarat för mig att i Bridgeport, där kan man inte förlita sig på en GPS. GPS:er har en förmåga att styra en rätt men man vet aldrig riktigt vilken väg man råkar ta för att komma dit man ska.

Som tur var hade jag varit på just det här stället tidigare och hittade på ett ungefär, dessutom visste jag att området inte var det tokfarligaste i hela stan (lågt ratio brinnande oljefat/människa, alltså) så jag sa till våra två sekreterare att "nu, tjejer, åker jag till Bridgeport en stund" varpå båda två tittade lite oroligt på mig. "Why don't you take one of the boys with you?" frågade Kathy men jag sa att jag nog inte skulle dö av att köra runt där på blanka eftermiddagen ändå. "Well, bring your gun, then" fyllde hon snabbt i när jag nekat hennes första förslag.

Då började jag skratta. Och sedan åkte jag.

Allt gick bra dit men hem körde jag en aning krokigt visade det sig, det är ju höst och då river di små amrikanerna som sagt upp alla sina vägar och när man därför tvingas åka runt lite planlöst kan man hamna fel. Helt plötsligt befann jag mig i ett område med säkert 2 brinnande tunnor (inte påtända, det var ändå mitt på dagen och 25 grader varmt, de är väl inte dumma heller?) på varje invånare och jag och min lilla stationsvagnsford kände oss ganska fel och vilse.

Med ett fast grepp om GPS:en, den kan användas som vapen också, snirklade jag och forden snabbt ur den värsta slummen och halkade upp på 95:an i nordlig riktning till slut. Det var veckans socialrealistiska inslag här från Strykfritt, jag tänkte inte göra om det på ett tag. Imorgon åter till de vanliga sändningarna där vi talar om livets banala framsida.

The stuff

Jag har så mycket kameraprylar i huset nu att det inte är riktigt klokt. Inte nog med att jag har skaffat mig ett nytt litet objektiv, jag har köpt en kamera till syrran, ett objektiv till Tord och en hel massa andra småsaker till de små elektroniska vidundren.

Spännande!

Det finns för övrigt lite nya bilder på flickr.

Recept på en stressig söndag. Och prinsesstårta.

Gör så här:

• Vakna 9.22 och tänk att vad dumt det var att du tydligen kunde sova länge den här morgonen när du igår vaknade klockan sju och absolut inte kunde somna om fastän du bara fått ett par timmars sömn.
• Gå upp, konstatera att solen skiner.
• Knäck fem ägg i en bunke, lägg till 2.5 dl socker. Börja vispa.
• Inse att du aldrig kommer få det hela varken vitt eller pösigt. Förbanna det faktum att du inte har en elvisp.
• Testa att köra det hela i blendern. Bli överraskad av det bra resultatet.
• Sikta ner en dryg dl mjöl, lika mycket potatismjöl och 2 tsk bakpulver i äggblandningen.
• Häll ner i en bröad form och hutta in i en varm ugn på en himla massa fahrenheit, ungefär 375 stycken, i 40 minuter.
• Slicka bunken.
• Medan du väntar trycker du ihop ingredienser till ett lagom stort pajskal och beklär en annan form med det.
• Låt pajskalet vila lite. Vila själv.
• Ta ut din tårtbotten och var nöjd med dig själv, det är en av de jämnaste tårtbottnar du någonsin gjort. Ställ den att svalna.
• Låt pajskalet åka ugn.
• Rör ihop din instant vanilla pie & pudding filling enligt instruktionerna på paketet och kasta in i kylen. Hoppas på att den är utbytbar mot det svenska receptets marsansås.
• Känn på tårtbotten och fundera på hur lång tid den tar på sig att svalna egentligen. Lägg in den i kylskåpet och tänk lite på alla de misslyckade chokladefterrätter du medverkat till i ditt liv.
• Blanda ihop tre ägg, 2 dl socker och kör dem i blendern. Blanda ner en halv dl mjöl, skal från två limear och ganska mycket limejuice och voilá, så har du en nästan klar limepaj. Kör i ugn i 15 minuter, ungefär.
• Slicka ur bunken. Tänk på hur gott det är med lime.
• Ät lite chips till frukost.
• Ta ut din färdiga paj från ugnen.
• Konstatera att klockan redan är 11.
• Oj.
• Färga in marsipanen. Gör en och en halv liten korv med grönt och resten (den sista halvan) rosa. Lär dig att det behövs lika mängder grön och gul karamellfärg för att få till prinsesstårtegrönt. Oroa dig för att det är för lite av den gröna.
• Ta ut tårtbottnen från kylskåpet. Ha lite ångest, du har aldrig lyckats dela en botten på tre utan att skära snett och vint och förstöra precis allt förut.
• Ta ett djupt andetag, attackera och lyckas sedan förvånansvärt bra. Var glad.
• Häll 4 dl grädde i en bunke.
• Börja vispa och längta efter en elvisp.
• Snegla på blendern.
• Prova blenda grädde.
• Det går bra!
• Wee!
• *Visp-visp*
• Blanda ner grädden i vaniljgojset.
• Svär.
• Allt blev rinnigt!
• Blenda den resterande grädden och häll i lite vaniljröra till lagom konsistens.
• Börja montera tårta: En botten, lite hallonsylt och sedan vaniljgrädden.
• Upprepa.
• Få slut på gräddblandning.
• Ta på byxor, spring över till kvartersaffären och köp grädde. Ha slut på kontanter och försök betala med kort. Var tvungen att handla för minst tio dollar för att få betala med kort. Gå ifrån affären med grädde, toapapper och pastasås.
• Blenda mer grädde. Råka göra smör av allt ihopa. Hoppsan.
• Svär. Skratta lite.
• Spring ut i bilen, åk och hämta upp del två av födelsedagspresenten, den du inte orkade fixa igår, köp mer grädde och en elvisp. Åk hem.
• Vispa grädde.
• Blanda mer vaniljgojs och montera klart själva tårtan.
• Ta fram marsipanen och börja kavla.
• Le lite i mjugg för att du är en jäkel på att kavla och för att du vet att man ska kavla marsipan mellan lager av gladpack.
• Smek på ditt fina lock på tårtan och bli imponerad över att det faktiskt passade.
• Kavla ut den rosa marsipanen och gör en himla massa små, små rosor. Försök göra en stor men ge upp, det är nämligen ganska svårt.
• Smält choklad och limma fast rosorna på tårtan med hjälp av den.
• Använd en strumpsticka och försök skriva "Grattis Linda" på tårtan. Inse hur korkat det var att sätta på rosorna först. Pilla av dem och skriv. Limma fast rosorna igen.
• Beundra ditt konstverk.
• Inse att klockan är 2.
• Kasta dig in i duschen, klä på dig och borsta tänderna.
• Damma på lite florsocker på tårta och paj, sätt dig i bilen och far hem till Pontus och Linda.
• Överraska!
• Pusta ut.

Jag och Ella

Vänner.

Oj! vad viktiga de är och Oj! vad glad jag är som har så många. En av mina bästa skriver en del om sina vänner just för stunden och jag funderar, som alltid, över hur lycklig jag är som har så många i mitt liv.

Klockan fem i eftermiddags satt jag djupt försjunken i arbete av det mer omondäna sorten (auto_filern!) när Pontus smög förbi och sa "Nu Charlotte, ska du sluta jobba och åka ner med oss till stranden och se på solen" och då kan inte en flicka göra något annat än att lägga sitt arbete (auto_filern!) åt sidan, packa ihop för att göra sin favoritsvenskamerikan till viljes.

En timme senare cyklade jag och mitt nya kameraobjektiv ner till Pontus och Lindas strand för att dricka diverse alkoholhaltiga drycker och se på hur solen hastigt slukades av horisonten. Det går väldigt fort den nu för tiden och redan klockan åtta var det riktigt mörkt och de små, men ack så irriterande flugdjuren kom smygande ut ut buskarna. Det blev till att fara hem till huset för att devorera köpemat och mer av de tidigare nämnda dryckerna innan det till slut blev natt på riktigt.

Nu sitter jag hemma igen, i sällskap med en av mina äldre vänner, Ella. Hon som så mästerligt sjunger om kärlek, såväl den lyckliga som den olyckliga, om tisketar och tasketar, om tuggummin och om hur kinder är menade att vara nära när man bedansar någon. Hon som kan scatta som ingen annan kan och som alltid är bra att ha med sig på resor, på cykelturer och på toabesök. Man kan alltid optimera sina kissepauser med lite "I'm old fashioned". Bara så att ni vet.

Hur lyckligt lottad man än må vara här i världen vad gäller vänskaper kan man nog aldrig få nog, det är lite som med kramar: ju fler man får desto fler kan man ge. Ikväll blev jag glatt åmind om en som jag har men som jag verkligen inte tar för givet, en som är full av visdom och goda tankar. En som skriftligen dyker upp när jag minst anar det, en som har glitter i ögonen och ett avvaktande leende på läpparna av den sorten som gör att man funderar på vad det är han vet för hemlighet egentligen. En som bitvis antagligen är minst lika förvirrad och förtvivlad som jag men som är klok nog att kunna dela med sig av torr, fast mark när det behövs.

Och ibland behövs det verkligen. Schysst skit, så att säga.

Nu sitter jag och Ella och och sjunger om stjärnklara nätter och ser fram emot en förhoppningsvis lugn helg utan några större åthävor. Jag hoppas hinna med lite trånare, lite födelsedagsfiranden och kanske lite navelpillande förutom en himla massa mer Ella förstås.

För att profusely är ett fint ord

- Listen, I was thinking that we might as well just asphalt the entire state of Connecticut.

- Well... I profusely object to that idea, Charlotte.

Klockan halv tolv igår kväll satt jag fast i bilkö på väg hem från Hartfords flygplats, ganska sömnig och väldigt hemlängtig. Ett av de riktiga hösttecknen här i New England är att de river upp alla vägar och arbetar om dem inför vintern. Med tanke på hur mycket vägar och framför allt hur många bilar det finns här resulterar allt det där asfalterandet och grävandet en himla massa stillastående trafik. Alla riktningar och alla kategorier.

Jag hade valt att inte flyga från någon av New Yorks flygplatser den här gången då senaste hemresan tagit mig nätta fyra timmar på grund av fredagstrafiken. Hartford, en knapp timme norr om mig och Milford, kändes säkrare, framför allt då jag skulle landa runt tiosnåret om aftonen. Man kan dock lita på flygtrafiken och jag landade en god halvtimme sent för att sedan hamna i ett gyttrigt trafiktöcken ganska direkt. För att inte somna och halka av vägen på studs ringde jag Bachelor #3 och pratade nonsen en timme. Inledningsfrasen var det där ovan. Han fann sig imponerande snabbt.

Dessutom påpekades det påpassligt att det nog skulle bli ganska varmt med svart asfalt över hela lilla staten.

... Tänkte inte på det.

Den som väntar på något gott...

...väntar på Charlotte.

Jag och min gymnasiekompis Helena myntade det uttrycket en gång för massor av år sedan tillsammans med efterföljaren "Den som väntar på Charlotte väntar aldrig för länge".

Visst var vi fyndiga?

Två visdomsord jag inte tror att de gamla grekerna drog till med så ofta men vad visste egentligen de? De dog ut precis som dinosaurierna och de flesta andra som beträtt vår bitvis utomordentligt vackra jord utan att ens ha räknat ut att sagda jord är rund. Ett faktum jag bevisade redan på en fysiklabb i högstadiet. Okej, jag var inte först med det heller, men ändå.

Jag skickade ett småargt mail till min Marina härom dagen. Det var inte argt på henne utan bara allmänt ilsket för att jag känner mig snuvad på lite saker just nu. Lite halvarg på livet är hon, den här Charlottentotten, och det går inte över. Hon har fastnat i vinkelvolten, gått genom isen och hakat upp sig på det finstilta. Det finns inget gott att vänta på här längre, inte ens för en bättre begagnad Charlotte. Jag har försökt hålla mig borta från att prata om bitterhet så länge nu men jag tror ta mig katten att jag är just en gnutta bitter. Bitter är för övrigt ett av de mest oattraktiva orden som finns i världen; alla språk, alla kategorier. Bitter är det ingen som vill vara men vet ni, vem blir gladare för att jag sitter här och ljuger och låtsas en hel massa? Jag funderar på om jag ska byta taktik; helt enkelt sluta trampa vatten och bara halka in under allt det kalla och våta som gör mig sällskap här i vaken. Alla mina affirmationer kan ta och dra åt pipsvängen, här kommer den nya Charlotte: svartare än någonsin. Den som väntar på något gott kan sluta hoppas.

...

Fast, vem orkar leva så? Jag tror jag försöker en stund till.

Jag ger er inte min morgon och inte min dag,
ni får något så mycket bättre, ni får hela djävla jag.
Hela underbara, unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.

Tack.

Francophone

- Du, Knyttet, de talar franska här.

Jag chattade med systern medan jag traskade genom Montreals flygplats i eftermiddags. Det här med utrikiskan tog mig lite på sängen även om jag mycket väl visste att de var utlänningar på riktigt här. Fransosen hade berättat det, till exempel.

Montreal stad mötte oss inte bara med franska utan även med solig eftermiddag, rusningstrafik och finhotell. Jag gav mig ut på springtur utmed vattnet och Mike tog sig en öl, kanske två, med partnern vi ska ha möte med i ett par dagar, han var sålunda trött och ganska fåordig när jag väl tvingade ut honom på matjakt strax efter halv åtta ikväll.

Kanadickerna vi har sett så här längt är ganska vackra: små och nätta, absolut inte stapelbara och väldigt välklädda. Jag satt och dräglade efter servitrisernas uniformsklänningar på utestället vi hamnade på, rött och draperat funkar på små, slanka fransyskor (säkerligen helt fria från svettiga fötter) men antagligen inte på en ljushylt mastodont som mig. Jag tvivlar men skulle likaväl någon gång vilja vara raffig och röd... Jaja, jag får jobba på det där, fram tills dess vet jag var jag kan hitta underlag att studera hela spektaklet.