Den som väntar på snö väntar hellre på Charlotte.
Den som väntar på Charlotte kan få en gratis snöboll.
Den som göms i snö blir kall.
Det som göms i snö blir även också svårhittat.
... Det kom ingen snö. Precis ingen alls.
Jag sitter här och väntar, väntar på att snön ska komma. De har lovat så mycket som 8 tummar med snö på sina ställen men jag hoppas, hoppas att det inte blir något sånt här. Jag kan tolerera en tumme, mest för att jag ska köra ganska mycket den här veckan och jag vill se så lite trafikkaos som jag bara kan. På weather.com skriver de så här:
A MIXTURE OF RAIN AND SNOW IS EXPECTED TO BEGIN THIS EVENING... CHANGING OVER TO ALL SNOW BY MIDNIGHT. THE SNOW MAY BE HEAVY AT TIMES OVERNIGHT INTO EARLY MONDAY MORNING BEFORE TAPERING OFF AROUND NOONTIME. TOTAL SNOW ACCUMULATIONS ARE EXPECTED TO RANGE FROM 5 TO 8 INCHES.
A HEAVY SNOW WARNING MEANS SEVERE WINTER WEATHER CONDITIONS ARE EXPECTED OR OCCURRING. SIGNIFICANT AMOUNTS OF SNOW ARE FORECAST THAT WILL MAKE TRAVEL DANGEROUS. ONLY TRAVEL IN AN EMERGENCY. IF YOU MUST...KEEP AN EXTRA FLASHLIGHT...FOOD...AND WATER IN YOUR VEHICLE IN CASE OF AN EMERGENCY.
Nu är det så där spännande igen.
Tillägg:
Två minuter efter att jag publicerat det här ringde min snälle, bufflige granne på och varnade mig lite extra. Han hade hört att det skulle dimpa ner 10 - 14 inchar! på oss inatt. Det är kanske läge att flytta in bilen på en parkering om man inte ska få den överskottad...
Det är konstigt det här med vänskaper. Återigen har jag fått fundera på hur jag har kunnat hitta så många bra människor att omge mig med och hur jag lyckats hålla fast vid ens en bråkdel av dem trots mycket slarvande genom åren.
Idag skickade jag hem Kristian och jag hoppar mellan att vara så glad, så glad till att vara smått förödande ledsen, jag saknar honom redan helt bedrövligt mycket. Jag är glad för att jag fått ha två glada, skrattiga, smått utmattande och glada veckor med någon jag tycker om. Jag är glad över överraskningstulpanerna och det vänliga kortet som väntade på mig här hemma och jag är glad över att vi haft det så bra ihop , konstigt nog finns inga själsliga skavsår hos någon av oss trots att vi bott tätt ihop under en längre period än någonsin förut. Ledsen är jag givetvis för att jag blivit bortskämd med ett husdjur av det bästa slaget, ett som jag fick skicka tillbaka till djuraffären i Sverige alldeles för snart. Mata honom ordentligt nu, Mia, han tycker om glass. Och öl.
När jag berättade för Mamma att Kristian skulle komma sa hon lite retsamt att jag nog var lite kär i Kristian, så glad som jag lät, men det förnekade jag å det bestämdaste då och den som väntar på några smygande och rosenröda erkännanden nu får vänta ett bra tag till. Jag räknar Kristian som en av mina bästa vänner, en som jag vågar berätta allt för, en som jag får lov att retas med och som får retas med mig och skälla på mig när jag inte sköter mig. Jag ser framför mig att han och jag kommer sitta på ett ålderdomshem om 50 år och kasta papperstussar på varandra, vi kommer ha rullstolsrace och dricka öl och äta glass i smyg och prata om hur vi sprang Lidingöloppet tilsammans hösten 2008 och skrattade oss upför den sista backen. Bara för att vi kunde.
Det var bra att ha dig här.
När man har svenskbesök så här funderas det alltid lite på hur mycket man har förändrats sedan man bytte kontinent senast. För mig är svaret alltid ett rungande "I princip inte alls!" men andra kan ibland tycka annorlunda. Lite ändras man nog alltid när man flyttar till nya omgivningar, det är ju det här med att ta chansen att ömsa skinn när man får den. Det är något som kan vara svårt att göra framför publik, kan jag tycka. Varför inte passa på att göra det på flyget över kontinenten när man ändå har trist och ont i rumpan? Det svåra då är nog att komma ihåg att man har ömsat när man väl kommer fram, det blir lätt väl mycket med passkontroller och jetlaggar och så.
Mitt retstickiga besök har i ett par fall utbrustit i ett par "Vilken amerikan du är!" men när jag pressat honom lite har det backats lite ganska mycket. Visst, jag kör lite vildare, jag pratar som en hel amerikan och jag äter ute oftare än jag äter inne men annars är jag kanska mig lik. Jag är lika räddhågsen som innan - det påmindes han om när jag gömde mig under kappan redan innan Alien-filmen börjat, jag är lika retsticksig som vanligt - vi ger och tar de där sista orden som är så åtråvärda när vi är på busigt humör och jag dricker fortfarande öl lika bra som någon annan, kanske ännu bättre nu. Övning ger träning, det vet man ju och gudarna ska veta att jag tränar.
Jag vet med mig att jag ömsade mig lite när jag flyttade på mig men så värst våldsamt var det inte. En peeling kan man kanske kalla det. Manjag gillar fortfarande countrymusik.
>> Idag bloggar jag för Kristian. Så här säger han:
Idag, Charlotte, har jag rånat en bank. En stor bank. Mitt på Manhattan. Hade liksom slut på kontanter. Men innan dess åkte jag tåg, det var där jag blev av med kontanterna. Men innan dess, då missade jag ett tåg. Jättespännande.
Rånet var ganska lyckat, blev lite skottskadad i benet bara, det är därför jag haltar. Inte för att jag varit ute och sprungit. Nähä sörru, bruttan. Fick med mig 30,000 amerikanska dollares, två korvar med senap (jag skrapade av den) och en sådan där käck färgbomb som sprängdes i ansiktet när jag skulle handla biljett till museet senare. Klåpare! Inte jag alltså, utan banktjänstemännen.
Jag gick på Naturhistoriska museet lite granna men jag blödde så förjordat att jag fick gå ut. De blev arga när jag torkade av mig på en uppstoppad lemur, fast det gör inte så mycket, lemurer har inte så bra uppsugningsförmåga. De kan behålla den.
På vägen hem mötte vi en tornado. Den hette något, jag har glömt bort vad. Det blev lite mycket och dessutom har jag lågt blodtryck. I alla fall så blåste det medvind så resan hem gick på knappa 45 minuter. Det tyckte jag var bra. Nu har jag duschat och Charlotte har plåstrat mig lite och gett mig en öl. Snart blir det glass till middag för det ska man äta när man är sjuk. Skottskador räknas som sjukdom.
Ja, det var vad jag gjorde idag.
>> Tack Kristian, det var spännande läsning. Kan du blogga för mig nu?
Kristian är inne i staden, den stora, och tittar på sen musikal. Han tror att jag inte tänker komma och hämta honom när han kommer med tåget inatt och det kan han väl fortsätta tro, den tramspellen. Inte tusan tänker jag låta honom gå hem från stationen genom urmörka Milford om jag kan hindra det.
Vi var på musikal igår också och han fick lite blodad tand. För en ganska billig penning fick vi två biljetter till Legally Blonde - The Musical, en liten återställare för mig som suttit igenom en Alien vs. Predator-film på lördagen. Musikalen var mycket bättre än monsterfilmen, artisterna var duktiga och musiken riktigt bra.
I ett försök att hålla mig vaken har jag ikväll släpat ut en torr och eländig gran, dammsugit upp 70% av de överblivna barren (de andra får vara kvar till nästa år) och läst gamla Strykfrittinlägg. Vet ni? Ni, mina läsare, är några av de roligaste som finns, jag har skrattat så hemskt mycket åt alla era gamla kommentarer ikväll. Det är som om jag har en må-bra-databas att läsa i närhelst jag behöver lite uppmuntran. Nu ska jag ta en dusch, gurgla och jobba lite innan jag får veta vilket tåg den förlorade sonen så småningom ska till att sätta sig på.
Sagt på en restaurang i New York:
- Amerikanska kvinnor verkar så svåra.
- Och det är inte du?
- Nej, jag är normal.
*menande tystnad*
- Eller, alltså, jag är bättre. Jag är inte normal men bättre.
Här sitter vi, Kristian och jag, i varsitt rum framför varsin dator med varsina två trötta ögon. Med lite tur håller vi oss vakna genom ett biobesök ikväll, eller så somnar vi helt sonika på plats och får bli utjagade av någon slags cinematisk funktionär.
Kristian har varit på akvarium hela dagen idag och jag har varit på jobbet. Han har, efter vad jag kan se, haft det ganska bra och jag har haft vidare nackspärrsäventyr med T2. Nackspärren som jag tillskriver förra veckans serverrumsfiasko har fortfarande inte släppt utan blir, för ovanlighetens skull, lilte envisare för varje dag som går. Igår avslöjade jag mitt predikament för Trånaren som prompt skickade mig vidare till T2 som klämde in mig på långpillning idag.
Efter en vecka med ont är det numera inte bara min nacke som är tillknycklad, jag har även fått någon slags skulderspärr. Innan vår session kunde jag inte lyfta armarna ovanför huvudet, något jag kan nu, men min vänstra axel är instabil och arg mest hela tiden. Jag höll på att slå mig själv i ansiktet när jag råkade tappa min lite instabila arm i huvudet på mig själv vid ett tllfälle. Det var ganska komiskt men fasligt ont, minst två personer skrattade och minst en fick blinka bort en tår. Som något slags underligt grädde på moset fick dessutom T2:an för sig att bjuda ut mig på eftermiddagsburritos efter att vi var klara, bara så där. Jag fick prata lite strunt och se på hur man klämmer i sig en burrito stor som ett litet, baltiskt land på under tjugo minuter.
Karlar! När man beslutat sig för att de inte är intresserade och dessutom lite korkade ska de till och förvirra en igen. Jag undrar om eftermiddagsburritos är vanligt förekommande behandling av skulderspärr?
... eller delar därav:
"I think IT probably has what I long for in my job--clear, task-oriented projects with definite closure and visible results. I know that doesn't sound that romantic. But MY job is so shapeless sometimes, and you never really know what you're doing...and sometimes not even exactly why you're doing it."
Så skriver en av mina Match.com-prospekt, en engelsklärare med en rejäl artistisk ådra. När jag läste vad han trodde om min värld började jag fnissa; det finns väldigt lite i min värld som är klart eller definitivt och jag skulle få leta väldigt länge innan jag skulle hitta något med ett synligt och uppenbart resultat. Om jag hittar avslut på mina projekt ska jag vara väldigt glad, om de dessutom är de väntade avsluten är det dags att släpa fram champagnen. Hans bild på ingenjörandet är snarare romantiskt än oromantiskt om jag få säga något.
Hihi!
One day down, 365 to go until nästa nyår. Då får man äta gott igen, jag längtar redan.
Gårdagens meny var som följer:
- Bruschetta med färskost, parmaskinka och balsamvinägerinfuserade fikon. Gott.
- Oxfilé med parmesanpotatistorn, basilikasås, haricot verts och Karl Johansvamp. Gott.
- Vit chokladterrin på en spegel av jordgubbar. Gott.
Pontus stora näsa misstyckte om Oliviavinet (en Barolo från 2003) men jag gillade det okej.
Vi på redaktionen (För natten är det FörfattarChotten och KorrekturläsarKristian) vill önska alla vi känner och tycker om ett alldeles underbart nytt år, må det vara ett av de bästa. Nu ska Chottentotten lägga sig i ett mörkt rum och kurera sin dunderhuvudvärk. Än så länge är 2008 inte så mycket att hänga i granen, men som Yazz så fint sjöng: The only way is up.
Kram!
Nu är det bråda dagar i det Abdonska hushållet, sista dagarna på året fylls till max med Kristsian, Kristian och ännu mer Kristian. Jag vet att ni allihopa är galet avundsjuka men just nu är han min, min, bara min. Vi har traskat upp för ett litet och blött berg, vi har traskat upp och nerför både blöta och torra Manhattaneska gator och vi har druckit mången blöt öl. Kristian är numera invigd i den underbarhet som Hooters är. Bröst och öl. Allt på en gång. 
På tal om bröst åt vi tokgod sushi idag, den såg ut så här, fint va?
Jag tror jag måste erkänna det nu.
Jag lyssnar på countrymusik. Sån med wailande, fioler, dosey-do's, yohoo's och traktorer. Med cowboysare i hattar och stövlar och hästar. På hästar, de är inte i hästarna, det är snuskigt. Jag lyssnar på låtar med Kenny Chesney, en av de hetaste och mest tindrande countrystjärnorna på den patriotiskt klarblå amerikahimlen just nu. Kenny är en tvärhand hög, bär cowboysarparafenalia och är en mästare på att nonchalant tugga på grässtrån. Dessutom kan han säga yee-haw på ett synnerligen manligt sätt, jag blir alldeles till mig i trasorna av det hela, men säg inget till någon.
Det hela började när jag var nere i Arkansas för första gången, ni kanske kommer ihåg den där kvällen jag blev utkörd på en båt mitt i vackraste majvärmen, blev itvingad Bud Light och fick bada naken. Det var då min smygkärlek till Kenny började, när jag sedan hittade en hel radiokanal helt och hållet tillägnad smaklös country var lyckan gjord; bara att toklyssna hela dagarna. Hittils har jag fått höra mästerverk vid namn "From hillbilly heaven to honky-tonk hell", "No shoes, no shirt, no problems" och "She thinks my tractor's sexy".
What's not to like? Exakt, precis ingenting! Så tänkte jag när jag gav en Kenny-CD till Knyttet i julklapp, jag vet bara inte riktigt om hon har vett att uppskatta den till fullo. Som ni märker har jag, å andra sidan, verkligen ingen skam i kroppen, det är så det räcker till alla mina syskon och blir över.
Nu är det så illa att det inte tar slut med Kenny, Kenny är numera bara min lätta drog. Senast idag kom jag på mig själv med att gnola på refrängen på en käck liten sång vid namn "Redneck women", en riktigt läcker sak med strofer som:
Some people look down on me, but I don't give a rip
I'll stand barefooted in my own front yard with a baby on my hip'
cause I'm a redneck woman
I ain't no high class broad
I'm just a product of my raising
I say, 'hey ya'll' and 'yee-haw'
och
Victoria's Secret, well their stuff's real nice
But I can buy the same damn thing on a Wal-Mart shelf half price
And still look sexy, just as sexy as those models on TV
Vad kan man säga? Mer an Yee-haw!, alltså? Det är kanske dags att ta sig en tur till Sverige och normalisera sig lite?
PS. Rimmen handlade alltså om en amerikansk fotboll och en Kenny-CD. Bara så ni vet.
Årets julklappar var ganska roliga att köpa och i många fall väldigt roliga att rimma på, möjligheterna är stora när man passar på att ge bort saker hör kontinenten till. I år blev det i princip idel amerikana med andra ord, inte bara dåliga saker även om en del är av ganska tvivelaktig och låg smak.
Vad tror ni det här kan vara? (ja, jag vet att introt är stulen, men det erkänner jag glatt)
När man hör en klar,
jättelik fanfar,
som inte alls är kort,
ja då vet man strax,
att det blivit dags
för en jäkla massa sport,
ja de blir fotboll och hockey och curling och bandy och golf och stav och häck,
bara sport, bara sport, bara massor utav sport!
Galenskaparna rimmar bra men glömmer en viktig sport
En våldsamt galen inte helt banal en och amerikansk sort
Att bollen är rund är en sanning med modifikation
Varför anamma likformighet när man kan ha en boll med distortion?
Man tager vad man haver, sa väl sportens grundare
Som Kajsa Warg på sin tid, fast det hade vart bättre med något rundare.
Reglerna är många och långa
Lite som bollen är svår att fånga
Skaderisken hög som Rockefeller Center
Man tacklas och manglar friskt sina opponenter
En omåtligt populär sport här i väster
Testa den själv, kanske på en av dina fester.
Eller det här? (Nödrim är viktiga och ska uppmuntras)
Det finns olika slags musik
Den ena sorten ej den andra lik
En del är klassisk och ny
Och kan betraktas som fin.
Den kan generera huvudbry
Men gör sig bra med ost och vin.
Rock ’n roll är en annan sort
Vanlig att kombinera med sport
Och öl, en eller kanske flera.
Rytmerna kan få höfter att gyrera.
En rökig lokal kan passa för jazz.
Vackra kvinnor med glittrigast stass.
Mustiga toner med solande sax
Volymen och tempot uppe på max.
På skivan du får är det inget av ovan
Nej, stilen på just den här gåvan
Är lite mer speciell
Nej, det är inte Jaques Brel.
Heller.
Typen av musik kan betraktas som lantlig
Ibland alldeles säkert alldeles offantlig
t.
Dålig och smaklös så det förslår.
Jag hoppas du förlåter och förstår
Skämtet.
Gissa på lite nu, imorgon kommer svaren och dessutom ett pinsamt erkännande från lilla mig. Hur det hänger ihop med det här inlägget får ni se.
- Why is it that I never, ever seem to succeed at anything, Jaime?
- That's not true, Charlotte. You succeed at life!
Och sedan skrattade vi så vi grät ity sarkasm verkligen är en underbar sak.
När man börjar en morgon med en hemlig och stilla önskan om att få trilla ner för trappan och spräcka skallen, då vet man att något hemskt är på gång. Då vet man att man ska fara till kund och misslyckas med saker och dessutom göra det under plågsamma former.
När man sitter inlåst i ett serverrum tills dess att fingrar och läppar är blå, tills magen slutat kurra och huvudet bara surrar, då vet man att man skulle ha blundat hårdare och gått vingligare när man rasade ner för trappan på morgonen.
När man storgråtande och hyperventilerande hukar sig framför en kinkig server med ett tangentbord i famnen, två centimeter från att köra huvudet genom den billiga, suddiga lilla monitorn man stirrat på i åtta timmar då vet man att det nog varit allra bäst att kastat sig utför trappan, eller bara lappat till sig själv i huvudet med något tungt. Vem behöver en trappa? Redigt kvinnfolk kan skada sig själv!
När man kommer ut från sjukhuset sent på kvällen och inser att det inte bara är mörkt utan också tokregnar, när man får mötande trafik i sin fil på landsvägen och när folk kör galnare än vanligt då slutar man ens tänka, man vill bara hem till sin trappa igen.
När man sedan kommer hem och hittar en fint inslagen middag på sitt hallgolv, med uppmaning om att man ska äta och vila, då får man sätta sig ner en stund. Lämpligtvis i trappan, och snyfta lite, Och skratta, Och snora. Och tänka att, Linda hon är nog banne mig det bästa.
- Men hon är väl dyslektiker, din syster?
Den frågan fick jag av Pontus mitt under julbordet och jag blev ganska förvånad. Alla vi som känner Knyttet bra vet att hon är himla duktig på bokstäver och ord egentligen, precis som jag är hon bokkär och läsandes nästan jämt och hon kan stava egentligen.
Ja, verkligen.
Vi pratade om rim och rimmande, något som i min familj är att betrakta som utomordentligt viktigt och en given del av julfirandet. Jag anser mig själv vara bra till halvbra på själva rimmandet medans andra i familjen, Knyttet till exempel, är jätteduktiga. Jag vet inte så värst mycket om dyslexi men jag kan tänka mig att det inte är lätt att rimma om man är av den sorten, det finns så få rimord på "jga" eller "mni". I Knyttets fall är det mest bara Fort-och-Fel-genen som slår till, både hon och jag har belönats med den genen och där jag ofta säger fel saker för fort tror jag Knyttet helt enkelt skriver fel saker lite för fort. Jag är plågsamt medveten om hur svårt det är att ta tillbaka saker man just säger för fort och vet därtill att det är mycket lättare att rätta till skrivna ord istället men då vi just är snabba, Knyttet och jag, hjälper det inte alls när man måste bli av med sina tankar fort, fort, fort och hela tiden.
Nyss lade jag märke till att hennes tillstånd verkar smitta, något som jag inte är helt positiv till. Vår käre Anton verkar ha lagt sig till med samma olat, något jag tycker är väldigt onödigt. Sluta ha så bråttom! Om ni inte skärper er snart kommer jag ha världshistoriens stökigaste blogg! Dessutom fick Pontus erkänna att han inte kunde läsa vad ni skriver.
Nu har i alla fall jag rimmat klart alla mina paket och skjutsat iväg dem till Sverige för sent öppnande. Det är dags för frukost och om jag har tur ska det komma ett mail med textuella roligheter till mig snart också.
Jag, Pontus, Linda och Skrik-Olivia har ätit, mumsat, skrikit och hyschat oss igenom den här julaftonen på ett strålande väl genomfört sätt. Allt vi gjorde gjorde vi med ett fokus och en målinriktadhet som borde väcka beundran hos vilken landslagstränare som helst. Okej, Linda var lite splittrad när vi titta på Kalle men jag tror att det kan ha att göra med de tvåtusen kilona kött vi hade i ugnen, kött behöver passning, mina vänner.
Så, med risk för att bli tjatig: God Juvl, hoppas ni har det minst lika bra som jag.
