Det finns ingen enkel matematik

På väg till skolan idag fastnade jag lite i trafiken. Eller snarare, lastbilen före mig fastnade ganska mycket i.... Ja, sin omgivning, kan man säga.

Han, och vi andra, kom körandes på en av de mindre vägarna i Milford och vips kom det en bro i vägen för oss. På bron stod de informativa siffrorna 12 och 6. Som i 12 fötter och 6 inchrar. Bussen visade sig vara fler inchrar hög än så, en si sådär två stycken skulle jag tro. Ett par sekunder, lite tak och lite bro senare satt vi allihopa fast. Polisen kom och en bärgningsbil kom och jag ville mest att tåget skulle komma också för hur mycket svikat en bro egentligen när tåget kör på det? Det skulle man kunna få reda på nu.

Men, så kul skulle vi inte ha för polisen tog sig samman till slut och viftade igång trafiken och jag fick fara vidare. Inga praktiska experiment här, inte.

Maffian och jag

-I know most people in here, I'm in that kind of business. You see that woman at the bar?

- Yes, what about her?

- She's sort of a Boss.

- A boss...?

- Yes.

*menande blickar*

- A boss of whom?

- Uhm, you know A Boss.

...

- Oooooh! A Boss! Now I get it... Oy!

Intressant samtal under en studieträff med några av mina kursare, det är tydligen sånt som händer när man träffas på en cigarrbar för att plugga. Jag som tyckte jag var häftig som pluggade på vinbar förut.

Vi ville ju bara ha lite manskör

... Och så sitter jag här väldigt, väldigt mätt och flera kilon tyngre och lyssnar på manskörer på youtube. Vad fel det kan bli. Eller rätt, lite beroende på vem man pratar med.

Linda och jag skulle in till stan (den stora) för att göra sådant som damer gör på lyxhotellet The Carlyle, nämligen att svulsta sig och äta ett-par-rätters från deras fina och galet felstavade meny. Lite avtändande är det att gå på en "fin" restaurang och från deras meny få välja sig ett prefix. Vad är egentligen det? Förstavelse för 200 kronor, tack! Nåväl, er lokala snobberska fick inga förstavelser på tallrik utan det blev mest mat, god sådan, under kändisspanande ity Filip från Filip och Fredrik med flickvän (hustru?) satte sig vid bordet invid ganska snabbt. Vad är oddsen för det egentligen? Vi språkade lite vänligt och civilt alla fyra och blev därtill personligen inbjudna till deras USA-inspelade show som börjar den 19:e april. Det ni! Okej, personligen på så sätt att han sa att vi skulle klicka på en länk på Femmans hemsida och sedan skulle vi komma in på något magiskt sätt. Typ så alltså.

Väldigt personligt.

När vi var klara med Filip for vi ner till Chelsea för manskörsupplevelse, Linda hade hittat en konsert med en genomresande västkustmanskör som bara sjunger Leonard Cohen och vem kan missa en sådan upplevelse med gott samvete? Inte vi. Jag kan väl rapportera att körens charmfaktor var högre än deras talang men när man knypplade ihop upplevelsen till en helhet så var det ingen som skadades eller for illa. Jag suckade, swoonade och blev kär i alla pojkarna på scen precis så där som det ska vara och när de sjöng "Hallelujah" blev man varm i kroppen fast intonationen inte var så där precis som man önskat.

Efteråt villade vi omkring lite och sedan åt vi middag på The Union Square Cafe, ett sådant där måste ställe man ska äta på i staden (den stora) men jag helt enkelt inte hunnit med. Gott!

Nu sitter jag alltså här och youtubar manskörer i min närhet och det liksom rycker ömsom i mina äggstockar och smilband när jag hör det här, det här och det här. Ja, jag gillar smörigt ibland och de är ju för söta, pojkarna.

Men flickorna sedan, de är ju alltid snäppet bättre, hör bara här. Underbart.

Han heter Pontus

Kom ni ihåg att det lilla lammet i Bullerbyn hette Pontus? Det hade vi glömt ända till ikväll.

"Drick ur hinken nu, Pontus"

Herre jösses!

En, äkta, riktig, konversation med en bachelor (vi kallar honom Galenpanna #1) bara så ni får se vad jag får leva med:

Galenpanna #1: hi
Galenpanna #1: I am JEFF
Galenpanna #1: I work in the medical field
Galenpanna #1: I like the beach and traveling how are you?
Galenpanna #1: it says you like martial arts do you do karate?
wyrd_sister: Jui jutsu
Galenpanna #1: wow cool
wyrd_sister: Retired now, though.
Galenpanna #1: oh at least you tried it
Galenpanna #1: if I am around you I will make sure im wearing my cup haha
wyrd_sister: I only hit people I like.
Galenpanna #1: haha lots of people like my personality so i guess you might be hitting me
wyrd_sister: You never know.
Galenpanna #1: yeah i will def be wearing my cup arouind you hehe
Galenpanna #1: a women on here said that a male chastity belt on a guy is exciting for them to see
wyrd_sister: Uhm... ok? I'm not quite following. About the cup?
Galenpanna #1: oh if you were to kick the person you like I hope it wouldnt be in between the legs
Galenpanna #1: women go for the groin a lot
wyrd_sister: I prefer the eyes. Quite efficient.
Galenpanna #1: oh wow you are a bad chick
Galenpanna #1: so I guess women love it when a guy cant mes around it gives them a sense of power over them
wyrd_sister: What do you mean?
Galenpanna #1: when a guy is wearing a chastity belt the women knows he cant mess around so the idea of that turns on the women
Galenpanna #1: do you find that would turn you on?
wyrd_sister: No. You got to be kidding me.
Galenpanna #1: hum I dont know either so when have you been to the casino or your fav bar?Galenpanna #1: I hav ebeen doing martialo arts for over 20 yrs
Galenpanna #1: do you dance
Galenpanna #1: it is hard to se your pic
Galenpanna #1: r u ther
Galenpanna #1: u need a new pic
Galenpanna #1: all i know you could have warts on your face
Galenpanna #1: gotta go if youer not talking
*** Galenpanna #1's IC window is closed

Nytt lågvattenmärke. Ursäkta mig medan jag går och tvättar mina ögon med Svinto.

Konversationer

Jag ringde Knyttet idag, det lät ungefär så här:

Jag sa: Hej.

Hon sa: Hej.

Jag sa: Läget?

Hon sa: Bra. Annars då?

Jag sa: Fina fisken.

Hon sa: Bla-bla-bla.

Jag sa: Bla-bla-bla.

Hon sa: Jag är tjock.

Jag sa: Jag är tjockare.

(Och så tävlade vi lite i tjocklek, det är en ganska trist lek.)

Jag sa: Bla-bla-bla.

Hon sa: Bla-bla-bla.

Jag sa: Nu måste du boka biljetter hem.

Hon sa: Oj.

Jag sa: För jag kommer vara i Sverige från den 20:e till 31 maj.

(Det här är ett kovert budskap till alla och envar som kanske läser det här. Jag kommer alltså vara hemma den 20:e till 31:a maj, jag upprepar: den 20:e till 31:a maj.) Och sedan tog tiden slut och vi la på igen. Ett ytterst givande samtal, sanna mina ord. Lite som det här fast utan fransarna och dansen och så höll vi på lite längre, ungefär 34 minuter.



PS. Ingen syster dog under ovanstående samtal.

April, april!

I princip tycker jag man kan skämta om det mesta, bara man är noga med omständigheterna och sällskapet. Alla skämt är inte för alla och all humor funkar inte jämt, bara oftast. Så, döm min förvåning när en annars väldigt säker källa till goda skratt och kvalitetshumor drog till med en dundernit idag, en chockerande sådan.

Se bara här.

Först tittade jag på filmen och sedan rynkade jag pannan. Efter det läste jag texten lite snabbt var på jag la huvudet på sned och började bli lite besviken. Nästan lite arg blev jag, de här grabbarna och tjejerna som brukar vara så roliga och mysiga. Och sedan insåg jag vilken dag det var och så flinade jag.

Samma grupp har ställt till med andra underbara "Best ever"-evenemang (här och här kan man läsa mer) i lite mer mysvänlig anda. Här är en annan favorit och här och här. Det här är nog den bästa fast jag gillar den här med och den här är fin... Ja, ja, ni förstår vad jag menar.

Välartat

När man blir hemkörd av amerikaner sent på natten väntar de alltid med att rulla vidare tills man kommit in i lägenheten hel och hållen. Det är fint.

Hört på jobbet

Scen: Chottes kontor med Chotten i det. Biljetter till en massa olika konserter med bland annat The National och Feist och till The Metropolitan Opera hänger på väggen. En chef träder in på rummet.

Chefen: Cool! Concert tickets!

Chotte: I know! Really nice tickets too. You wanna go? I have no one to go with cause no one likes me.

Chefen: Oh... *rufsar Chotten i håret* Are you seeing anyone at the moment?

Chotte: No.

Chefen: But... You are attractive and smart and a general knockout, you should have men fall head over heels for you!

Chotte: Uhm. Just, ja. (fast på engelska)

Chefen: Charlotte... I don't understand, are your demands on men just way off the charts? If so, can't you just slum it* for a while?

Chotte: I am trying, really I am!

-

*Dating or, usually, fucking someone much less attractive than oneself.

Karriärbyte. Igen!

13,000 dollar tillbaka på skatten! Fy fabian vad bra jag måste ha blivit på ekonomi sedan jag började plugga på min MBA. Jag kanske borde blivit sådan där revisor istället?

Eller, nej. Fel i huvudet, nästan 2,000 i kvarskatt blev det visst. Urk.

Finkultuvr

Idag har jag sett på finkultur på TV. Svensk finkultur på TV.

Smala Sussie - en toppenfilm.

Det var ett kärt återseende, vi skrattade så underbart gott. Vad annat kan man tänka sig om en gansterrulle på värmländska? Ity jag gillar dialekter skarpt har jag idag bestämt mig för att bara prata just värmländska. Finns det något mer charmigt sätt att uttrycka sig frågar jag mig. Och dig. För en som är uppvuxen i en ganska förglömlig småstad ringer just nedanstående citat klockrent.

När Sandra blev spådd en gång, då så fick hon reda på att mannen i hennes liv skulle vara ett snyggt och smart latino på genomresa. Hon skulle hitta honom i en hiss. Problemet var bara att spådamen glömde berätta i vilken hiss latinot skulle åka, för det finns ju två i byn. Hissar alltså.

När Ystad fick sin första rulltrappa var det förstasidesstoff i Ystads Allehanda.

Karriärbyte igen, kanske?

Chottlips: Jag var och såg musikalen Chicago igår. Otroligt mycket vackra kroppar med bensprattel och strumpor i nät. Fantastiskt! Jag ska bli anorektiker när jag blir stor.

Linda: Min syokonsulent hävdar att konkurrensen är hård just i anorektikersektorn men jag säger: Go for it!

En ful promenad på stranden

Ljuset bakom gardinen bar spår av blygrått när jag vaknade i morse.

Bra, tänkte jag, vi matchar, världen och jag. Väl uppe, medan jag läste Nordstedts Svenska Ordbok (80,000 ord och fraser!) på toan, tänkte jag vidare att en ful morgonpromenad under en svårgrå himmel nog var precis vad mitt humör behövde. Kräkbyxorna, de har ett par mil kvar i sig innan tvätt, åkte på, en tröja eller två och ipoden, sedan bar det av ner till stranden.

Hoppas det är riktigt fult, sa jag tyst till mig själv, medan jag nästan hoppade ner för gatstumpen som leder ner till vattnet. Fulhet väcker tydligen förväntan i mig, där ser man.

Men. Det var inte fult och först blev jag stolt över havet och himlen som lyckades vara vackra till och med i motvind och uppförsbacke och jag började knalla med ett f'ärgsprakande skådespel i ljusblått, lila, gult, rosa och persika i ryggen och lågvatten under fötterna. Ibland vände jag mig om och betraktade konstverket som någon måste ha ägnat hela natten till att arrangera med spritsar och grejer. Ibland sprang jag en bit.

Vackert.

Och sedan vände jag och betraktade horisonten. Persikobandet hade redan ätit upp det rosa och de djupare blåa bårderna var på väg att lösas upp. Husen ute på udden lyste i stark kontrast mot skimret. Det var fortfarande inte fult.

Och mest av allt ville jag lägga mig ner på sanden och låta ledsnaden sakta bölja över mig, glömma hålla för näsan så den skulle rinna ner i näsan och svalget. Hosta när jag satte allt i halsen. Gråta salta tårar när jag fick den i ögonen, ledsnad irriterar alltid mina tårkanaler. Fast, vem fan lägger sig ner på en fuktig strand när det är fem grader ute?

Visst är det skönt att veta att jag är praktiskt lagd även när jag är ledsen?

I revers

Jag vet hur en sol går ner men hur i hela friden går pannkakor upp?

Om att inte ha

Jag är här nu, fortfarande lite rufsig i kanten men okej. Resan hem gick bra och jag kom till föreläsningen bara tio minuter för sent. Visst, jag hade ingen aning om vad vi pratade om men det hade jag inte haft om jag varit hemma hela helgen heller.

Det var så himla skönt att se er allihopa, maten var störtgod och barnet var så vackert. Jag har på mig mysbyxor med Sirikräks på. Barnkräks är underskattat. Eller överdrivet. Vi kan gräla om det där.

Jag älskar att åka hem och jag ser verkligen redan fram emot nästa tillfälle. Jag funderar till och med på hur jag ska kunna komma hem innan nästa tillfälle, fundera på hur det egentligen är möjligt, ni. Det är fantastiskt att ni gifter er och får barn och bjuder på söndagsmiddagar och ser till att det finns konstiga buggar som man beskriver bäst live. Så länge det finns barnkramar med korta armar och vuxenditon och föräldraklapp och systersäng till låns kan jag inte hålla mig borta. Chalonger och att sova på soffan, illamående, marsipanägg och krokusar och 30 procent Volvosar på eran gata gör all jetlagg banalt.

Det enda dumma är insikten om att jag inte har något alls. Den slår mig som en knytnäve i magen, varje gång jag snubblar hem.

Ny kompis

Jag tror vi ska kunna komma överens ganska bra, hon och jag.

Världens bästa

När man lite snabbt kan trassla ihop en enkel middag med elva av sina närmsta vuxna kamrater och en handfull av deras barn en fredag, i princip utan några större åthävor, då är allt bara obsalut ferpekt.

Obsalut ferpekt!

Sammanfattning

Det är spännande nu, i natt låg jag vaken och funderade på om det här skulle bli den första blogginläggsfria veckan i mitt liv sedan själva starten. Tydligen inte, för här sitter jag och skriver igen. Visst, jag skriver om att inte skriva så det här inläget kanske inte räknas.

Det är underligt hur lätt det har blivit att betrakta livet genom, eller översätta upplevelser och åsikter till just, blogginlägg. Sedan är det även också underligt hur lat man är, för trots att man i princip kan ha ett helt inlägg klart i skallen så sitter man hellre och pillar sig i naveln eller stirrar på sprickor i taket. Nåväl, I måndags var skrivplanen den att jag skulle berätta att jag nog ska börja sjunga i en av körerna igen. I tisdags skulle vi diskutera det här med att ha fel och inte veta saker, två omöjliga saker i det här landet och slutligen skulle vi igår prata om hur underbart skönt det är att vi har sommartid och att det är ljust till halv åtta på kvällen här.

Jaja, om ni åminner mig lite senare kanska jag kan skriva lite mer om sakerna men tills dess får ni glatt vara utan. Om ett par timmar ska jag åka till flygplatsen och om vi inte har något annat att prata om när vi eventuellt träffas kan vi ta allt det här då.

Rätt låt vann. Nästan.

Två hälsningar för ikväll, först en från Knyttet där hon säger att "ju längre söderut i landet desto smartare är de" om folket som faktiskt röstar i den här tillställningen och en från Linda om att Emilia låter som en migrän. Vad annat kan man göra än att hålla med?

Filipin!

Ikväll har jag skrivit brev till en nioårig flicka som heter Mailyn. Hon bor i Filipinerna och är mitt fadderbarn. Hon är väldigt söt, jag har fått några bilder och hon ser ut att vara en ytterst allvarsam liten dam. Hon har inte börjat i skolan ännu men jag hoppas att hon kanske kommer dit så småning om. Man kan bara hoppas. I mitt brev berättade jag att jag har rött hår och att det alldeles nyss låg knädjupt med snö på marken här, att jag har en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster och en cykel och att jag tycker om att sjunga. Sedan frågade jag om hon hade provat att cykla och vilka hennes favoritlekar var och om hon hade en bästa kompis.

Hoppas det kommer fram! Hoppas jag får ett svar!