I morgon ska jag åka till Shreveport, Louisiana. Där är det 30 grader varmt just nu.
Stackars mig.
Det är dags för en ny slags inlägg här på Strykfritt, det är testdags förstår ni. Just nu håller jag på att utvärdera The Metropolitan Opera, inte musiken eller uppträdandena per se utan mer själva huset och hur man ska sitta för att få ut mest njutning för pengarna. Det är ett ganska utdraget projekt eftersom jag vägrar att köpa flera biljetter än en till en och samma föreställning och de inte tillåter att man flyter runt under showen hur som helst. Så, varje testtillfälle tar en dag eller i alla fall ett par, fyra timmar.
Och ett glas champagne tar det också. Champagnen är mycket viktigt för resultatet.
Så här vid operasäsongens avslut har vi lyckats ta oss igenom första testiterationen utan några större åthävor mer än att jag tappat några timmar sömn här och var, här är själva resultatet.
Ovan syns ett schema som beskriver mina tester så här långt och nedan följer mina åsikter, betygsskalan är den klassiska 1 till 5. Håll i hatten, nu.
Nästa projektplats blir på orkesternivå och det kommer initialt få bli med balett ity operasäsongen tar slut nu i veckan. Jag återkommer med fler rapporter. Stand fast.
Pontus... Har du popcorn?
Charlotte... Nej. Men jag kan slå dig.
Pontus... Jag kan slå dig hårdare.
Charlotte... Jag kan slå dig längre.
Pontus... Ja, när jag slår dig en gång så är det klart sen.
Charlotte... Du är dum.
Pontus... Jag är bitter också.
Charlotte... Jag är bittrare.
Pontus... Fan
Charlotte... Jag vann!
Charlotte... Jamen glad jävla Valborg, då.
Pontus... Fucking jävla kuk valborg till dig också.
Pontus...Det där lät hårt.
Pontus... Men jag menade det glatt.
Charlotte... Särstava inte så hemskt! Kukvalborg heter det. Deprimerande.
Pontus... Jag är amerikaniserad. Läs det som "Focking javla cock valborg.
Charlotte... Det var bättre. Tack.
Jag omger mig bara med superduperviktiga personer nu för tiden; världstenorer och kändisläkare och så. I förra veckan när jag var nere i New York pratade jag PACS med en läkare som är åsiktsproffs på Fox News, en Steven Garner. Hans hår var en fascinerande upplevelse live, mycket mer så än på TV.
Efter det smet jag iväg till the Met för att hämta upp en operabiljett och vem levde loppan i Metropolitans souvenirshop, om inte Placido Domingo? Jag var imponerad på håll men mest var jag var trött så jag åkte hem.
Det ni! Visst lever jag ett spännande liv?
Sol ute,
Sol inne,
Sol i hjärta,
Brända axlar.
Igen.
Det här med solkskydd är helt enkelt för komplicerat.
... väntar på julklappar!
Jag fick biljetter till Cirque du Soleil av Pontus och Linda i julas och idag har jag oh-at och ah-at och haft hjärtat på diverse ställen både innanför och utanför kroppen. De två bästa numren var ett livsfarligt ett och ett charmerande rart ett.
Först det livsfarliga:
Och sedan det rara:
För övrigt ska jag bli cirkusartist när jag blir stor.
Ni kommer väl ihåg den filmen, va? Med hon med ruffsiga håret och han som äter choklad och springer över hela USA. Eller nej, det gör han ju inte förrän mycket senare men ni förstår vem jag menar. Hon och han, alltså. De som gör rara romantiska komedier så där så att man mår bra och tänker att man måste åka till närmaste höga byggnad och leta efter sitt livs kärlek.
När Chotte spelar in sin version av Sleepless in Seattle blir namnet istället "Dumpad i Brooklyn". Idag for jag dit för ett möte och skulle bli upphämtad av en säljare vid en tunnelbanestation var det sagt för sista biten av resan.
Det blev jag inte för han var försenad. Jag fick gå istället.
Den där tunnelbanestationen låg på Brooklyns B-sida.
Och jag hade dräkt och klackar på mig.
Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag sist kände mig så vilse och så obehagad av att bli utstirrad av den predominerat manliga befolkningen som jag blev. Jag har nog aldrig varit så arg på en säljare förut. Jaja, vatten under broarna. Nu ska jag sticka till Empire State Building lite snabbt och kolla på singelbeståndet.
Det är så underbart när man kommer in till sin föreläsning och möts av en gammal-goding-professor, en som drar igång den första lektionen i "Managerial Accounting" med kommentaren:
- Friends, this is exciting stuff! I don't think I have enought Valium for this class!
- Jag önskar jag vore mer som Pålle!
- Nej, det gör du väl inte.
- Jo... Nej. Eller jo, kanske. Typ.
Idag blev jag befrågad om jag kunde tänka mig att sjunga på en god väns bröllop och jag blev så, så smickrad och glad över att hon ens frågade och sedan lite arg och ganska ledsen också. För jag vågar ju inte sådant, det vet vi ju.
Varför ska jag vara så besvärlig?
Klockan är fem på eftermiddagen och det är varmt ute, mer än vårvarmt, det är riktigt varmt och skönt, så skönt. Har vi månne hoppat över våren helt och hållet i år? Idag är det idel fågelkvitter, magnolior, lite skirt grönt på träden, vårlökar, och en tveksam Chotte i för mycket kläder. Härom dagen... Inte så mycket så.
Jag lyssnar på "Det ljusnar" och väntar på att istiden ska komma tillbaka.
Ibland mår man nästan dåligt av att må bra. Som när man får äta trött middag med dem man mår bra av eller när man får beröm av en chef precis när man tror att allt är precis åt helskotta.
Precis just då. Man blir alldeles utpumpad.
Det har kommit en ny Star Trek-film och den borde man se, att vara rymdingenjör är inte bara party och bachelorer, det är en titel som kommer med en viss del ansvar också.
Jag menar, det här med rymded är allvarliga grejer, för seriösa proffs. Kolla bara här:
Eller för all del här:
Man blir liksom stolt.
Jag var i the Bronx idag, det var lite som ett jämrans u-land eller iallafall Italien. Folk reparerade bilar mitt på vägen och parkerade på uppfarten till huvudelederna. Jag var minoritet med dräkt, GPS och blåa ögon.
It all makes sense to me now:
Jag är effektiv, jag går i princip upp innan jag går och lägger mig.
Det är sjusärdeles effektivt vill jag påstå.
Men, att det ska vara så här tröttsamt att vara effektiv visste jag inte.
*plingeling*
*fummel efter telefon i väskan under bilkörande*
- Yes?
- Charlotte, you ok? It's Wes.
- Hi. Yeah, I found my car and everything.
- And you know where you're going?
- Yup, just found a sign taking me to the highway.
- I'm sorry if I sound like a parent... I just want to make sure you're alright.
- I'm fine, don't worry. You're really sweet for checking up on me. I'll tell my Mum about you, I know she adores you for calling me like this.
- We didn't have time to talk much tonight, that sucks.
- I know. We'll chat next time, ok?
- Ok. Great. Drive safe now.
- You too!
Ett typiskt samtal efter jag smitit iväg från krogen efter en måndagsföreläsning, sånt som en semitammen Chotte och alla Mammor i världen blir glada av att höra om.
- We can go to my place. My kitchen is a mess but it's quiet and it's got Internet.
Så här på påsksöndagen stängde visst alla ställen man kunde sitta på och göra läxor tidigt och vi hade MYCKET läxa att göra - en case study och en hemtenta. Efter ett par timmar blev vi utkörda från det första stället vi valt och steg två blev att leta rätt på nästa plats och vi hamnade hemma hos mig, disk och smutsigt badrum till trots. För en liten stund sedan gav jag och den smarte killen upp för ikväll, vi hann bara med hemtentan och den var klurig. Så snart han hoppat in i bilen och jag vinkat iväg honom sprang jag upp och påbörjade disken, den stora. Efter prinsesstårte- och vit chokladbestänkt havrekaksbak samt jävulska ägg-makning in på småtimmarna i natt såg mitt kök ut som något som inte ens katten släpat in. Kaos var bara förnamnet.
Så, jag började med att skölja saker och fylla hon och sortera och ställa i ordning, fylla ingrodda bunkar och grytor med varmvatten för att försöka få loss torkad choklad, vaniljsås och gudvetvad. Sedan tog diskandet vid och eftersom jag bara har en diskho och därför måste fördiska och blötlägga allt först för att sedan diska och allra sist skölja av blir det alltid ett logistiskt skådespel av stora mått att skåda varje gång disken ska bli ren. Allt eftersom bunkar med sköljvatten ska ner i diskhon måste sköljvattnet förflyttas till ett annat kar som sedan måste hällas över i ännu ett som är större än det förra och sedan det i ännu ett annat som kan ta mer vatten än det där andra... Ja, ni förstår, ett volymsmässigt helvete eller också en väldigt kul lek, lite beroende på vilket humör man är på.
Och när man står där och häller bubbligt vatten från ämbar till ämbar är det jag tänker på min Mormor och hur hon brukade fylla upp diskhon i sitt kök för att jag skulle få hälla såpigt, bubbligt vatten från diverse glas, till burkar, till skålar, till Big Pack-förpackningar och vidare till slevar och sedan tillbaka igen. Vatten överallt blev det men roligt var det och som den 4-åriga rymdoptimist man var fick man lära sig ögonmåttets betydelse för att klara att behålla golvet torrt. Mormor gillade inte när man byggde pölar på köksgolvet.
Tänk, att det bara ska till med några minnen för att man ska kunna göra disken med ett leende på läpparna.
Jag trodde aldrig jag kunde prata om ortopedi i en timme men det gjorde jag.
Så här lät det:
Bla-bla-bla baseline bla-bla-bla offset bla-bla-bla leg length discrpancy bla-bla-bla lesser trocanter bla-bla-bla femur. Bla-bla-bla intercondylar eminence (hur uttalar man det egentligen?) bla-bla-bla mechanical axis bla-bla-bla condyle. Fortsätt ad nauseum, eller iallafall i 65 minuter.
Jag hade inte en aning om vad jag sa men det lät bra. Ända till det här hände:
Hoppsan. When good templating goes väldigt bad.
- Wow! What happened to your face?
- Well, I bought this new cleanser and...
- Did it come with a razor? Or a very angry cat?
- No... I guess my face just dislikes change, that's all.
Efter närmare undersökning skajag nog inte använda den där nya rengöringsgrejen ikväll.
