Dagens mest pockande behov:
Annars var det inte så mycket mer.
Kära Landstinget Västernorrland,
Mitt namn är Charlotte och jag har en liten syster som är under ert beskydd. Tror jag. Jag har inte pratat med henne på hur många dagar eller veckor som helst så jag vet inte riktigt var hon är och jag saknar henne jättemycket. Visst, jag kommer se henne om några veckor men det är faktiskt inte tillräckligt just nu.
Kan jag få låna tillbaka henne, snälla? En liten stund, bara.
Med vänliga hälsningar,
/C
Efter att ha vandrat upp och ner genom Walmarts välpackade gångar gav jag upp min jakt efter en ersättare till filtret i min lilla drickvattensmojäng, det var tydligen inte logiskt att leta först i köksavdelningsen och sedan i närheten av vattnet. Fokus blev istället att hitta en av varuhusets inte så hjälpsamma arbetare men inte heller dem hittade jag, trots att jag branchade ut och letade bland leksakerna och trädgårdsprylarna.
Underligt.
Då, drog jag fram telefonen och Googlade "Walmart brita" och som fjärde träff fick jag "Where are the Brita Filters at Walmart?" med hintar om var jag skulle leta. Jag tror jag avgudar Internet nästan lika mycket som jag älskar ost.
När man bor i landet som jag ändå bor i, måste man fundera över en del saker. En av de sakerna är vapen och våld, två saker på v jag kan vara utan (tillsammans med vårtor och valium, bland annat) men som är ytterst påtagliga och obehagliga.
Härom veckan var jag ute och sprang min vanliga runda genom parken i mitt område och snubblade över ett tiotal polisbilar, en kravallbuss och ett oräkneligt antal poliser i kravallutstyrsel och vapen. Vapen på ryggar och i höftbälten. Det här var samma dag som ett stort antal människor dog i ett skottdrama där en desperat och uppenbarligen sjuk människa hade ihjäl folk i ett "community center" i en vanlig stad i upstate New York. Jag minns att jag instinktivt sänkte huvudet, höjde på axlarna och ökade tempot när jag skulle ta mig förbi det stilla infernot av människor, fordon och hektiskt blinkade saftblandare på parkeringen. Männen i gruppen stirrade på mig när jag sprang förbi och en stund senare körde hela konvojen förbi mig och jag kände hur jag till slut andades ut och slappnade av lite.
Män i uniform stressar mig, vapen stressar mig än mer. Kombinationen genererar nya rekord på min vanliga runda om 5 km.
I morse stod jag i trapphuset här på hotellet och spanade ut över ett mindre hav av polisbilar, jag delar boende med något slags polismöte, en hel uppsjö med uniformerade, disciplinerade och våldsvana män på konferens. Vart jag än vände mig fanns de, korklippta och satta, och när jag påtalade det hela för min lokale Sectrakontakt och hans fru sa de "Vad trygg du måste känna dig!" och jag sa "Ja" för det är det förväntade svaret. Men, det var en liten, vit lögn för jag är övertygad om att våld föder och attraherar våld och jag kan inte låt bli att känna ett visst obehag över mitt ofrivilliga sällskap. Dessutom hade jag minuten innan försiktigt deklarerat min ateism och som den smått socialt begåvade person jag anser att jag är, insåg jag att man ska undvika att vara alltför avvikande om man ska kunna umgås avslappnat ett par timmar en vanlig onsdag.
Det här med trygghet är komplicerat, det är nog min enda slutsats av den här upplevelsen.
I morgon ska jag åka till Shreveport, Louisiana. Där är det 30 grader varmt just nu.
Stackars mig.
Det är dags för en ny slags inlägg här på Strykfritt, det är testdags förstår ni. Just nu håller jag på att utvärdera The Metropolitan Opera, inte musiken eller uppträdandena per se utan mer själva huset och hur man ska sitta för att få ut mest njutning för pengarna. Det är ett ganska utdraget projekt eftersom jag vägrar att köpa flera biljetter än en till en och samma föreställning och de inte tillåter att man flyter runt under showen hur som helst. Så, varje testtillfälle tar en dag eller i alla fall ett par, fyra timmar.
Och ett glas champagne tar det också. Champagnen är mycket viktigt för resultatet.
Så här vid operasäsongens avslut har vi lyckats ta oss igenom första testiterationen utan några större åthävor mer än att jag tappat några timmar sömn här och var, här är själva resultatet.
Ovan syns ett schema som beskriver mina tester så här långt och nedan följer mina åsikter, betygsskalan är den klassiska 1 till 5. Håll i hatten, nu.
Nästa projektplats blir på orkesternivå och det kommer initialt få bli med balett ity operasäsongen tar slut nu i veckan. Jag återkommer med fler rapporter. Stand fast.
Pontus... Har du popcorn?
Charlotte... Nej. Men jag kan slå dig.
Pontus... Jag kan slå dig hårdare.
Charlotte... Jag kan slå dig längre.
Pontus... Ja, när jag slår dig en gång så är det klart sen.
Charlotte... Du är dum.
Pontus... Jag är bitter också.
Charlotte... Jag är bittrare.
Pontus... Fan
Charlotte... Jag vann!
Charlotte... Jamen glad jävla Valborg, då.
Pontus... Fucking jävla kuk valborg till dig också.
Pontus...Det där lät hårt.
Pontus... Men jag menade det glatt.
Charlotte... Särstava inte så hemskt! Kukvalborg heter det. Deprimerande.
Pontus... Jag är amerikaniserad. Läs det som "Focking javla cock valborg.
Charlotte... Det var bättre. Tack.
Jag omger mig bara med superduperviktiga personer nu för tiden; världstenorer och kändisläkare och så. I förra veckan när jag var nere i New York pratade jag PACS med en läkare som är åsiktsproffs på Fox News, en Steven Garner. Hans hår var en fascinerande upplevelse live, mycket mer så än på TV.
Efter det smet jag iväg till the Met för att hämta upp en operabiljett och vem levde loppan i Metropolitans souvenirshop, om inte Placido Domingo? Jag var imponerad på håll men mest var jag var trött så jag åkte hem.
Det ni! Visst lever jag ett spännande liv?
Sol ute,
Sol inne,
Sol i hjärta,
Brända axlar.
Igen.
Det här med solkskydd är helt enkelt för komplicerat.
... väntar på julklappar!
Jag fick biljetter till Cirque du Soleil av Pontus och Linda i julas och idag har jag oh-at och ah-at och haft hjärtat på diverse ställen både innanför och utanför kroppen. De två bästa numren var ett livsfarligt ett och ett charmerande rart ett.
Först det livsfarliga:
Och sedan det rara:
För övrigt ska jag bli cirkusartist när jag blir stor.
Ni kommer väl ihåg den filmen, va? Med hon med ruffsiga håret och han som äter choklad och springer över hela USA. Eller nej, det gör han ju inte förrän mycket senare men ni förstår vem jag menar. Hon och han, alltså. De som gör rara romantiska komedier så där så att man mår bra och tänker att man måste åka till närmaste höga byggnad och leta efter sitt livs kärlek.
När Chotte spelar in sin version av Sleepless in Seattle blir namnet istället "Dumpad i Brooklyn". Idag for jag dit för ett möte och skulle bli upphämtad av en säljare vid en tunnelbanestation var det sagt för sista biten av resan.
Det blev jag inte för han var försenad. Jag fick gå istället.
Den där tunnelbanestationen låg på Brooklyns B-sida.
Och jag hade dräkt och klackar på mig.
Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag sist kände mig så vilse och så obehagad av att bli utstirrad av den predominerat manliga befolkningen som jag blev. Jag har nog aldrig varit så arg på en säljare förut. Jaja, vatten under broarna. Nu ska jag sticka till Empire State Building lite snabbt och kolla på singelbeståndet.
Det är så underbart när man kommer in till sin föreläsning och möts av en gammal-goding-professor, en som drar igång den första lektionen i "Managerial Accounting" med kommentaren:
- Friends, this is exciting stuff! I don't think I have enought Valium for this class!
- Jag önskar jag vore mer som Pålle!
- Nej, det gör du väl inte.
- Jo... Nej. Eller jo, kanske. Typ.
Idag blev jag befrågad om jag kunde tänka mig att sjunga på en god väns bröllop och jag blev så, så smickrad och glad över att hon ens frågade och sedan lite arg och ganska ledsen också. För jag vågar ju inte sådant, det vet vi ju.
Varför ska jag vara så besvärlig?
Klockan är fem på eftermiddagen och det är varmt ute, mer än vårvarmt, det är riktigt varmt och skönt, så skönt. Har vi månne hoppat över våren helt och hållet i år? Idag är det idel fågelkvitter, magnolior, lite skirt grönt på träden, vårlökar, och en tveksam Chotte i för mycket kläder. Härom dagen... Inte så mycket så.
Jag lyssnar på "Det ljusnar" och väntar på att istiden ska komma tillbaka.
Ibland mår man nästan dåligt av att må bra. Som när man får äta trött middag med dem man mår bra av eller när man får beröm av en chef precis när man tror att allt är precis åt helskotta.
Precis just då. Man blir alldeles utpumpad.
Det har kommit en ny Star Trek-film och den borde man se, att vara rymdingenjör är inte bara party och bachelorer, det är en titel som kommer med en viss del ansvar också.
Jag menar, det här med rymded är allvarliga grejer, för seriösa proffs. Kolla bara här:
Eller för all del här:
Man blir liksom stolt.
Jag var i the Bronx idag, det var lite som ett jämrans u-land eller iallafall Italien. Folk reparerade bilar mitt på vägen och parkerade på uppfarten till huvudelederna. Jag var minoritet med dräkt, GPS och blåa ögon.
It all makes sense to me now:
