Love Actually

Det är himla skönt att vara hemma så här års; man får sova lite längre än vanligt, man får sympatier när man hostar och man får titta på hur mycket TV som helst. Men, det bästa hittills är, när man vänder sig lite snett äver axeln och spanar lite på Syster Ystern och henner Per som kramas och ser lite kära ut. Det är så att man blir alldeles glad på insidan.

En gång såg jag att de pussades också!

Vit jul?

Det är nära nu. Ska 2009 vara året vi får en vit jul?

Hemma

Tack vare Obama och en hel massa snö tog det lite längre än väntat men nu är jag hemma igen. Helt ohemult skönt.

Bring on the jul!

New rule!

Dagens tips, direkt från Östra Bredgatan.

Här kommer det.

Hepp!

Utmana inte nykteristen i ditt liv att äta den äckligaste biten ur Alladin-asken, speciellt inte när den biten, enligt dig, är Romrussin.

Troll i resväskan?

Om mina två senaste försök till resa på något sätt är en indikation på vad som kommer hända när jag far hem på fredag vet jag inte om jag vill vara med. I förra veckan fick jag stiga på ett flygplan västerut, åka runt lite i det på backen en timme eller två, ta mig en lur och sedan stiga ur det igen bara för att inse att jag aldrig skulle komma fram till min slutdestination i tid och därmed sätta mig i bilen och köra hem igen. Lite snopet men lika bra, vem vill egentligen åka till Wisconsin i december?

Idag skulle jag till min favoritkund utanför Boston, en bilresa som normalt tar mig drygt 2,5 timmar men icke så idag. Nejnej! 4 timmar tog det. Jag blev lite sen till mitt möte kan man säga.

Min förhoppning är att långresan på fredag går lugnt och sansat till utan vare sig förseningar eller oförhappandes flygplansstrul. Det är nog det jag önskar mig i juklapp!

Vinterlov

Idag hade jag min sista föreläsning för året och när vi, väl klara och utvärderade för kvällen, tog oss över till restaurangen/puben i huset rätt över gatan för eftersnack, fick jag bara ta att erkänna att jo, jag kommer sakna de här galningarna jag pluggar med närl blir klara nästa sommar.

Det är Marina (ja, jag känner två fast den här amerikanska varisorten är bara min näst bästa) som är arbetshäst och frågvis och ganska tjock men väldigt kul, henne kommer jag sakna. Och Wes som distribuerar sprit och har ADHD och driver mig till totalt vansinne och ingenjören Peter som lär mig allt jag behöver kunna om det här med dating ("Man SKA ha några på gång samtidigt, Ch'lott, det är bäst så!"), de kommer jag också att sakna. Doug, han är ganska tyst och yngst i gruppen men inte så dum alls, faktiskt, han är också saknadsvärd. Rick och Greg är de erfarna männen i gruppen, ni vet de där som är professionella och som har upplevt saker, det är kanon att de är med. Sedan är det Stacy som är socialarbetande fembarnsmor, hon är en ganska fantastisk kvinna - överarbetad till tusen men otroligt smart. Det finns en handfull människor till, och de kommer jag sakna de med. Ärligt talat har jag ganska mycket ågren just nu, för när jag blir klar med examen måste jag ta ett nytt beslut för vad jag ska göra när jag blir stor på riktigt. Jag har ju ingen aning!

Jaja, medan jag ångstar mig ska det ändå bli skönt med två veckor jullov. Det är sant som de säger, man får vara glad för det lilla.

Språkförbistring, del 30,455

Oftast klarar man sig ganska bra med den engelskan man har även om det allt som oftast uppstår lite förbistringar här och var. Det sägs ju att just det där språket ska vara ett av världens rikaste, rent ordmässigt, men jag hittar luckor lite här och var. Visst, en del pluggar man igen allt eftersom, som härom dagen när jag lärde mig att buksvåger tydligen kan kallas för weiner brother. Just den insikten kom lite som en besvikelse, tyvärr. Ett annat ord som engelskan hittils haft lite problem med är "lyhört", varken non-soundproof eller insufficiently soundproof som mina ordböcker säger det kan heta ger mig någon tillfredsställelse. Lyhört är ett fint ord som förtjänar ett mer elegant vänord i engelskan.

För inte så länge sedan fann jag mig försöka förklara termen "dagens I-landsproblem" för mina kursare, ni vet det där läget när man finner sig klaga på något riktigt löjligt trivialt, som till exempel när kökspincetten är för klen för den monstruösa oxfilébiten man köpt eller när man får ont i pekfingret från överanvändning av café au lait-knappen på jobbets kaffeautomat.

Ja, ni vet, jobbiga saker.

Hur jag än gör hittar jag ingen bra översättning på just det spektaklet, "developed country problem of the day" har inte riktigt samma klang. Man kan nästan säga att jag har hittat dagens första I-landsproblem vilket är lite av ett rekord för klockan är ju bara 10 på morgonen. När vi avslutade en av våra marknadsföringskurser skulle det hållas en pruduktlaunchpresentation och en av grupperna presenterade en motordriven resväska. Det var en jättebra presentation och välgjort så det förslår, men jag mådde nästan illa av hela tanken. "Så klart amerikanerna ska ha motordrivna rullväskor när de åker rullband till sina flygplan medan barnen i afrika dör av nageltrång". Jag berömde dem i alla fall massor innan jag försökte förklara hur jag kände och få dem att förstå och uppskatta I-landsproblemskonceptet, men jag tror jag misslyckades, det hela utvecklades sig istället till ett traditionsenligt "smäda en svensk"-tillfälle, vilket i och för sig kan vara kul det med.

Det är ändå för roligt med kultur!

Calling Komvux!

## Och här kommer ett något explicit inlägg, läs på egen risk. Vi ber om ursäkt redan från början.##

Var är Medborgarskolan när man behöver den?

Jo men visst, den är i Sverige, jag har förstått det, men ska de inte börja med Internetbaserade utbildningar för oss utlandssvenskar snart ändå? Jag har behov. Trängande sådana.

Efter att ha varit smått lösaktig i USA i dryga tre år har jag nu insett att det här med omskärningar fortfarande är lite av ett problem för mig. Som vi läst tidígare, till exempel här eller här eller här för den delen, har jag tidigare dragit slutsatser i frågan och än idag har jag inte kommit någon vart i mina förhandlingar med de omskurna snopparna. De är stört omöjliga att förstå sig på, i alla fall i vissa avseenden. Enligt statistiken ser det ut så här bland de amerikanska männen (hämtat här)

Och trots att jag inte jagar mitt material bland P95-orna så verkar mina iakttagelser stämma överens med statistiken - i ungefär 7 av 10 män i min åldersgrupp har någon skurit i onödan. Det finns i och för sig en tydligt nedåtgående trend men kurvan är inte tillräckligt brant för att hjälpa mig i innevarande livstid och det är därför jag har insett att jag behöver gå på kurs:

Omskuren oralsex för nybörjare.

Det är nämligen hopplöst svårt att få ordning på det där med avsugningarna av de dära och hur jag än gör så... ja, suger det, helt enkelt (ha-ha).

Så, kom igen Komvux eller Medborgarskolan eller Röda Korset! Gör något så jag kan skriva en ny önskelista!

Önskelista, rev. 3

Okej, nu vet jag verkligen vad jag behöver till jul:

• Vinterdäck
• 10 kg sand
• Spade
• En mexikan som passar i mitt baggageutrymme.

Lille grisbilen och snö är en urbota dålig kombination.

Önskelista, rev. 2

Jag har ändrat runt och uppdaterat listan lite sedan förra veckan.

• Pappas goda anka till middag i mellandagarna, med extra mycket sås.
• Pärlsocker ity mina saffransbullar är nakna och IKEA har inget att tillgå.
• Springetights.
• Rosetta Stone-lektioner på spanska.
• Den här ringen från lisatofft.se för den jag köpte själv blev stulen:

• Andra saker från lisatofft.se. Glada disktrasor behövs alltid och smyckena Världens Snällaste och Världens Argaste är fina de med.
• Jag hade en gång en keramikpajform i den där tjusiga serien Collection från Höganäs bara det att jag ställde den på en stekhet platta och sprängde den. Lite dumt, jag vet. Det hade varit trevligt med en ersättare, helst i olivgrönt eller den där besvärliga grönblåa nyansen jag redan har.

Julefinan 2009

Idag har jag huggit ner min egen gran. Det var lite som att leka Gud att klättra runt på fälten för att bestämma vilket träd som var vackrast och därmed förtjänade att bli nersågat vid fotknölarna. Jag fick väldig beslutsångest och bachelorn var inte så himla hjälpsam som man skulle önska med tanke på att han tydligen skövlat mindre skogar i sin ungdom.

Men fin blev den, se bara.

Önskelista, revision 1

Utan någon som helst inbördes ordning:

• En sobelpäls
• En ljusblå cabbe, från 1954
• En lyxjakt
• Rättigheterna till en platinagruva
• En etagevåning
• En ring
• Två framtänder

I år gör jag det enkelt för er!

Mattfotad

De här skorna på en 10 cm tjock matta gör en mattfotad. Bara så ni vet. Men, vi blev utnämnda till RSNA:s bäst fotbeklädda monter.

RSNA livebloggning 2009

Så var det dags för RSNA igen, det är ju löjligt hur snabbt tiden går.

Chicago visar sig från sin finare sida med sol och kallblå himmel och datorerna, de skötte sig fint igår när jag kom in på golvet för att sätta upp våra grejor. Personligen tänkte jag att att i år skulle vara året då vi inte installerade om saker till klockan tre på lördagsnatten.

Vi får väl se.

Fan då!

Bachelor #a_lot: Yer purdy...

me: Stop it.

Bachelor #a_lot: I will not.

me: Hmm.

Bachelor #a_lot: You're just going to have to accept the fact that I am extremely attracted to your mind

and body

and eyes

and lips

and cheeks

and nose

and chin

and the part between your nostrils

and your forehead

and your lips

and your lips

and your lips...

me: You are sweet.

Bachelor #a_lot: Thank you.

5p generalisering

Just nu läser jag en kurs i internationell marknadsföring, det har visat sig till stor del vara en kurs i kulturell generalisering, men det kan vara kul det med. Alldeles nyss förklarade jag att alla spanjorer är lata och att jag som europé faktiskt får lov att säga så.

Hujedamig

"John was the love of my life"

Så började Colleen sitt tal under minneshögtiden idag och vi insåg allihopa genast att det skulle behövas både en och två näsdukar till innan tillställningen var över.

Det var tufft idag, mycket svårare än jag trott. Dagen började så skönt och samlat med en solig promenad på stranden i tyst sällskap och jag vågade tänka att jag nog skulle fixa det här ganska bra ändå, att jag gråtit klart och att det inte skulle göra så ont i alla fall.

Men, sedan kom talen.

Först var det Johns svenske chef som farit över Atlanten för att vara med, följt av en bästa vän tillika Vietnamveterankollega, sedan kom Johns två bröder och så hans fru så klart. Det var ord från hjärtat, det var uppmaningar om att absolut aldrig ge upp och aldrig, aldrig nöja sig, vilda historier från barn- och ungdom och varma tack för att vi allihopa var där och deltog. Små och stora ord fyllda med kärlek. En av bröderna riktade sig till Colleen och läste ur ett brev skrivet av en nordstatsmilitär hem till sin hustru under inbördeskriget, en väldigt vacker historia:

The memories of the blissful moments I have spent with you come crowding over me, and I feel most gratified to God and to you that I have enjoyed them so long. And hard it is for me to give them up and burn to ashes the hopes of future years, when God willing, we might still have lived and loved together and seen our sons grow up to honorable manhood around us. If I do not return, never forget how much I love you, and when my last breath escapes me on the battlefield, it will whisper your name.

Forgive my many faults, and the many pains I have caused you. How thoughtless and foolish I have often been! How gladly would I wash out with my tears every little spot upon your happiness, and struggle with all the misfortune of this world, to shield you and my children from harm. But I cannot. I must watch you from the spirit land and hover near you, while you buffet the storms with your precious little freight, and wait with sad patience till we meet to part no more.

If the dead can come back to this earth and flit unseen around those they loved, I shall always be near you; in the garish day and in the darkest night—amidst your happiest scenes and gloomiest hours—always, always; and if there be a soft breeze upon your cheek, it shall be my breath; or the cool air fans your throbbing temple, it shall be my spirit passing by.

Do not mourn me dead; think I am gone and wait for thee, for we shall meet again.

Näsdukar

Jag har inte varit på så värst många begravningar i mina dagar, tack och lov. På de båda senaste, de för min Morfar och min Farmor, såg Mamma till att jag hade en riktig näsduk med mig. Det hör till, man kan inte gå på årntlig begravning utan en liten näsduk i bomull med blomsterbroderier på. Det är en absolut sanning. Härom kvällen sprang jag sålunda runt och letade efter den där enda näsduken jag vet ska finnas här i huset, men den är som puts väck. Den är liten och vit med små blå blommor broderade i ena kvadranten och den ska finnas här någonstans. Jag hittade den i en kavajficka för länge sedan, den hade antagligen legat där sedan Morfar gick bort, och jag vet att jag tummade på den ett bra tag innan jag la den på en bra plats.

Vad i helsefyr är en bra plats för en näsduk?

På lördag är det dags för Johns memorial service här i Connecticut, den riktiga begravningen kommer vara i Kansas i nästa vecka. På sätt och vis ska det bli lite skönt att sitta i en bänkrad med alla de andra och andaktas lite, samtidigt ser jag inte alls fram emot det. Jag ser inte fram emot att träffa Colleen, Johns fru, jag vet inte vad jag ska säga. Mest av allt vill jag förklara det här med hur känslig man blir för nyanser när man ryckt upp sina rötter och hur skönt det var att det fanns en som från dag ett satt sitt bestämda, lite halvsatta fotavtryck i ens nyvända mylla och hur tacksam man kan vara för att få känt sig lite välkommen och trygg. Bara så där.

Nu ska jag gå och leta vidare. Jag kan inte vara utan.

O-lycklig

Jag har tänkt på det här med lycka idag. Jag skulle väl tro att jag på sätt och vis är en ganska lycklig person egentligen. Så lycklig nu en överanalytisk, halvbitter kvinna av idag kan vara. Jag är inte olycklig på något vis men å andra sidan inte jättelycklig heller.

Jag är svenskt lagom, på något vis.

På en del sätt och vis är jag jättebra på lycka. Jag är till exempel lycklig för alla bra saker som händer mina nära och kära, jag är överlycklig för alla nya småtassar som fötts där hemma de senaste veckorna och jag blir alldeles till mig av lycka när jag får tillfälle att skicka tulpaner eller kort till folk. Andrahandslycka is the shit. My kind of shit.

Jag försökte förklara konceptet för nuvarande bachelorkandidaten, han har förstått det där med att svenskar sätter bokstaven o framför ord för att det ska bli tvärtom och jag undrade lite vilken bokstav jag skulle dra till som standardprefix för ord som inte riktigt signalerar motsats utan mer bara mild avsaknad av något. Ni vet, bara för att förvilla ytterligare för jag gör sällan saker och ting tillräckligt svåra som det är. Jag tror han hade köpt ungefär vilken bokstav som helst, jag är lite av en svenskauktoritär så här långt i vårt förhållande (som i morgon kommer vara inne på date nummer sex vilket ta mig tusan nästan är ett slags rekord!).

Jag har som sagt tänkt på det ganska länge nu, men i morse tror jag jag halvbestämde mig. Jag är saligt trött på att vara icke-lycklig.

Vad gör man nu?

Flyg fula fluga flyg!

Precis när jag glömt bort hur irriterande Sarah Palin var så kommer hon ut med en bedrövliga bok man måste läsa så att man kan irritera sig lite mer över henne. Ibland är jag för bokbål.

Nåväl, som en del av sin publicitetstour besökte hon tydligen Oprah och bara för att jag har ont i öronen av att ha lyssnat på henne ska ni också få chansen. Se här. Klicka nu då! Få ont i öronen!