En nypa salt

Min andra match som peppigaste tjejen i Sectra Wise Servers gick nästan som min första bara något bättre. Vi förlorade givetvis men inte fullt lika förödmjukande som förra gången, det blev bara ett litet ärr i själen den här kvällen.

Det är ganska spännande det här med tävlingssinne, de flesta av oss har lite av det och en del har begåvats med mycket mer än andra. Jag har en del av det men jag har lärt mig att vara lite smart med mitt, jag slår för det mesta av det när jag vet att jag inte kan vinna (Detta är en sanning med modifikation när det gäller jobb, teknik och män. Reds. anm.) vilket några kanske tycker är fegt och taktiskt. Jag anser i stället att det är klokt och taktiskt och dessutom har ju redax redan anmärkt att mitt taktikande inte gäller i 80% av normalfallen. Jag kan minsann sura och grina illa jag med!

Nåväl, min attityd vad gäller volleybollandet är att man spelar för att det är kul och för att man får röra på sig lite; vinner man är det ännu kuligare och förlorar så drabbar det ingen fattig och alla kan åka hem och må bra ändå. När man spelar för att det är kul bjuder alla till och man håller på varandra, det är inga större småaktigheter eller domslut att bråka om.

Ikväll lärde jag mig att inte riktiga alla kan vara så vuxna av sig. Ligan vi spelar är en unisexliga där reglerna säger att man ska ha tre av varje kön på banan hela tiden, om ena laget inte har tillräckligt många av ett kön får de jämka ner till nästa jämna par och alltså ha två av varje kön på banan om inte motståndarlaget är snällt och säger att något annat är okej. I och med mitt myckna resande och en del sjukdom i gruppen har vi spelat tre killar och två tjejer på lag mot tre av varje sort på andra sidan utan att någon protesterat så värst. Den lösningen har ju ändå varit en nackdel för oss då vi då varit fem mot det andra lagets sex. Ikväll hade vi hoppats på samma lösning eftersom vi fattades en Therese, men motståndarlagets grinigar lagkapten skakade på huvudet och sa

"Nä, ni får bara vara fyra på plan. Sådana är reglerna."

Och vi tjaffsade inte så mycket utan spelade på, lite då och då avbrutna av den där lagkaptenskan på andra sidan som hittade på de mest absurda regler matchen igenom. Till exempel fick man fösa i vissa lägen men inte andra och jag fick på taffsen för att jag returnerade en serv utan att ha fötterna i backen och gud förbjude om man glömde hojta ut ställningen innan man servade varje gång! Då blev det smått kaos i tantens huvud. Efter ett tag började jag tycka synd om de andra i motståndarlaget som var tvugna att ha en sådan liten fascistkärring som ledare och mycket riktigt förklarade de för oss att hon var lite av en regelnazist (deras ord, inte mina). Jag övervägde huruvida vi kanske kunde få igång ett litet myteri genom att bjuda över dem till vårt, gladare och roligare lag istället men jag struntade i det. Man vill inte vara bråkstake, inte med folk som tar korpsport på allvar för de kan vara minst lika livsfarliga som rotvältor. Det vet man väl.

Halvvägs genom matchen funderade jag på att bli lite grinig tillbaka, bara för att, men jag insåg snabbt hur dråpligt och smått fantastiskt det hela var, det var lite som att titta på ett avsnitt av "Ett med naturen" fast med människor i. Det är bara att inse att det mänskliga sinnet nog aldrig kommer sluta förvåna mig och att få observera en lite smårultig, medelålders kvinna med ringar under ögonen och gråsprängda pipplottor i håret domdera och skrika snäsigheter åt folk över en vänskaplig volleybollmatch en helt vanlig onsdag är något som jag räknar till en äkta naturupplevelse. Inte någon särdeles vacker sådan men på amerikanska och en väldigt vuxen sådan. Själv känner jag mig väldigt tacksam över att jag har andra saker jag anser vara viktigare i mitt liv, saker som lädermän, andra män, lufttrycket i mina däck och färgen på himlen i söndags när jag var ute och sprang. Eller varför inte långa telefonsamtal, vackra harmonier och en riktigt bra julklapp.

Förlusten till trots känner jag mig, med andra ord, som en riktig vinnare.

Tillägg #1

Jag önskar mig givetvis en ny bästa kompis: en Leatherman!

Hur kunde jag (och ni) glömma?

Var glad, var glad.

Här sitter man alltså med glitter över hela kroppen, en äckligt klistrig smak av kuvertlim i munnen och julkänslor som fullkomligen rinner ut ur öronen på en. Lihkören förklarar om och om igen, och helt otroligt högljutt därtill, att nog tusan kan vi göra portarna högare och dörrarna ännu lite vidare för nu katten är det tomteverkstad på East Broadway. Jag har skrivit julkort så att det värker i högerhanden och ryggen är nog lite sned ity jag envisas med att halvligga på golvet, kloss intill högtalarna så att jag kan höra precis allt vackert som gossarna sjunger. Runt omkring mig på golvet ligger det små högar med klappar utmärkta med post-its och vilket ögonblick som helst ska jag försöka brotta mig upp på vinden och rota fram allt julpyntet för något sådant har jag inte hunnit ta fram riktigt ännu. Okej, ni får vara lite liberala med ögonblicken, de kan dra sig in emot morgondagen för jag är ganska nöjd med juvlandet så här långt idag; istället för mina vanliga oproduktiva aftnar har jag hunnit med att diska, laga riktig mat, äta sagda mat och göra allt det här andra nyttiga.

Jag pratade med de ömma föräldrarna i helgen och det utbyttes lite önskelistematerial (Pappan önskade sig Jaguarer och Bentleys och en annan bil jag inte kommer ihåg, en i varje färg och matchande polotröjor och Mamman önskade sig ett julkort och glada barn. Jag har fixat en av dem, gissa vilken.) men de var inte nöjda med mitt svävande uttalande om svenska böcker och svensk musik så jag tänkte hitta på lite mer här och nu. Dessutom tänkta jag att ni andra kanske kunde hjälpa till lite; vad tror ni jag önskar mig egentligen?

Chottes Önskelista 2007

• Nya vinterspringetights då de gamla börjar gå upp i limningen och hur mycket man än tror att springetights är det mest oattraktiva som finns så är det etter värre med springetights som hänger i slamsor från en blåfrusen kropp.
• Överraskningar.
  
• Nya röda handskar då de som ficks förra julen dog en tragisk död en regnig söndagmorgon i en taxi på Manhattan. Alla borde ha sig ett par röda handskar, förresten.
  
• Okej, nya svarta handskar behöver jag egentligen också för mina gamla håller på att följa min springetights ner i graven.
• Besök! Det var länge sedan nu.
  
• Ett makroobjektiv till storkameran, när jag drömmer lite önskar jag mig det här eller det här.
• Böcker så klart.
• Och ny musik.
• En häst och kanske en hund.
  
• Besök!

Det var nog allt för den här gången. Jag är ganska dålig på att skriva önskelistor, tror jag.

Oredig

- Is that your car?

- Mhm.

- It looks like you have a flat tire...

*suck*

Ja, det var den konversationen som väntade mig när jag kom ut till lille bilen på parkeringsplatsen ikväll. Inget man direkt vill höra när det är mörkt, kallt och blåsigt och man bara vill hem, hem, hem. Som tur var förbarmade sig mitt sällskap över mig och sa "att det är nog inte så farligt, kom så hjälper vi dig", släpade ner mig och Amir till närmsta mack och blåste liv i oss igen med lite krångel och bök. Några håligheter hittade vi inte, bara ett pinsamt de-inflaterat däck som Pappa Rich, även känd som Min Bästa Projektledare, satte sin son på att blåsa upp enligt konstens alla regler.

Nu har jag klarat mig hem och imorgon ska det bli spännande att se i vilket skick jag hittar min lille vän ute på vägen. Håll tummarna för att han bara var lite slapp i frambenen.

PS. Om man vill göra Rich generad kan man maila honom och säga att han är min hjälte, då rodnar han på ett väldigt klädsamt sätt. Be snällt så får ni hanses mailadress.

Tumknäck. Motionsform eller julgodis?

Eller "Om att ta en hint".

Eller "Desperation, thy name is Charlotte".

Eller "Gaaaaaaah!"

Kärt barn har många namn, det säger de ju.

Jag somnade på sängen med telefonen i handen i väntan på att min lördagsdate skulle ringa igår. Klockan sju slocknade jag.

På en lördag. Berätta inte det för någon.

När jag vaknade igen var klockan midnatt, ingen hade ringt och jag hade kleggiga ögon eftersom jag glömt plocka ut linserna. Kombinationen middagslur/låtom oss sova för om han inte ringer kommer jag iallafall inte ägna massor av tid till att vänta och bli ledsen på riktigt var inte så lyckad som man kunnat tro. Nu blev jag ledsen runt midnatt istället plus att jag verkligen inte kunde somna om på ett tag.

Det är kanske dags att ta hinten från den där jämrans T2:an och be honom dra dit pepparn växer, eller i alla fall ignorera honom tillbaka lite. Det är säkert dags att kasta upp mig på de där datingsiterna igen även om det är ganska tjatigt och jag inte är så sugen. Och sedan, när Kristian kommer hit kan han knäcka tummarna på alla män jag är less på (tack för erbjudandet!) och så kan vi snöängla och dricka te och ignorera all irriterande, mobbande tvåsamhet där ute. Alla ni andra är också välkomna men förstå att alla gulliga par kommer få stanna i hallen.

Jag? Bitter? Inte ett jävla dugg. Bara lite uppretad och generellt morrig.

Nu ska jag ut och slira i snön och sedan står det saffransbullebak på agendan.

Storebror

Jo, visst sa jag härom dagen att jag nästan jobbar med en hög med storebröder men om sanningen ska fram räcker det bra med den riktiga jag har. Här är han och idag fyller han år igen.


Ibland är han lite spexig men allra mest är han stilig.

Grattis på fölsedagen igen, brorsan! Jag skickar massor med kramar och tänk och kanske en prinsesstårta.

Jag är här nu

Äntligen hemma igen, ni har ingen aning om hur skönt det var att få sova i sin egen säng och få sova precis så länge jag behövde. Jag tog pseudoledigt idag, hann koll lite mail och ringa några samtal men annars tog jag det mest lugnt, klappade mina arga fötter, tog en solig promenad och for till gymmet, skaffade mig en trolig lördagsdate och lagade mat till Pontus och Linda. Mest av allt packade jag inte upp allt mitt baggage.

Allt som allt har den här veckan varit bra om än slitsam och det ska bli skönt att komma tillbaka till ett jobb där man inte har ett RSNA som tornar upp sig vid horisonten. Bara för att ni där hemma ska få se hur kul det är med stor mässa har jag lagt upp lite bilder från spektaklet här.

Mina bästa kollegor

Jag tycker väldigt mycket om mina kollegor här borta, det tror jag jag har sagt några gånger redan. Den allra bästa jag vet är Mike, min ena kollega i Arkansas. Han och jag jobbar ganska mycket med varandra och han är en riktig arbetshäst, en gentleman och fantastiskt bra kompis. Han tåler mig när jag är grinig, ger mig mat när jag är hungrig, kramar mig när jag är lite ledsen, har en rar fru som jag kan umgås med och vägrar att låta mig betala några notor när vi är ute och reser.

Igår tog han några extra poäng när han först bjöd ner mig att fira jul med honom och hans familj om jag ville och sedan tog på sig rollen som stortröstare och något av räddare i nöden efter att jag blivit ganska rejält manhandlad och antastad på dansgolvet på en dansklubb. Jag trasslade mig ur situationen med lite hjälp av en främmande kvinna som lyfte mig ur det hela varpå Mike hoppade in, langade över mig till Skalle-Pontus och erbjöd sig att ha ett "stern talking to" med mannen i fråga. Jag tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet och fick istället sällskap hem i en taxi efter lite snörvel och prat.

Det här var andra gången i hela mitt lilla liv som jag varit med om att män pillar på mig på ett icke önskvärt sätt. Jag vet inte om det betyder att jag har haft tur eller otur för jag vet inget om statistiken vad gäller lätt antastning. Det enda jag vet är att jag reagerat likadant båda gångerna; jag får skuldkänslor. Jag känner skuld för att jag sätter mig i situationen, för att jag sätter ner foten och för att jag kanske inte varit tydlig med mina signaler i ett tidigare skede. Tänk om jag bad om att bli behandlad precis så där? I teorin vet jag att det är min rättighet, lika väl som någon annan, att orma mig lite och ha kul på ett dansgolv, att skratta och le mot folk utan att jag för den delen erbjuder demnågot som helst tillträde till min kropp. Men, jag har tydligen svårt att inte skylla det hela på mig själv och det är riktigt utomordentligt korkat.

Till och med min käre chef märkte av att något hade hänt och kom och frågade ut mig lite försiktigt i eftermiddags och efter han fått höra historien från en något generad och mumlande mig höll han en lång utläggning om vilka idioter till respektlösa karlar det finns. Och att jag minsann var urbota dum som tänkte som jag gjorde. Och att han skulle beordra de andra gossarna att vakta mig lite extra i fortsättningen.

Det är som att jobba med en hög med storebröder.

Going, going, going!

Jag var ute och svängde mina lurviga till alldeles för sent igår så det är trött och sliten Charlottentott som piffar i montern idag. Jag har bett en av mina säljare vara min vattenpojke och en kollega att peta på mig lite då och då för att kolla så att jag inte somnat.

Det är jobbigt, det här.

I Chicago

Det är ruskigt kallt här i Chicago men jag är glad ändå. Tanken på att leka monterbrud på RSNA var långt ifrån lockande när jag steg upp toktidigt igår för att fara till flygplatsen, den var inte mer lockande efter att ha försökt ställa iordning demoburkar och hjälpa kollegor i ett par timmar under eftermiddagen och i baren framåt kvällen var jag i princip färdig för att åka hem. Jag var klar med RSNA redan innan själva mässan hade börjat. Hur br är det egentligen?

Jag tog mig igenom uppvärmningsdagen, som söndagen är att betrakta, trots allt och jag tror till och med att jag gjorde ganska bra ifrån mig. En av de mer inflytelserika PACS-rösterna i USA har redan bloggat ganska positivt om en demonstration jag gav honom och jag tror och hoppas att jag inte ljög för mycket. Jag fattade inte riktigt hur viktig mannen ifråga var förrän efteråt, jag antar att jag skulle ha misstänkt något med tanke på hur många chefer och säljare som smög runt och tittaded oroligt över axeln på mig, men jag blir bara mer och mer blond ju äldre jag blir.

Trög men stolt sedan 1976 - Chottlips Abdon!

Nåväl, jag orkar nog ett par dagar till, vi får hoppas att fötterna är med mig till på torsdag när jag får åka hem igen.

Tack, del 2

Härom helgen fick jag höra det här:

- Charlotte, I want to be you when I grow up.

- Why do you say that?

- You're always happy and nice and so much fun.

Det var en fin komplimang det med.

Tacksam

Nu har jag ansiktslyft lite till och flyttat runt mera på saker. Jag tycker vi känner efter ett par dagar och om det inte känns bra backar vi hem igen. Okej? Okej.

Idag är det Thanksgiving och idag är man med andra ord tacksam. Man är tacksam för sin familj och sina vänner, sina prylar och sitt jobb, för det strålande vädret och för den frityrstekta kalkonen (you heard me) och alldeles särdeles mycket för att man är lite ledig.

Vi svenskar gaddade ihop oss och for hem till de äldsta svenskarna vi har för traditionsenligt firande med mat, mat och mera mat och amerikansk fotboll på TV. Mitt tips till dig som någonsin ska prova att fira en amerikansk Thanksgiving är att satsa på en väldigt lätt frukost. Jag satsade på några jordgubbar och en mil i löpspåret, en ideal torsdagsfrukost innan man frossar loss ungefär som ett lössläppt kakmonster i Sectras fikaskåp.

På vårt bord stod följande att bevräka till huvudrätten:

• En ugnad kalkon
• En frityrkokt kalkon (bilder kommer snart)
• Potatismos
• Corn bread
• Sweet potato bisquits
• Majs
• Sötpotatis med kanel och lök
• Majsmuffins
• Sås
• Tranbärssylt
• Gröna bönor

Det var nog allt vi åt till huvudrätt och det ser kanske inte så mycket ut för världen men det är helt magiskt vad mätt man blir av det. En del av det ser nog ganska konstigt ut också men tro mig, det mesta är väldigt gott. Efter att ha ätit en välmatad tallrik är man förvånansvärt mätt och dessutom underligt sömnig, det är nästan så att man inte orkar ta en andra portion så att man får börja må lite småilla, så där som traditionen säger. Om ni ger er ut och Googlar tryptofan kommer ni snubbla över ett antal uppsatser och artiklar som handlar om att kalkonkött gör en trött ity det innehåller mycket av sagda ämne. Som alltså gör en sömnig. Konstiga meningar där... Jag är skeptisk och tror att det är själva svullandet som gör en trött.

Till efterrätt drog vi i oss delar av fem (5) pajer:

• Äppelpaj
• Pekannötspaj
• Key Lime paj
• Pumpapaj
• En annan paj som jag glömt bort vad det var. Eller om det kanske bara var fyra. Fast det låter mer med fem. Fem pajer är fler än fyra pajer.

Sedan satt vi ner och jäste. Nu är jag på kontoret och tittar på Internet lite för för stunden är jag utkastad från alla nätverk där hemma och måste skaffa mig eget om jag inte ska förgås på grund av Internetabstinens inom kort.

På lördag bär det av till Chicago och RSNA, jag är inte sugen alls.

Tjo! vad det går

En ansiktslyftning, kanske?

Hur långt är ett snöre?

Hur snart är snart?

Hur snabbt är ett snabbt pacs?

Och hur långt är egentligen ett promenadavstånd?

Bra frågor, eller hur? Jag hade mig en stor tysk till middag ikväll, då kan man fundera över sådana ting. Ja, alltså jag hade kyckling till middag i synnerligen trevligt sällskap av en stor tysk, inte tvärtom eller så. Vi pratades om än det ena än det andra, hackade äpplen till en paj och funderade på om svenskans gång- eller promenadavstånd var lika långt som amerikanernas walking distance.

En gång för länge sedan hade jag en mattelärare som hette Sverker, han var ung och ambitiös och bodde på en liten plats som hette Björneboda om jag inte missminner mig helt. Jag och min kompis Frida drev honom till totalt vansinne genom ett ytterst stillsamt rebellerande på hans lektioner. Vi gjorde ungefär allt annat än att räkna; vi pratade om saker, lärde oss Aha-texter ännu mer utantill, gungade på stolen och var allmänt obstinata. Ibland frågade vi den långsamma tjejen som satt bredvid oss i bänkraden längst bak var hon var någonstans i boken och när vi halkade efter henne i räknetakten speedmatematikerade vi lite för att inte komma allt för långt efter de andra.

Sverker var som sagt ambitiös och Frida och jag gillade honom ganska bra ändå och en av de sakerna jag kommer ihåg att han gjorde var att räkna ut hur långt just snart är. Vi höll på att räkna medelvärden och medianer när han lät oss ta fram exakt hur långt snart var genom att medelvärdesbilda hela klassens tidsuppfattning. En ganska bra övning, tyvärr kommer jag inte ihåg hur långt snart var. Säkert väldigt kort, 13-åringar är väldigt otåliga djur.

Nå, nu frågar jag er: Hur långt är ett gångavstånd och är det lika långt som ett promenadavstånd? Låtom oss medelvärdesbilda! Om någon har riktigt trist kan vi säkert minsta kvadratmetodisera över alltihopa också.

Steal with pride

En man i min inte direkt omedelbara närhet brukar ibland tala om hur man får "stjäla med stolthet", det vill säga lära sig och härma andras upptäckter så länge man gör det öppet och på ett sådan sätt att man kan känna sig stolt över sitt uppförande.

Jag har snott Internet av min hyresvärd i ett år nu, idag låste han sitt trådlösa nätverk. Jag har inte direkt stulit med stolthet, mest bara smålånat lite och nu sitter jag här och är irriterad som katten ändå.

Som tur var har jag fler grannar.

Om att vara intim

Jag är blå på insidan av låret, ända från knät till nästan invid... håret!

Nä...! Vad sa jag nu till den här fina publiken? Fy på fingret!

Jag ber så mycket om ursäkt, jag vet inte riktigt vad som for i mig. I vilket fall är det så det är och om den ytterst detaljerade beskrivningen är lite för, ja, detaljerad för era delikata sinnen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har inte sett ut så här sedan min första skidsäsong i Riksgränsen då knappliftarna vid de snälla backarna på baksidan av fjället gav mig sådana blåmårken på rumpa och lår att det såg hemskt ut.

Nu har jag inte åkt skidor utan jag har varit och träffat Trånare #2, som jag fortfarande hyser lite fladdriga känslor för, för min onda fots skull. Han tittade när jag sprang, vände och vred på mig, klämde och petade och drog till slut fram följande teori: Det är inget fel på mina fötter men min högra höft är betydligt mindre rörlig än min vänstra, något som skulle kunna påverka mitt löpsteg. Visst, sa jag, höfter påverkar knän som påverkar fötter så gör något bra. Metodiken som T2 använder är en slags akupunktur fast utan nålar, bara händerna, och ambitionen är att kicka igång muskler som inte riktigt funkar som de ska och därmed påverkar flexibilitet och motorik. Iband är själva metoden ganska hårdhänt, det fick jag uppleva i fredags.

Först fick min högra skinka sig en omgång, det var intressant och T2 fick lära sig säga "rumpa" vilket var ganska rart. Sedan tittade han på mig länge, suckade och sa "You're so not gonna like this" och log ett sådant där silkeslent leende som bara får en att bli lite mindre och oroa sig lite mer. Efter lite pekande och förklarande på skelettgubben i hörnet visade det sig mycket riktigt att vi skulle misshandla insidan av mitt lår och hårt skulle vi trycka också. Det gjorde bedrövligt ont och T2 fick lära sig en hel radda med svenska kraftuttryck ity jag kved ganska mesigt där på britsen. När vi närmade oss mer intima regioner var jag bara tvungen att fråga om det här vi höll på kanske var lite känsligt och huruvida andra patienter kunde tycka det var lite för intimt. Inte för att jag på npgot sätt tyckte att det här var underligt eller så.

"Hmm" sa han, "du syftar på att jag just nu håller på att fingra på muskler som fäster ungefär vid ditt blygdben?"

"Jo, det var typ det jag menade" sa jag.

Då skrattade han, manhandlade mig lite mera och sa något om att de flesta bara ville må bättre och därmed hanterade situationen ganska bra trots obehag. Jag rynkade på näsan. Efter att ha skrämt mina muskler till lydnad linkade jag hem med en bibba papper med gympaövningar i näven, jag hoppas mina muskler har gott minne för så här tycker jag inte han behöver vara intim med mig några fler gånger hur rar och charmerande han än må vara.

Att göra något gott

kaffet står framme
och duken är manglad och stärkt
att den som ska firas inte kan komma har ingen märkt

så stilla luften kan stå
så tyst en klocka kan slå
att det ska vara så svårt
att göra nåt gott
...

Det vet man ju, att ibland är det svårt att göra något bra. Man försöker precis hur mycket som helst men det vill sig inte riktigt vad man än gör. Men, i fredags tror jag jag gjorde något gott ändå och det bästa var att det vara hyffsat enkelt.

Jag tog mig till affären, handlade räkor, salladsmaterial, frukt, sparris, bröd och allt annat som var gott och tog en flaska vin i bara farten. Sedan lagade jag enkel men bra fredagsmat till Pontus och Linda, hällde i dem lite av vinet, fick nöjet att sitta ner med dem båda två vid bordet på samma gång, gav dem några kramar och lämnade dem sedan med all disken för att gå på bio.

...
det skulle bli vackert idag
det skulle bli sol eller bad
vi skulle göra dig glad
vi skulle göra nåt gott
...

Ibland är det bara några värmeljus, frasvärmt bröd och ett nytt recept som behövs för att få till det.

Du vågar aldrig!

I onsdags skuttade jag fram till Trånaren och sa "I feel like tackeling someone". Han log och pekade omedelbart på sin chef, Chris, och sa att honom, honom kan man tackla utan några problem, han gillar't. "Nä", sa jag och "Jo" sas Trånaren. Efter ett par repetitioner blandade Trånaren in sina kollegor som allihopa var rörande överens om att Chris skulle bli jätteglad om jag tacklade honom lite, han gillade att brottas sa de allihopa. Jag sjåpade mig lite fram tills dess att den inte ont anande Chris fick ett telefonsamtal varpå jag kunde smita ut ur lokalen under det att jag lovade att på fredag, då skulle jag minsan tackla honom till nästa vecka. Minst!

Idag var det visst fredag och de har ganska bra minnen de där personliga tränarna. Trånaren håll på att skratta så att han storknade när jag, hängandes i Chris ena ben släpades runt hava gymmet efter en särdeles misslyckad tackling. När jag påpekade att jag inte tänkte släppa honom sa han att hans mamma hade lärt honom att man inte slåss med folk som sminkar sig. Clowner och kvinnfolk, alltså. Och mimare, kanske. Det var som om att hela gymmet stannade upp för att titta på spektaklet och visst blev jag nerbrottad och smått förödmjukad till slut, men på ett bra sätt. Chris lunkade glatt efter Trånaren och mig när vi skulle träna vårt vanliga pass och ville prata om hur vi måste köpa mattor så att vi kan bråka på riktigt och jag skrattade och höll med med hela kroppen. Det är kul att buffas med någon, även om de råkar vara ungefär 50% större än en och ganska farliga. Se själva:

42

Vad svarar man på följande fråga?

- Do you think I'm too old for you?

Alternativen är minst två men inget av dem är så värst attraktivt. Så här tänker jag:

Alternativ 1: Ja, det är du.
Det här alternativet räknas som brutalt ärligt men elakt och jag är dålig på elakt.

Alternativ 2: Nope, du är bara lite för distingerad för mig.
Inte riktigt sanningsenligt men mycket snällare.

Vad skulle ni svara på den här högst hypotetiska frågan?

Instant Gratification Land

Vissa dagar föllkomligt flödar blogidéerna fram ur min vindliga, virriga hjärna medans andra är tomma och ekande blanka. I morse tog började jag fundera lite mer noga på en del saker som legat på ytan ett kort tag men inte kommit ut på tangentbordet riktigt än och en av dem var den här: Jag bor i ett så otåligt land, man skulle kunna kalla det United States of Instant Gratification.

Jag har jobbat på mitt jobb ganska många år nu, mycket av tiden har jag jobbat med kunder. Ni vet, de som betalar min lön på stora och små sjukhus ute i världen. De som tar hand om de sjuka och räddar liv, måndag till fredag, åtta till fem och all annan tid däremellan.

Just, ja!

Jag har jobbat med arga kunder, gråtande kunder och glada kunder. En del gånger har jag svurit över kunder som gnällt över småsaker men för det mesta har jag faktiskt svurit över datorer, system och databaser som varit trasiga. Kunderna har inte alltid, men väldigt ofta rätt när de ber om hjälp. De kanske inte har rätt i vad som är fel men de har banne mig rätt i att någonting är fel och att det borde lösas. I vissa fall omdelbart bums och ibland en annan dag. Kraven var oftast realistiska och visst var kanske förväntningarna lite väl skyhöga hos en del kunder men efter lite funderande brukade jag och de kunna förlika oss om någon slags jämn mark eller i alla fall inte fullt så livshotande gungfly att stå på. Till syvende och sist tror jag att det viktigaste med någon som jobbar med support är en rejäl portion empati kombinerad med hård hud och prioriteringsfömåga som heter duga.

Mina nya kunder här i US of IG har inget gehör för mina försök till något av det där ovan. Kvicksand är det närmaste jag kan beskriva underlaget som när man tampas med en ambitiös och i väldigt många fall, duktig och hårt arbetande säljkår. Det är svårt för mig som har jobbat med barnsjukhus i svår databasnöd, med stillastående fjällsjukhus i sportlovshets och journalkastande läkare med högt blodtryck att inse att hetsen och stressen ska vara större på mig nu än den var den var i fallen ovan.

Vem är det som har fel? Vems förväntningar är det som faller utanför normalitetens ram? Som svensk är det enkelt att se på kulturen här som felande: Amerikaner har ingen tålamodsgen, ibland känns det som att dela kontinent med 300 miljoner 3-åringar. Feta och flintskalliga 3-åringar med stora plånböcker.

I förra veckan hade jag en episod när jag fick sätta ner foten rejält. Förväntningarna var snedvridna, önskningarna gick inte att uppfylla och tjatet hade ingen ända. Till slut tog jag på mig föräldrarösten och sa

"Du gör mig arg. När du tjatar och gnäller får du mig att må dåligt, tror du inte jag jobbar så gott och hårt jag kan?"

Min reaktion fick givetvis följder och vi har diskuterat och vridit och vänt på det hela ett par gånger, jag och mina kollegor. För mig är det till syvende och sist lite dråpligt och väldigt jobbigt att sätta de två situationerna i relation till varandra; den ena med en akut sjuk tvååring på ett operationsbord och den andra med en kostymnisse i sjönöd. Det absurda att få sin kompetens och självkänsla ifrågasatt av den sistnämnda kan jag inte riktigt svälja, om något borde det vara den första situationen som sätter standarden, eller hur?

Men, en sak ska jag säga om de här förbenade amerikanerna, de är inte långsinta. Alldeles härom nyssens kom det ett mail från min senaste nemesis, ett ganska bra mail med en ursäkt och en förhoppning om försoning. Visst, jag är inte så naiv att jag tror att det bara är av välvilja och snällhet det kommer, vi vet alla att det kommer hända igen nästa gång det kniper lite lätt i säljlägret. Jag börjar tro att det är så det ska vara.

I'm a loser, baby

Vi har börjat att idrotta på jobbet, det är jättekul om man inte är så noga med att vinna hela tiden. Sectra WISE Servers hade sin första volleybollmatch ikväll och om man bortser från att vi förlorade alla set som spelades (tre, (3)) var det roligt att få kasta bollar, skratta, hoppa och vara fjantig.

Jaja, vi förlorade i alla fall och mig gjorde det ingenting men jag tror att en del andra var lite besvikna. Jag försökte att trösta genom att säga att förlorare har mjukare päls, är snyggare och får dricka mer öl, jag vet inte om det hjälpte.

Min högra fot

Jag har två fötter, en som är till vänster och en som håller till till höger. Så här på ålderns höst har jag börjat lära mig skilja på vänster och höger så oftast vet jag var respektive fot håller hus till och med. Mest hela tiden sätter jag på mina fötter fina små skor och har dem till att trippa runt i i allsköns städer och byggnader, lite då och då sätter jag på dem joggeskor och får dem till att öka tempot lite. För det mesta är jag och mina fötter överens om att livet är gott, vi lever i välviljig symbios med varandra och har det ganska trevligt.

Utom de senaste veckorna, då.

Idag fick de mig att sitta och gråta på gymmets golv, så ont fick jag av dem. Eller, snarare av min högra fot som varit mer än lite snarstucken på sista tiden. Idag försökte jag mig på att ignorera det onda och springa igenom det men det var tydligen dumt, de som säger att man ska lyssna på sin kropp verkar veta vad de håller på med. Det funkade med andra ord inte så bra alls utan hade mig mest att svära riktiga haranger medan jag släpade mig av löpbandet med gråten i halsen, så ont hade jag.

Tanken på att inte kunna springa mer får mig till att må riktigt dåligt. På riktigt. Mina nya skor var ingen hit för högerfoten medans vänsterfoten gillade dem skarpt, dessutom ser de väldigt snabba ut, något som Trånaren höll med om när han hittade mig snörvlandes i mitt hörn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här kroppen jag har, den verkar vara i allmänt förfall och även om de säger att det är sånt som händer efter 30 så vet jag inte om jag håller med om hastigheten på förfallet, framför allt tycker jag det är osympatiskt när förfallet är unilateralt, det blir det bara värre av. Man kan inte ha en kroppsdel som är 29 och en annan som är 56, det är bara irriterande!

Jag försöker ju att ta hand om mig själv, ju. Ska man inte få lite extraapoäng för det?

Stilla söndag

Här sitter man alltså med ett par timmar över på en helt vanlig, småkylig söndag och frågar sig vad man kan hitta på nu.

Städa? Nä...

Diska? Nej, disken finns kvar nästa helg med.

Klippa naglarna? Nä, de trillar av snart ändå.

Duscha? Nope, jag är inte tillräckligt äcklad av mig själv än.

Kolla min blogstatistik lite? Ja, vilken underbar idé! Det gör vi!

Jag har som sagt Googles analysverktyg påstängt här på Strykfritt bara så att jag ska kunna veta exakt vilka ni är, vad ni har för intentioner och var ni är på väg. Eller inte, jag får inte reda på så mycket alls egentligen men en del av funktionerna är alldeles för underhållande för att inte skriva om. Det är nämligen så att jag kan kolla hur folk hamnar här, de flesta av er skriver in min URL rakt av eller har mig bokmärkt någongstans men en del kommer hit efter att ha googlat de mest obskyra saker. Till exempel är det så att någon eller några har googlat "Jesper Karlqvist" 227 gånger för att komma till Strykfritt. Kan det vara du, Jesper? Man får för övrigt fram väldigt mycket information om just Jesper när man googlar honom, bara så ni vet.

Efter just Jesper, som är det vanligaste ni tydligen söker på för att komma hit, slår de flesta på normala saker som mitt namn i olika varianter, eller just strykfritt och ibland även på min lillasysters smeknamn. En del har hamnat här efter att ha googlat termen "brösttårta" (vi gjorde en sådan här) och ytterligare någon letade efter en frisör i Svedal och hamnade här istället ("four you frisör svedala"), den kan jag varken förstå eller återskapa.

Andra termer som finns på listan är:

• "get laid"
• "Alexis Walenzuela"
• "Fatwoman"
• "Isolering ritning hur"
• "Nakenbad"
• "Ny på jobbet mail"
• "Varför omskärning"

Inte fullt så skandalöst som jag hoppats men ni får väl vara glada så länge jag inte skriver allt för mycket om bondage, djursex eller swingerkulturen i Connecticut.

Long time no see

Nyss hemkommen från att återigen ha stampat Manhattanesk mark sitter jag och vickar på tårna och försöker återställa vettig temperatur i alla möjliga extremiteter, det är kallt här nu för tiden.

Jaja, i vilket fall som helst: herrejöstanemej vad skönt det var att åka dit igen, jag hade saknat den gamla monstrositeten till stad. Jag har fått åtnjuta god service på en springebutik, kisat i solen, åkt tunnelbana och frolickat med kameran i Central Park i skymningen. När det började bli riktigt kallt släpade jag med Fransosen på lekfullt High Tea på Alice's Tea Cup på Upper West Side. Vi fick fullkomligen ösa i oss te, scones (med Chevré i! Och valnötter! Och Roquefort!), små fingersmörgåsar och kakor som pudrade sig vackert i urringningen och i knät, allt serverat på omatchande och frilligt porslin. Stackars Fransosen tog det hela med stoiskt lugn trots att han nästan var den enda heterosexuella mannen i lokalen som i övrigt i princip uteslutande hade intagits av kvinnfolk i varierande form och ålder.

Vem är frivillig och kommer hit och går dit med mig igen? Jag vill ha mer scones!

TCP/IP via ekorre, någon?

Skulle det bli bättre?

Idag har jag kokat, rasat och varit arg, ringt lillasyster och rutit och muttrat. Sedan samlade jag ihop mig, skrev ett mail som innehöll ord som respektlöst, stressande, urbota dumt, nedsättande och urbota dumt igen.

Sedan raderade jag det och åkte hem.

Alltså, jag for hem till Pontus och Linda beväpnad med tröstemat, sparris och snälla DVD:er och beklagade mig i timtal fram tills dess att vi alla tre bara satt och skrattade åt eländet och Linda somnade. Bland annat dök en variant på det gamla konceptet om internetkommunikation via brevduva, nämligen TCP/IP via ekorre. Nytt, revolutionerande och fullkomligt värdelöst om man bor nära en motorväg. Dessutom skulle latencyn bli ganska hög med tanke på hur korkade ekorrar är. Lite som vissa av mina kollegor.

No shit, Sherlock

Efter en smärtsam springtur den här veckan har jag insett att det är dags att investera i nya springeskor varfter jag utfört hårdnackat forskande i vad som finns och gäller ute på marknaden idag. Alla mina trånare är emot saker som inlägg och sulor och sånt så jag känner en viss press att hitta de riktigt perfekta skorna på direkten, något som hittils har varit ganska svårt då jag har tämligen komplicerade fötter: proneringsbenägna, har hög hålfot, bred framfot och smal häl.

Idag for jag runt och letade efter en speciell sko som jag läst på internet skulle vara bra för just mina sorts fötter och traskade till slut in på Lady Foot Locker, en affär som specialiserar sig på sportiga skor för kvinnfolk. Efter en stunds hummande framför skorna på hyllorna fick jag inse att utbudet, även här, var begränsat men att jag nog skulle prova något ändå. Medan jag stod där frågade den ena expiditen mig vad jag skulle ha skorna jag tittade på till. Hon och jag stod vid hyllan för löpskor och jag stirrade på henne ett par sekunder innan jag sa "Um... Jag ska springa i dem". "Jaha", sa hon, tittade tomt på mig för att sedan gå för att hämta skon jag vill prova i min storlek. När hon väl kom tillbaka förklarade hon att den inte fanns inne i just den färgen jag velat ha men att det kanske skulle gå bra med en annan färg. "Självklart" sa jag och tog kartongen ifrån henne bara för att inse att det var en helt annan sko hon plockat fram. Samma märke men annan modell som inte alls verkade vara vad jag ville ha. Jag skickade tillbaka henne till lagret och sa att jag ville ha min modell och inget annat och efter ett par minuter kom hon tillbaka och sa att nej, de fanns inte i min storlek men att den här andra som hon hade haft med sig innan borde funka lika bra. Det var ju samma märke, ju.

Jag började faktiskt försöka förklara för henne att nej, det var inte alls samma sak men jag insåg snabbt det futila att försöka utbilda eller ens vara lite elakt sarkastisk. Det skulle inte gå fram och skulle något gå fram skulle det inte finnas mycket till inteligens att tolka vad som sagts. Jag sa tack, tack och gick hem istället, utan skor.

Lite irriterad blir man ändå. Det är som om att jag skulle gå till närmsta bilhandlare och säga att jag vill ha en SUV varpå han försöker sälja mig en sportbil. Ibland skulle jag ge en kram för lite bra, kompetent service i det här landet.

Ljudet av små men potenta lungor

- Du kommer få så ont i nacken av det där, Pontus.

- Ja, men det är det värt.

Fjärran var den tysta, kontemplerande trollunge jag mött på sjukhuset i lördags, idag var det ett litet ilskt knytt som gjorde sig till känna när jag smög in genom dörren för att hjälpa Pontus laga middag och vara i vägen så där som jag antar att bara en ungmö kan vara i ett hushåll med fyra dagar gamla barn i. Lika strålande vacker var hon dock som förut och mjuk och väldoftande. Och stark! Lite styrsel på huvudet har hon allt redan.

Vi åt en gång var, hon åt fler gånger, jag diskade, stoppade undan, var i vägen och tog ett par bilder. Sedan smög jag mig ut igen, det sista jag såg var en obekvämt uppallrad Pontus i soffan med en sovande dotra på bröstet. Han kommer ha så ont i nacken imorgon och ja, det är värt det.

Det rykte

Jag klippte av ganska mycket. Tjo!

Present

I helgen fick jag paket, en överraskning bara så där på en lördag. Jag var på väg ut genom dörren för att göra saker så jag hann inte öppna det förrän igår och idag har jag till och med provkört det lite.

Men, i söndags stod jag med detta lilla paket i handen och funderade på vad jag hade lyckats köpa den här gången och hur i hela friden jag kan klara av att konsumera så mycket att jag glömmer bort det. Man ska inte surfa på amazon.com när man är full, det vet jag ju. Mysteriet tätnade ytterligare när jag öppnat paketet och hittade en DVD-film, vid första ögonkastet hann jag tänka att jag måste varit väldigt påverkad om jag shoppat mjukporr på nätet och dessutom inte mindes något av det, för på utsidan var en väldigt sensuell, vacker och harmonisk kvinna med lite kläder på sig. Det översätter tydligen min hjärna till porr light på direkten.

Nu var det inte porr och det var inte jag som handlat utan det var en present från Frida i Tomelilla, hon måste ha läst om min något stressade tillvaro för det jag fick var en självstudiekurs i meditation och avslappningsteknik vid namn Momentary Meditations.

Meditationsteknik för den stressade karriärmänniskan!

Det är jag det!

På fodralet står det saker som "reduce stress and anxiety everyday" och "takes you into profound, inner spaces that give you new ways of being" och "enhanced with special features that lift this presentation to a new level of multimedia". Är det här bra eller är det bra? Dessutom finns det ett alldeles eget kapitel om "how to reduce stress while traveling", det är som handen i handsken.

Jag körde igenom första kapitlet nyss och höll på att kväva mig själv i mina försök att andas så långsamt som rösten på skivan sa att jag skulle göra. Det var en ganska stressande upplevelse. Jag tror jag behöver öva mera.

Tack Frida, det var en fin present, jag blev jätteglad. Nu ska jag bara rota fram min portabla lilla damm också så är det bara att tuta och köra rakt in i avslappningens och harmonins förlovade land.

Mer dilemman

Gårdagens lament togs emot förvånansvärt väl så jag drar väl genast till med nästa:

Imorgon ska jag iväg till lilla frisören, hjälp mig hitta på vad jag ska göra med det. Jag är inte främmande för att klippa av alltihopa eller skaffa lugg men lite presentabel måste jag fortsätta vara så inga spikes eller så.

Varsågod och föreslå.

Underklädesdilemma

En gång i tiden bodde jag hemma i Sverige, kommer ni ihåg det? Det var tider, det! Då kunde man packa ICA-kassarna upp till bredden och inte oroa sig för att de skulle gå sönder, man kunde prata i telefon när man körde bil och gå på Systembolaget, det kunde man. På lördagar! Helt galet!

Och när jag bodde i Sverige kunde jag gå in på Lindex eller Twillfit eller H&M eller den lilla, lilla underklädesbutiken på gågatan i Ystad och handla BH:ar och trosor med nästan förbundna ögon utan att någon skadade sig eller dog. Här i USA har jag fortfarande inte fått till det med BH:arna alls; det som en gång var kul bra shopping hemma i Svedala är här jobbigt som bara tusan, jag har så svårt att hitta vad jag vill ha. Mina valpar är inte av USA-standard verkar det som, de tittar ut och skvalpar över, ser plågade ut eller drunknar närhelst jag försöker och det är inte alls kul längre.

Vi väntar kollegialt besök från Sverige inom kort, jag funderar på att skicka en stor, kramgod tysk till Lindex för att göra en raid på underklädesavdelningen. Mitt samvete håller mig dock tillbaka ity jag inte tror att det är socialt acceptabelt att skicka kollegor, tyska eller andra, att köpa onämnbarheter åt en. Men, å andra sidan, vad vet jag, det är säkert mer oacceptabelt än att gå troslös på kontoret.

No More Mr Nice Guy

- We need to talk! sa jag och la bestämt ifrån mig Nortons antologi över engelsk poesi på soffbordet.

Jag och B3 satt hemma hos honom efter en fullmatad kväll med sushi och opera, två av mina favoritsaker i hela världen, detta faktum till trots var jag inte helt lycklig. Jag var långt ifrån lycklig, om sanningen ska fram.

- I don't feel like what we're doing is going anywhere. Don't you agree? frågade jag och plirade på honom från mitt hörn av soffan.

- Do I have to agree? frågade han tillbaka och jag fick redan då lite ont i magen, det här skulle inte gå så enkelt som jag tänkt. Kan inte alla bara vara överens och tycka samma-lika som jag.

- No, it was more of a question than a statement... Do you agree or don't you?

- Well, I don't but I have sort of been waiting for you to tell me that there is a problem.

Okej. Vi gjorde plågan ganska kort och när jag väl var klar med mitt ursäktande och förklarande fick jag till och med beröm då jag tydligen följt alla slutgörandets regler och rekomendationer (Inte bli emotionell - Check! Vänta till slutet på kvällen - Check! Göra det hemma hos den andra personen - Check! Vara rättfram - Check! Se till att ha eget fortskaffningsmedel att ta sig hem med - Check!).

Väl hemma igen sitter jag nu och känner mig ganska tom och tarvlig, för här på Broadway lider vi av kärlekskrankhet ikväll. Den här gossen hade så många bra saker för sig, han var smart, händig, småkul, sportig, verbal och fick mig att känna mig trygg men inte ett endaste litet pirr blev det i mig av honom. Det är bara att åter igen inse att jag är för jobbig för mitt eget bästa, snart blir det dags för nödslakt.

Gnugga Olivia Noren

Ja, det där med namn är svårt och idag funderades det lite på sjukhuset när vi fick hälsa på det Norenska undret för första gången. Just det här pyret var det inte alls svårt att blil kär i. Det finns mer bilder här.

Babies galore

Regenereringen på Sectra har varit total och immers den här fredagen, två små Sectra-flickebarn har sett dagens ljus för första gången idag och jag är så glad, så glad för alla inblandade. Först kom nyheten att en kollega blivit pappa på morgonkvisten och sedan, sedan väcktes alla våra misstankar när Pontus och Linda visst aldrig tänkte komma till jobbet idag. Pontus som lovat hjälpa mig att racka server och allt. När jag väl fick tag på honom var klockan nästan elva på förmiddagen och det var en ganska lågmäld med samtidigt intensiv själ som svarade på andra sidan och förklarade att de inte skulle komma till jobbet idag. Jag fick prata med både Pontusen och med Lindan som då hade varit på sjukhuset sedan klockan åtta på morgonen och enligt alla proffsen skulle de få en liten krabat idag.

Jag blev givetvis till mig och glömde fråga alla de där givna frågorna (När gick vattnet? Hur öppen (dialated på engelska) var Lindan? Hur långt var det mellan värkarna?) och kollegorna skakade förtvivlat på huvudet åt mig. Det är bara att inse att jag är ett något otränat nyhetsankare vad gäller barnafödandet. Det jag förklarade för de andra var att Linda inte lät som om hon höll på att dö, att vi pratade i kanske tre minuter och hon inte under den tiden hade någon värk vad jag kunde höra och att nej, det hade inte plaskat i bakgrunden.

Nåväl, efter en väldigt overksam fredag som mest gick åt till att sätta samman telefonkedjan för hur eventuella nyheter skulle vidarebefodras kom det till slut ett samtal från sjukhuset strax efter fem i eftermiddags. Ett samtal med en åter igen intensiv Pontus som kunde meddela att det kommit ett flickebarn till dem strax efter klockan tre idag. En lång jänta med tio tår och tio fingrar på nästan 3300 gram som just precis då och där hade funnit sig till rätta och övade sig på att äta. Mamma mådde bra, krumeluren var frisk och pigg och pappan lät stolt och varmt lycklig på rösten.

Hurra!

Jag är tokglad och mjuk i hjärtat. Tanken på att det skapats alldeles nytt liv på en helt vanlig dag som denna är ganska magisk och helt som genom ett trollslag påminns man om att det faktiskt inte finns något som helt vanliga dagar egentligen. Alla dagar är magiska, alla dagar kommer utrustade med en gnistrig guldkant, ibland är det svårare att se den bara.

Av alla födelsedagar man har är väl den första den viktigaste, om inte annat blir de påföljande svårare om man inte har just den. Jag önskar det lilla pyret allt det bästa och jag tänker lära henne allt jag kan om allt som är viktigt i livet. Förhud till exempel. Och vikten att se glad ut när man skapar folkmusik. Och hur man bäst sjunger konjunktivens lov.

Skrivkramp

Idag har jag inget att skriva om så jag tänkte jag skulle ta ledigt lite. Okynnesäta några paranötter och fundera på lite jobb.

Ja, det blir nog så.

Ibland önskar jag att jag kunde ha en gästbloggare jag kunde kalla in när det kniper, en slags hjältebloggare jag kunde kalla på när det är tomt i skallen. Han (eller hon) skulle givetvis ha en superhjältedräkt i tajt, glansigt material och slängkappa och jag skulle ha ett hemligt sätt att tillkalla honom (eller henne), ett tejpkors på fönstret à la X-files eller så.

Jag skulle kunna göra varma mackor medan hjältebloggaren skrev ett smart och roligt inlägg och sedan kunde han (eller hon) och jag dricka te (eller margaretor) och äta mackor galore till sena på natten. Jag skulle vara nöjd, han (eller hon) skulle känna sig uppskattad och ni skulle få läsa av alla era hjärtans lust. Instant happyness.

Maila mig om ni vill söka tjänsten, vänligen inkludera ritningar/beskrivningar på er klädedräkt.

Dikteringsövning

The four for's in medicine:

Forehead
Forearm
Foreskin
Foramen

Patient tripped on foreskin, broke forearm, crushed forhead and got stuck with jugular foramen on door handle.

Forehead. Förhud. Samma, lika.

Det händer mycket underligt med en hjärna när den får sova för lite. I måndags steg jag upp toktidigt för att fara till jobbet innan det var dags att gymma lite och åka till flygplatsen. Det ambitiösa schemat i kombination med att jag glömde gå att lägga mig på söndagen gjorde mig synnerligen underhållande på måndagsmorgonen.

När jag träffade Trånaren för ett pass klockan tio på morgonen var jag lite förvildad och ganska fnissig efter tre stressiga timmar på kontoret och när jag försökte förklara att jag var trött i underarmarna (jag kallade de underarms på engelska) förstod han precis ingenting. Efter lite pekande och viftande kom vi fram till att jag syftade på mina "forearms" inte mina "underarms" och Trånaren fick tillfälle att skratta åt min lingvistiska tafatthet ett tag. Konversationen fortsatte med att jag frågade om jag hade two-arms och eight-arms också, bara för att jag skulle vara lite rolig, varpå han förklarade att nej, det hade jag inte. Men, sa han, jag hade en forehead.

Huh? sa jag.

Forehead?

Vad är det?

(Ni kommer väl ihåg att jag var trött, fnissig och korkad?)

Det är min enda ursäkt.

Jag menar, hur kan man glömma bort vad "panna" heter på engelska?

Jaja. Efter flera minuters förvirring där trånaren höll på att skratta ihjäl sig för att jag inte visste vad "forehead" betydde samtidigt som jag associerade samman forehead med svenskans förhud på något magiskt sätt och därmed också satt på golvet och frustade av fnitter, tog vi oss till slut tillsamman och kravlade oss upp till stående igen. Det måste finnas en gräns på hur roligt man kan ha det en vanlig måndag, eller hur? Efter fortsatta övningar där vi båda insåg att vi saknade sagda hudflapp (han är jude och jag är kvinnfolk) började vi prata om hur praktisk eller opraktisk den kan vara egentligen. Konklusionen vid slutet av träningspasset var att, så länge man inte snubblade på den så skulle man nog klara sig.

Så tror vi, vad tror ni? Några praktiska erfarenheter?

(Associationskedjan var alltså: underarm -> underarm -> forearm -> two-arm -> four-arm -> forehead -> förhud om man vill se hela flödet)

I Arkansas igen

Idag är jag i Arkansas, eller som den kallas "The Natural State" för att leka med min bästa Mike. Han och hans rara, lilla fru Magan har öppnat sina dörrar för mig så nu sitter jag i deras gästrum och ska alldeles strax sova lite.
Natt, natt.

Bröd och skådespel

Följande utspelade sig i fredags strax innan vi åt upp hutlösa mängder internationell mat. Veckans helt klart bästa konversation.

Medverkande:
Charlotte (C)
En icke namngiven kollega (Eink)
En pannkakstårta

Scen 1, akt 1. (Den enda)

*curtain*

Eink: What are you doing, Charlotte?

C: This is a pancake cake. It's crepes layered with jam and whipped cream.

Eink: Wow!

Eink: Did you make the crepes yourself?

C: Yup.

Eink: Wow!

Eink: What are you putting on now?

C: That's the whipped cream.

Eink: Wow!

Eink: Did you make that yourself?

C: *looks down at her bossom* Eeeh... Not really. I whipped it myself, though.

Eink: Wow!

Eink: What's in it?

C: Well. Cream. And a spoonful of sugar.

Eink: Wow! I could never do that!

*curtain*

Bloggmaterial

Ibland är det tråkigt att bo i stillsamma Connecticut, speciellt när man pratar med kollegan Leif som jobbar inne på Manhattan varje dag, han har alltid knasiga historier att berätta om vad som händer när man är inne och jobbar i staden. Han har också en blog men han låter de flesta av de roliga historierna gå den förbi då han inte är lika fanatisk författare som jag.

Ikväll berättade han om hur han nyligen åkt tåg med några killar som läste intressant och bildande literatur, nämligen alla knarkares fackliteratur: Ganjanytt.

Eller vad gängse knarkliteratur nu kan kallas här i USA.

På fem minuter hann Leif lära sig mycket matnyttigt om husdrogen Marijuana; allt från bästa frön och odlingstips till när man ska skörda och olika torkningstekniker. Lite som Gröna Rum fast på amerikanska och utan radio och med text och utan Bertil, för folk som är verkligt vilse i trädgården skulle jag kunna tro. Jag undrar om den kommer med GPS? Och flytväst? Och hjälm? Det är viktigt med säkerheten, det vet man ju.

En av artiklarna som Leif lyckade smygläsa var den om Pets on Pot, på svenska blir det ungefär Petsson Pot (det var vad jag hörde första gången han sa det i alla fall), den handlade om katter som knarkade.

Fullkomligt normalt. I USA.

Bäst i världen

Säg hej till vad som måste vara världens sämsta singel:

Lilla Jag.

Det är lördag afton och jag sitter hemma (uppklädd och stylad med läppstift och allt) undviker telefonsamtal, stickar konstiga saker och lyssnar på Boys 2 Men i sällskap av världens läckraste skor som bara vill ut och visa upp sig.

Det skiter jag i, jag vill sticka.

Tammen

Jag vet att jag gnäller och skäller mycket på mitt jobb här på internettet men om sanningen ska sägas så tycker jag ganska mycket om det. Jag sliter hårt just nu och det är jobbigt och tröttsamt, min lägenhet är som ett bombnedslag och jag känner mig ganska ofta stressad och sleten.

Men.

Jag gör gott och det gör mig gott. Jag vet inte om jag gör en jätteskillnad för mitt företag egentligen, det är ju bara marknadsfluff jag håller på med, inga riktiga kunder eller teknikproblem eller så, men om jag inte varit här skulle mina kollegor varit betydligt mer överkörda och utarbetade, det är de vänliga nog att berätta för mig ganska ofta och jag vet att det är det som räknas, att känna sig behövd och nyttig. Mina chefer, de snälla, har den goda vanan att åminna mig allt som oftast och det är något av det bästa.

Men.

Trots det känner jag mig ensam och ganska eländig. Jag har ganska svårt att sova på nätterna, till och med de nätterna jag vet att jag måste upp innan tuppen gal för att kasta mig på ett flyg ut i obygden. Jag rasar (så där som kvällstidningarna gör på sina löp allt som oftast, ni vet) lite för ofta, vinglar mellan formtoppar och riktiga svackor mest hela tiden. I onsdags berättade jag om Fat Woman och Bag Lady för en av mina bästa kollegor och medans han skrattade så han grät passade jag på att bara gråta. Jag skrattade samtidigt, förstås, så han märkte inget. Man är väl hemlig av sig.

Jag vet vad som är fel. Det är saknaden av fri tid och vanlig tid som spökar; tid att sjunga i kör och sparka volleyboll och slåss. Jag har ingen tid att syssla med något annat än jobb och hur nyttig det än får mig att känna mig är det inte tillräckligt, inte på långa vägar. Jag har satt ner hälarna vad gäller alla nya sociala äventyr och jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka lära känna någon ny människa. Jag sjunger inte i någon kör längre och volleybollaget några på jobbet satte ihop tror jag inte jag kommer hinna vara med i heller. Jag känner mig väldigt ensam. Tammen.

Jag känner mig slösaktig, som om jag kastar bort en riktigt bra Charlotte. Jag sprudlar ju på insidan, för helvete! Är det inte en mänsklig rätthet att ni andra i världen ska få känna på det?

Kan ingen protestera? Vad gör FN?

In i dimman

Den stod toktät på East Broadway ikväll. Dimman alltså.

Imorgon är International Food Day på jobbet och undertecknad har gjort Jansson utan ströbröd och stukat fler pannkakor än hon någonsin vill tänka på till en pannkakstårta som kommer bli hög som... ja, ett hus ungefär.

Jansson utan ströbröd blir ganska blek, bara så att ni vet.

Batman, Robin och jag

(Disclaimer: Det här inlägget är lite elakt varför jag ber om ursäkt redan från början)

(Förlåt)

(Nu börjar jag)


*Poff!*

*Tjoff!*

*Ka-Bang!*

Vi är säkert några stycken som kommer ihåg den fina gamla 70-talsserien med Adam West som Batman, den där alla slagsmål fint censurerades ut av animerade bubblor med *Ka-Pow!* och *Slam!* i. Jag spelade med i en dråplig slags superhjälteserie igår, därav mitt något uppbragda inlägg framåt kvällskvisten.

Det var jag, Fatwoman och Bag Lady som var ute på uppdrag, kan man säga (Jag vill verkligen understryka att jag inte har något emot runda människor, speciellt som jag känner mig småfet för stunden). En av våra närmaste och mer besvärliga partners hade bett mig komma och göra en demo av vår produkt på ett möte och det hela slutade i ett milt kaos, mest på grund av deras fullkomliga oförbereddhet och för att jag inte fattat att jag åkte dit i rollen som säljare, inte som specialist på produkten.

I vilket fall som helst var jag där med två kvinnor från det här andra företaget för att representera och försöka få dem att förstå varför de skulle kasta sina pengar i vår generella riktning och de här kvinnorna var inte att leka med. När man gör de här säljinsatserna har jag lärt mig att det är viktigt att man ser pålitlig och väl sammansatt ut, man måste till exempel stryka sig och kamma håret innan man klistrar på sig leende och drar på sig skor. Men, det är tydligen lite olika hur man gör det där. Mitt sällskap hade till exempel inte gått i samma skola som mig, den ena var ganska storvuxen och jag vet att hon brukar ha en förmåga att klä sig i kläder som inte riktigt passar henne (vi kan kalla henne Fatwoman), den andra var liten och torr och utstyrd i tofflor (!) och en kofta som hon antagligen stickat själv tio år tidigare (Säg hej till Bag Lady). Inget ont sagt om kläder man gör själv, tofflor eller kläder som är lite små. Jag menar, idag hade jag på mig en klänning som visade syndigt mycket ben och ibland är det verkligen viktigt att prioritera bekvämlighet. Men, inte när man ska representera, eller hur? Jag hade på mig mina fantastiskaste skor, de obekväma men åh, så vackra och jag hade borstat både tänder och hår och strukit mig. Jag led för mitt PACS ska ni veta.

När jag till slut släpade mig ut från mötet, både fysiskt och psykiskt för ja, det gick käpprätt åt helvete, for jag hem och drack vin. Flera glas. Idag pratade jag med alla mina chefer som helt opolitiskt korrekt skrattade så de grät när jag berättade om hur jag, Fatwoman och Bag Lady hade försökt sälja PACS. Sedan tröstade de mig och så gjorde vi planer för att jag inte skulle behöva få ont i magen flera gånger.

Hoppas de håller.

Spring och ställ mig i hörnet

Kardiologer är elaka.

Rispartners kan dra något gammalt över sig.

Jag ska inte bli säljare när jag blir stor.

Jag har ont i magen. Igen.

Jag är på ruskigt argt humör och har dåligt samvete.

Med en skruvmejsel i Ohio

Min bästa vän är försvunnen!

Jag flög till Ohio imorse och på vägen råkade jag bli stannad i säkerhetskontrollen så där på riktigt, jag hade visst alldeles för mycket metall i underkläderna. Det är ett helsike med det dära kyskhetsbältet jag ständigt kånkar runt på... Oturligt nog kom de även på mig med att ha bästisen Leatherman i väskan. Leatherman är ett multiverktyg med små skruvmejslar och knivar och annat bra fanstyg att ha med överallt, en flickas och en pacsingenjörskas bästa vän helt enkelt.

Men, inte längre. De tog honom!

Som tur var lämnade de kvar mitt andra, något mindre livsfarliga multiverktyg vilket var bra eftersom jag var tvungen att slita sönder en demodator för bara en timme sedan. Om jag behövt göra det med naglarna och tänderna hade jag inte sett så demovärdig ut efteråt så jag skickar just nu varma tankar till säkerhetspersonalen på Newarks flygplats: Tack för att ni gör ett halvbra jobb! Som tur var frisknade lilla datorn till efter det att jag slitit i princip varje molekyl av den, stackars favoritsäljaren Tomas hann bli ganska svettig innan jag var klar.

Nu ska jag visst lära mig allt om kardiologi. Hej och hå och allt det där.

Free hugs

Till Marina som fyllde år igår. Hon får det finaste jag vet.

Hört i hallen

Pontus: Hur gick daten igår?

Chotte: Hmm... Ja, jag somnade på hans soffa.

P: Oj. Du vet verkligen hur man charmar dem, Charlotte.

C: Till mitt försvar vill jag säga att det var en väldigt bekväm soffa!

P: Vad gjorde han då? Sov i soffan han med?

C: Jaa... han städade. Och sedan nattade han mig.

P: På soffan?

C: Njae, när vi kommit fram till hur dålig idé det varit att jag skulle köra hem sovandes fick jag erbjudande om sängplats.

P: I hans säng?

C: Mhm.

P: Och han låg var?

C: Också där.

P: Linda! Lyssnar du på det här?

Linda (ifrån ett mörkt sovrum): Ja! Detaljer, tack!

C: Jag sov mest, fick vara liten sked och det är mysigt. Annars var det kläderna på och händerna på täcket. Jag är lika immakulat som vanligt.

P: Han då?

C: Så även han.

P: *suck*

Bräckel

Vissa dagar önskar jag att man kunde returnera, lägga ner dem i påsen man fick dem i och bara lämna tillbaka dem hos livets kundtjänstdisk. Vilka som jobbar där vet jag inte riktigt men jag tänker mig att de är tålmodiga och ofrågvisa, man vill nog slippa ursäkta sig när man returnerar dagar. Tänk er själva vilka hemskheter man skulle kunna få stå och berätta om man var tvungen att förklara sina returer. Det hade inte varit så där enkelt som när man lämnar tillbaka en bok eller en tröja, inte så okomplicerat som "Jag hade den redan" eller "Den är för stor", utan något mer besvärligt. Mer i linje med "De sa upp mig" eller "Han lämnade mig" eller "Jag har cancer".

Nu har jag jobbet kvar, ingen cancer och ingen att bli lämnad av så jag är inte riktigt så illa ute. Trots det var det trötta tårar som trillade ner för de Chottska kinderna ikväll. Ni vet säkert själva hur det är; de där dagarna som aldrig tar slut fastän de heter fredag, dagarna man hade massor att göra från början men som bara blir fullare och fullare vad tiden lider. Dagarna man inte ens ville ha från början. Det är lite som om de kan lukta sig fram till en, så där som det sägs att vissa djur kan lukta sig till rädsla. Klockan strax före sju sa jag till min bästa Mike i Arkansas att "nu orkar jag inte mer", släckte kontoret och gick demonstrativt ut och ställde mig i höstrusket en stund. Veckan hade varit lång, dagen längre och huvudvärken som envist satt precis bakom ögonen, den gav sig inte.

Allt jag ville ha var att få åka hem och bli omhändertagen och omhållen, få vara riktigt liten och eländig. Bortslarvad och sedan upphittad igen. Avdammad, snuten, klappad på kinden, matad och nattad. Saknad.

Få höra att allt kommer bli bra snart.

Alldeles snart.

Imorgon.

Men imorgon ska jag umgås och vara trevlig och på söndag måste jag jobba och tvätta och lära mig allt om kardiologi och packa och lyfta tunga saker in och ut ur sectrabilen och jag blir bara tröttare och tröttare av att tänka på det.

Jag ångrar mig. Tyck lite syndigt om mig, det passar bättre idag.

"... we need fan every help we can get."

It's late o'clock

Hur korkad känner man sig när man:

• Får tag på en flygbiljett hem från Washington som består av tre skutt (Washington DC till La Guadia NY och sedan till Philadelphia och sedan till Hartford i CT) och kommer ha en att landa vid slutmålet klockan midnatt?

• Byter den biljetten till en annan, för ett par dollar eller 25, som bara har två skutt (först till Philadelphia och sedan till Hartford) och kommer ha en hemma klockan tio?

• Fastnar i Philadelphia och får sitta och titta på när det där andra, senare flyget far ifrån en och kommer fram före en ändå?

• Lägger sitt pass på biltaket och börjar köra?

• Får leta efter sitt pass i ett parkeringsgarage klockan halv två på natten?

Jag hittade det så jag är glad alikaväl.

Samvetet

Kära Blog,

Jag saknar dig också och jag vet att du är besviken på mig. Det är inte det att jag inte bryr mig om dig, det är bara att jag är lite förvirrad just nu. Geografiskt förvirrad, alltså. Den senaste veckan har jag tillbringat skrämmande lite tid hemma och otroligt mycket tid på resande tass, det är ingen ursäkt jag vet: älskar man någon gör man sig tid. Det är bara att kommunikationerna ibland sviker när jag försöker umgås med dig, det här med Internet har inte nått till alla delar av Amerikat, det är även så att Tapas (den spanska matuppfinningen, alltså) inte har nått Cleveland, Ohio men det kanske inte har med saken att göra.

Jag lovar att bättra mig så snart jag har överlevt den kommande veckans resande med stopp i Washington DC, Ohio, Long Island och New Jersey. Som sagt, jag saknar dig med och det finns ungefär 4 GB med roliga foton på min kamera som jag vill skratta åt med dig. När jag kommer hem igen ska vi umgås massor, jag lovar. Värsta kvalitetstidsinsatsten. Verkligen.

Nu sa jag gå upp om några timmar så det är bäst att jag nattar mig lite snabbt. Kram så länge.
/C