onsdag, oktober 24, 2007

Batman, Robin och jag

(Disclaimer: Det här inlägget är lite elakt varför jag ber om ursäkt redan från början)

(Förlåt)

(Nu börjar jag)


*Poff!*

*Tjoff!*

*Ka-Bang!*


Vi är säkert några stycken som kommer ihåg den fina gamla 70-talsserien med Adam West som Batman, den där alla slagsmål fint censurerades ut av animerade bubblor med *Ka-Pow!* och *Slam!* i. Jag spelade med i en dråplig slags superhjälteserie igår, därav mitt något uppbragda inlägg framåt kvällskvisten.

Det var jag, Fatwoman och Bag Lady som var ute på uppdrag, kan man säga (Jag vill verkligen understryka att jag inte har något emot runda människor, speciellt som jag känner mig småfet för stunden). En av våra närmaste och mer besvärliga partners hade bett mig komma och göra en demo av vår produkt på ett möte och det hela slutade i ett milt kaos, mest på grund av deras fullkomliga oförbereddhet och för att jag inte fattat att jag åkte dit i rollen som säljare, inte som specialist på produkten.

I vilket fall som helst var jag där med två kvinnor från det här andra företaget för att representera och försöka få dem att förstå varför de skulle kasta sina pengar i vår generella riktning och de här kvinnorna var inte att leka med. När man gör de här säljinsatserna har jag lärt mig att det är viktigt att man ser pålitlig och väl sammansatt ut, man måste till exempel stryka sig och kamma håret innan man klistrar på sig leende och drar på sig skor. Men, det är tydligen lite olika hur man gör det där. Mitt sällskap hade till exempel inte gått i samma skola som mig, den ena var ganska storvuxen och jag vet att hon brukar ha en förmåga att klä sig i kläder som inte riktigt passar henne (vi kan kalla henne Fatwoman), den andra var liten och torr och utstyrd i tofflor (!) och en kofta som hon antagligen stickat själv tio år tidigare (Säg hej till Bag Lady). Inget ont sagt om kläder man gör själv, tofflor eller kläder som är lite små. Jag menar, idag hade jag på mig en klänning som visade syndigt mycket ben och ibland är det verkligen viktigt att prioritera bekvämlighet. Men, inte när man ska representera, eller hur? Jag hade på mig mina fantastiskaste skor, de obekväma men åh, så vackra och jag hade borstat både tänder och hår och strukit mig. Jag led för mitt PACS ska ni veta.

När jag till slut släpade mig ut från mötet, både fysiskt och psykiskt för ja, det gick käpprätt åt helvete, for jag hem och drack vin. Flera glas. Idag pratade jag med alla mina chefer som helt opolitiskt korrekt skrattade så de grät när jag berättade om hur jag, Fatwoman och Bag Lady hade försökt sälja PACS. Sedan tröstade de mig och så gjorde vi planer för att jag inte skulle behöva få ont i magen flera gånger.

Hoppas de håller.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Du verkar åtminstone ha schyssta chefer.

Jesper Karlqvist sa...

Elakt? My ass! Det var förbannat roligt. Och vem minns inte Shazam och det där. Holy guacamole, Batman!

Anonym sa...

Jag har världens roligaste syster!

Jag vet jag är tjatig när det gäller detta, men det är sant.

Nästan så man ser fram emot nästa eventuella nästankatastrof bara för det är så roligt att läsa om, men bara nästan...
kramkram

Unknown sa...

Jag vet, jag har riktigt bra chefer som dessutom verkar bry sig om mig. Ibland kan man nästan inte tro att de är amerikaner.

 

#Made by Lena