Min andra match som peppigaste tjejen i Sectra Wise Servers gick nästan som min första bara något bättre. Vi förlorade givetvis men inte fullt lika förödmjukande som förra gången, det blev bara ett litet ärr i själen den här kvällen.
Det är ganska spännande det här med tävlingssinne, de flesta av oss har lite av det och en del har begåvats med mycket mer än andra. Jag har en del av det men jag har lärt mig att vara lite smart med mitt, jag slår för det mesta av det när jag vet att jag inte kan vinna (Detta är en sanning med modifikation när det gäller jobb, teknik och män. Reds. anm.) vilket några kanske tycker är fegt och taktiskt. Jag anser i stället att det är klokt och taktiskt och dessutom har ju redax redan anmärkt att mitt taktikande inte gäller i 80% av normalfallen. Jag kan minsann sura och grina illa jag med!
Nåväl, min attityd vad gäller volleybollandet är att man spelar för att det är kul och för att man får röra på sig lite; vinner man är det ännu kuligare och förlorar så drabbar det ingen fattig och alla kan åka hem och må bra ändå. När man spelar för att det är kul bjuder alla till och man håller på varandra, det är inga större småaktigheter eller domslut att bråka om.
Ikväll lärde jag mig att inte riktiga alla kan vara så vuxna av sig. Ligan vi spelar är en unisexliga där reglerna säger att man ska ha tre av varje kön på banan hela tiden, om ena laget inte har tillräckligt många av ett kön får de jämka ner till nästa jämna par och alltså ha två av varje kön på banan om inte motståndarlaget är snällt och säger att något annat är okej. I och med mitt myckna resande och en del sjukdom i gruppen har vi spelat tre killar och två tjejer på lag mot tre av varje sort på andra sidan utan att någon protesterat så värst. Den lösningen har ju ändå varit en nackdel för oss då vi då varit fem mot det andra lagets sex. Ikväll hade vi hoppats på samma lösning eftersom vi fattades en Therese, men motståndarlagets grinigar lagkapten skakade på huvudet och sa
"Nä, ni får bara vara fyra på plan. Sådana är reglerna."
Och vi tjaffsade inte så mycket utan spelade på, lite då och då avbrutna av den där lagkaptenskan på andra sidan som hittade på de mest absurda regler matchen igenom. Till exempel fick man fösa i vissa lägen men inte andra och jag fick på taffsen för att jag returnerade en serv utan att ha fötterna i backen och gud förbjude om man glömde hojta ut ställningen innan man servade varje gång! Då blev det smått kaos i tantens huvud. Efter ett tag började jag tycka synd om de andra i motståndarlaget som var tvugna att ha en sådan liten fascistkärring som ledare och mycket riktigt förklarade de för oss att hon var lite av en regelnazist (deras ord, inte mina). Jag övervägde huruvida vi kanske kunde få igång ett litet myteri genom att bjuda över dem till vårt, gladare och roligare lag istället men jag struntade i det. Man vill inte vara bråkstake, inte med folk som tar korpsport på allvar för de kan vara minst lika livsfarliga som rotvältor. Det vet man väl.
Halvvägs genom matchen funderade jag på att bli lite grinig tillbaka, bara för att, men jag insåg snabbt hur dråpligt och smått fantastiskt det hela var, det var lite som att titta på ett avsnitt av "Ett med naturen" fast med människor i. Det är bara att inse att det mänskliga sinnet nog aldrig kommer sluta förvåna mig och att få observera en lite smårultig, medelålders kvinna med ringar under ögonen och gråsprängda pipplottor i håret domdera och skrika snäsigheter åt folk över en vänskaplig volleybollmatch en helt vanlig onsdag är något som jag räknar till en äkta naturupplevelse. Inte någon särdeles vacker sådan men på amerikanska och en väldigt vuxen sådan. Själv känner jag mig väldigt tacksam över att jag har andra saker jag anser vara viktigare i mitt liv, saker som lädermän, andra män, lufttrycket i mina däck och färgen på himlen i söndags när jag var ute och sprang. Eller varför inte långa telefonsamtal, vackra harmonier och en riktigt bra julklapp.
Förlusten till trots känner jag mig, med andra ord, som en riktig vinnare.
