Linda fyller kärring om några dagar och idag erkände hon till och med lite åldersnoja.
- Charlotte, jag fyller 30 snart, jag måste göra något! Supa, knulla och åka radiobil eller så, utbrast hon.
Som den goda vän jag är tolkade jag hennes lilla utbrott som en undermedveten önskelista. Så här, ungefär:
När Kristian var här i somras var det en sak som han sa, om och om igen. Han sa det i köket när vi åt pizza, han sa det när vi gick på stranden, han sa det till frukostölen och han sa det när vi stod upp till naveln i varmt vatten och såg på fyrverkerierna som sprakade över husen om kvällen.
När jag kom hem från föreläsningen ikväll tog jag kameran i handen och gick ner till stranden, tittade på en strålande måne, lyssnade på syrsorna och tänkte att jo Kristian, jag har det ganska bra, egentligen.
.
Tu m'as promis et je t'ai cru
Tu m'as promis le soleil en hiver et un arc en ciel
Tu m'as promis le sable doré, j'ai recu une carte postale
Tu m'as promis le ciel et la terre et une vie d'amour
Tu m'as promis ton coeur, ton sourire, mais j'ai eu des grimaces
Tu m'as promis et je t'ai cru
Tu m'as promis le cheval ailé que j'ai jamais eu
Tu m'as promis le fil d'Ariane, mais tu l'as coupé
Tu m'as promis les notes de Mozart, pas des plats cassés
Tu m'as promis d'etre ta reine, j'ai eu pour sceptre un balai
Tu m'as promis et je t'ai cru
Tu es foutu
Je ne sais pas ce qui se passe
Mais je sais pourquoi on m'appelle "mademoiselle pas de chance"
Någon borde forska på mensvärk, alldeles extra borde någon forska på just min mensvärk. Den är jätteenvis och borde skjutas i knäna.
Jag var och fixade naglarna igår efter jobbet, det är ganska trevligt och relativt billig vardagslyx där man blir filad och klippt, masserad och målad av en liten koreanska (eller korean). Jag brukar alltid ta någon knallig färg som vildsint rosa eller gatuflicksrött ity jag gillar när det lyser lite om mig.
Det är på intet sätt fult, det är bara inte alls jag. Tänk vad mycket identitet det sitter i naglarna!
Jag kommer ihåg en natt jag tillbringade med en av mina bästa Niklasar, ni kan läsa om den här, då jag för nuttifjuttonde gången blev åmind om det viktiga om att ta en backup på allt man gör, plus att man ska komma ihåg var man lägger sin backup. Det var jobbigt ett tag där när det närmade sig gryningen.
Jättebra tumregel, faktiskt: Ta backup. Kom ihåg den.
Jag vet att det låter enkelt men ack, så fel man kan ha. Ikväll slarvade jag bort min backuppade bloggmall och vips var jag liksom tvungen att ta tag i det där som jag funderat på så länge, nämligen att jag skulle byta ut de gröna prickarna mot något nytt. Något rött, eller kanske grönt. Eller skärt.
Det blev blått.
Jag hade andra tankar helt och hållet, det fanns pinuppor i planen och rosa saker, men de behöver jag hjälp med att fixa så de får dröja lite. Vilken dag som helst ska jag bli proffsig och unik, jag lovar, men fram tills dess blir vi visst blåa och med en pil överst. Jag vet inte riktigt vad det säger om mig men det känns inte helt fel ändå. Det kunde varit värre. Dessutom verkar vi ha riktning och det är inte fy skam.
Eller?
Kräks ni över mig?
Jag fortsätter att attackblogga lite till, det här med långa inlägg får vi ta en annan vecka. Idag hittade jag den här bostadsannonsen som jag tyckte vad väldigt underhållande.
Tänk, att Kakmonstret bor på Upper West Side!
Vi gick till den galne kinesen och lunchade idag. Där får man bra sushi och lyckokakor. Så här kan det stå på dem:
Konstigt...
De här bilderna tyckte jag var spännande att titta på - styrka och skönhet i så många olika fodral. Tänk vad kroppen kan vara uppenbart och härligt specialiserad ibland. Själv håller jag för stunden mest på med idrotter som är fel för mig, så mycket medeldistanseri har jag inte i generna om jag ska vara ärlig men jag är glad ändå.
Min kropp har vandrat från ganska mesmjuk till stark och rund till stark och nästintill smal och nu tillbaka till tokstark med mjuka hörn. Jag vet inte vad som är bäst men jag vet att jag tyckere om att vara stark!
Armhävningar rulez!
Jag tror visst att du kommer bli lika lycklig igen, kanske ännu lyckligare om vi har tur. Det kommer bara inte vara samma sorts lycka, den kommer vara mindre bullrig och vara mer känslig och i behov av omtanke och ljus och snälla händer. Man måste ta hand om sin lycka ibland, vissa måste göra massor med jobb för att den ska gro medan andra bara har den där.
Det är orättvisst, jag vet, och om jag fått bestämma skulle alla lyckliga människor skjutas. Lite i knät bara och bara på mina (och dina) dåliga dagar.
De här PC/Mac reklamfilmerna har funnits ganska länge men de är roliga ändå. Ännu roligare blev det när jag insåg att jag gått på ett par date:ar med Mac-killens storebror.
.
För första gången på länge läser och lyssnar jag noga på vad som händer i ett val, synd att det inte är ett jag får rösta i. Gloria Steinem skriver intressant om Republikanernas vicepresidentkandidat:
Palin's value to those patriarchs is clear: She opposes just about every issue that women support by a majority or plurality. She believes that creationism should be taught in public schools but disbelieves global warming; she opposes gun control but supports government control of women's wombs; she opposes stem cell research but approves "abstinence-only" programs, which increase unwanted births, sexually transmitted diseases and abortions; she tried to use taxpayers' millions for a state program to shoot wolves from the air but didn't spend enough money to fix a state school system with the lowest high-school graduation rate in the nation; she runs with a candidate who opposes the Fair Pay Act but supports $500 million in subsidies for a natural gas pipeline across Alaska; she supports drilling in the Arctic National Wildlife Reserve, though even McCain has opted for the lesser evil of offshore drilling. She is Phyllis Schlafly, only younger.
.
Ja, jösses jesus hur nyfiken jag är på hur hon har det där borta, hon Knyttet. Det är för tyst på hemmafronten! Är det någon som vet något? 
Pontus frågade om jag skulle hålla mig undan när vi får oväntat besök och jo, det tror jag väl att jag kommer göra. Just nu har jag lyckats få till en hel vecka med resor i mittersta USA bara som en ren slump ändå, så jag tror inte det kommer bli så svårt.
Det är ju inte så att jag vill ha tillbaka något. Det vill jag inte, inte med det medföljande ontet i magen och oron och svartsjukan. Inte ens om jag skulle få bli hur betagen och beundrad som helst eller om det skulle vara lite mer på rikt. Brännt barn skyr elden, ni vet.
Det hade varit så mycket enklare att glatt vältra sig i klyschor som att "gå vidare" om jag också hade blivit hittad och funnen. Lite räddad. Men det har jag inte blivit. Och jag mår dåligt för att jag gnäller så. Jag är verkligen av den uppfattningen att det är upp till mig att bli allt det där - funnen, livbojad och rosigt enleverad. Det är ju inte så att jag inte har fått erbjudanden, det har inte varit rätt erbjudanden, bara.
Jag är ju inte arg, bara förbannad. Och han är ju bra och trevlig som bara den, bara jävligt dum. Så tycker jag.
.
Jag sitter barnvakt åt Olivia ikväll och jag funderar på om det kan vara världens bästa jobb. Innan föräldrarna gick nattades den lilla och sedan fick jag en bricka med vin och ost i knät.
Nu sitter jag här med ett glas vin, en tyst babymonitor och ungefär 3 miljoner syrsor på balkongen och överväger karriärbyte.
.
Sometimes the T.V. is like a lover
Singing softly as you fall asleep
... Jag som inte ens har en TV.
.
Jag har stängt av kylan här i lägenheten eftersom de som vet säger att det inte är högsommar längre, men det var tydligen korkat. De senaste nätterna har jag vaknat en gång i kvarten och drömt mardrömmar om vartannat. Inatt likså, vilket var ganska bra för då kom jag upp i tid för att säga hej då till Lillstrumpan som ska flytta idag.
Mamman och jag oroar oss.
Just den här morgonen vaknade jag med insikten om att hon inte skulle ha någon frukost att äta imorgon. Och ingen väckarklocka heller. Hur skulle hon komma upp i tid utan en sådan? Visst, hungern skulle väcka henne till sut, men ja, ni vet. Jobb brukar börja innan hungern sätter in. Hon har ingen säng heller men hon är ung och studentska så hon är van vid att sova på underliga platser. Tror jag. Jag sov i och för sig oftast i någon slags säng när jag var studentska, det var ett par nätter i tält där men de var sällsynta, men jag var en mycket ansvarstagande studentska förstås. Har jag för mig. Sedan har hon ingen diskborste med sig heller men det oroar jag mig inte så mycket för egentligen, hon har ju inget att diska liksom.
Fadren säger att hon platsar i zigenarlandslaget. Det tycker jag är kul på ett väldigt politiskt inkorekt sätt.
Nåväl. Jag kommer hålla tummarna så hårt att jag får träningsvärk och inte kan jobba de kommande dagarna, Knyttet, och kom ihåg att telefon och internet är det viktigaste du har att fixa när du kommer fram. Screw frukost!
Kram!
/Syster Yster, den stora
Jag tittade på vad Googles översättningstjänst gör med en blogg nu för tiden och det här var vad jag fick se:
A benign hand that puskar me in the hair, a knee to rest your head in, a moderately heavy chin leaning on my shoulder, a stomach against my back, one arm around my waist, a stationary breath in my ear, a kind of min, a hand on my neck, a finger, which dries out, which alone tears, an eye that captures the middle and a nose in halsgropen.
That's all, nothing more and nothing less.
"A nose in halsgropen"... Det fattar man väl?
Dagens insikt:
Det är tydligen så att bara för att man är doktorerad och är halvvägs genom en läkarutbildning behöver inte det betyda att man är supersmart.
Go figure.
I'm not going to say
That you ever stop to think along the way
But baby, be prepared to be surprised
Baby, be prepared to be surprised
It's all I know
I'm not going to state
Obvious observations everybody makes
But baby, be prepared to be surprised
Baby, be prepared to be surprised
You better be prepared to be surprised
It's all I know
The weight of the world
And the hurt and the dirt
Can make you disturbed
But I heard, but I heard
When I wrap my arms around you
Every mistake we made crumbles
When I wrap my arms around you
Everything echoes a new song
I'm not gonna whine
Or scream out I'm so tired
Through the mike
But baby, be prepared to be surprised
Baby, be prepared to be surprised
You got to be prepared to be surprised
It's all I know
The weight of the world
And the hurt and the dirt
Can make you disturbed
But I heard, but I heard
When I wrap my arms around you
Every mistake we made crumbles
When I wrap my arms around you
Everything echoes a new song
I'm not gonna lie
Saying everyone's gonna be alright
And fine until we die
But what else can you do
But hope and pray and save
And we'll get by
Be prepared to be surprised
Better be prepared to be surprised
You got to be prepared to be surprised
It's all I know
Vågar jag gå till det här stället? De verkar lite farliga...
Om ni säger att jag ska så gör jag det.
... En snäll hand som puskar mig i håret, ett knä att vila huvudet i, en lagom tung haka lutad på min axel, en mage mot min rygg, en arm runt min midja, ett stilla andetag i mitt öra, en kind mot min, en hand på min nacke, ett finger som torkar bort den där ensamma tåren, ett öga som fångar mitt och en näsa i halsgropen.
Det är allt, varken mer eller mindre.
Jag har tjuvstartat min skolgång nu. I morse började min första kurs, en som handlar om kommunikation och än så länge är jag inte så värst imponerad. Idag var föreläsningarna ganska värdelösa, mest bara planlösa diskussioner som inte ledde någonstans, typiskt sådant som gör mig otroligt frustrerad. Jag älskar att diskutera och jag kan till och med tolerera att ha fel ibland, men något måste vi allt komma fram till om inte jag ska känna mig väldigt otillfredsställd.
Nåväl, en av artiklarna jag fick med mig hem har som tur var bidragit med ett par underhållande nyheter till min vokabulär:
Det är som sagt inte bara Vickan Silverstedt och Dolph Lundgren som kan visa på språklig låghalthet mitt i expatrioterandet, alla vi andra här i Bullerlandet kan också. Senast ikväll pratade Fru Österholm om att hon skulle jobba på sin tan så snart hennes pool var klar. Tan som i solbränna, alltså. Ganska förfärligt, eller hur?
En del svengelska blir dock bättre, vad sägs till exempel om mitt ganska vanligt förekommande profust, ett ord som inte finns på Svenska även om det borde göra det. Om man ber Google definiera det Engelska profuse får man veta att det betyder exuberant, produced or growing in extreme abundance, pouring forth liberally, bountiful, lavish, prodigal och lush. Hur kan vi välja att inte ha fler ord ord som betyder allt det här i vårt språk? Jag har sålunda beslutat mig för att införa det i Svenskan lite i smyg och tänkte fråga om ni kanske vill hjälpa till. Kasta in ett profust när ni kan under dagen idag och se hur det känns, jag lovar att det snart kommer bli en vana. Eller en ovana, de är oftast vanligare och trevligare än vanorna.
Magen kurrade och det var något som saknades när jag kom hem från bion ikväll. Det jag mest av allt ville ha var det här:
Med smör på.
Men jag fick hålla till godo med det här:
Med ost på.
Min bästa projektledarkollega, vi kan kalla honom Bich för han heter nästan så, ska skaffa glasögon och vi har tagit tillfället i akt och retat honom lite för att han har blivit gammal. Inte för att jag kan säga så mycket då jag haft glasögon sedan mellanstadiet, men det vet inte han om. Än.
Nyss frågade jag honom vilken sorts bågar han ska skaffa: tuffa och sportiga, intellektuella eller ska han köra på en slags sexig-bibliotekarie-look, kanske?
Svaret kom snabbt och något oväntat.
- I'm going for the pervert look, thanks for asking.
Jamenjaha.
Ja, och tacka gudarna för det!
Det satt hårt åt men nu är jag accepterad, officiell och intagen på skolan. Och fucked också, om man frågar Pontus, för nu kommer jag aldrig härifrån.
I wish. (Om själva påsättandet alltså, inte om jag aldrig ska komma härifrån. Man måste kommunicera tydligt.)
Nya bud från min tilltänkta skola: Alla mina svenska universitetsbetyg måste autentiseras via någon slags myndighet, något som tar tid, kostar pengar och är besvärligt, framför allt när min gamla institution INTE ENS FINNS LÄNGRE!
Ursäkta mig medan jag attackbölar lite.
*Exakt vad Marina och jag pratade om idag. Jag ber så mycket om ursäkt till alla amerikaner men det här är alldeles för roligt att inte publicera... Den man älskar, agar man och så.*
Chottlips says: Varför har jag så korkade medarbetare?
Marina says: Därför att du är i Amerika
*Ungefärligt samtal mellan Charlotte och Pontus en ovanligt vanlig måndag som den här*
- Charlotte, du verkar vara lite långt bort idag.
- Mmm...
- Är du trött?
- Mmm... Och så är det tråkigt här! Det var bättre hemma, där fanns det Lockarps limpa och OS på TV!
- Oj. Ja, den där limpan vet jag inget om men den är säkert bra och på TV här är det bara amerikansk sport hela tiden. Jag förstår dig.
- Ja!
- Nå, Charlotte, vilken sport vill du se?
- Hästar och backhoppning!
- Hästar och backhoppning... Ja, jävla skitland till att inte visa backhoppning på sommar OS-sändningarna. Nu förstår jag ännu bättre.
Vi tittade på film här om kvällen; Mamma, Knyttet och jag. Och ni förstår att det är så, att när min Mamma lyckas hålla sig vaken en hel film då vet man att den är bra, söt och rar på alla sätt och vis. För den som vill se en må-bra-film som handlar om kärleken och får en dra på smilbanden är dagens filmtips "Dan in real life".
Se den!
Den har dessutom väldigt bra musik i sig.
Hör den!
-Vilken tur att du finns!
Sagt av Knyttet efter vi släpat oss runt en mil i skogen. Är det hiskeligt förmätet att hålla med?
När Fadren fyllde år, för snart två veckor sedan, fick han en massa vin från Systren och mig, vin från New York som hon jag provat oss igenom när vi var uppe vid Fingersjöarna tidigare i somras. Idag knäckte vi den första flaskan, en Cabernet Franc från 2005 som jag hoppades skulle stå bra till de äventyrliga gourmetpizzorna vilurade ihop framåt kvällningen. Temat för kvällen blev till slut ost och då kan det inte gå fel... Eller?
Liten aperitif:
Margareta on the rocks avnjuten med grillad halloumi och ett tunnt skivat päron dränkt i honung. ALltså, både osten och päronet bedränktes.
Pizzagalenskap:
Mitt sommarlov.
På mitt sommarlov var jag på kollo med Marina och Rikard. Där finns det djur man kan klappa. Man kan klappa kräftor:
Kräftor tycker om snaps har jag hört.
Man kan se nakna sköldpaddor:
Och så finns det rävar:
Och så finns den här: 
När jag anlände till Linköping i onsdags blev jag, som brukligt är, uppfångad och intagen i familjen Huge-Klein-Starcks ömma vård; det är säng i källare, frukost på bordet och spel till långt in på natten som gäller här. Och så öppna dörrar så klart, Mia och Lars öppnade på bästa "varför inte"-manér dörrarna till KB-villan för alla och envar jag kunde få tag på och därtill deras avkommor och respektiven. Det var i runda slängar 20 vuxna och barn som trängdes och slängdes, hoppade, skrattade och krängde i huset medan regnet vräkte ner utanför. Så mycket utomhussväder för grill och lek blev det inte, kan jag väl påstå.
Det här med att ha ett impromptu-kalas för en ganska bullrig skara vänner med ungefär en förmiddags planering kanske hade fått några av oss (mig!) att rynka på näsan och fundera på praktikaliteter som mat och dammråttor och hur i hela friden ska vi lösa det här med vädret, men i det här i huset verkar inte sådana mundäna bekymmer riktigt existera. Och det är helt fantastiskt underbart och något av det bästa jag vet, det är aldrig svårt att ha det bra i Stor-och-Liten-huset. Det är väldigt lite som är besvärligt. Det är nästan omöjligt att vara svår. Det mesta bemöts med ett "Varför inte?".
(Tack Malin och Mattias för myntandet av Varför-inte-epitetet)
Hur man snabbt stjälper sin värdinna:
Sent på kvällen dagen före ett kalas stänger du listigt av ugnen i vilken värdinnan tillagar tjälknöl. Gå sedan och lägg dig. Morgonen där på, spela ovetande.
Efter gårdagens överraskande inhopp från Paris Hilton kommer nästa politikerinlägg som ett brev på posten (eller, som ett inlägg på internet?).
"A nod is acceptable," Hosking said. "The American people respond well to nods."
Tiden går förfärligt snabbt när man är i centralsvensk tidszon, jag tror det hjälper på att ha det bra också. Idag har jag tittat på Jespers nya lägenhet, den var jättefin, luftig och alldeles ny. Det var nästan så att jag blev nervös för att jag skulle ha sönder den (kanske råka krossa den under mina klackar!) i början. Knyttet hade ledigt från jobbet så jag fick gott sällskap mest hela dagen.
En sak som slog mig där i Limhamn var att torktumlare är bra konstiga djur. Om man tittar på programmen en modern tumlare kan köra så blir det ganska många olika slags torrt, hör bara här vad Jespers tumlare kunde:
Okej, jag la till den sista själv men jag tror ni förstår trots allt, och ärligt talat hopar sig frågorna omkring mig just nu. Jag undrar hur torrt normaltorrt egentligen är och är det torrare än skåpstorrt och varför skulle man inte vilja att det normaltorrt i sina skåp? Eller extratorrt för den delen? Ska det vara så här många r i torrt och vilken SI-enhet mäter vi torka och kan jag maila Cylinda och få råd? Vad är optimal torrhet i ett skåp och kan min tvätt skadas om jag extratorkar den? Kan man okynnestorka saker (är det det man gör när man gör skåpstorra saker extra torra i efterhand) och finns det extra jättetorrt planerat för en framtida release? Hur torrt blir det om man soltorkar och kan man få det som program på en maskin?
Aaaargh!
Jag har hittat en ny sådan här singer/song writer att drömma mig bort med. Klicketklick.
Hon använder så fina ord som "pine" i sina sånger, sånt ska uppmuntras.
På en helt annan not svänglar vi runt ganska vanvettigt här, vad sägs om de här guldkornen:
Listan kan bli längre men just nu står hjärnan still, jag får fylla på vad det lider.
Eller på utsidan. Jag har inte bestämt mig för hur det förhåller sig riktigt ännu.
Jag har massor med kul att skriva om egentligen, men så snart jag sätter mig framför datorn med mina mjukaste, varmaste fingrar blir jag som förbytt; lite ledsen och ganska avig ändå. Det är som om jag glömmer bort att jag är världens roligaste Chotte när jag sitter här, mitt på den obäddade sängen, mitt i det ostädade rummet, mitt i kaoset på Bredgatan.
Jag måste bli glömskare.
För några timmar sedan fick ett par av mina bästa Arkansasbor ett litet gossebarn. Alla mår bra. Jag är tacksam.
Jag reser till nya platser, lär känna nya människor och låter tiden gå men inte katten läker det några sår. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är torrt och dött här.
Över två år har gått men det gör fortfarande ont och jag har fortfarande skrämt hjärtat så långt bort att sinnet är lite stumt och frånvarande. Jag var ute och sprang med en sprillans ny kollega idag, en Jeremy, han är himlans trevlig och kul och från Arkansas precis som alla de andra jag jobbar med. För ett par månader sedan var han ute och reste ett par dagar med Mimmi och hon drog hela sin och Jakobs kärlekshistoria för honom. Jag nickade, log, och sa att jo, hennes situation var väldigt förvirrande där ett tag men att det var ju bra att det löste sig till slut.
Men jag då? Vem drar jag min historia för?
Jag flög in till Denver, Colorado igår för en mässa. Det är som vanligt mycket stående, god mat och soligt, så där som det för det mesta är i USA.
Jag och en av mina nyaste kollegor gav oss ut och letade efter en cykelaffär ikväll, jag i jeans och tofflor, han i kostym, solen påslagen och med en GPS i hanses telefon. Jag gör historien kort genom att säga att vi inte hittade något som liknade en cykelaffär. Lite dumt eftersom det i den här regionen ska regna med cyklister. Jag får leta vidare efter mina cykelskor...
Vad blir man när man är lite nere och ledsam på en gång?
Jag tror vi får kalla det nedsam.
- Charlotte, you seem to be on a Justin Timberlake kick lately.
- Yeah, I'm sorry, Jaime. I can stop it if it bugs you.
- No it's ok, I like him.
- Really? He used to make me cringe but then I heard "Senorita" and ever since he's sort of hot. I'm so embarrassed, this is worse than listening to country.
- That's ok, Charlotte.
- No, he's short and tiny as a shrimp... *visar med fingrarna*
- Really? Is he really that short?
...
Dagens Google-sökning avslöjar att Justin Timberlake är förvånansvärt hög, hela 185 centimetrar. Jaime, Charlotte och Internet är förvånade, han ser inte så stor ut på TV *visar med fingrarna*.
Hört i entrén på jobbet:
- Hey Pat, here are the car keys. One of the fuses in the car blew so I had no car lighter thingy to charge my GPS or my phone with yesterday so I had to replace it with another one.
- Oh no! Were you ok? How did you know it was a fuse and how did you replace it?
- I just replaced it with another one in the fuse box so the car has no fog lights now. No biggie.
- How did you know how to do that?
- Well... I'm an engineer, you know.
- No way, Charlotte. Who helped you?
- What!? Don't you think I could do that myself?
- No. I'm not that stupid.
- Darn...
Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?
Eller var det så här...?
Vem kan dema förutan pacs?
Vem kan heppa utan hår?
Vem kan åka till Long Island med en GPS som inte går?
Hur nu än visan går har jag efter kort funderande kommit fram till att mitt svar på alla ovanstående frågor är, och nog kommer förbli, "inte jag". Igår gav jag mig ut på liten resa till New Yorks horn: Long Island, för att dema pacs och heppa med håret för ett gäng arroganta läkare. Efter nästan två timmar på vägen tvingades jag inse att cigaretttändaruttaget inte fungerade på Sectrabilen längre, något lite oroande när både min mobil och min GPS behövde ladda batterierna från just där. Fram kom jag med lite trixande, en hel del tur och noterande av vägbeskrivningar strax innan GPS:en la sig ner och somnade in på grund av instant näringsbrist. Allt väl så långt men hem visste jag inte riktigt hur jag skulle ta mig ända tills jag beklagade mig för min chevalereske säljarkollega väl framme på plats. Det var här som han introducerade mig för konceptet med säkringar. Jag har hört talas om att bilar har dem men jag har aldrig kikat så nära på dem som jag gjorde sent igår kväll utanför en restaurang någonstans på Long Island.
Min kollega hjälpte mig snällt att operera ut en annan säkring ("Dimmljusen vet jag inte hur jag sätter igång åndå, ta den!") och ersätta den med den trasiga vi plockade bort och hem kom jag även om det blev sent och sömnigt på vägen.
Äventyr, det är ingen ände på dem.
Jag trodde jag delat rättvist. Den här nya är min kontinent och den där gamla, den var din. Du fick låna alla mina gamla vänner och jag fick låna några av dina. Du fick kulturen, flickan och fler regniga somrar än du kan räkna till. Jag fick amerikanerna, Storstaden och Amir.
Ska det där verkligen vara så svårt att hålla ordning på? Där är där jag inte är, här är där där jag är. Här är där du inte är och där är där där du är. Tänk mer myror och elefanter och färre flygbiljetter och semestrar.
Karlar, jag säger då det.
Nu har jag bokelibokat en biljett hem till sommarsverige. Jag har hört att det regnar där, stämmer det?
Det är sånt man kan syssla med när man är gästlös och fri en hel helg. Min navel är helt luddfri och glänsande ren eftere en hård helg med pillande. Fantastiskt.
Jag tror jag blev förolämpad idag, det var ganska underhållande.
Inne på damtoaletten stötte jag på morgonen på vår pyttelilla kontorssmyganorexiker; en medelålders kvinna med klädsmak som hos en gammal tant och social inkompetens i gravt behov av fortbildninginsatser. Ungefär så här lät det:
- Charlotte, are you getting bigger? säger tanten och manar med händerna i alla möjliga ledder.
Chotten tittar på sina väldigt höga klackar och funderar på om tanten tror att hon fortfarande växer på höjden eller om hon just sagt att hon är tjock.
- Are you gaining weight? fyller hon sedan på med så där så att alla tvivel far puts väck. Vad skönt.
- Well, no... Yes, maybe... Um, that isn't a very nice question to ask! utbristser Chotten och tittar ner på henne efter ett par sekunders förvånad tystnad. Det är verkligen inte en snäll sak att säga till någon, eller hur?
- I'm not saying you're fat! Really not, you're just broader I think. Aren't you? Are you working out? fyller hon på med, helt obliviös inför den ganska underliga situationen hon försatt oss i.
Jag mumlar något till svar och hon svamlar vidare om hur hon själv borde börja styrketräna hon med innan jag hinner smita in i ett av toalettbåsen för att förvånat skratta och börja planera min hämnd. Eller bara vara förvånad och lite sårad.
Vad gör man när man för första gången på nästan fyra veckor har sin lägenhet för sig själv? Det är ganska tomt och lite ödsligt med den renbäddade extrasängen stående i kontoret och bara jag i huset. Kristian och Knyttet? Ni kan komma tillbaka nu, jag saknar er redan. Och Mia och Lars, när kommer ni tillbaka? Och alla ni andra som inte nyss varit här, ni fattas mig än mera.
Efter en stunds funderande fann jag mig till rätta på golvet i mitt sovrum med en låda framför mig, min Allt-Möjligt-Låda (AML). Den är grå, alldeles för liten och fylld med kort, foton och brev, betyg, viktiga saker och små tramsiga ting jag inte vill kasta. I AML:en ligger till exempel mitt passerkort till Rutherford Laboratory där jag gjorde mitt exjobb, jag ser inte klok ut på den bilden, där finns en hemmagjord biljett till en solsemester jag fick av norska pojkvännen #1 en morgon när jag vägrade gå upp för det var för kallt och en massor med foton från både gymnasium och universitetsdagar. Om man gräver lite hittar man massor med glada minnen och goda känslor att gnida själen mot. Men, ity livet inte bara är guld och gröna skogar har lådan sin beskärda del av sorgeliga minnen; brev, egenskrivna manuskript såväl som från andra, sparade för att de varit viktiga. För att de fortfarande är viktiga. För att de får det att sticka bakom ögonen. Fortfarande. AML:en är som en snabbresa genom min moderna historia, från 1995 och framåt. Stickprov och provborrningsresultat, höjdpunkter och lågvattenmärken allt i en osalig röra. Det är som en fiskdamm att öppna den, man vet aldrig vad man ska få.
Vissa dagar kan det vara farligt att öppna AML:en.
Ikväll läste jag några brev, betänkte hur naiv och ung man varit en gång i tiden innan jag hittade det jag sökte: mina universitetsbetyg, det är sånt man behöver när man ska börja skolan igen. De låg givetvis underst och innan jag hittade dem hann jag med både bågra tårar och ett par leenden. Minnen är bra tokiga ibland.
Jag forskar skolor och går på möten för tillfället, med mig har jag en äldre gentleman som är god vän med min VD och tillika professor på en av skolorna jag tittat närmare på. Han heter Tom och är lång och förfärligt trevlig. Charlotte, Charlotte, Charlotte ….. The list is endless. As for whether you will be able to keep up, I know the students. Trust me when I say that you will be in the top 10% of all the students. You impress me as a very bright articulate young lady who really has her act together. Sectra would never have hired you is you weren’t really smart, Sectra hires only the best and brightest. As for timing, I don’t know your personal situation Opportunity knocks Charlotte. Apply. You will not regret it, 21 months from now, you will be thanking me. Put that into you differential equation, rocket scientist. ... Jag misstänker att jag kanske har hittat en slags mentor.
Jag gillar trevliga människor.
Idag skickade jag ett mail till Tom med en del funderingar jag hade efter ett lunchmöte igår, jag undrade om han tyckte det var en bra idé att någon som jag skulle gå på handelsskola egentligen, jag kan ju ingenting om entreprenörsskap och affärer när man tänker närmare på saken. Så här svarade han:
We engineers are great because we think methodically. We plan. We measure everything. We deduce things from other things. We are logical. We make decisions solely based on fact usually with huge complex spreadsheets showing benefits and risks so that we can feel confident we made the right decision. That is the beauty of who we are.
It is also our curse because sometimes, while we analyze things to death, the world passes us by because we fail to see the obvious. I have been asked to coach senior executives at several companies, the analytical ones have their career path mapped out for years. They know where they want to go and have a clear path on how to get there. Many times these people get absolutely nowhere and that is because unknown doors have opened as they go along their path and because those doors were not in their plan, the failed to explore them. My best advice for career planning (it happened to me many times) is to always go into open doors, that is where opportunity lies. Detailed plans assume that the world stays stationary.
So what does this have to do with you? This opportunity for you to get your MBA at an American University is a door opportunity for you. Everything is in your favor.
but I think you are single, this is a real plus. Many of the students are married with 3-4 children; they work a job, work with their families and also go to school to get their MBA. At least you don’t have many of the family responsibilities that you may have later in your life which makes the decision much more complex.
Med ganska mycket sand mellan tårna, en gyllenröd solbränna och en omställd termostat sitter man hemma på kammaren igen. Vi vaknade lite sent i morse i Ft. Lauderdale och fick stressa iväg till flygplatsen i West Palm Beach, som tur var var trafiken väldigt lindrig och vi hann äta frukost och lämna tillbaka hyrbil i lugn och ro innan planet bar iväg med oss igen.
Jag vet inte hur det är med Kristian, men jag är ganska välsemestrad just nu. Det är inte klokt vad ett par dagars cabbekörning, strandliggning och korallrevssnorkling kan göra med en ingenjörska som den här. Det enda trista är att man omsider lyckats ställa om sin inre termostat till att trivas i 30 grader och 2.000.000-procentig luftfuktighet (ja, faktiskt) och nu sitter och huttrar i Connecticuts 25-graderssommar.
Jag tror jag har hittat dagens I-landsproblem...
Att behöva byta en hyrbil en gång är okej även om det är lite krångligt här i värmen och trafiken och semestern, men att byta två gånger på två dagar är att ta i lite, till och med för en Chotte.
Idag bytte vi ändå in bil #2 då den var dålig på att vara cabriolet, den där funktionen vi hade betalat extra för men som vi inte riktigt fick. Efter lite tjat, en hel del svett och några skarpa ord fick vi en ny silverpil som vi båda tror kanske kommer klara de hårda krav en Kristian och Charlotte har på en semesterbil. Men bara kanske.
I natt sover vi i Key Largo på ett resort-ställe med pool och inhägnat hav, tusen kuddar och en riktigt smörig kille som sjunger i baren. Det är bra.
Det är jobbigt med semester. Hitills har vi fastnat i trafik, nästan missat ett plan, fått veta att vår bil inte fanns på uthyrningsfirman, fått en bil på ett annat ställe, insett att den bilen var trasig och bytt ut sagda bil.
Annars är allt bara bra.
... öl studsar dåligt.
Om man tappar en tolvpack med öl nerför åtta trappsteg överlever ungefär tio. Det tycker jag var ganska bra.
Men, de studsade dåligt.
Jag har sand mellan tårna, kurr i magen och en ny cykel under trappen utanför huset. Nyss kom jag in från att matat Kristian med en öl och lite chips i vattenbrynet, det är viktigt att både mata och vätska husfiskaren när han är ute och sliter i skymningen. Som tur är har jag precis ringt och beställt pizza så pressen på att hala in en middag har precis lyft från hanses axlar.
... dessutom misstänker jag att Long Island sound fisken inte är så värst nyttig.
Det har visat sig att man varken behöver åka till stora staden eller hitta på massor med bus när man har gäster, det bevisar alla mina senaste besök, det är tydligt att folk som är på semester är inte så svåra att underhålla som man kan tro. Idag räckte det med en lång promenad på stranden, en flottig lunch på diner, shopping och fiske. Igår var det fiske följt av öl och grillmat på en veranda som gällde.
Det här med att vara värdinna är med andra ord inte så svårt som man kan tro. För tio minuter sedan innefattade det att stå i ljummet, knädjupt vatten med en Corona i näven och blicka ut över ett absolut spegelblankt hav och höra Kristian säga "Ni har det himla bra här".
... står det tusende åter.
I tisdags blev jag av med syster yster men idag blev jag en Kristian rikare. Livet är inte så illa ändå.
Så har man världspremiärat som spinninginstruktris också. Ingen dog, jag hade kul och jag lärde mig att en timme är väldigt lång tid. När jag rapporterade av till chefen efteråt (trånaren alltså) och klagade på timmens långa längd fick jag åter igen bevis på att han känner mig ganska bra, den där krabaten, så här sa han.
- It's not about the 60 minutes, it's about you worrying about your ability to entertain. It's not about the 60 minutes or about them, it's about you having fun, if you have fun the others have fun too. Could you please make that happen? If you're not having fun I'll fire you on the spot.
Jamen jaha...
Jag hade glömt bort hur vackert ljudet av tåspetsskor är, det är ett speciellt sorts släpigt tassande som är svårt att få till med klackiga skor på en Charlotte. Men, om tåspetsskor är bra på backen är de tydligen ännu bättre upp i luften, det är därför dansarna lyfter upp ballerinorna så konstfärdigt hela tiden när de har tåspetsskorna på sig.
Vi gick på ballett ikväll. Det var synnerligen vackert.
Fy fabian vad man kan hinna med på tre dagar om man lägger manken till. Se bara.
Livemusik på pub:
Irriterande fotoskjutning:
Niagarafall nära:
... och långt ifrån:
Nu är vi helt matta.
Idag har jag gjort en ärbar kvinna av min kära syster, hon har numera både byxor, tröjor och skor som passar och bara har hål ungefär där det är tänkt att de ska ha det. Vi for till vår närmaste outlet och med pigga, dinermatstankade kroppar shoppade vi sedan loss i flera timmar. Jag misstänker att Knyttet helt på egen hand har fått den amerikanska ekonomin på fötter igen.
Se bara:
Det bästa är att inget grått inhandlades och ingen surade under tiden.
Man kommer långt med en projektor, en duk, en skruvdragare och en riktigt mörk natt. Ikväll tog jag och Knyttet vår färskpotatis under armarna och drattade iväg till Pontus och Linda för middag, mys och film. Filmen vi såg hette Charlie Barlett och var en riktigt härlig må-bra-film jag glatt rekommenderar er alla att se på.
Var inte en fyrkant! Hyr Charlie Bartlett imorgon!
Inga tordyvlar flyger det här i Alabama, inte där jag är i alla fall, men syrsorna fullkomligt ylar ut sin... ja, vad det nu är syrsor sågar om när de låter om nätterna. Ångest, eller parningsvillighet eller så. Balkongdörren är öppen och det är fortfarande nästan 30 grader ute, mörkret är ett tjockt, svart töcken och havet skvalpar lite lojt. Man kan nästan hör hur varm sanden är.
maskiner i kombination med mat, öl, mojitos och poker. Jag har åkt och kört jetski för första gången i mitt liv och dessutom blivit bogserad efter en på badring. Vattnet var overkligt varmt, varmare än jag någonsing varit med om, det var som att bada i en sådan där liten, uppblåsbar barnpool som ett gäng saftade treåringar kissat i en hel dag. Inte ett dugg uppfriskande, mest bara lite fel för en kropp som är uppfostrad och van vid att det ska vara en köldchock att komma ner i vattnet, inte tvärtom. Jag klagar väl inte egentligen, men lite underligt är det ändå.
n, fiske och Pamela men lite kul har jag nog hunnit med idag trots allt. Jag har fått se en ödla i taket på hotellet, jag har ätit alligator och frityrstekta inlagda gurkor och jag har åkt nercabbat med ett par kollegor.
Imorgon drar jag dit pepparn växer för att jobba med mina kollegor i ett par dagar. Knyttet får vara kvar här och vakta Amir och New York, jag litar på henne. Och New York.
Amir däremot, han står fortfarande i skamvrån.
Sol, mat och filtar i Battery Park kan aldrig bli fel, även om man kommer hem till ett hus utan ström.
Ni är många som kommer med kloka ord om apkostymer och framtider och annat som är både bra att ha och fullkomligt värdelöst att ens slösa energi och tankar på. Det är tur att ni och orden finns.
En som annars verkar vara klok, intressant och ganska underhållande är J.K Rowling som förklarade följande för årets Harvardstudentkull.
Idag har vi nästan varit i Albany, NY, inte bara en gång utan tre, jag Pålle och Anders. Det var skickligt av oss men det gick!
Två svenska kollegor och jag for på kundbesök i just Albany, New York och det gick väl så där, kan man säga. Vi tog "the scenic route" dit, den som tog en timme extra och på vägen hem tog vi en svängom med det amerikanska rättsväsendet. Mellan allt det här körde vi förbi självaste Albany på alla möjliga håll i försök att hitta ett shoppingcenter också. Nåväl, en av oss är numera registrerad som fortkörare under namnet "Svensk Korkort" och vi kom hem ganska sent med en slags klottrig bot av någon sort i näven. Imorgon ska vi forska lite i hur illa det är att inte betala eller för den delen inte dyka upp på de kommande domstolsförhandlingarna. Spännande värre. Kommer "någon" att bli portad från USA nu?
Vad tror ni?
Det finns ett par saker i världen jag är livrädd för, en av dem är rotvältor och en annan är tanken på att jag inte ska bli lycklig. Utöver de där två finns det en härskans massa andra saker jag är rädd för: råttfällor, trånga utrymmen, mörka parkeringsgarage, hjärteont och att vara just rädd (!) är bara början på en lång lista av fullkomligt livsfarliga rädslor jag bär med mig i min resväska så här till vardags. Om jag ska bli fin och helgmässig blir det några fler saker att bära med sig men det händer sällan på just måndagar.
De senaste dagarna har jag oroat mig för att inte någonsin bli lycklig så där som livet säger att man ska bli det: kakformslycklig - lycklig så som alla mallar och mönster säger att man ska vara. Det har gått så långt att jag blir sittande i bilen i utanför jobbet och får lite panik ibland och i förra veckan började jag gråta mitt under ett trånarpass helt utan förklaring. Både Amir och Trånaren är givetvis förvirrade.
Visst vet jag att väldigt få är förunnade kakformslycka, kanske den inte ens finns på riktigt. Vad vet jag, det enda jag vet är att jag inte är i närheten av den och att man inte hittar den när man trampar vatten eller idkar stillsamma flytövningar i ett i övrigt ganska tomt hav.
Fotbollssvenska för nybörjare:
Domarjävel, bollhelvete, jävla spanjarder och skitpassning.
Med den vokabulären kommer man långt.
Jag funderar på avslut och behovet av sådant. Om att ha avslut för kunna gå vidare, om att jag fortfarande straffar ut mig själv genom att inte kunna släppa taget om då:et för att leva i det dära nu:et. Jag är väl fortfarande lite av sorten som anser att nu:et är ganska överskattat men hur man nu än må vrida och vända på det så slår det oftast då:et med hästlängder.
Nu, alltså.
Det är där alla de coola kidsen hänger, har jag hört.
Man kanske borde fara förbi och se hur det är någon gång? Det trista är att det är ett slutet sällskap, invitation only och så där. Inte ens liten Garmin hittar dit, jag har försökt och letat så länge nu men vad jag än pillar in på GPS:en så kommer jag inte dit.
Vad gör man när rädslan för nu:et håller en tillbaka? Vad gör man när man fastnat så till den milda grad i vinkelvolten att man inte kommer ut? När man gjort en så komplicerad geometrisk övning av sig själv att inga matematiska lagar håller för att beskriva en? Ni vet, det där med att en trekant alltid kan summeras till 180 grader? Det är inte jag, jag är säkert minst 230 grader. Med råge.
MVH
/Ert matteprov i etern
... Om bra och gratis musikmixningsprogam som finns ute på interwebben. Jag orkar inte leta själv.
Som vanligt i storsportsammanhang tar jag mig i kragen och blir fantast och fanatiker i och över allt möjligt man kan tänka sig, just nu är det självaste fotbollen och EM:et och allt det dära. En handfull av oss patrioter smet från jobbet tidigt idag för att titta på, vad vi alla misstänkte skulle bli årets fiasko, Sverige-Grekland matchen.
Det enda jag kan säga är:
Grattis Sverige!
Det bästa med det hela är att man kan gå till sr.se och lyssna på Lasses och Ralfs underbara referat av det "jävla skitmålet" om och om igen.
- 37 grader. Det är nästan så att det är badväder...
- Nä. Inte då! 40 får det väl ändå bli innan man måste bada?
39 grader Celsius pressade termometern upp sig till i eftermiddags så det blev inget bad för oss trots allt. Vad bidde det då, kan man fråga sig? Jo, det bidde en typisk allt-som-är-gott-middag med bara kalla saker och en himla massa öl på Pontus och Lindas balkong tills dess att myggen blev för inbitna och mina ögonlock börjat sagga ner till knäna.
Värmen ska hålla i sig ett par dagar till innan den drar vidare till andra (sydligare?) breddgrader. Med sig har den haft blixtar och åskväder galore, en sjöblöt sorts fukt och stängda skolor. Tänk att man inte bara stänger skolorna när det är för mycket snö på vintrarna utan även också på somrarna när solen gassar på för mycket, snödagar kan jag förstå men soldagar är något nytt jag fått lägga till vokabulären.
Helgen har jag ägnat åt ett lamt men underhållande försök till camping, ett strandbesök med förödande effekter på min baksida och till att bli spinninginstruktris. Det är inte klokt vad mycket man hinner med när man lägger manken på stranden ett par timmar.
Idag slog sommaren till igen: 30 grader, lätt bris och sol från alla tänkbara vinklar. Jag tog med mig min bok och min solskyddskräm och gick till stranden i ett försök att slappna av och vara ansvarig på en och samma gång. Det gick bra till ungefär 30%, 70% av mig kan rapportera första gradens brännskada. Åter igen har jag lärt mig att jag inte ska gå till stranden själv, det finns alldeles för mycket hud jag inte kan nå när jag ska gnida in mig själv. Sedan finns det även hud jag glömmer bort och negligerar: För första gången är jag till exempel solbränd i armhålorna och mina ljumskar kan man använda som avskräckande exempel i vilken hudcancerutbildningsfilm som helst.
Men just där och då var det ganska skönt. Just nu och här är det inte fullt lika mysigt.
Amir är åter från de döda. Det är tydligen så att man inte ska ha korrossion på insidan av sina batterikablar för då kan det bli illa och dåligt. Vi fick en ny och nu morrar han som en tiger igen.
Så skrev Pappa i ett mail till mig idag: Vilken dag! Och ja, det har varit en sjusärdeles till speciell dag idag; en jag känner la fram sitt exjobb och hade sig och blev godkänd, en annan jag känner ska börja jobba i Danmark och en tredje jag känner packade ihop, la ner och hälsade hem.
Amir är död, allihopa. Jag är lite upprörd.
