42

Vad svarar man på följande fråga?

- Do you think I'm too old for you?

Alternativen är minst två men inget av dem är så värst attraktivt. Så här tänker jag:

Alternativ 1: Ja, det är du.
Det här alternativet räknas som brutalt ärligt men elakt och jag är dålig på elakt.

Alternativ 2: Nope, du är bara lite för distingerad för mig.
Inte riktigt sanningsenligt men mycket snällare.

Vad skulle ni svara på den här högst hypotetiska frågan?

Instant Gratification Land

Vissa dagar föllkomligt flödar blogidéerna fram ur min vindliga, virriga hjärna medans andra är tomma och ekande blanka. I morse tog började jag fundera lite mer noga på en del saker som legat på ytan ett kort tag men inte kommit ut på tangentbordet riktigt än och en av dem var den här: Jag bor i ett så otåligt land, man skulle kunna kalla det United States of Instant Gratification.

Jag har jobbat på mitt jobb ganska många år nu, mycket av tiden har jag jobbat med kunder. Ni vet, de som betalar min lön på stora och små sjukhus ute i världen. De som tar hand om de sjuka och räddar liv, måndag till fredag, åtta till fem och all annan tid däremellan.

Just, ja!

Jag har jobbat med arga kunder, gråtande kunder och glada kunder. En del gånger har jag svurit över kunder som gnällt över småsaker men för det mesta har jag faktiskt svurit över datorer, system och databaser som varit trasiga. Kunderna har inte alltid, men väldigt ofta rätt när de ber om hjälp. De kanske inte har rätt i vad som är fel men de har banne mig rätt i att någonting är fel och att det borde lösas. I vissa fall omdelbart bums och ibland en annan dag. Kraven var oftast realistiska och visst var kanske förväntningarna lite väl skyhöga hos en del kunder men efter lite funderande brukade jag och de kunna förlika oss om någon slags jämn mark eller i alla fall inte fullt så livshotande gungfly att stå på. Till syvende och sist tror jag att det viktigaste med någon som jobbar med support är en rejäl portion empati kombinerad med hård hud och prioriteringsfömåga som heter duga.

Mina nya kunder här i US of IG har inget gehör för mina försök till något av det där ovan. Kvicksand är det närmaste jag kan beskriva underlaget som när man tampas med en ambitiös och i väldigt många fall, duktig och hårt arbetande säljkår. Det är svårt för mig som har jobbat med barnsjukhus i svår databasnöd, med stillastående fjällsjukhus i sportlovshets och journalkastande läkare med högt blodtryck att inse att hetsen och stressen ska vara större på mig nu än den var den var i fallen ovan.

Vem är det som har fel? Vems förväntningar är det som faller utanför normalitetens ram? Som svensk är det enkelt att se på kulturen här som felande: Amerikaner har ingen tålamodsgen, ibland känns det som att dela kontinent med 300 miljoner 3-åringar. Feta och flintskalliga 3-åringar med stora plånböcker.

I förra veckan hade jag en episod när jag fick sätta ner foten rejält. Förväntningarna var snedvridna, önskningarna gick inte att uppfylla och tjatet hade ingen ända. Till slut tog jag på mig föräldrarösten och sa

"Du gör mig arg. När du tjatar och gnäller får du mig att må dåligt, tror du inte jag jobbar så gott och hårt jag kan?"

Min reaktion fick givetvis följder och vi har diskuterat och vridit och vänt på det hela ett par gånger, jag och mina kollegor. För mig är det till syvende och sist lite dråpligt och väldigt jobbigt att sätta de två situationerna i relation till varandra; den ena med en akut sjuk tvååring på ett operationsbord och den andra med en kostymnisse i sjönöd. Det absurda att få sin kompetens och självkänsla ifrågasatt av den sistnämnda kan jag inte riktigt svälja, om något borde det vara den första situationen som sätter standarden, eller hur?

Men, en sak ska jag säga om de här förbenade amerikanerna, de är inte långsinta. Alldeles härom nyssens kom det ett mail från min senaste nemesis, ett ganska bra mail med en ursäkt och en förhoppning om försoning. Visst, jag är inte så naiv att jag tror att det bara är av välvilja och snällhet det kommer, vi vet alla att det kommer hända igen nästa gång det kniper lite lätt i säljlägret. Jag börjar tro att det är så det ska vara.

I'm a loser, baby

Vi har börjat att idrotta på jobbet, det är jättekul om man inte är så noga med att vinna hela tiden. Sectra WISE Servers hade sin första volleybollmatch ikväll och om man bortser från att vi förlorade alla set som spelades (tre, (3)) var det roligt att få kasta bollar, skratta, hoppa och vara fjantig.

Jaja, vi förlorade i alla fall och mig gjorde det ingenting men jag tror att en del andra var lite besvikna. Jag försökte att trösta genom att säga att förlorare har mjukare päls, är snyggare och får dricka mer öl, jag vet inte om det hjälpte.

Min högra fot

Jag har två fötter, en som är till vänster och en som håller till till höger. Så här på ålderns höst har jag börjat lära mig skilja på vänster och höger så oftast vet jag var respektive fot håller hus till och med. Mest hela tiden sätter jag på mina fötter fina små skor och har dem till att trippa runt i i allsköns städer och byggnader, lite då och då sätter jag på dem joggeskor och får dem till att öka tempot lite. För det mesta är jag och mina fötter överens om att livet är gott, vi lever i välviljig symbios med varandra och har det ganska trevligt.

Utom de senaste veckorna, då.

Idag fick de mig att sitta och gråta på gymmets golv, så ont fick jag av dem. Eller, snarare av min högra fot som varit mer än lite snarstucken på sista tiden. Idag försökte jag mig på att ignorera det onda och springa igenom det men det var tydligen dumt, de som säger att man ska lyssna på sin kropp verkar veta vad de håller på med. Det funkade med andra ord inte så bra alls utan hade mig mest att svära riktiga haranger medan jag släpade mig av löpbandet med gråten i halsen, så ont hade jag.

Tanken på att inte kunna springa mer får mig till att må riktigt dåligt. På riktigt. Mina nya skor var ingen hit för högerfoten medans vänsterfoten gillade dem skarpt, dessutom ser de väldigt snabba ut, något som Trånaren höll med om när han hittade mig snörvlandes i mitt hörn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här kroppen jag har, den verkar vara i allmänt förfall och även om de säger att det är sånt som händer efter 30 så vet jag inte om jag håller med om hastigheten på förfallet, framför allt tycker jag det är osympatiskt när förfallet är unilateralt, det blir det bara värre av. Man kan inte ha en kroppsdel som är 29 och en annan som är 56, det är bara irriterande!

Jag försöker ju att ta hand om mig själv, ju. Ska man inte få lite extraapoäng för det?

Stilla söndag

Här sitter man alltså med ett par timmar över på en helt vanlig, småkylig söndag och frågar sig vad man kan hitta på nu.

Städa? Nä...

Diska? Nej, disken finns kvar nästa helg med.

Klippa naglarna? Nä, de trillar av snart ändå.

Duscha? Nope, jag är inte tillräckligt äcklad av mig själv än.

Kolla min blogstatistik lite? Ja, vilken underbar idé! Det gör vi!

Jag har som sagt Googles analysverktyg påstängt här på Strykfritt bara så att jag ska kunna veta exakt vilka ni är, vad ni har för intentioner och var ni är på väg. Eller inte, jag får inte reda på så mycket alls egentligen men en del av funktionerna är alldeles för underhållande för att inte skriva om. Det är nämligen så att jag kan kolla hur folk hamnar här, de flesta av er skriver in min URL rakt av eller har mig bokmärkt någongstans men en del kommer hit efter att ha googlat de mest obskyra saker. Till exempel är det så att någon eller några har googlat "Jesper Karlqvist" 227 gånger för att komma till Strykfritt. Kan det vara du, Jesper? Man får för övrigt fram väldigt mycket information om just Jesper när man googlar honom, bara så ni vet.

Efter just Jesper, som är det vanligaste ni tydligen söker på för att komma hit, slår de flesta på normala saker som mitt namn i olika varianter, eller just strykfritt och ibland även på min lillasysters smeknamn. En del har hamnat här efter att ha googlat termen "brösttårta" (vi gjorde en sådan här) och ytterligare någon letade efter en frisör i Svedal och hamnade här istället ("four you frisör svedala"), den kan jag varken förstå eller återskapa.

Andra termer som finns på listan är:

• "get laid"
• "Alexis Walenzuela"
• "Fatwoman"
• "Isolering ritning hur"
• "Nakenbad"
• "Ny på jobbet mail"
• "Varför omskärning"

Inte fullt så skandalöst som jag hoppats men ni får väl vara glada så länge jag inte skriver allt för mycket om bondage, djursex eller swingerkulturen i Connecticut.

Long time no see

Nyss hemkommen från att återigen ha stampat Manhattanesk mark sitter jag och vickar på tårna och försöker återställa vettig temperatur i alla möjliga extremiteter, det är kallt här nu för tiden.

Jaja, i vilket fall som helst: herrejöstanemej vad skönt det var att åka dit igen, jag hade saknat den gamla monstrositeten till stad. Jag har fått åtnjuta god service på en springebutik, kisat i solen, åkt tunnelbana och frolickat med kameran i Central Park i skymningen. När det började bli riktigt kallt släpade jag med Fransosen på lekfullt High Tea på Alice's Tea Cup på Upper West Side. Vi fick fullkomligen ösa i oss te, scones (med Chevré i! Och valnötter! Och Roquefort!), små fingersmörgåsar och kakor som pudrade sig vackert i urringningen och i knät, allt serverat på omatchande och frilligt porslin. Stackars Fransosen tog det hela med stoiskt lugn trots att han nästan var den enda heterosexuella mannen i lokalen som i övrigt i princip uteslutande hade intagits av kvinnfolk i varierande form och ålder.

Vem är frivillig och kommer hit och går dit med mig igen? Jag vill ha mer scones!

TCP/IP via ekorre, någon?

Skulle det bli bättre?

Idag har jag kokat, rasat och varit arg, ringt lillasyster och rutit och muttrat. Sedan samlade jag ihop mig, skrev ett mail som innehöll ord som respektlöst, stressande, urbota dumt, nedsättande och urbota dumt igen.

Sedan raderade jag det och åkte hem.

Alltså, jag for hem till Pontus och Linda beväpnad med tröstemat, sparris och snälla DVD:er och beklagade mig i timtal fram tills dess att vi alla tre bara satt och skrattade åt eländet och Linda somnade. Bland annat dök en variant på det gamla konceptet om internetkommunikation via brevduva, nämligen TCP/IP via ekorre. Nytt, revolutionerande och fullkomligt värdelöst om man bor nära en motorväg. Dessutom skulle latencyn bli ganska hög med tanke på hur korkade ekorrar är. Lite som vissa av mina kollegor.

No shit, Sherlock

Efter en smärtsam springtur den här veckan har jag insett att det är dags att investera i nya springeskor varfter jag utfört hårdnackat forskande i vad som finns och gäller ute på marknaden idag. Alla mina trånare är emot saker som inlägg och sulor och sånt så jag känner en viss press att hitta de riktigt perfekta skorna på direkten, något som hittils har varit ganska svårt då jag har tämligen komplicerade fötter: proneringsbenägna, har hög hålfot, bred framfot och smal häl.

Idag for jag runt och letade efter en speciell sko som jag läst på internet skulle vara bra för just mina sorts fötter och traskade till slut in på Lady Foot Locker, en affär som specialiserar sig på sportiga skor för kvinnfolk. Efter en stunds hummande framför skorna på hyllorna fick jag inse att utbudet, även här, var begränsat men att jag nog skulle prova något ändå. Medan jag stod där frågade den ena expiditen mig vad jag skulle ha skorna jag tittade på till. Hon och jag stod vid hyllan för löpskor och jag stirrade på henne ett par sekunder innan jag sa "Um... Jag ska springa i dem". "Jaha", sa hon, tittade tomt på mig för att sedan gå för att hämta skon jag vill prova i min storlek. När hon väl kom tillbaka förklarade hon att den inte fanns inne i just den färgen jag velat ha men att det kanske skulle gå bra med en annan färg. "Självklart" sa jag och tog kartongen ifrån henne bara för att inse att det var en helt annan sko hon plockat fram. Samma märke men annan modell som inte alls verkade vara vad jag ville ha. Jag skickade tillbaka henne till lagret och sa att jag ville ha min modell och inget annat och efter ett par minuter kom hon tillbaka och sa att nej, de fanns inte i min storlek men att den här andra som hon hade haft med sig innan borde funka lika bra. Det var ju samma märke, ju.

Jag började faktiskt försöka förklara för henne att nej, det var inte alls samma sak men jag insåg snabbt det futila att försöka utbilda eller ens vara lite elakt sarkastisk. Det skulle inte gå fram och skulle något gå fram skulle det inte finnas mycket till inteligens att tolka vad som sagts. Jag sa tack, tack och gick hem istället, utan skor.

Lite irriterad blir man ändå. Det är som om att jag skulle gå till närmsta bilhandlare och säga att jag vill ha en SUV varpå han försöker sälja mig en sportbil. Ibland skulle jag ge en kram för lite bra, kompetent service i det här landet.

Ljudet av små men potenta lungor

- Du kommer få så ont i nacken av det där, Pontus.

- Ja, men det är det värt.

Fjärran var den tysta, kontemplerande trollunge jag mött på sjukhuset i lördags, idag var det ett litet ilskt knytt som gjorde sig till känna när jag smög in genom dörren för att hjälpa Pontus laga middag och vara i vägen så där som jag antar att bara en ungmö kan vara i ett hushåll med fyra dagar gamla barn i. Lika strålande vacker var hon dock som förut och mjuk och väldoftande. Och stark! Lite styrsel på huvudet har hon allt redan.

Vi åt en gång var, hon åt fler gånger, jag diskade, stoppade undan, var i vägen och tog ett par bilder. Sedan smög jag mig ut igen, det sista jag såg var en obekvämt uppallrad Pontus i soffan med en sovande dotra på bröstet. Han kommer ha så ont i nacken imorgon och ja, det är värt det.

Det rykte

Jag klippte av ganska mycket. Tjo!

Present

I helgen fick jag paket, en överraskning bara så där på en lördag. Jag var på väg ut genom dörren för att göra saker så jag hann inte öppna det förrän igår och idag har jag till och med provkört det lite.

Men, i söndags stod jag med detta lilla paket i handen och funderade på vad jag hade lyckats köpa den här gången och hur i hela friden jag kan klara av att konsumera så mycket att jag glömmer bort det. Man ska inte surfa på amazon.com när man är full, det vet jag ju. Mysteriet tätnade ytterligare när jag öppnat paketet och hittade en DVD-film, vid första ögonkastet hann jag tänka att jag måste varit väldigt påverkad om jag shoppat mjukporr på nätet och dessutom inte mindes något av det, för på utsidan var en väldigt sensuell, vacker och harmonisk kvinna med lite kläder på sig. Det översätter tydligen min hjärna till porr light på direkten.

Nu var det inte porr och det var inte jag som handlat utan det var en present från Frida i Tomelilla, hon måste ha läst om min något stressade tillvaro för det jag fick var en självstudiekurs i meditation och avslappningsteknik vid namn Momentary Meditations.

Meditationsteknik för den stressade karriärmänniskan!

Det är jag det!

På fodralet står det saker som "reduce stress and anxiety everyday" och "takes you into profound, inner spaces that give you new ways of being" och "enhanced with special features that lift this presentation to a new level of multimedia". Är det här bra eller är det bra? Dessutom finns det ett alldeles eget kapitel om "how to reduce stress while traveling", det är som handen i handsken.

Jag körde igenom första kapitlet nyss och höll på att kväva mig själv i mina försök att andas så långsamt som rösten på skivan sa att jag skulle göra. Det var en ganska stressande upplevelse. Jag tror jag behöver öva mera.

Tack Frida, det var en fin present, jag blev jätteglad. Nu ska jag bara rota fram min portabla lilla damm också så är det bara att tuta och köra rakt in i avslappningens och harmonins förlovade land.

Mer dilemman

Gårdagens lament togs emot förvånansvärt väl så jag drar väl genast till med nästa:

Imorgon ska jag iväg till lilla frisören, hjälp mig hitta på vad jag ska göra med det. Jag är inte främmande för att klippa av alltihopa eller skaffa lugg men lite presentabel måste jag fortsätta vara så inga spikes eller så.

Varsågod och föreslå.

Underklädesdilemma

En gång i tiden bodde jag hemma i Sverige, kommer ni ihåg det? Det var tider, det! Då kunde man packa ICA-kassarna upp till bredden och inte oroa sig för att de skulle gå sönder, man kunde prata i telefon när man körde bil och gå på Systembolaget, det kunde man. På lördagar! Helt galet!

Och när jag bodde i Sverige kunde jag gå in på Lindex eller Twillfit eller H&M eller den lilla, lilla underklädesbutiken på gågatan i Ystad och handla BH:ar och trosor med nästan förbundna ögon utan att någon skadade sig eller dog. Här i USA har jag fortfarande inte fått till det med BH:arna alls; det som en gång var kul bra shopping hemma i Svedala är här jobbigt som bara tusan, jag har så svårt att hitta vad jag vill ha. Mina valpar är inte av USA-standard verkar det som, de tittar ut och skvalpar över, ser plågade ut eller drunknar närhelst jag försöker och det är inte alls kul längre.

Vi väntar kollegialt besök från Sverige inom kort, jag funderar på att skicka en stor, kramgod tysk till Lindex för att göra en raid på underklädesavdelningen. Mitt samvete håller mig dock tillbaka ity jag inte tror att det är socialt acceptabelt att skicka kollegor, tyska eller andra, att köpa onämnbarheter åt en. Men, å andra sidan, vad vet jag, det är säkert mer oacceptabelt än att gå troslös på kontoret.

No More Mr Nice Guy

- We need to talk! sa jag och la bestämt ifrån mig Nortons antologi över engelsk poesi på soffbordet.

Jag och B3 satt hemma hos honom efter en fullmatad kväll med sushi och opera, två av mina favoritsaker i hela världen, detta faktum till trots var jag inte helt lycklig. Jag var långt ifrån lycklig, om sanningen ska fram.

- I don't feel like what we're doing is going anywhere. Don't you agree? frågade jag och plirade på honom från mitt hörn av soffan.

- Do I have to agree? frågade han tillbaka och jag fick redan då lite ont i magen, det här skulle inte gå så enkelt som jag tänkt. Kan inte alla bara vara överens och tycka samma-lika som jag.

- No, it was more of a question than a statement... Do you agree or don't you?

- Well, I don't but I have sort of been waiting for you to tell me that there is a problem.

Okej. Vi gjorde plågan ganska kort och när jag väl var klar med mitt ursäktande och förklarande fick jag till och med beröm då jag tydligen följt alla slutgörandets regler och rekomendationer (Inte bli emotionell - Check! Vänta till slutet på kvällen - Check! Göra det hemma hos den andra personen - Check! Vara rättfram - Check! Se till att ha eget fortskaffningsmedel att ta sig hem med - Check!).

Väl hemma igen sitter jag nu och känner mig ganska tom och tarvlig, för här på Broadway lider vi av kärlekskrankhet ikväll. Den här gossen hade så många bra saker för sig, han var smart, händig, småkul, sportig, verbal och fick mig att känna mig trygg men inte ett endaste litet pirr blev det i mig av honom. Det är bara att åter igen inse att jag är för jobbig för mitt eget bästa, snart blir det dags för nödslakt.

Gnugga Olivia Noren

Ja, det där med namn är svårt och idag funderades det lite på sjukhuset när vi fick hälsa på det Norenska undret för första gången. Just det här pyret var det inte alls svårt att blil kär i. Det finns mer bilder här.

Babies galore

Regenereringen på Sectra har varit total och immers den här fredagen, två små Sectra-flickebarn har sett dagens ljus för första gången idag och jag är så glad, så glad för alla inblandade. Först kom nyheten att en kollega blivit pappa på morgonkvisten och sedan, sedan väcktes alla våra misstankar när Pontus och Linda visst aldrig tänkte komma till jobbet idag. Pontus som lovat hjälpa mig att racka server och allt. När jag väl fick tag på honom var klockan nästan elva på förmiddagen och det var en ganska lågmäld med samtidigt intensiv själ som svarade på andra sidan och förklarade att de inte skulle komma till jobbet idag. Jag fick prata med både Pontusen och med Lindan som då hade varit på sjukhuset sedan klockan åtta på morgonen och enligt alla proffsen skulle de få en liten krabat idag.

Jag blev givetvis till mig och glömde fråga alla de där givna frågorna (När gick vattnet? Hur öppen (dialated på engelska) var Lindan? Hur långt var det mellan värkarna?) och kollegorna skakade förtvivlat på huvudet åt mig. Det är bara att inse att jag är ett något otränat nyhetsankare vad gäller barnafödandet. Det jag förklarade för de andra var att Linda inte lät som om hon höll på att dö, att vi pratade i kanske tre minuter och hon inte under den tiden hade någon värk vad jag kunde höra och att nej, det hade inte plaskat i bakgrunden.

Nåväl, efter en väldigt overksam fredag som mest gick åt till att sätta samman telefonkedjan för hur eventuella nyheter skulle vidarebefodras kom det till slut ett samtal från sjukhuset strax efter fem i eftermiddags. Ett samtal med en åter igen intensiv Pontus som kunde meddela att det kommit ett flickebarn till dem strax efter klockan tre idag. En lång jänta med tio tår och tio fingrar på nästan 3300 gram som just precis då och där hade funnit sig till rätta och övade sig på att äta. Mamma mådde bra, krumeluren var frisk och pigg och pappan lät stolt och varmt lycklig på rösten.

Hurra!

Jag är tokglad och mjuk i hjärtat. Tanken på att det skapats alldeles nytt liv på en helt vanlig dag som denna är ganska magisk och helt som genom ett trollslag påminns man om att det faktiskt inte finns något som helt vanliga dagar egentligen. Alla dagar är magiska, alla dagar kommer utrustade med en gnistrig guldkant, ibland är det svårare att se den bara.

Av alla födelsedagar man har är väl den första den viktigaste, om inte annat blir de påföljande svårare om man inte har just den. Jag önskar det lilla pyret allt det bästa och jag tänker lära henne allt jag kan om allt som är viktigt i livet. Förhud till exempel. Och vikten att se glad ut när man skapar folkmusik. Och hur man bäst sjunger konjunktivens lov.

Skrivkramp

Idag har jag inget att skriva om så jag tänkte jag skulle ta ledigt lite. Okynnesäta några paranötter och fundera på lite jobb.

Ja, det blir nog så.

Ibland önskar jag att jag kunde ha en gästbloggare jag kunde kalla in när det kniper, en slags hjältebloggare jag kunde kalla på när det är tomt i skallen. Han (eller hon) skulle givetvis ha en superhjältedräkt i tajt, glansigt material och slängkappa och jag skulle ha ett hemligt sätt att tillkalla honom (eller henne), ett tejpkors på fönstret à la X-files eller så.

Jag skulle kunna göra varma mackor medan hjältebloggaren skrev ett smart och roligt inlägg och sedan kunde han (eller hon) och jag dricka te (eller margaretor) och äta mackor galore till sena på natten. Jag skulle vara nöjd, han (eller hon) skulle känna sig uppskattad och ni skulle få läsa av alla era hjärtans lust. Instant happyness.

Maila mig om ni vill söka tjänsten, vänligen inkludera ritningar/beskrivningar på er klädedräkt.

Dikteringsövning

The four for's in medicine:

Forehead
Forearm
Foreskin
Foramen

Patient tripped on foreskin, broke forearm, crushed forhead and got stuck with jugular foramen on door handle.

Forehead. Förhud. Samma, lika.

Det händer mycket underligt med en hjärna när den får sova för lite. I måndags steg jag upp toktidigt för att fara till jobbet innan det var dags att gymma lite och åka till flygplatsen. Det ambitiösa schemat i kombination med att jag glömde gå att lägga mig på söndagen gjorde mig synnerligen underhållande på måndagsmorgonen.

När jag träffade Trånaren för ett pass klockan tio på morgonen var jag lite förvildad och ganska fnissig efter tre stressiga timmar på kontoret och när jag försökte förklara att jag var trött i underarmarna (jag kallade de underarms på engelska) förstod han precis ingenting. Efter lite pekande och viftande kom vi fram till att jag syftade på mina "forearms" inte mina "underarms" och Trånaren fick tillfälle att skratta åt min lingvistiska tafatthet ett tag. Konversationen fortsatte med att jag frågade om jag hade two-arms och eight-arms också, bara för att jag skulle vara lite rolig, varpå han förklarade att nej, det hade jag inte. Men, sa han, jag hade en forehead.

Huh? sa jag.

Forehead?

Vad är det?

(Ni kommer väl ihåg att jag var trött, fnissig och korkad?)

Det är min enda ursäkt.

Jag menar, hur kan man glömma bort vad "panna" heter på engelska?

Jaja. Efter flera minuters förvirring där trånaren höll på att skratta ihjäl sig för att jag inte visste vad "forehead" betydde samtidigt som jag associerade samman forehead med svenskans förhud på något magiskt sätt och därmed också satt på golvet och frustade av fnitter, tog vi oss till slut tillsamman och kravlade oss upp till stående igen. Det måste finnas en gräns på hur roligt man kan ha det en vanlig måndag, eller hur? Efter fortsatta övningar där vi båda insåg att vi saknade sagda hudflapp (han är jude och jag är kvinnfolk) började vi prata om hur praktisk eller opraktisk den kan vara egentligen. Konklusionen vid slutet av träningspasset var att, så länge man inte snubblade på den så skulle man nog klara sig.

Så tror vi, vad tror ni? Några praktiska erfarenheter?

(Associationskedjan var alltså: underarm -> underarm -> forearm -> two-arm -> four-arm -> forehead -> förhud om man vill se hela flödet)

I Arkansas igen

Idag är jag i Arkansas, eller som den kallas "The Natural State" för att leka med min bästa Mike. Han och hans rara, lilla fru Magan har öppnat sina dörrar för mig så nu sitter jag i deras gästrum och ska alldeles strax sova lite.
Natt, natt.

Bröd och skådespel

Följande utspelade sig i fredags strax innan vi åt upp hutlösa mängder internationell mat. Veckans helt klart bästa konversation.

Medverkande:
Charlotte (C)
En icke namngiven kollega (Eink)
En pannkakstårta

Scen 1, akt 1. (Den enda)

*curtain*

Eink: What are you doing, Charlotte?

C: This is a pancake cake. It's crepes layered with jam and whipped cream.

Eink: Wow!

Eink: Did you make the crepes yourself?

C: Yup.

Eink: Wow!

Eink: What are you putting on now?

C: That's the whipped cream.

Eink: Wow!

Eink: Did you make that yourself?

C: *looks down at her bossom* Eeeh... Not really. I whipped it myself, though.

Eink: Wow!

Eink: What's in it?

C: Well. Cream. And a spoonful of sugar.

Eink: Wow! I could never do that!

*curtain*

Bloggmaterial

Ibland är det tråkigt att bo i stillsamma Connecticut, speciellt när man pratar med kollegan Leif som jobbar inne på Manhattan varje dag, han har alltid knasiga historier att berätta om vad som händer när man är inne och jobbar i staden. Han har också en blog men han låter de flesta av de roliga historierna gå den förbi då han inte är lika fanatisk författare som jag.

Ikväll berättade han om hur han nyligen åkt tåg med några killar som läste intressant och bildande literatur, nämligen alla knarkares fackliteratur: Ganjanytt.

Eller vad gängse knarkliteratur nu kan kallas här i USA.

På fem minuter hann Leif lära sig mycket matnyttigt om husdrogen Marijuana; allt från bästa frön och odlingstips till när man ska skörda och olika torkningstekniker. Lite som Gröna Rum fast på amerikanska och utan radio och med text och utan Bertil, för folk som är verkligt vilse i trädgården skulle jag kunna tro. Jag undrar om den kommer med GPS? Och flytväst? Och hjälm? Det är viktigt med säkerheten, det vet man ju.

En av artiklarna som Leif lyckade smygläsa var den om Pets on Pot, på svenska blir det ungefär Petsson Pot (det var vad jag hörde första gången han sa det i alla fall), den handlade om katter som knarkade.

Fullkomligt normalt. I USA.

Bäst i världen

Säg hej till vad som måste vara världens sämsta singel:

Lilla Jag.

Det är lördag afton och jag sitter hemma (uppklädd och stylad med läppstift och allt) undviker telefonsamtal, stickar konstiga saker och lyssnar på Boys 2 Men i sällskap av världens läckraste skor som bara vill ut och visa upp sig.

Det skiter jag i, jag vill sticka.

Tammen

Jag vet att jag gnäller och skäller mycket på mitt jobb här på internettet men om sanningen ska sägas så tycker jag ganska mycket om det. Jag sliter hårt just nu och det är jobbigt och tröttsamt, min lägenhet är som ett bombnedslag och jag känner mig ganska ofta stressad och sleten.

Men.

Jag gör gott och det gör mig gott. Jag vet inte om jag gör en jätteskillnad för mitt företag egentligen, det är ju bara marknadsfluff jag håller på med, inga riktiga kunder eller teknikproblem eller så, men om jag inte varit här skulle mina kollegor varit betydligt mer överkörda och utarbetade, det är de vänliga nog att berätta för mig ganska ofta och jag vet att det är det som räknas, att känna sig behövd och nyttig. Mina chefer, de snälla, har den goda vanan att åminna mig allt som oftast och det är något av det bästa.

Men.

Trots det känner jag mig ensam och ganska eländig. Jag har ganska svårt att sova på nätterna, till och med de nätterna jag vet att jag måste upp innan tuppen gal för att kasta mig på ett flyg ut i obygden. Jag rasar (så där som kvällstidningarna gör på sina löp allt som oftast, ni vet) lite för ofta, vinglar mellan formtoppar och riktiga svackor mest hela tiden. I onsdags berättade jag om Fat Woman och Bag Lady för en av mina bästa kollegor och medans han skrattade så han grät passade jag på att bara gråta. Jag skrattade samtidigt, förstås, så han märkte inget. Man är väl hemlig av sig.

Jag vet vad som är fel. Det är saknaden av fri tid och vanlig tid som spökar; tid att sjunga i kör och sparka volleyboll och slåss. Jag har ingen tid att syssla med något annat än jobb och hur nyttig det än får mig att känna mig är det inte tillräckligt, inte på långa vägar. Jag har satt ner hälarna vad gäller alla nya sociala äventyr och jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka lära känna någon ny människa. Jag sjunger inte i någon kör längre och volleybollaget några på jobbet satte ihop tror jag inte jag kommer hinna vara med i heller. Jag känner mig väldigt ensam. Tammen.

Jag känner mig slösaktig, som om jag kastar bort en riktigt bra Charlotte. Jag sprudlar ju på insidan, för helvete! Är det inte en mänsklig rätthet att ni andra i världen ska få känna på det?

Kan ingen protestera? Vad gör FN?

In i dimman

Den stod toktät på East Broadway ikväll. Dimman alltså.

Imorgon är International Food Day på jobbet och undertecknad har gjort Jansson utan ströbröd och stukat fler pannkakor än hon någonsin vill tänka på till en pannkakstårta som kommer bli hög som... ja, ett hus ungefär.

Jansson utan ströbröd blir ganska blek, bara så att ni vet.

Batman, Robin och jag

(Disclaimer: Det här inlägget är lite elakt varför jag ber om ursäkt redan från början)

(Förlåt)

(Nu börjar jag)


*Poff!*

*Tjoff!*

*Ka-Bang!*

Vi är säkert några stycken som kommer ihåg den fina gamla 70-talsserien med Adam West som Batman, den där alla slagsmål fint censurerades ut av animerade bubblor med *Ka-Pow!* och *Slam!* i. Jag spelade med i en dråplig slags superhjälteserie igår, därav mitt något uppbragda inlägg framåt kvällskvisten.

Det var jag, Fatwoman och Bag Lady som var ute på uppdrag, kan man säga (Jag vill verkligen understryka att jag inte har något emot runda människor, speciellt som jag känner mig småfet för stunden). En av våra närmaste och mer besvärliga partners hade bett mig komma och göra en demo av vår produkt på ett möte och det hela slutade i ett milt kaos, mest på grund av deras fullkomliga oförbereddhet och för att jag inte fattat att jag åkte dit i rollen som säljare, inte som specialist på produkten.

I vilket fall som helst var jag där med två kvinnor från det här andra företaget för att representera och försöka få dem att förstå varför de skulle kasta sina pengar i vår generella riktning och de här kvinnorna var inte att leka med. När man gör de här säljinsatserna har jag lärt mig att det är viktigt att man ser pålitlig och väl sammansatt ut, man måste till exempel stryka sig och kamma håret innan man klistrar på sig leende och drar på sig skor. Men, det är tydligen lite olika hur man gör det där. Mitt sällskap hade till exempel inte gått i samma skola som mig, den ena var ganska storvuxen och jag vet att hon brukar ha en förmåga att klä sig i kläder som inte riktigt passar henne (vi kan kalla henne Fatwoman), den andra var liten och torr och utstyrd i tofflor (!) och en kofta som hon antagligen stickat själv tio år tidigare (Säg hej till Bag Lady). Inget ont sagt om kläder man gör själv, tofflor eller kläder som är lite små. Jag menar, idag hade jag på mig en klänning som visade syndigt mycket ben och ibland är det verkligen viktigt att prioritera bekvämlighet. Men, inte när man ska representera, eller hur? Jag hade på mig mina fantastiskaste skor, de obekväma men åh, så vackra och jag hade borstat både tänder och hår och strukit mig. Jag led för mitt PACS ska ni veta.

När jag till slut släpade mig ut från mötet, både fysiskt och psykiskt för ja, det gick käpprätt åt helvete, for jag hem och drack vin. Flera glas. Idag pratade jag med alla mina chefer som helt opolitiskt korrekt skrattade så de grät när jag berättade om hur jag, Fatwoman och Bag Lady hade försökt sälja PACS. Sedan tröstade de mig och så gjorde vi planer för att jag inte skulle behöva få ont i magen flera gånger.

Hoppas de håller.

Spring och ställ mig i hörnet

Kardiologer är elaka.

Rispartners kan dra något gammalt över sig.

Jag ska inte bli säljare när jag blir stor.

Jag har ont i magen. Igen.

Jag är på ruskigt argt humör och har dåligt samvete.

Med en skruvmejsel i Ohio

Min bästa vän är försvunnen!

Jag flög till Ohio imorse och på vägen råkade jag bli stannad i säkerhetskontrollen så där på riktigt, jag hade visst alldeles för mycket metall i underkläderna. Det är ett helsike med det dära kyskhetsbältet jag ständigt kånkar runt på... Oturligt nog kom de även på mig med att ha bästisen Leatherman i väskan. Leatherman är ett multiverktyg med små skruvmejslar och knivar och annat bra fanstyg att ha med överallt, en flickas och en pacsingenjörskas bästa vän helt enkelt.

Men, inte längre. De tog honom!

Som tur var lämnade de kvar mitt andra, något mindre livsfarliga multiverktyg vilket var bra eftersom jag var tvungen att slita sönder en demodator för bara en timme sedan. Om jag behövt göra det med naglarna och tänderna hade jag inte sett så demovärdig ut efteråt så jag skickar just nu varma tankar till säkerhetspersonalen på Newarks flygplats: Tack för att ni gör ett halvbra jobb! Som tur var frisknade lilla datorn till efter det att jag slitit i princip varje molekyl av den, stackars favoritsäljaren Tomas hann bli ganska svettig innan jag var klar.

Nu ska jag visst lära mig allt om kardiologi. Hej och hå och allt det där.

Free hugs

Till Marina som fyllde år igår. Hon får det finaste jag vet.

Hört i hallen

Pontus: Hur gick daten igår?

Chotte: Hmm... Ja, jag somnade på hans soffa.

P: Oj. Du vet verkligen hur man charmar dem, Charlotte.

C: Till mitt försvar vill jag säga att det var en väldigt bekväm soffa!

P: Vad gjorde han då? Sov i soffan han med?

C: Jaa... han städade. Och sedan nattade han mig.

P: På soffan?

C: Njae, när vi kommit fram till hur dålig idé det varit att jag skulle köra hem sovandes fick jag erbjudande om sängplats.

P: I hans säng?

C: Mhm.

P: Och han låg var?

C: Också där.

P: Linda! Lyssnar du på det här?

Linda (ifrån ett mörkt sovrum): Ja! Detaljer, tack!

C: Jag sov mest, fick vara liten sked och det är mysigt. Annars var det kläderna på och händerna på täcket. Jag är lika immakulat som vanligt.

P: Han då?

C: Så även han.

P: *suck*

Bräckel

Vissa dagar önskar jag att man kunde returnera, lägga ner dem i påsen man fick dem i och bara lämna tillbaka dem hos livets kundtjänstdisk. Vilka som jobbar där vet jag inte riktigt men jag tänker mig att de är tålmodiga och ofrågvisa, man vill nog slippa ursäkta sig när man returnerar dagar. Tänk er själva vilka hemskheter man skulle kunna få stå och berätta om man var tvungen att förklara sina returer. Det hade inte varit så där enkelt som när man lämnar tillbaka en bok eller en tröja, inte så okomplicerat som "Jag hade den redan" eller "Den är för stor", utan något mer besvärligt. Mer i linje med "De sa upp mig" eller "Han lämnade mig" eller "Jag har cancer".

Nu har jag jobbet kvar, ingen cancer och ingen att bli lämnad av så jag är inte riktigt så illa ute. Trots det var det trötta tårar som trillade ner för de Chottska kinderna ikväll. Ni vet säkert själva hur det är; de där dagarna som aldrig tar slut fastän de heter fredag, dagarna man hade massor att göra från början men som bara blir fullare och fullare vad tiden lider. Dagarna man inte ens ville ha från början. Det är lite som om de kan lukta sig fram till en, så där som det sägs att vissa djur kan lukta sig till rädsla. Klockan strax före sju sa jag till min bästa Mike i Arkansas att "nu orkar jag inte mer", släckte kontoret och gick demonstrativt ut och ställde mig i höstrusket en stund. Veckan hade varit lång, dagen längre och huvudvärken som envist satt precis bakom ögonen, den gav sig inte.

Allt jag ville ha var att få åka hem och bli omhändertagen och omhållen, få vara riktigt liten och eländig. Bortslarvad och sedan upphittad igen. Avdammad, snuten, klappad på kinden, matad och nattad. Saknad.

Få höra att allt kommer bli bra snart.

Alldeles snart.

Imorgon.

Men imorgon ska jag umgås och vara trevlig och på söndag måste jag jobba och tvätta och lära mig allt om kardiologi och packa och lyfta tunga saker in och ut ur sectrabilen och jag blir bara tröttare och tröttare av att tänka på det.

Jag ångrar mig. Tyck lite syndigt om mig, det passar bättre idag.

"... we need fan every help we can get."

It's late o'clock

Hur korkad känner man sig när man:

• Får tag på en flygbiljett hem från Washington som består av tre skutt (Washington DC till La Guadia NY och sedan till Philadelphia och sedan till Hartford i CT) och kommer ha en att landa vid slutmålet klockan midnatt?

• Byter den biljetten till en annan, för ett par dollar eller 25, som bara har två skutt (först till Philadelphia och sedan till Hartford) och kommer ha en hemma klockan tio?

• Fastnar i Philadelphia och får sitta och titta på när det där andra, senare flyget far ifrån en och kommer fram före en ändå?

• Lägger sitt pass på biltaket och börjar köra?

• Får leta efter sitt pass i ett parkeringsgarage klockan halv två på natten?

Jag hittade det så jag är glad alikaväl.

Samvetet

Kära Blog,

Jag saknar dig också och jag vet att du är besviken på mig. Det är inte det att jag inte bryr mig om dig, det är bara att jag är lite förvirrad just nu. Geografiskt förvirrad, alltså. Den senaste veckan har jag tillbringat skrämmande lite tid hemma och otroligt mycket tid på resande tass, det är ingen ursäkt jag vet: älskar man någon gör man sig tid. Det är bara att kommunikationerna ibland sviker när jag försöker umgås med dig, det här med Internet har inte nått till alla delar av Amerikat, det är även så att Tapas (den spanska matuppfinningen, alltså) inte har nått Cleveland, Ohio men det kanske inte har med saken att göra.

Jag lovar att bättra mig så snart jag har överlevt den kommande veckans resande med stopp i Washington DC, Ohio, Long Island och New Jersey. Som sagt, jag saknar dig med och det finns ungefär 4 GB med roliga foton på min kamera som jag vill skratta åt med dig. När jag kommer hem igen ska vi umgås massor, jag lovar. Värsta kvalitetstidsinsatsten. Verkligen.

Nu sa jag gå upp om några timmar så det är bäst att jag nattar mig lite snabbt. Kram så länge.
/C

Gay bar. Like an oyster bar but without the oysters.

Inlägget nedan skrev jag i fredags men hade problem att lägga upp för Savannah och Internet är en svår kombination ibland. Nu sitter jag i en gungstol i Charlotte och där har man toksnabbt Internet för Charlotte är en bra plats att vara på.

Jag hade det inte trist igår heller och när jag får lite mer tid över ska jag berätta om hur jag har varit på min första gaybar i sällskap med sju glada medelålders kvinnor. Jag börjar bli bra på att befända mig med främmande folk, det är nästan lite skrämmande.

Men, nu måste jag springa iväg till mitt flyg tillbaka till norden och kylan. Kram på er!

Vi tar in på hotell ikväll

Olde Harbour Inn

När jag tragglade mig ut ur mitt fina, högteknologiska hotell I morse, det där med golfbana, spa, pool och palmer och allt, var jag inte helt övertygad om att jag hade gjort rätt. Jag menar, det där lyxhotellet var inte märkvärt dyrare än mitt lilla egenbokade B’n B i gamla Savannah, och den där korta färjeturen över Savannah River var egentligen inget besvär alls så där när man visste bättre.

Nåväl, jag tog mitt pick och pack, checkade ut, jobbade lite från poolen och lät min dedikerade servitör Ismail leverera mig club soda tills dess att en respektabel eftermiddagstimma inslog. Väl runt två tog jag den lilla färjan till Andra Sidan, hittade mitt nya hotell och blev genast charmerad. Olde Harbour Inn hade inget av den flärd eller förfining som finhotellet hade men det hade själ och hemtamhet. Min förste bell boy eller vad man ska kalla honom, en äldre sydstatsgentleman vid namn Colonel, tog mig och mitt bagage under sina vackert mörka vingar och vips hade jag fått en helt ny kamrat att leka med. Att jag inte förstod mer än 50% av vad som kommer ur hans mun var inte så viktigt, jag var mest charmerad av hans talförhet och glada leende. Dessutom hade han en guldtand, det är ganska häftigt.

Charmen med att bo på ett litet ställe blev uppenbar ganska snabbt, framåt kvällningen serverades det eftermiddagsvin med ost där hela klientelet snällt dök upp. Det var en hyffsat divers skara som pimplade vin, åt trekantsmackor och kex, och språkade loss. Jag bondade lite med ett äldre par, en Chris och en Caroline, från Connecticut och innan jag riktigt visste vad som hade hänt hade jag en middagsdate med dem utifall inget bättre skulle dyka upp för mig. När jag så småningom trillade in på resaturangen vi blivit tipsade om satt de redan i pianobaren och myste och jag måste säga att jag hade det riktigt trevligt med dem. Maten var rysligt god, drinkarna och vinet likaså, framför allt var det skönt att inte behöva trampa hem själv alldeles ensammen genom en okänd stad i natten. Okej, det handlade om 750 meter och det var väl upplyst, men jag led av akut mörkrädsla, bara så att ni vet.

Runt elva snubblade vi hem från pianobaren, tre glada och ganska trötta själar varav en blivit bebjuden på middag bara av farten. Chris vägrade alla mina försök till återbetalning något jag fann en aning pinsamt. Hur mycket ska man tacka när man blir bjuden på middag av ett helt främmande par bara så där? Jag sa tack ungefär tolv gånger. Räcker det, tycker ni?

Känd från TV

Efter en av de mest overksamma mässdagar jag någonsin varit med om tog vi oss till en restaurang som skulle bjuda på riktig southern foodi regisserad av hela USA:s soulfood-madam, Paula Deen. Vi åt ungefär hela den jordnötsoljefriterade menyn och lite till, vår servitör var uppriktigt imponerad av vår glupskhet. Paula Deen är något av ett fenomen, en miljondollarsindustri med egen TV-show där hon har fluffigt, platinablont hår och säger "Hey ya'll" stup i kvarten på riktigt sydstatiska. Det är charmigt på ett ganska irriterande och påtagligt sätt.

Imorgon följer det lite bilder från den här veckans spektakel så här långt. Stand fast.

I Charlotte

Idag flyger jag till Savannah, Georgia och på vägen stannar jag till i Charlotte. Staden Charlotte, alltså. Eller flygplatsen mer exakt.

Min stad (min flygplats, alltså).

Istället för soffor har de gungstolar här. Det är väldigt gulligt i Charlotte, jag vet inte om jag passar in.

Public service anouncement

Kameror!

They're the shit!

Hjälp syrran döpa sin nya kamera, den ska helst heta något japanskklingande. På korta listan just nu ligger till exempel:

- Chichiro
- Mononoke
- Harai Goshi
- Canon (Haha!)
- Yakidori

Plus en massa andra namn som jag just nu har glömt bort men som systern säkert kan behjälpa mig med. Tänk, det finns så mycket man kan göra istället för att packa...

Oopsidaisy!

Hmm... Nu har jag installerat fonter på löpande band här och det finns en Trebuchet i min ordbehandlare men här i Firefox finns det just nu ingenting. Hej så det kan gå!

Några ideer? Tips?
MVH,
/Fort-och-fel-Abdon

Why I love Trebuchet MS

• The splayed edges of the uppercase M which form a 10º angle with a vertical line,
• The shape of the tail of the uppercase Q,
• The bar of the capital A is low,
• The shortened tails of the lowercase e and the numerals 6 and 9,
• The hybrid open and looped tail of the lowercase g,
• The rounded dots above and the shapes of the lowercase i and j,
• The curved tail beneath the lowercase l,
• The dollar sign symbol, in which the vertical strike only appears above the top and below the bottom curves of the S, and
• The exclamation point, whose dot is large and round.

Just därför är saknaden så stor, jag har nämligen slarvat bort Trebuchet. Eller nej, jag har installerat bort den, för Trebuchet är en font, just precis den fonten jag brukar använda här på Strykfritt och den där listan där uppe har jag lånat av Wkipedia för inte katten har jag någon åsikt om svansarna på 9:orna egentligen. Jag tycker mest Trebuchet är väldigt fin.

Uppskatta dollartecknet lite nu: $$$$$. Fint va?

I helgen drack jag Margaretor och okynnesinstallerade LinuxOS på min gamla laptop i någon slags uppgiven förhoppning om att den skulle bli mindre långsam av det. Det blev den också, så på sätt och vis är allt frid och fröjd men som en något trist bonus sitter jag här och surar utan min favoritfont då LinuxOS inte tog med sig den när jag föste in det på datan. En snabb workaround är ju att ta fram den nyare datorn och blogga på den men det är jag för lat för så jag är purken istället. Det går nog egentligen åt mer energi på att sitta här och vara putt än att skutta ner för trappen för att släpa upp härket men jag ser bara möjligheter: Säg hej till purkenhet som idrott och träningsform, det är det nya här från Milford.

*putt*

(Nu ska jag googla lite och se om jag kan laga problemet istället, det är mycket roligare än att packa vilket jag borde göra.)

Fantastiska män

Jag var knappt vaken när Barbara, min hyresvärdinna, frågade mig om jag ville följa med ut på en segeltur i den stora båten idag men ni kan tänka er att jag kvicknade till ganska snabbt när jag fått rätsida på alla ben, armar och klockslag som behövdes rätas ut.

Så klart den här fina gussen skulle ut och segla lite!

De har en väldigt fin och stor båt de där två, flera tiotal fötter lång och blå med massor av trädetaljer och fernissa och glansiga prylar som man kan ta kort på. Eller spegla sig i. Eller både och.

Joe, vår kapten, är en sådan där båtfantast på riktigt. Han har seglat till allsköns karibiska öar i både finväder och full storm, han har tävlat mot proffs och landslag från hela världen och besatt båtar värda flera miljoner dollar. Nu puttrar han och hans fru mest runt på sin fina blå som hobby men det märks att han vet vad han håller på med. Idag domderade han runt med en knappt sjövärdig besättning bestående av tre kvinnfolk varav en gravt handikappad då hon hade en kamera fastlimmad i ansiktet hela tiden. Trots detta kom vi både iväg och hem igen utan några större åthävor, och vi svängde och slog och hade oss. För en som knappt inte har någon båtvana alls är det fantastiskt förvirrande att få båttermer kastade på sig på utrikiska helt plötsligt, inte för att det gör någon jätteskillnad för jag hade inte vetat vad jag skulle göra om någon bad mig att brassa en märs, slöra en jigg eller kryssa ett bakvatten eller vad det nu är ni båtmänniskor håller på med på svenska.

Det var fint ändå och man mådde bra när man kastade sig i land efter att ha angjort en brygga, rätt brygga, utan att ha närkontaktat något som inte skulle kontaktas.

Överkurs

I torsdags skulle jag träffa Trånaren för att plåga mig som jag alltid gör på torsdagar klockan sex men tji fick jag, för så blev det verkligen inte. Trånaren hade slarvat bort mig ur sitt schema och helt plötsligt var jag helt lea- och ledarlös bara så där. Men, förstår ni, det hära gymmet har inte bara den originale Trånaren och Trånare #2 (som för övrigt inte tar några poäng som helst just nu) utan även en tredje Trånare. Vi kan kalla honom Trånare #3. Hänger ni med i nomenklaturen, pojkar och flickor? Trånare #3 förbarmade sig till slut över den energiska Charlottentotten och såg till att hon fick träna lite den här veckan med och vips var alla glada igen.

Trånare #3 är före detta marinsoldat, har en ryggtavla som kan ge en halvstor afrikansk by skugga en hel dag och vader som nästan är sfäriska. Han har ett vackert leende och bruna, snälla ögon och en förmåga att vara tyst och mystisk mest hela tiden. Dessutom har han gett ut en bok med religiösa dikter och kan, enligt alla rykten, ha ihjäl någon med sina bara händer. Förestå er på den om ni kan.

Läxan jag lärde mig i torsdags lider jag väldigt svåra kval över idag. Det här med att sitta, stå, gå och mest röra sig över huvud taget är förknippat med smärta av ganska generell och storslagen sort. Tydligen är det så att bara för att marinsoldaten ler vackert, nynnar lite och är smygreligiös ska man inte slappna av. Framför allt ska man inte be honom om att köra hårt med en, jag vet det nu. Framför allt vet mina ben det och om de inte vore så förbenat stela hade de nog velat ge både min korkade hjärna och min breda käft ett par sparkar för det här är en ny sorts träningsvärk; en bättre och större och mer marknadsmässig träningsvärk. Det jag upplever idag är en äkta amerikansk träningsvärk, en träningsvärk som slår alla andra träningsvärkar med hästlängder. Ojoj!

Och, som den masochist jag råkar vara sitter jag här och smyglängtar efter mer...

Har roligt på arbetstid

Idag hade jag roligt på arbetstid, är det lagligt måntro?

Det blir lätt så när man blir satt på att skriva ett landskulturdokument riktat till besökande ickeamerikaner. Ett dokument innehållande en handfull braigheter, påminnelser och självklarheter för att undvika allt för många framtida kulturella krockar där svenskar säger f-ord, har på sig sandaler hos kund och kör vilse bland oljefat mest hela dagarna.

"Common sense will take you a long way when trying to figure out what you should pack but if your sense is less than common, let us know so we can help you."

Ibland är det väldigt roligt att skriva, när andan och humöret faller på och när språket samarbetar lite med en. När man sedan får lov att skriva officiella dokument som till på köpet får vara underhållande är det nästan som att få komma till en arbetsplats med öppen bar.

"Our offices in the US have no dress code so you need not worry when just hanging around the office: What works in Sweden, Norway and Denmark will work here. We do appreciate if you wear clothes that cover at least 50% of your body and brushing your teeth in the morning is always a plus. On the whole, the NA office is just as much a fan of personal hygiene as the next CO."

Dagens författande har, om inte annat, visat att jag lärt mig en del saker om mitt värdfolk:

People here are polite, more so than in Scandinavia. Things to think about, especially for the men, are:

• Americans apologize a whole lot, you should too. Tune in and adapt.
• American men open doors for women and let them pass through first, you should too.
• Same thing goes for elevators; let the ladies in and out first. Little things go a long way.
• Don’t let the ladies carry the heavy stuff, guys, always offer to lend a hand. Men are also expected to offer up their chairs for a woman.
• Don’t swear in front of a customer and if you do, apologize.
• People here are more religious, be careful when discussing religion.
• Don’t talk politics unless you know the person well.
• Americans are way more prude than Scandinavians and it’s awfully easy to chock them. Be careful, don’t cause any heart attacks, those are terribly inconvenient.

Självklarheter kan man tycka men det var tydligen så att något behövdes skrivas. Vi får se om jättechefen gillar mina iakttagelser.

Hilfe!

Kära läsare, kan du hjälpa mig översätta frasen "Kritik i enrum, beröm i plenum" till engelska är du snäll? Gärna på rim. Jag lider av svår fredagslättja ity min hjärna redan lämnat kontoret. Det är i princip bara händerna kvar, de skriver mest dumheter och är kalla.

Tårtan

En prinsesstårta i veckan håller doktorn borta, visst är det så?

Igår firade jag mitt hela år med att bjuda kollegorna på prinsesstårta och morotskaka bakat helt och hållet from scratch, något som får amerikanerna att oh:a och ah:a imponerat. Det här med att baka på riktigt och från grunden är något som inte den gemene amerikainvånaren gör så där en helt vanlig måndagskväll. Inte tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags-, lördags- eller söndagsditon heller, för den delen. Planerna på att bygga om vår utbildningssal till storkök är numera långt framskridna och jag kan när som helst inta min tjänst som kontorskocka, lyder budskapet från mina små utlänningar. Yay, nya visitkort!

Dagen idag var inte alls lika harmonisk och när en något matt Charlotte klockan fyra fortfarande inte fått sig någon lunch åkte nödprovianten fram: havregrynsgröt med mandlar och torkade tranbär. John, min jättechef, haltade till utanför mitt kontor där jag satt och kurade över min povra mat, smackade lite med tungan, lade huvudet på sned och iakttog mig några ögonblick. Sedan öppnade han sin rosenmund och sa:

"Charlotte, försöker du ha ihjäl oss?"

"Hmm... Nä." svarade jag sanningsenligt.

"Du göder upp oss på feta tårtor medan du själv äter nyttigheter i smyg. Är det här någon diabolisk plan på att ta livet av oss hela högen?"

"Oj, du kom på mig, John" sa jag då, för visst är det ganska uppenbart så att jag vill ha hela Sectrakontoret för mig själv. Mitt eget lilla kungadöme med kriser och eldsvådor till både höger och vänster, mammoarbetsstationer som sprängs under mystiska omständigheter, DDP:er som försvinner, l å n g s a m m a PACS och allt det där som jag älskar mest i hela världen. Om det blir så kommer jag aldrig kunna äta lunch mer i hela mitt liv och det är ju praktiskt på sitt sätt. Det blir ju så tjatigt med ätandet ibland, eller hur? Och tugga är inte så särskilt kul när man tänker efter...

Jag tror att John kom på bättre tankar ganska snart när vi diskuterat igenom alla de möjligheterna och med lite hjälp från min sida var koncensusbeslutet att jag helt enkelt är lite snäll i bland.

SM i armhävningar. Resultatet

(SM i det här fallet är alltså SectraMästerskapen)

Charlotte: 24 stycken
Håkan: Färre

Jag och Håkan battlade lite i helgen precis som vi brukade göra förr i tiden. Och vet ni? Jag vann! Jag och Trånaren har rejoicat lite skadeglatt på ett väldigt kärleksfullt sätt under morgonen. Håkan förnekar allt och ryktena säger att han hävdar att min höghöjdsträning är fusk.

Jag skickar tröstande kramar och säger vist att alla imperier någon gång ska falla, så även Håkan och armhävningsimperiet.

Mattias med Fölsedagen

Alltså. Jag gör ju inget mer än gratulerar rara mäniskor på deras födelsedagar kan det tyckas. Det är en typiskt bra sak att jag har en blogg när jag har så många kamrater att gratulera mest hela tiden, på det här sättet får jag aldrig riktigt slut på saker att skriva om.

Säg hej till Mattias, allihopa:

Han ser ut så ibland, inte för att jag har så hemsk jättekoll på honom just för stunden men jag tror mig veta att han hittar på miner ibland fortfarande. Vissa saker växer man inte ur.

Här är en liten lista över några andra saker jag hoppas Mattias aldrig växer ur:

• Halsdukarna
• ... och den artistiskt avslappnade stilen
• Den fina älgande löpstilen
• De tillhörande tightsen
• Min vänskap
• Den bra humorn
• Det lilla, gula huset
• Spexandet, sjungandet och teatrandet. Jag måste ju ha någon att beundra.
• Sin goda familj, den som man kan låna ibland

Det här med listor är något av det bästa som finns, lite som Mattiasar. Hurra för honom!

Jag gör mig väldigt bra i kartong

I lördags upptäckte vi alltså hur bra jag ser ut i kartong, se själva:

Det är viktigt med förarbetet och jag älskar ju att packa in paket. Det är absolut roligare att slå in än att packa upp.

Ta-dah!

Och så här glad belv Magnusen, se så lyckligt och fint vi har det.

Nu ska jag gå och se om jag gör mig lika bra i min säng som i kartongen. G'natt!

Pompig

Idag fyller mitt webbförfattande år på riktigt, jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde var möjligt när jag började det här, nämligen skrivit dagbok i ett helt år. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har börjat skriva dagbok (komplett med "Kära Dagbok"-inledningar och allt) i mina dagar och aldrig någonsin har det hållit mer än några tramsiga inlägg i taget. Tänk, vad naken och ohämmad publicering bland vänner kan åstadkomma för en lat hobbyförfatterska. Som tur är för er har jag dessutom blivit något mer intressant så här på gamla dar. Hoppas jag.

Nåväl, hur kan man bättre fira en sådan otrolig bravad än genom att fara hem till Sverige för att gå på kalas? Förslag någon? Jag funderade ett bra tag innan jag helt enkelt tog min väska, med endast ett par skor, och for inkognito till Linköping i torsdags kväll.

Därför får mitt eget jubel vila till en annan dag för idag har jag haft fullt upp med att fira Magnus och Frida tillsammans med alla de bästa jag vet. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att överlämna en kominerad inflyttnings- och 30-årspresent än genom att packa in sig själv i en låda, modell gigantisk, smuggla in sig i födelsedagsbarnets trädgård och överlämna sig själv med pompa och ståt och kramp i vaderna.

Jag tror han blev glad. Jag hoppas han blev glad.

Jag blev glad.

Tio saker man kan göra med en backe

1. Springa upp för den
2. Springa upp för den
3. Springa upp för den
4. Springa upp för den
5. Springa upp för den
6. Springa upp för den
7. Springa upp för den
8. Springa upp för den
9. Springa upp för den
10. Springa upp för den

Sedan får man väldigt ont i vaderna.

För kungar

Konstigt. Det enda jag vill äta till frukost nu för tiden är:

Religiöst bröd med mandelsmör och skivade jordgubbar på.

Jag gillar inte ens religiöst bröd med mandelsmör... Men jordgubbar är gott.

Bullshit, you can be mine

"I'm a great wingman, I'll get you a date in five minutes if we go out!"

Vi pratade datingstrategier, jag och min (geografiskt) närmsta säljare, under den dryga timmeslånga bilturen hem idag. Jag skrattade ganska mycket och fick mig en hel del manliga och amerikanska perspektiv på mina nuvarande turer i datingdansen vare sig jag bett om det eller inte. Bland annat fick jag vänlig coachning i hur jag ska hantera mitt jamsande med Trånare #2, ett intresse som återigen har blossat upp lite lätt efter två incidenter under gårdagen.

Ni förstår, just när jag som värst höll på att vingla in mig i de värsta slumkvarteren i Bridgeport ringde min mobil och sa "Hi, this is Trånare #2 from Gymmet. How are you?" (Han heter inte Trånare #2 och gymmet heter inte Gymmet, men ni fattar). Jag hann tappa GPS:en och höll dessutom på att okynnesvälta ett oljefat innan jag fick mål i mun och svarade att jotack, jag mådde bra än så länge men man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig. Sedan följde ett samtal där han ville höra hur det var med min nacke, om den var bra eller dålig just nu. För ser ni, om den var bra kunde vi kanske träffas och prata om hur vi kan behålla det så och om den var dålig kunde man tänka sig att vi tittade vidare på den. Eller?

Jag vädrade ursäkter i luften och blev lite glad... Sedan blev jag arg på mig själv för hur hopplöst inbillningssjuk kan man vara egentligen?

I vilket fall som helst bestämde vi oss för att jag skulle koncentrera mig på att köra bil just då och där och så kunde vi ta ett snack på gymmet lite senare när jag ändå skulle vara där för att uppgradera mjukvara på Trånarens (den originale) telefon.

Och jo, vi träffades och han pratade på om allt annat mellan himmel och jord än min nacke och han fick mig att skratta med hela den sneda tandraden och var charmant och luktade gott och som ett avslut fick jag höra att han tyckte det var trevligt att se mig igen, det hade ju varit alldeles för länge sedan sist.

Hmm.

Sedan påminde jag honom om varför vi egentligen pratades, ni vet, nacken. Just... sa han, och la fram en kort plan på vad han ville hitta på med mig och nu ska vi träffas på tisdag för att han ska få pilla lite på mig igen.

För stunden är jag förvirrad, är han bara någon som bryr sig om min nacke på ett väldigt trist och proffsigt sätt eller flirtar han med mig?

Discuss!

(Säljaren från ovan har redan sagt att jag ska spela svårflirtad men jag är så dålig på att hålla på att låtsas att jag ratade det förslaget på direkten)

Did you bring your gun?

Idag tog jag Sectrabilen och for till Bridgeport för att göra ett litet men väldigt nödvändigt ärende i tjänsten, Bridgeport är en typisk otrevlig stad med hög kriminalitet och mycket fuffens och dåliga områden så det är inte direkt så att man slåss om rätten att få fara dit. När jag behövt åka dit tidigare har folk väldigt vänligt förklarat för mig att i Bridgeport, där kan man inte förlita sig på en GPS. GPS:er har en förmåga att styra en rätt men man vet aldrig riktigt vilken väg man råkar ta för att komma dit man ska.

Som tur var hade jag varit på just det här stället tidigare och hittade på ett ungefär, dessutom visste jag att området inte var det tokfarligaste i hela stan (lågt ratio brinnande oljefat/människa, alltså) så jag sa till våra två sekreterare att "nu, tjejer, åker jag till Bridgeport en stund" varpå båda två tittade lite oroligt på mig. "Why don't you take one of the boys with you?" frågade Kathy men jag sa att jag nog inte skulle dö av att köra runt där på blanka eftermiddagen ändå. "Well, bring your gun, then" fyllde hon snabbt i när jag nekat hennes första förslag.

Då började jag skratta. Och sedan åkte jag.

Allt gick bra dit men hem körde jag en aning krokigt visade det sig, det är ju höst och då river di små amrikanerna som sagt upp alla sina vägar och när man därför tvingas åka runt lite planlöst kan man hamna fel. Helt plötsligt befann jag mig i ett område med säkert 2 brinnande tunnor (inte påtända, det var ändå mitt på dagen och 25 grader varmt, de är väl inte dumma heller?) på varje invånare och jag och min lilla stationsvagnsford kände oss ganska fel och vilse.

Med ett fast grepp om GPS:en, den kan användas som vapen också, snirklade jag och forden snabbt ur den värsta slummen och halkade upp på 95:an i nordlig riktning till slut. Det var veckans socialrealistiska inslag här från Strykfritt, jag tänkte inte göra om det på ett tag. Imorgon åter till de vanliga sändningarna där vi talar om livets banala framsida.

The stuff

Jag har så mycket kameraprylar i huset nu att det inte är riktigt klokt. Inte nog med att jag har skaffat mig ett nytt litet objektiv, jag har köpt en kamera till syrran, ett objektiv till Tord och en hel massa andra småsaker till de små elektroniska vidundren.

Spännande!

Det finns för övrigt lite nya bilder på flickr.