Anti-bakning? Av-bakning? Obakt?

Det är hårt att vara utlandssvensk, allt är så utländskt konstigt och annorlunda för oss. Idag har jag till exempel inte handlat filmjölk, inte heller rågsikt och absolut inte mörk sirap för att baka kavring. Istället köpte jag melass, rågmjöl och naturell yoghurt och vet ni vad det blir när man blandar det med lite annat?

Inte kavring.

Surprise!

Flera gånger har jag hört folk säga att det här med bakning är en exakt vetenskap och jag har aldrig riktigt lyssnat på dem men just, precis idag är jag benägen att hålla med om att man i alla fall inte kan uppföra sig hur som helst i köket och förvänta sig att det ska bli bra eller för den delen ens ätbart.

En annan sak jag har lagt märke till är att melass luktar illa. Bara så ni vet.

Jaha....!

För er som fortfarande inte orkat se Star Wars originaltrilogi, berättat av någon som själv aldrig sett dem heller:

På krigsstigen

"Ceterum censeo Carthaginem esse delendam"

Så även också VMware.

Hämningslös

Ni tror säkert att jag är helt hämningslös och skriver om allt här; sex och drömmar och knark och svordomar och allt, allt, allt.

Allt!

Men nej, så är det inte. Nyss skrev jag ett helt litet inlägg för mig själv i huvudet som jag sedan garvade åt riktigt mycket och la åt sidan för stilla censur. Det handlade om städning. Ungefär. Kanske något annat också men mest städning.

Så förutsägbar

Under en lång period var jag som liten löjligt förtjust i Frances Hodgson Burnetts bok "Den lilla prinsessan", den där en rik flicka blir föräldralös och utfattig men sedan hittas igen och allt slutar lyckligt. Efter att ha läst boken ett antal gånger såg jag en gammal filmatisering av den på TV och blev bedrövligt besviken, filmen kom inte i närheten av filmen. Min kloka farmor förklarade då för mig konceptet om att det man upplevt först ofta känns som facit och mer rätt och jag kom väl fram till att jo, det kunde stämma. Fast, på insidanbestämde jag mig för att alltid tycka bättre om böckerna framför eventuella filmatiseringar, redan som ung var jag snobb.

På väg hem hit från Sverige såg jag på filmen The Reader och blev väldigt förtjust i vad jag såg, en väldigt sevärd film och en otrolig historia om vad hemligheter och skam kan göra med människor. En film som fick mig till gränsen till tårar där mitt över Atlanten och som dessutom fick mig att plocka upp boken den bygger på när jag smet förbi det lilla antikvariatet i Milfords centrum.

Och vet ni? Nu har jag läst två trededelar av boken och jag är inte alls imponerad, snarare besviken. Boken frammanar på inget sätt samma känslor och insikter. Farmors gamla sanning står sig med andra ord fortfarande och jag tvingas åter igen inse att jag minsann är en gnutta ful i kanten.

Sectras stängda armhävningsmästerskap

Idag började jag träna för att kunna göra 100 armhävningar på raken, allt enligt det här programmet. Vilket år som helst ska jag och Håkan åter igen göra upp om vem det är som egentligen är som rular vad gäller armböj, senast det hände var i September 2007 varpå undertecknad piskade skiten ur min käre kollega och vän.

Vad kul det ska bli att göra det igen!

Multinationell Nationaldagsafton

Igår firade vi Nationalafton och till skillnad från tidigare år när flaggor, sill och nubbar åkt fram blev det något helt annat det här året. Mer bestämt ostar från goda oststället, Indisk hämtmat och en, enligt IKEA, Svensk cheesecake med hallonguck på. Till allt detta rödvin.

Traditioner är för mesar!

Jante Light

En av kunderna som lyssnade på mig igår skickade ett mail med beröm idag.

Fy fabian vad skönt.

Han skickade även en önskan om att få vidarebefordra berömet till min chef så att rätt person skulle få veta att han tyckte jag var duktig. Han undrade vem som var min chef.

Vad jobbigt. Kan man inte få vara lite svensk och ha sitt beröm i fred och lönndom?

Annars då?

Det började bra med att jag missade flyget i morse, först tänkte jag att jag skulle slippa åka till den här demon helt och hållet men det bidde inte så, jag bidde mest försenad. Go figure.

Sedan åkte jag flyg och tänkte att jag skulle iallafall få dema på mitt fina demosystem men då ringde säljaren och sa att det var borta och att vi skulle få vinga lite. Det bidde bra till slut men mitt demosystem är fortfarande puts väck. Som det kan gå.

Sedan handlade jag lunch. Den var förutsägbar. Underligt.

Sedan var nästa flygplan lite trasigt, fast bara i en timme så det gjorde ju inte så mycket eftersom jag redan var fyra timmar sen. Fint folk kommer sent, så är det ju.

Sedan satt jag bredvid en supersizad amerikan och funderade på hur i helsefyr jag skulle komma ut om något hände för den här killen skulle nog inte kunna ta sig ut ur sitt säte utan att lyfta det med sig. Dessutom var toaletten på vårt flyg trasig. Skitkul, var ordet.

På flygplatsen i Detroit åkte jag sånt där gåband för att komma fram fort och min ena klack fastnade så jårt i ett litet hål att jag började fundera på om det kanske var någon högre makt (GE?) som helt enkelt inte ville att jag skulle dema något alls idag. Skon överlevde.

Sedan blev jag upphämtad av en kille som skulle ilköra mig dit jag skulle. Han var mer stressad än vad jag var och det säger ganska mycket om hur trafikfarlig han var. Vi överlevde knappt.

Men fram kom jag och efter exakt 19 minuters räseruppsättande av det demosystem som fanns fick jag pratat i tre timmar. Det gick bättre än förväntat men min mat blev kall. Men, jag var ändå inte så hungrig.

Man kan ju inte låta bli att undra vad morgondagen har med sig.

Men, hallå!

Först stoppskyltarna och nu har grannen snott tillbaka sitt gratis Internet också! Att man inte ska kunna åka hem för fem öre utan att de har sönder allt!

Jämrans Amerikaner!

De dansar på borden!

Man hinner bara vara borta ett par dagar och ändå hinner de tramsa till det för sig, de här amerikanerna! Jag tror jag har sagt det förut men Connecticut är alltså stoppskyltarnas stat, hela regionen är som ett paradis för dem och de förökar sig helt ohämmat. På åttonde dagen skapade Gud först stoppskylten och sedan Connecticut för att ha dem i, det låter troligt.

En gång i våras när jag körde hemåt från jobbet på den gamla vanliga vägen fick jag helt plötsligt kasta mig på bromsen för att hinna stanna lite plötsligt, inte för något djur eller barn eller en cyklist eller så, utan för en stoppskylt som helt plötsligt bosatt sig vid den gropiga vägen ner för Warner Hill. Jag fick stopp på Amir och funderade ett ögonblick på vad den där skylten gjorde där, ni förstår att på Warner Hill Road finns det redan ett gäng stoppskyltar och för ett ögonblick var jag väldigt fundersam på var denhär nya skylten kom från. En stund funderade jag på om den kanske alltid funnits där och jag bara missat den i dryga två år eller om jag kanske egentligen inte alls var där jag trodde jag var utan tidigare på vägen.

Inte troligt men definitivt ingen omöjlighet.

Det gick så långt att jag följande dag frågade Pontus om den där stoppskylten var ny eller inte och han och jag kom fram till att jo, det var den och att ingen hade buskört mer än vanligt. Nåväl, man hann precis bli van vid det där nya stoppet innan det lika mystiskt som det dök upp, bara försvann igen, ingen vet vart. Jag funderar på om att det kan ha att göra med att den stod mitt i en kurva i en nerförsbacke och egentligen var livsfarlig för ingen såg den eller de bilar som stannat, men det är bara som jag tänker och vad vet jag egentligen?

Idag upptäckte jag att den där skylten var tillbaka på ett nytt löjligt ställe och den här gången tog den med sig ett par vänner för att bygga ett fyrvägsstopp i en korsning som redan har vägbulor och är lite förvirrad i sig. Bra jobbat!

Stefan Edberg och jag

En lista på svåra saker:

• backhand
• forehand
• volley
• smash
• serve

Det här med tennis är komplicerade saker, sanna mina ord. Idag tog Knyttet och jag oss i kragen och sysslade med bollsport i sällskap av den lokala klubbens tränare i en timme. Vi kom genast bra överens han, Knyttet och jag ity han hävdade att vi hade bollsinne båda två, något vi bägge vet att vi inte har men tränaren var väldigt rar så vi nändes inte säga emot. Nåväl, nu är jag ungefär hundra gånger bättre på tennis än vad jag var i morse och jämrans vad Pontus ska få spö när jag kommer tillbaka hem igen.

Sveriges sexigaste jobb?

Idag har jag varit på spa och blivit pillad på. Det var väldigt trevligt men det väcker en del tankar och funderingar. Som till exempel, vem har egentligen Sveriges osexigaste jobb? Jag misstänker starkt att Cia på Saltsjöbadens Spa finns med på lågoddsarlistan för vet ni vad hon gör dagarna i ända? Hon sysslar med något så oattraktivt som portömning.

Det ni!

Precis så osexigt som det låter.

Eller alltså, under en 50 minuter lång behandling med en person kanske hon tömmer porer i fem så helt vidrigt är det väl inte, men ändå, tänk er att ha som jobb att klämma ut andra människors hudliga orenheter! En liten del av mig ryser av tillfredsställande vid tanken men mest av allt får det mig att må ganska illa, en pormask är ändå en pormask.

Knyttet och jag funderade å andra sidan på hur bra man måste må när man jobbar som hudterapeut/massör/fotvårdare/allmän spaperson, tänk nämligen på allt oxytocin som utsöndras vid hudkontakt. Det kan betyda att det där obehagliga med portömningen kanske tar ut sig i det stora hela när man kommer hem från jobbet hög som ett hus på må-bra-hormon OCH får lön för det hela.

Hmm... Kanske dags för ett karriärbyte igen?

Ännu en

En lista på saker man kan akta sig för, inspirerad av dagens teaterupplevelse:

• Springa med händerna för ögonen.
• Helvetesgapet.
• Getingar.
• Få slut på batterier.
• Silverfiskar som gömmer sig i toapappersrullar.
• Trilla i älven.
• Rövare, de som inte är snälla.
• Vildvittror.

Kan ni gissa vad vi såg?

Traktor!

Idag tog jag och chauffören Kristian och for till Rist för barnsniff, bullar och naturupplevelser, det blev mycket av en del och mindre av annat, barnsniffandet till exempel fick jag så mycket av att jag nästan blev trött i ryggen. Men, bara nästan. Naturupplevelserna var som vanligt stora, vi matade hästar och jag fick köra en jättestor traktor.

Woho!

Dagen citat

Med en förvirrad min satte Mia sig upp i soffan efter att Frida fiskat upp en fem veckor gammal, gosig och otroligt varm Ville från hennes armhåla, klockan var sen och familjen CKarlsson skulle åka hem. Ingen ursäkt alls, tycket Mia, gned sig i ansiktet och muttrade:

- De stal min blöta bebis.

Sedan skickade vi henne i säng. Svettiga spädbarn och Mior är bra saker.

Viktor och amerikanerna

Jag tror att Viktor Rydberg skrev om amerikaner när han skrev strofen

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas

*suck*

Just nu har jag precis blivit informerad om att glasögonen som jag glömde på en av mina senaste resor och som sedemera skeppades norrut av välmenandes kollega kommer komma fram ungefär två timmar efter att jag sätter mig på tåget till flygplatsen. Bra jobbat och vad rätt det tänktes.

*suck*

Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Jag behöver ingen evighet i mitt bröst, ärligt talat skrämmer tanken på evgheter i bröstet mig lite. Jag vill bara ha brillor på min näsa.

Men!

Ikväll gick jag på date med en halvbritt och jag hade så stora förväntningar...Ni vet, på båd psykisk och fysisk gänglighet, svidande torr humor och intrikata tankemönster. Förväntningarna förverkligades inte utan istället träffade jag en ganska självabsorberad och egenkär person som blev lite småplakat av sina två glas vin. Dessutom hade han fått för sig att jag var från Schweiz vilket är ett klassiskt amerikanskt misstag och han tyckte att min frisyr var mammig.

Sammanfattningsvis kan man säga att han får plus för att han var en billig date och för att han kunde dra till med bedårande brittisk slang när som helst. Minus blev det för... typ, resten.

Tack och hej från vad som mer och mer verkar vara världens mest kinkiga och svårtillfredsställda kvinna.

Trotsålder

Jag vet inte vad som har hänt med min nya, fina lilla jobbmjukvara. Den har gått från att ha varit ett snällt, glatt, jollrande litet knytt som det varit en fröjd att jobba med till att hamna i någon slags trotsålder eller kanske den där arga tonårsmonsteråldern en del går igenom. Så här var den inte för ett par månader sedan.

Hallå där invecklarna, vad har ni gjort med honom, den fina lille blå?

Jag hoppas att det går över snart, annars kommer Mamma bli trött.

Linda!

Jag stal en bit av dajmkakan du hade i frysen här på jobbet.

Dajmkaka är också middag.

En lista till

Dagens mest pockande behov:

1. Semester
2. Mat
3. Ledigt
4. Semester
5. Syre
6. sa jag semester?

Annars var det inte så mycket mer.

En liten önskan

Kära Landstinget Västernorrland,

Mitt namn är Charlotte och jag har en liten syster som är under ert beskydd. Tror jag. Jag har inte pratat med henne på hur många dagar eller veckor som helst så jag vet inte riktigt var hon är och jag saknar henne jättemycket. Visst, jag kommer se henne om några veckor men det är faktiskt inte tillräckligt just nu.

Kan jag få låna tillbaka henne, snälla? En liten stund, bara.

Med vänliga hälsningar,
/C

I heart the Internets

Efter att ha vandrat upp och ner genom Walmarts välpackade gångar gav jag upp min jakt efter en ersättare till filtret i min lilla drickvattensmojäng, det var tydligen inte logiskt att leta först i köksavdelningsen och sedan i närheten av vattnet. Fokus blev istället att hitta en av varuhusets inte så hjälpsamma arbetare men inte heller dem hittade jag, trots att jag branchade ut och letade bland leksakerna och trädgårdsprylarna.

Underligt.

Då, drog jag fram telefonen och Googlade "Walmart brita" och som fjärde träff fick jag "Where are the Brita Filters at Walmart?" med hintar om var jag skulle leta. Jag tror jag avgudar Internet nästan lika mycket som jag älskar ost.

Tryggare kan ingen vara

När man bor i landet som jag ändå bor i, måste man fundera över en del saker. En av de sakerna är vapen och våld, två saker på v jag kan vara utan (tillsammans med vårtor och valium, bland annat) men som är ytterst påtagliga och obehagliga.

Härom veckan var jag ute och sprang min vanliga runda genom parken i mitt område och snubblade över ett tiotal polisbilar, en kravallbuss och ett oräkneligt antal poliser i kravallutstyrsel och vapen. Vapen på ryggar och i höftbälten. Det här var samma dag som ett stort antal människor dog i ett skottdrama där en desperat och uppenbarligen sjuk människa hade ihjäl folk i ett "community center" i en vanlig stad i upstate New York. Jag minns att jag instinktivt sänkte huvudet, höjde på axlarna och ökade tempot när jag skulle ta mig förbi det stilla infernot av människor, fordon och hektiskt blinkade saftblandare på parkeringen. Männen i gruppen stirrade på mig när jag sprang förbi och en stund senare körde hela konvojen förbi mig och jag kände hur jag till slut andades ut och slappnade av lite.

Män i uniform stressar mig, vapen stressar mig än mer. Kombinationen genererar nya rekord på min vanliga runda om 5 km.

I morse stod jag i trapphuset här på hotellet och spanade ut över ett mindre hav av polisbilar, jag delar boende med något slags polismöte, en hel uppsjö med uniformerade, disciplinerade och våldsvana män på konferens. Vart jag än vände mig fanns de, korklippta och satta, och när jag påtalade det hela för min lokale Sectrakontakt och hans fru sa de "Vad trygg du måste känna dig!" och jag sa "Ja" för det är det förväntade svaret. Men, det var en liten, vit lögn för jag är övertygad om att våld föder och attraherar våld och jag kan inte låt bli att känna ett visst obehag över mitt ofrivilliga sällskap. Dessutom hade jag minuten innan försiktigt deklarerat min ateism och som den smått socialt begåvade person jag anser att jag är, insåg jag att man ska undvika att vara alltför avvikande om man ska kunna umgås avslappnat ett par timmar en vanlig onsdag.

Det här med trygghet är komplicerat, det är nog min enda slutsats av den här upplevelsen.

Hur man skrämmer en oskyldig svenska

1. Gå på restaurang med några kompisar. Hitta svenskan.
2. Ägna en timmer till att spana på'na.
3. När hon ätit klart och betalat och lämnar etablisemanget, följ efter.
4. Få henne att hoppa högt genom att knacka på rutan när hon sitter och pillar på sin GPS i bilen.
5. Presentera dig och ge henne ditt telefonnummer.
6. Åk hem.

Se så, ut och testa nu allihopa.

Ve mig!

I morgon ska jag åka till Shreveport, Louisiana. Där är det 30 grader varmt just nu.

Stackars mig.

Chotte testar: Metropolitan Opera House

Det är dags för en ny slags inlägg här på Strykfritt, det är testdags förstår ni. Just nu håller jag på att utvärdera The Metropolitan Opera, inte musiken eller uppträdandena per se utan mer själva huset och hur man ska sitta för att få ut mest njutning för pengarna. Det är ett ganska utdraget projekt eftersom jag vägrar att köpa flera biljetter än en till en och samma föreställning och de inte tillåter att man flyter runt under showen hur som helst. Så, varje testtillfälle tar en dag eller i alla fall ett par, fyra timmar.

Och ett glas champagne tar det också. Champagnen är mycket viktigt för resultatet.

Så här vid operasäsongens avslut har vi lyckats ta oss igenom första testiterationen utan några större åthävor mer än att jag tappat några timmar sömn här och var, här är själva resultatet.


Ovan syns ett schema som beskriver mina tester så här långt och nedan följer mina åsikter, betygsskalan är den klassiska 1 till 5. Håll i hatten, nu.

1. Lite till vänster i klänningscirkeln, Jag såg baletten Manon med Knyttet (ja, den här iterationen är något utdragen) och vi satt ganska högt upp och rätt så långt bak men man såg riktigt bra ändå och ja, man kunde höra tasset från tåspetsskorna, något som är ett måste med balett. Mina tester har visat att det är svårt att höra tåspetsskotass vid operaföreställningar. Lurigt. Om jag kommer ihåg rätt gav klänningscirkeln ganska mycket smäll för pengarna, för 60 dollar får man prima ballerina på håll och ganska ofta är det fullt tillräckligt, de skuttar liksom in i ens hjärta på stora avstånd också. Skulle säga att det här är en stark 3:a.
2. Här hade vi rört oss in på operasäsongen (baletthoppan Knyttet åkte hem och jag glömde bort att åka själv) och jag körde ett sista minutenbesök på balkongen för att få höra hur Faust och djävulen gör upp. Balkongen är högt upp kan jag säga. Lite för högt upp. Jag vet att jag funderade på huruvida de på klänningscirkeln egentligen behövde så högt i tak för alltså, jag satt alldeles för högt upp och långt bort från scenen. Vill bara säga det. 2 av 5 den här gången.
3. Nu börjar vi närma oss ett slags Met-Nirvana, när vi närmar oss den Stora Nivån (Stora Nivån kräver Stora Bokstäver). Jag satt på bakersta raden och betalade 100 dollar för min biljett och jag var synnerligen glad och lycklig hela föreställningen. Jag såg Rigoletto och tyska sopranissan Diana Damrau fick mig att smälta i stolen när hon sjöng Caro Nome så underbart vackert. Jag skyller lite mina höga poäng på henne för den här platsen fick en 4:av mig, generellt sett var det här en perfekt föreställning.
4. Vi rör oss neråt, när det var dags för Don Giovanni slog jag till med en partärplats i böjen lite till höger och det var ett hemskt misstag. Det var i en av de där små logerna man kan sitta och spana ner på när man sitter högt upp, de som ser lite lyxiga ut och vet ni? De är inte lyxiga alls. De är trånga och jag som satt på andra raden fick studsa som en liten guttaperkaboll för att se över huvudet på kvinnan framför mig. Hon hade inte ens stort hår. Men, det ska sägas att Peter Mattei gjorde ett riktigt bra jobb, han var alldeles lagom vidrig i sin roll som en sliskig Giovanni och vilken kraft han sjunger med sedan. Jag blev givetvis lite kär och medan Peter får en 5:a av mig får tyvärr stolen bara en 2:a. Jag är ledsen, the Met och hej Peter, du kan få serenera mig vilken dag i veckan som helst.

Nästa projektplats blir på orkesternivå och det kommer initialt få bli med balett ity operasäsongen tar slut nu i veckan. Jag återkommer med fler rapporter. Stand fast.

Jobbtriumf!

Pontus... Har du popcorn?

Charlotte... Nej. Men jag kan slå dig.

Pontus... Jag kan slå dig hårdare.

Charlotte... Jag kan slå dig längre.

Pontus... Ja, när jag slår dig en gång så är det klart sen.

Charlotte... Du är dum.

Pontus... Jag är bitter också.

Charlotte... Jag är bittrare.

Pontus... Fan

Charlotte... Jag vann!

Ja, men glad Valborg, dårå.

Charlotte... Jamen glad jävla Valborg, då.

Pontus... Fucking jävla kuk valborg till dig också.
Pontus...Det där lät hårt.
Pontus... Men jag menade det glatt.

Charlotte... Särstava inte så hemskt! Kukvalborg heter det. Deprimerande.

Pontus... Jag är amerikaniserad. Läs det som "Focking javla cock valborg.

Charlotte... Det var bättre. Tack.

Kändisbloggning

Jag omger mig bara med superduperviktiga personer nu för tiden; världstenorer och kändisläkare och så. I förra veckan när jag var nere i New York pratade jag PACS med en läkare som är åsiktsproffs på Fox News, en Steven Garner. Hans hår var en fascinerande upplevelse live, mycket mer så än på TV.

Efter det smet jag iväg till the Met för att hämta upp en operabiljett och vem levde loppan i Metropolitans souvenirshop, om inte Placido Domingo? Jag var imponerad på håll men mest var jag var trött så jag åkte hem.

Det ni! Visst lever jag ett spännande liv?

Asch!

Sol ute,
Sol inne,
Sol i hjärta,
Brända axlar.

Igen.

Det här med solkskydd är helt enkelt för komplicerat.

Den som väntar på något gott...

... väntar på julklappar!

Jag fick biljetter till Cirque du Soleil av Pontus och Linda i julas och idag har jag oh-at och ah-at och haft hjärtat på diverse ställen både innanför och utanför kroppen. De två bästa numren var ett livsfarligt ett och ett charmerande rart ett.

Först det livsfarliga:



Och sedan det rara:



För övrigt ska jag bli cirkusartist när jag blir stor.

En lista

Mina bästa tunnelbanor:

1
2
3
4
5
6
S

Det var bara det.

Sleepless in Seattle

Ni kommer väl ihåg den filmen, va? Med hon med ruffsiga håret och han som äter choklad och springer över hela USA. Eller nej, det gör han ju inte förrän mycket senare men ni förstår vem jag menar. Hon och han, alltså. De som gör rara romantiska komedier så där så att man mår bra och tänker att man måste åka till närmaste höga byggnad och leta efter sitt livs kärlek.

När Chotte spelar in sin version av Sleepless in Seattle blir namnet istället "Dumpad i Brooklyn". Idag for jag dit för ett möte och skulle bli upphämtad av en säljare vid en tunnelbanestation var det sagt för sista biten av resan.

Det blev jag inte för han var försenad. Jag fick gå istället.

Den där tunnelbanestationen låg på Brooklyns B-sida.

Och jag hade dräkt och klackar på mig.

Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag sist kände mig så vilse och så obehagad av att bli utstirrad av den predominerat manliga befolkningen som jag blev. Jag har nog aldrig varit så arg på en säljare förut. Jaja, vatten under broarna. Nu ska jag sticka till Empire State Building lite snabbt och kolla på singelbeståndet.

Valium

Det är så underbart när man kommer in till sin föreläsning och möts av en gammal-goding-professor, en som drar igång den första lektionen i "Managerial Accounting" med kommentaren:

- Friends, this is exciting stuff! I don't think I have enought Valium for this class!

Önskelista

- Jag önskar jag vore mer som Pålle!

- Nej, det gör du väl inte.

- Jo... Nej. Eller jo, kanske. Typ.

Idag blev jag befrågad om jag kunde tänka mig att sjunga på en god väns bröllop och jag blev så, så smickrad och glad över att hon ens frågade och sedan lite arg och ganska ledsen också. För jag vågar ju inte sådant, det vet vi ju.

Varför ska jag vara så besvärlig?

Ska man våga hoppas...?

Klockan är fem på eftermiddagen och det är varmt ute, mer än vårvarmt, det är riktigt varmt och skönt, så skönt. Har vi månne hoppat över våren helt och hållet i år? Idag är det idel fågelkvitter, magnolior, lite skirt grönt på träden, vårlökar, och en tveksam Chotte i för mycket kläder. Härom dagen... Inte så mycket så.

Jag lyssnar på "Det ljusnar" och väntar på att istiden ska komma tillbaka.

Antites

Ibland mår man nästan dåligt av att må bra. Som när man får äta trött middag med dem man mår bra av eller när man får beröm av en chef precis när man tror att allt är precis åt helskotta.

Precis just då. Man blir alldeles utpumpad.

I am rocket scientist

Det har kommit en ny Star Trek-film och den borde man se, att vara rymdingenjör är inte bara party och bachelorer, det är en titel som kommer med en viss del ansvar också.

Jag menar, det här med rymded är allvarliga grejer, för seriösa proffs. Kolla bara här:



Eller för all del här:



Man blir liksom stolt.

I know where I come from

Jag var i the Bronx idag, det var lite som ett jämrans u-land eller iallafall Italien. Folk reparerade bilar mitt på vägen och parkerade på uppfarten till huvudelederna. Jag var minoritet med dräkt, GPS och blåa ögon.

It all makes sense to me now:

Om att vara effektiv

Jag är effektiv, jag går i princip upp innan jag går och lägger mig.

Det är sjusärdeles effektivt vill jag påstå.

Men, att det ska vara så här tröttsamt att vara effektiv visste jag inte.

Feletonsamtal

*plingeling*

*fummel efter telefon i väskan under bilkörande*

- Yes?

- Charlotte, you ok? It's Wes.

- Hi. Yeah, I found my car and everything.

- And you know where you're going?

- Yup, just found a sign taking me to the highway.

- I'm sorry if I sound like a parent... I just want to make sure you're alright.

- I'm fine, don't worry. You're really sweet for checking up on me. I'll tell my Mum about you, I know she adores you for calling me like this.

- We didn't have time to talk much tonight, that sucks.

- I know. We'll chat next time, ok?

- Ok. Great. Drive safe now.

- You too!

Ett typiskt samtal efter jag smitit iväg från krogen efter en måndagsföreläsning, sånt som en semitammen Chotte och alla Mammor i världen blir glada av att höra om.

Vattenlek

- We can go to my place. My kitchen is a mess but it's quiet and it's got Internet.

Så här på påsksöndagen stängde visst alla ställen man kunde sitta på och göra läxor tidigt och vi hade MYCKET läxa att göra - en case study och en hemtenta. Efter ett par timmar blev vi utkörda från det första stället vi valt och steg två blev att leta rätt på nästa plats och vi hamnade hemma hos mig, disk och smutsigt badrum till trots. För en liten stund sedan gav jag och den smarte killen upp för ikväll, vi hann bara med hemtentan och den var klurig. Så snart han hoppat in i bilen och jag vinkat iväg honom sprang jag upp och påbörjade disken, den stora. Efter prinsesstårte- och vit chokladbestänkt havrekaksbak samt jävulska ägg-makning in på småtimmarna i natt såg mitt kök ut som något som inte ens katten släpat in. Kaos var bara förnamnet.

Så, jag började med att skölja saker och fylla hon och sortera och ställa i ordning, fylla ingrodda bunkar och grytor med varmvatten för att försöka få loss torkad choklad, vaniljsås och gudvetvad. Sedan tog diskandet vid och eftersom jag bara har en diskho och därför måste fördiska och blötlägga allt först för att sedan diska och allra sist skölja av blir det alltid ett logistiskt skådespel av stora mått att skåda varje gång disken ska bli ren. Allt eftersom bunkar med sköljvatten ska ner i diskhon måste sköljvattnet förflyttas till ett annat kar som sedan måste hällas över i ännu ett som är större än det förra och sedan det i ännu ett annat som kan ta mer vatten än det där andra... Ja, ni förstår, ett volymsmässigt helvete eller också en väldigt kul lek, lite beroende på vilket humör man är på.

Och när man står där och häller bubbligt vatten från ämbar till ämbar är det jag tänker på min Mormor och hur hon brukade fylla upp diskhon i sitt kök för att jag skulle få hälla såpigt, bubbligt vatten från diverse glas, till burkar, till skålar, till Big Pack-förpackningar och vidare till slevar och sedan tillbaka igen. Vatten överallt blev det men roligt var det och som den 4-åriga rymdoptimist man var fick man lära sig ögonmåttets betydelse för att klara att behålla golvet torrt. Mormor gillade inte när man byggde pölar på köksgolvet.

Tänk, att det bara ska till med några minnen för att man ska kunna göra disken med ett leende på läpparna.

Ortopediporr

Jag trodde aldrig jag kunde prata om ortopedi i en timme men det gjorde jag.

Så här lät det:

Bla-bla-bla baseline bla-bla-bla offset bla-bla-bla leg length discrpancy bla-bla-bla lesser trocanter bla-bla-bla femur. Bla-bla-bla intercondylar eminence (hur uttalar man det egentligen?) bla-bla-bla mechanical axis bla-bla-bla condyle. Fortsätt ad nauseum, eller iallafall i 65 minuter.

Jag hade inte en aning om vad jag sa men det lät bra. Ända till det här hände:


Hoppsan. When good templating goes väldigt bad.

Hört på jobbet

- Wow! What happened to your face?

- Well, I bought this new cleanser and...

- Did it come with a razor? Or a very angry cat?

- No... I guess my face just dislikes change, that's all.

Efter närmare undersökning skajag nog inte använda den där nya rengöringsgrejen ikväll.

Det finns ingen enkel matematik

På väg till skolan idag fastnade jag lite i trafiken. Eller snarare, lastbilen före mig fastnade ganska mycket i.... Ja, sin omgivning, kan man säga.

Han, och vi andra, kom körandes på en av de mindre vägarna i Milford och vips kom det en bro i vägen för oss. På bron stod de informativa siffrorna 12 och 6. Som i 12 fötter och 6 inchrar. Bussen visade sig vara fler inchrar hög än så, en si sådär två stycken skulle jag tro. Ett par sekunder, lite tak och lite bro senare satt vi allihopa fast. Polisen kom och en bärgningsbil kom och jag ville mest att tåget skulle komma också för hur mycket svikat en bro egentligen när tåget kör på det? Det skulle man kunna få reda på nu.

Men, så kul skulle vi inte ha för polisen tog sig samman till slut och viftade igång trafiken och jag fick fara vidare. Inga praktiska experiment här, inte.

Maffian och jag

-I know most people in here, I'm in that kind of business. You see that woman at the bar?

- Yes, what about her?

- She's sort of a Boss.

- A boss...?

- Yes.

*menande blickar*

- A boss of whom?

- Uhm, you know A Boss.

...

- Oooooh! A Boss! Now I get it... Oy!

Intressant samtal under en studieträff med några av mina kursare, det är tydligen sånt som händer när man träffas på en cigarrbar för att plugga. Jag som tyckte jag var häftig som pluggade på vinbar förut.

Vi ville ju bara ha lite manskör

... Och så sitter jag här väldigt, väldigt mätt och flera kilon tyngre och lyssnar på manskörer på youtube. Vad fel det kan bli. Eller rätt, lite beroende på vem man pratar med.

Linda och jag skulle in till stan (den stora) för att göra sådant som damer gör på lyxhotellet The Carlyle, nämligen att svulsta sig och äta ett-par-rätters från deras fina och galet felstavade meny. Lite avtändande är det att gå på en "fin" restaurang och från deras meny få välja sig ett prefix. Vad är egentligen det? Förstavelse för 200 kronor, tack! Nåväl, er lokala snobberska fick inga förstavelser på tallrik utan det blev mest mat, god sådan, under kändisspanande ity Filip från Filip och Fredrik med flickvän (hustru?) satte sig vid bordet invid ganska snabbt. Vad är oddsen för det egentligen? Vi språkade lite vänligt och civilt alla fyra och blev därtill personligen inbjudna till deras USA-inspelade show som börjar den 19:e april. Det ni! Okej, personligen på så sätt att han sa att vi skulle klicka på en länk på Femmans hemsida och sedan skulle vi komma in på något magiskt sätt. Typ så alltså.

Väldigt personligt.

När vi var klara med Filip for vi ner till Chelsea för manskörsupplevelse, Linda hade hittat en konsert med en genomresande västkustmanskör som bara sjunger Leonard Cohen och vem kan missa en sådan upplevelse med gott samvete? Inte vi. Jag kan väl rapportera att körens charmfaktor var högre än deras talang men när man knypplade ihop upplevelsen till en helhet så var det ingen som skadades eller for illa. Jag suckade, swoonade och blev kär i alla pojkarna på scen precis så där som det ska vara och när de sjöng "Hallelujah" blev man varm i kroppen fast intonationen inte var så där precis som man önskat.

Efteråt villade vi omkring lite och sedan åt vi middag på The Union Square Cafe, ett sådant där måste ställe man ska äta på i staden (den stora) men jag helt enkelt inte hunnit med. Gott!

Nu sitter jag alltså här och youtubar manskörer i min närhet och det liksom rycker ömsom i mina äggstockar och smilband när jag hör det här, det här och det här. Ja, jag gillar smörigt ibland och de är ju för söta, pojkarna.

Men flickorna sedan, de är ju alltid snäppet bättre, hör bara här. Underbart.

Han heter Pontus

Kom ni ihåg att det lilla lammet i Bullerbyn hette Pontus? Det hade vi glömt ända till ikväll.

"Drick ur hinken nu, Pontus"

Herre jösses!

En, äkta, riktig, konversation med en bachelor (vi kallar honom Galenpanna #1) bara så ni får se vad jag får leva med:

Galenpanna #1: hi
Galenpanna #1: I am JEFF
Galenpanna #1: I work in the medical field
Galenpanna #1: I like the beach and traveling how are you?
Galenpanna #1: it says you like martial arts do you do karate?
wyrd_sister: Jui jutsu
Galenpanna #1: wow cool
wyrd_sister: Retired now, though.
Galenpanna #1: oh at least you tried it
Galenpanna #1: if I am around you I will make sure im wearing my cup haha
wyrd_sister: I only hit people I like.
Galenpanna #1: haha lots of people like my personality so i guess you might be hitting me
wyrd_sister: You never know.
Galenpanna #1: yeah i will def be wearing my cup arouind you hehe
Galenpanna #1: a women on here said that a male chastity belt on a guy is exciting for them to see
wyrd_sister: Uhm... ok? I'm not quite following. About the cup?
Galenpanna #1: oh if you were to kick the person you like I hope it wouldnt be in between the legs
Galenpanna #1: women go for the groin a lot
wyrd_sister: I prefer the eyes. Quite efficient.
Galenpanna #1: oh wow you are a bad chick
Galenpanna #1: so I guess women love it when a guy cant mes around it gives them a sense of power over them
wyrd_sister: What do you mean?
Galenpanna #1: when a guy is wearing a chastity belt the women knows he cant mess around so the idea of that turns on the women
Galenpanna #1: do you find that would turn you on?
wyrd_sister: No. You got to be kidding me.
Galenpanna #1: hum I dont know either so when have you been to the casino or your fav bar?Galenpanna #1: I hav ebeen doing martialo arts for over 20 yrs
Galenpanna #1: do you dance
Galenpanna #1: it is hard to se your pic
Galenpanna #1: r u ther
Galenpanna #1: u need a new pic
Galenpanna #1: all i know you could have warts on your face
Galenpanna #1: gotta go if youer not talking
*** Galenpanna #1's IC window is closed

Nytt lågvattenmärke. Ursäkta mig medan jag går och tvättar mina ögon med Svinto.

Konversationer

Jag ringde Knyttet idag, det lät ungefär så här:

Jag sa: Hej.

Hon sa: Hej.

Jag sa: Läget?

Hon sa: Bra. Annars då?

Jag sa: Fina fisken.

Hon sa: Bla-bla-bla.

Jag sa: Bla-bla-bla.

Hon sa: Jag är tjock.

Jag sa: Jag är tjockare.

(Och så tävlade vi lite i tjocklek, det är en ganska trist lek.)

Jag sa: Bla-bla-bla.

Hon sa: Bla-bla-bla.

Jag sa: Nu måste du boka biljetter hem.

Hon sa: Oj.

Jag sa: För jag kommer vara i Sverige från den 20:e till 31 maj.

(Det här är ett kovert budskap till alla och envar som kanske läser det här. Jag kommer alltså vara hemma den 20:e till 31:a maj, jag upprepar: den 20:e till 31:a maj.) Och sedan tog tiden slut och vi la på igen. Ett ytterst givande samtal, sanna mina ord. Lite som det här fast utan fransarna och dansen och så höll vi på lite längre, ungefär 34 minuter.



PS. Ingen syster dog under ovanstående samtal.

April, april!

I princip tycker jag man kan skämta om det mesta, bara man är noga med omständigheterna och sällskapet. Alla skämt är inte för alla och all humor funkar inte jämt, bara oftast. Så, döm min förvåning när en annars väldigt säker källa till goda skratt och kvalitetshumor drog till med en dundernit idag, en chockerande sådan.

Se bara här.

Först tittade jag på filmen och sedan rynkade jag pannan. Efter det läste jag texten lite snabbt var på jag la huvudet på sned och började bli lite besviken. Nästan lite arg blev jag, de här grabbarna och tjejerna som brukar vara så roliga och mysiga. Och sedan insåg jag vilken dag det var och så flinade jag.

Samma grupp har ställt till med andra underbara "Best ever"-evenemang (här och här kan man läsa mer) i lite mer mysvänlig anda. Här är en annan favorit och här och här. Det här är nog den bästa fast jag gillar den här med och den här är fin... Ja, ja, ni förstår vad jag menar.

Välartat

När man blir hemkörd av amerikaner sent på natten väntar de alltid med att rulla vidare tills man kommit in i lägenheten hel och hållen. Det är fint.

Hört på jobbet

Scen: Chottes kontor med Chotten i det. Biljetter till en massa olika konserter med bland annat The National och Feist och till The Metropolitan Opera hänger på väggen. En chef träder in på rummet.

Chefen: Cool! Concert tickets!

Chotte: I know! Really nice tickets too. You wanna go? I have no one to go with cause no one likes me.

Chefen: Oh... *rufsar Chotten i håret* Are you seeing anyone at the moment?

Chotte: No.

Chefen: But... You are attractive and smart and a general knockout, you should have men fall head over heels for you!

Chotte: Uhm. Just, ja. (fast på engelska)

Chefen: Charlotte... I don't understand, are your demands on men just way off the charts? If so, can't you just slum it* for a while?

Chotte: I am trying, really I am!

-

*Dating or, usually, fucking someone much less attractive than oneself.

Karriärbyte. Igen!

13,000 dollar tillbaka på skatten! Fy fabian vad bra jag måste ha blivit på ekonomi sedan jag började plugga på min MBA. Jag kanske borde blivit sådan där revisor istället?

Eller, nej. Fel i huvudet, nästan 2,000 i kvarskatt blev det visst. Urk.

Finkultuvr

Idag har jag sett på finkultur på TV. Svensk finkultur på TV.

Smala Sussie - en toppenfilm.

Det var ett kärt återseende, vi skrattade så underbart gott. Vad annat kan man tänka sig om en gansterrulle på värmländska? Ity jag gillar dialekter skarpt har jag idag bestämt mig för att bara prata just värmländska. Finns det något mer charmigt sätt att uttrycka sig frågar jag mig. Och dig. För en som är uppvuxen i en ganska förglömlig småstad ringer just nedanstående citat klockrent.

När Sandra blev spådd en gång, då så fick hon reda på att mannen i hennes liv skulle vara ett snyggt och smart latino på genomresa. Hon skulle hitta honom i en hiss. Problemet var bara att spådamen glömde berätta i vilken hiss latinot skulle åka, för det finns ju två i byn. Hissar alltså.

När Ystad fick sin första rulltrappa var det förstasidesstoff i Ystads Allehanda.

Karriärbyte igen, kanske?

Chottlips: Jag var och såg musikalen Chicago igår. Otroligt mycket vackra kroppar med bensprattel och strumpor i nät. Fantastiskt! Jag ska bli anorektiker när jag blir stor.

Linda: Min syokonsulent hävdar att konkurrensen är hård just i anorektikersektorn men jag säger: Go for it!

En ful promenad på stranden

Ljuset bakom gardinen bar spår av blygrått när jag vaknade i morse.

Bra, tänkte jag, vi matchar, världen och jag. Väl uppe, medan jag läste Nordstedts Svenska Ordbok (80,000 ord och fraser!) på toan, tänkte jag vidare att en ful morgonpromenad under en svårgrå himmel nog var precis vad mitt humör behövde. Kräkbyxorna, de har ett par mil kvar i sig innan tvätt, åkte på, en tröja eller två och ipoden, sedan bar det av ner till stranden.

Hoppas det är riktigt fult, sa jag tyst till mig själv, medan jag nästan hoppade ner för gatstumpen som leder ner till vattnet. Fulhet väcker tydligen förväntan i mig, där ser man.

Men. Det var inte fult och först blev jag stolt över havet och himlen som lyckades vara vackra till och med i motvind och uppförsbacke och jag började knalla med ett f'ärgsprakande skådespel i ljusblått, lila, gult, rosa och persika i ryggen och lågvatten under fötterna. Ibland vände jag mig om och betraktade konstverket som någon måste ha ägnat hela natten till att arrangera med spritsar och grejer. Ibland sprang jag en bit.

Vackert.

Och sedan vände jag och betraktade horisonten. Persikobandet hade redan ätit upp det rosa och de djupare blåa bårderna var på väg att lösas upp. Husen ute på udden lyste i stark kontrast mot skimret. Det var fortfarande inte fult.

Och mest av allt ville jag lägga mig ner på sanden och låta ledsnaden sakta bölja över mig, glömma hålla för näsan så den skulle rinna ner i näsan och svalget. Hosta när jag satte allt i halsen. Gråta salta tårar när jag fick den i ögonen, ledsnad irriterar alltid mina tårkanaler. Fast, vem fan lägger sig ner på en fuktig strand när det är fem grader ute?

Visst är det skönt att veta att jag är praktiskt lagd även när jag är ledsen?

I revers

Jag vet hur en sol går ner men hur i hela friden går pannkakor upp?

Om att inte ha

Jag är här nu, fortfarande lite rufsig i kanten men okej. Resan hem gick bra och jag kom till föreläsningen bara tio minuter för sent. Visst, jag hade ingen aning om vad vi pratade om men det hade jag inte haft om jag varit hemma hela helgen heller.

Det var så himla skönt att se er allihopa, maten var störtgod och barnet var så vackert. Jag har på mig mysbyxor med Sirikräks på. Barnkräks är underskattat. Eller överdrivet. Vi kan gräla om det där.

Jag älskar att åka hem och jag ser verkligen redan fram emot nästa tillfälle. Jag funderar till och med på hur jag ska kunna komma hem innan nästa tillfälle, fundera på hur det egentligen är möjligt, ni. Det är fantastiskt att ni gifter er och får barn och bjuder på söndagsmiddagar och ser till att det finns konstiga buggar som man beskriver bäst live. Så länge det finns barnkramar med korta armar och vuxenditon och föräldraklapp och systersäng till låns kan jag inte hålla mig borta. Chalonger och att sova på soffan, illamående, marsipanägg och krokusar och 30 procent Volvosar på eran gata gör all jetlagg banalt.

Det enda dumma är insikten om att jag inte har något alls. Den slår mig som en knytnäve i magen, varje gång jag snubblar hem.

Ny kompis

Jag tror vi ska kunna komma överens ganska bra, hon och jag.

Världens bästa

När man lite snabbt kan trassla ihop en enkel middag med elva av sina närmsta vuxna kamrater och en handfull av deras barn en fredag, i princip utan några större åthävor, då är allt bara obsalut ferpekt.

Obsalut ferpekt!

Sammanfattning

Det är spännande nu, i natt låg jag vaken och funderade på om det här skulle bli den första blogginläggsfria veckan i mitt liv sedan själva starten. Tydligen inte, för här sitter jag och skriver igen. Visst, jag skriver om att inte skriva så det här inläget kanske inte räknas.

Det är underligt hur lätt det har blivit att betrakta livet genom, eller översätta upplevelser och åsikter till just, blogginlägg. Sedan är det även också underligt hur lat man är, för trots att man i princip kan ha ett helt inlägg klart i skallen så sitter man hellre och pillar sig i naveln eller stirrar på sprickor i taket. Nåväl, I måndags var skrivplanen den att jag skulle berätta att jag nog ska börja sjunga i en av körerna igen. I tisdags skulle vi diskutera det här med att ha fel och inte veta saker, två omöjliga saker i det här landet och slutligen skulle vi igår prata om hur underbart skönt det är att vi har sommartid och att det är ljust till halv åtta på kvällen här.

Jaja, om ni åminner mig lite senare kanska jag kan skriva lite mer om sakerna men tills dess får ni glatt vara utan. Om ett par timmar ska jag åka till flygplatsen och om vi inte har något annat att prata om när vi eventuellt träffas kan vi ta allt det här då.

Rätt låt vann. Nästan.

Två hälsningar för ikväll, först en från Knyttet där hon säger att "ju längre söderut i landet desto smartare är de" om folket som faktiskt röstar i den här tillställningen och en från Linda om att Emilia låter som en migrän. Vad annat kan man göra än att hålla med?

Filipin!

Ikväll har jag skrivit brev till en nioårig flicka som heter Mailyn. Hon bor i Filipinerna och är mitt fadderbarn. Hon är väldigt söt, jag har fått några bilder och hon ser ut att vara en ytterst allvarsam liten dam. Hon har inte börjat i skolan ännu men jag hoppas att hon kanske kommer dit så småning om. Man kan bara hoppas. I mitt brev berättade jag att jag har rött hår och att det alldeles nyss låg knädjupt med snö på marken här, att jag har en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster och en cykel och att jag tycker om att sjunga. Sedan frågade jag om hon hade provat att cykla och vilka hennes favoritlekar var och om hon hade en bästa kompis.

Hoppas det kommer fram! Hoppas jag får ett svar!

Enkel matematik

Jag rekapitulerade förra veckans händelser för Pontus och Linda över lasagne ikväll, allt de missade medan de kajkade runt Karibien på en jättekryssare i en vecka. Så här lät det ungefär:

Åkte på en snöstorm ("Vi hade det så varmt och skönt!"), blev insnöad ("Du skulle se sandstränderna!"), skottade ("Olivia näckade på balkongen."), åkte till kund ("... Sedan åkte vi till en annan strand"), gjorde en okej RIS-demo ("Solnedgångarna var underbara."), en kollega sa upp sig ("Sa vi att det var varmt?"), åkte till kund ("... Sedan åkte vi till en annan ö."), ritade PACS för sagda kund ("... och en annan strand."), blev lite arg ("Jag såg en kollibri!"), såg Caroline af Ugglas komma till Melodifestivalfinal ("Det var underbart!"), bjöd bitterbachelorn på middag ("Maten var fantastisk!"), släppte till lite ("VA!!!!?").

Det var först på slutet där som de två hoppade till lite, historiebeskrivningsvan som man är vet man att hålla på det mest spännande till sist...

Nåja, efter att de skällt på mig för att ha tagit upp värdefull tid med värdelös information fick jag förklara att det inte handlat om regelrätt sex, vad som hände var nog mer som fyra eller fem, lite beroende på definitioner och hur pryd man är. Vilken siffra man än väljer är ingen skada skedd mer än att den stackars bachelorn verkar ha blivit från vettet, det enda han pratar om för stunden är differensen; den där ettan eller tvåan, alltså. När kommer de, ettan och/eller tvåan, undrar han. Samtidigt sitter jag här och suckar, allt jag vill veta är om han tycker att jag har vackra ögon eller om jag är smart eller rolig. Helst både och! Alla tre faktiskt. Jag vill att han ska vilja veta att mina bästa blommor är tulpaner och att jag längtar till picknicksäsongen börjar. Allt pratandet om ett och två är jag less på och hur viktig och underbar den där differensen än är kan jag inte riktigt frammana samma entusiasm. Jag är inte ens nära.

Tillfälliga tisdagstankar

Visste ni att ögoninflammationer kan göra ont? Riktigt rasande ont? Det lärde jag mig inatt när jag virrade runt i lägenheten i sex timmar i jakt på någon slags lindring från det där ögat som dunkade och ilade så förskräckligt. Jag visste inte heller att man kunde få feber av det hela men i efterhand förklarar det varför jag frös så dant hela natten, till och med efter 30 minuters het dusch och inbundlande i flera täcken. Det är underbart att jag lär mig saker fortfarande trots min väl tilltagna ålder.

Visste ni att en knallrosa trench coat med volang är vad som behövs för att locka fram våren? Det är i alla fall vad jag hoppas.

Har någon listat ut hur man håller ett hem rent? Om ja, kan vi planera in lite kunskapsöverföring?

Varför envisas jag med att leta efter herrsällskap när alla män bara är konstiga?

Relativt

Jag har börjat oroa mig för tillståndet i mitt hemland de senaste dagarna, kär syster har matat mig med mediala upplevelser och nyheter och jösse Jesus vad ni håller på. Vilken dag som helst måste jag erkänna för en amerikan att de är normalare än svenskar. Sluta innan det är för sent!

Den första incidenten är det här med den dråpanklagade läkaren på ALB. Jag vet knappt vad jag ska säga mer än att åklagaren i det här fallet verkar ha skicka sitt vett på långledighet. Sedan följer vi upp med någon slags pseudofeministiskt påhitt om föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön för folk. Wow. Jag vågar knappt tänka på vad som kommer härnäst.

Nåja, jag vill tacka för ert hårda arbete och engagemang att få mig att känna som om jag bor i ett normal land trots allt. Keep up the good work!

Hjältar!

Fika, någon?

Jag bokade precis en biljett hem näst-nästa helg. Det blir lätt så när man får akut hemlängtan och flygbiljetterna inte är tokdyra.

Är det någon som vill fika?

Lamm?

Imorgon ska jag laga lamm, sådana där kotlettaktiga saker med det dekorativa benet som sticker ut. Vad ska jag göra med dem? Alldeles nyss la jag dem i en marinad med citron, citronskal, olivolja, vitlök och timjan (rosmarinet var visst slut) men sedan då?

Mia? Hasse? Gert? Alla ni matduktiga, hjälp!

Den bästa dagen

Idag föddes det ett litet Lagerbergskt Knyta, ett som mår bra och som ser ut som en sjöbuse på bild. En förfärligt söt sjöbuse... Själv sitter jag och gråter glada tårar och letar billiga biljetter hem. Den här lilla vill jag se. Nu.

Middagen som aldrig skulle blivit

Först tokbrände jag en portion bacon och rökte ner hela mitt kök, bara för att börja om från början. Sedan tappade jag en hel skål med Svamp Bourguignon (med det nystekta baconet) över min soffa, min fotpall och min matta.

Toppen!

Åsiktsdags

Kom och tyck till, idag är det gratis!

Imorgon med men tyck gärna idag. Det hjälps.

Den bittre killen jag var på date med och som jag tyckte var både söt och lite småunderhållande har liksom bara försvunnit. Senast jag hörde ifrån honom var över två veckor sedan och då frågade han om vi skulle ses igen. Jag uttryckte ett ganska rungande ja, och sedan blev det tyst. Jag vet att han lever för han syns både på Facebook och på Google Talk och varje gång han lyser med sin lilla gröna on-line plupp samtidigt som jag lyser med min tänker jag att nu! nu kanske han vill prata lite med mig.

Men det vill han visst inte.

Jag har försökt säga hej flera gånger men han är bara tyst. Jag har nog fattat hinten och nu kvarstår bara att deleta honom från mina små listor. Ska jag göra det?

En Svensk klassiker

I veckan plockade jag upp Strindbergs Hemsöborna på väg till sängen, det var med blandad skam och förväntan vi kröp ihop, den och jag. Jag sträckläste den en gång, jag tror det var i ettan i gymnasiet och jag erkänner att jag inte riktigt minns något av den läsupplevelsen alls. Varför göra sig omaket om man inte hinner njuta av upplevelsen, kan man fråga sig. Läxor gör sånt med människor, det är det som verkar vara svaret.

Nåväl. Igår kväll kom vi i mål, August och jag, och visst är det en trevlig saga med en sjusärdeles berättarglädje i sig men det jag är mest förundrad över är fruktreferenserna. Melonfärgade himlar, fanns de verkligen på artonhundratalet?

Nu har jag stått och stirrat på bokhyllan en bra stund och nästa bok att läsas blir tydligen Marquez' "I kolerans tid", en som jag måste ha påbörjat säkert fem gånger och aldrig kommit i mål med. Trägen vinner, hoppas jag och i vilket fall måste en Nobelpristagare ändå vara mer underhållande än min corporate finance-bok som väntar i skuggorna. De tvar det där med läxläsningen igen...

Addendum

Att baka klart bullar på morgonkvisten är en ganska trevlig aktivitet och när jag i morse med beundran sniffade på mitt lilla berg av minifettisdagsbullar var det bara frid och fröjd i huset. Man skulle blivit bagare, tänkte jag, då skulle man sniffa på bullberg varje morgon. Och sedan tänkte jag att Bullberg, det hade varit ett trevligt efternamn - Charlotte Abdon-Bullberg, det låter som en trevlig person! Eller Bullberg-Abdon, kanske, det låter bra det med. Tyvärr påstår Svenska Centralbyråns register att det inte finns några Bullbergare i Sverige vilket är lite opraktiskt. Hur ska jag då kunna gifta in mig i den familjen?

Är det någon som vet om man kan ta sig ett andra efternamn bara så där, eller får man kanske bara ett?