Rätt in i kaklet...

... simmade jag idag.

Det sa bonk. Jag sa Aj! Livräddartjejen stannade och frågade skrattande om jag var okej.

Som tur var det på ett av mina långsamma återhämningsvarv så det var inte våldsamt på något sätt. Mest förvånande. En vägg där, liksom. Mitt i poolen. Jag som som mest engagerat höll på att interndebattera huruvida jag skulle orka de tio repetitionerna med crawl-intervaller jag förutsatt jag skulle ta mig igenom idag.

Bonk!

Efter det började jag fundera på hur vanligt det är att simmare försöker plöja igenom poolkanter, egentligen. Hur många innan mig har dragit skallen eller plytet i en stenhård vägg bara så där? Är kakelskador vanliga inom simning? Ligger det drivor av framtänder på poolbotten? Det är så mycket man inte vet!

Annars går simningen bra. Nu kan jag göra tio repetitioner av två längder frisim följt av en längd ryggsimm där jag överväger om jag inte kommer dö snart och en längd ryggsimm där jag beslutar mig för att sluta vara så mesig. Skuldran, som initialt började göra ont på jobbet efter en stenhård och oergonomisk maratonhelpdeskinsatts i mitten av november, har jag anmält som arbetsskada. För stunden verkar verkar den tycka om simningen, vilket är förvånande men skönt. Jag har hittat vilken simövning det var som irriterade den lite extra och slutat med den helt och hållet och sedan dess är kroppen glad i vattnet. När jag sitter och jobbar framför datorn, däremot, skriker hela högra sidan av nacke, axel och arm på mig och vill att jag ska sluta. Jag har blivit ordinerad sjukgymnastik. Undrar när man ska hinna med det? De har hotat med någon slags ergonomiutredning på jobbet också. Det är bra, men är det inte lite okapitalistiskt eller okonstitutionalistiskt med sånt, frågar jag mig som hobby-amerikan?

Alltså

Jomen alltså, jag hade ju en hel massa goda intentioner med att komma ingång med skrivandet igen men det liksom sket sig. Jag hade även också bestämt mig för att skicka julkort, vara klar med julshoppingen och ha huset i vettigt skick vid det här laget, men det bodde inte så.

Just nu står granen på balkongen och har vält minst tre gånger vilket innebär att jag plockat pynt och kulor långt in i grannens rabatt. Julkorten är lagom halvskrivma och halvadresserade och vi ska avkoka städhjälpen imorgon ity huset är för stökigt för att någon någonsin ska kunna stöda det.

Det ni!

Men, jag har hunnit med att dema saker på Manhattan, gå på två julkalas på en och samma kväll, och klappa två katter på en dag så jag får nog inte lov att klaga. Dessutom kan jag numera simma två längder crawl på raken utan att drunkna och jag har fått titta på Rockerfellerjulgranen och okynnestitta på utsikt från hög byggnad en veckodag...

Lite sönderstressad i ett hörn, men nöjd ändå.

Bitter

Lite bittert är det när man äntligen fattar hur det där med frisimmet funkar och det bara säger KLICK! i poolen en fredag och man dagen efter har så satans ont i höger axel att man får fundera på att simning inte är min grej ändå.

Men, det var ju bara fan!

Säger hej till dåtiden

Man må vara hur skrynkelfri och bra som helst men lite fundersam blir man ändå varje gång en förflutna kommer på finbesök.

Bara att ta sig i kragen och le lite extra hårt. Det funkar för det mesta, faktiskt.

SM i masochism

RSNA 2011, here we go again. Kan någon skjuta mig nu, snälla?

Misstag

Konversation hörd på min gata tidigare idag:

Universum: Hörru Chotte, vad säger du om en liten vattenläcka i köket dagen innan Thanksgivingfirande och mastodontmalagning?!?

Chotte: Ja, det låter kul, det tar vi!

... Och så svämmade skåpet under vasken över.


Så himla kul var det faktiskt inte.

Syskonkärlek?

När vi var små bråkade jag och min storebror en salig massa, vi var som katt och hund mest hela dagarna. Vad exakt det var vi trätte om har jag idag ingen aning om men något var det som skavde och gnisslade för hujedamig vad vi kunde hålla på. Det kunde inte vara helt lätt att hänga med i svängarna för de stackars föräldrarna, alltid.

Ikväll har jag gormat på husets två pojkkatter som väst, slagits, morrat och boxats i köket, i hallen, framför TV:n och i badrummet. Att det ska vara så svårt att bara låta varandra vara, kan man tycka. Ena sekunden var det Den Lille Gråe som jabbade mot Horkatten Thomas bara för att vi i nästa ögonblick skulle ha en Tommy som retades med Grållen. De var som förbytta!

Efter en dryg timme med intensivt domararbete från min sida där jag kastade upp Tommy på övervåningen och lät Liten Grå vara kvar där nere blev det till slut tyst och skönt. Efter ytterligare en timme med alldeles FÖR mycket lugn och ro fick jag gå och leta efter mina små familjemedlemmar för att se att de inte höll på att minera varandras sängar i det tysta... Bara för att hitta dem båda sömnigt ihopknycklade i högen med ren tvätt på gästsängen, sovandes mindre än en halvmeter från varandra.

Jag förstår inte riktigt vad de håller på med...