Ett stycke stor tysk

"Det här måste vi göra igen" sa jag, med ett stort leende på läpparna, åt en likaledes mätt och nöjd (tror och hoppas jag) Klaus, på andra sidan bordet. Efter fisksoppa, Gino, glass, te och ett par mil med snörvelnäsdukar hade vi språkat oss igenom allt mellan himmel och jord: språk, inlärning av sådana, kärlekar, bristen på sådana, självförtroenden och även bristen av det, mat, spel, jobb och mängder av annat. Jag var i stort behov av lite rastning efter dag två i sängen och för en ganska yrslig och trött Chotte visade sig Klaus vara det perfekta sällskapet : full med kramar och klokskap. Dessutom hade han vett att uppskatta maten, en särdeles bra grabb är han.

Tänk att man ska behöva flytta över ett helt världshav för att våga ha en mysig middag för två.