Självanalys

Det är lite annorlunda att umgås så mycket med någon som inte dricker alkohol, inte dåligt annorlunda utan bara annorlunda helt enkelt. På många vis är det bra, för jag dricker mindre än om jag umgåtts med någon som också tagit sig ett glas vin om kvällen och gudarna ska veta att jag inte behöver mer kalorier än jag redan får i mig. Ett tag kände jag mig en aning neurotisk, faktiskt, det var mycket tankar på vad som var normalt i konsumtionsväg och inte. Att gå in i mitt kök eller öppna mitt kylskåp är till exempel inte en normal syn, det står en helt galen mängd med olika flaskor där inne, hälften är arvegods efter Pontus och Linda sedan de flyttade (inte katten dricker jag Pisang Ambon eller Southern Comfort, heller), min finaste whisky kom till efter att Lars specialbeställde en flaska med något som jag varken kan stava till eller uttala och sedan inte hann hämta ut innan han åkte hem till Sverige igen och minst tre flaskor har en kursare, som är spritdistributör lämnat hos mig. Sedan råkar jag också vara av den åsikten att varje kök ska ha en fin flaska bubbel i sig, för säkerhets skull, man vet nämligen aldrig när man måste ligga på en snöig strand och fira en födelsedag.

Det är lite som om mitt kök är en allmän tillflyktsort för diverse övergiven och hemlös sprit. ASPCA - The American Society for the Prevention of Cruelty to Alcohol. Jag är ordförande, kassör och sekreterare.

Sa jag att jag fick en liter med OP i juklapp av min hyresvärdinna också?

Ikväll stannade jag till för att köpa en flaska rött eller två, det är ju ändå helg snart, och kom på mig själv med att förstulet tjuvkika på alla andra i butiken. Där var en medelålders kvinna som köpte ett par flak Budweiser, antagligen till helgens Superbowl-partaj, en man som köpte en burk öl och en kvarting av något som han snabbt stoppade in i innerfickan och jag själv i svettiga jympakläder med två röda och en vit flaska i högsta hugg.

Den vita? Jamen, det var den sista kvar av sin sort och den såg så ensam ut!