Kravlös? Nej, inte då. Bara något kramlös.

Jag insåg härom morgonen att jag inte fått så värst mycket kramar på sistone, inte så många som jag är van vid och framför allt inga av sorten björnkram. Ni vet, de där som gör att man känner sig omhuldad, trygg och avslappnad ända från hårbotten till in under fötterna, de där som en del pojkar är så himla bra på.

Kristian till exempel, han är bra på björnkramar.

Och Magnus. Givetvis.

Och Fredrik Ekman, han är en fena på stora kramar.

Vad jag tänker på, mer exakt, är den där sortens kramövning där kramaren i princip kan linda hela sig själv runt krammottagaren och envelopera sagda person totalt och fullkomligt. Oh, Niklas är bra också, fast han brukar kittla mig i själva enveloperingsfasen, förstås. Det är lite jobbigt.

Det är med andra ord dags att börja kräva in lite kramar från mitt nya umgänge. Svårt och jobbigt till en början, men ett måste. Problemet är den där intimitetspuckeln man måste ta sig över för att få tillgång till andras kroppar, i det här landet vet jag inte riktigt var den där puckeln vare sig börjar eller slutar. Jag får väl helt enkelt börja i den svenska ändan av min bekantskap och jobba mig västerut vad det lider. Kramar är skönt och bra för själen, så skam den som ger sig. Jag är övertygad om att hudkontakt, hur fläckvis den än må vara, är nyttigt för alla sorteres upprotade och osaliga andar.

Med lite tur är det bra mot dåliga matvanor också.

Stackars svenska flicka

Jag har nämnt att jag har gott om snälla människor omkring mig, inte sant? Alla är verkligen vänliga och ter sig vilja vända ut och in på sig själva för att ta hand om mig. Ta till exempel när jag skulle ta mig hem från Boston igår, något som jag trodde mig skulle kunna klara ganska fint alldeles själv; att luska ut vilket tåg jag skulle ta, handla biljett och sedan hoppa på självaste tåget kändes inte som ett allt för hopplöst projekt (inte ens i närheten av hur svårt det kommer bli med att lära mig om de dära hängningsprotokollen...) för Charlotte, 30 år. Men, så tänkte inte mina värdar för dagen: två sectrasäljare, män runt 40 med många och vita tänder och stora kreditkort. Innan jag visste ordet av hade den ena kånkat ut mitt bagage ur hotellet och jagat fram en taxi som han dirigerade i någon slags riktning medan den andre raskt bokat en tågbiljett och betalat den till mig över telefon.

- Hepp-hepp, bara! Nu tar vi hand om den lilla svenskan, grabbar!

Jag bara gapade och tittade på med väldigt förvånad uppsyn. Men, svältfödd som jag konstant är på allmän ridderlighet tackar jag mest och tar emot än så länge. Jag antar att jag måste reda mig själv ganska snart ändå, så varför inte. Dessutom ser jag det som att jag gör en god gärning, visst kan generell chivalerism (till exempel dörrupphållning) anses vara en form av vardagsmotion? Jag gör helt enkelt vad jag kan för att stävja den amerikanska fetmaepidemin. Go me!