Ni kan komma nu

Huset är så städat det kommer bli, skatten är gjord och betalad, min resväska till imorgon är packad, det står blommor inne på sovrummet och alla sängar är bäddade och klara för att ta emot trötta kroppar... Jag är så klar jag någonsin kommer bli för att kunna ta emot en familj Stor/Liten. Jag hörde ifrån dem för någon timme sedan, då stod de och väntade på sitt baggage så det hinner nog minst bli midnatt innan jag får hem dem hit till mig. Jag har ganska jättedåligt samvete för att jag inte är och hämtar dem, det är nästan livsfarligt att köra bil i USA direkt efter en lång och jetlaggad flygresa, men det går inte in en Stor/Liten familj i Amir ens om man oljar in alla inblandade och deras väskor. Dessutom startade han inte ett par gånger idag på väg hem från Providence. Han är på lite kinkigt humör för stunden, verkar det som.

I vilket fall som helst så kan de komma nu, jag är färdig.

Snarkar du?

- Charlotte, how sensitive are you about snoring?

- I have very strong opinions about snoring. Snoring has made me cry on more than one occasion, I can't stand it.

- Then I think we might have a problem.

Jag grät inte, men trött som bara den är jag, det här med snarkande sovekamrater borde inte vara tillåtet. Vet myndigheterna om vilka problem snarkning kan leda till? Tandagnisslan, nackvärk och blåa armbågar efter allt puffande är bara början

Gråtepisoden är från Kirunatiden när jag och de andra rymdingenjörsflickorna var ute på vår annuella fjällvandring, den där vi varje år försökte ta oss upp för Kebnekaise och givetvis misslyckades.

Det var en kul tradition. Verkligen.

Ett av åren delade jag rum med tre andra studentskor, det var Saga, Jenny och norska Cecilie och jag, om jag kommer ihåg rätt, som skulle sova tillsammans efter att ha vandrat i dryg tolv timmar. Man kan lugnt säga att vi allihopa var trötta och i stort behov av sömn, nåot som vissa fick mer av än andra. Cecilie, den inte ont anande snarkerskan, låg i sängen ovanpå mig och jag försökte få henne att byta ställning genom att buffa på hennes madrass med fötterna. Det gick så där och efter ett par timmar med vridande och vändande, suckande och svärande, tror jag att jag till slut grät mig själv till sömns. Så trött var jag.

Nåväl, jag överlevde då och jag överlevde i natt, det som inte dödar, härdar, heter det ju.