Idag bidde det officiellt tre år i USA för mig. Jag glömde baka kaka men jag fick sushi av jättechefen istället, det tyckte jag allt jag kunde förtjäna ity det har blivit mycket resande och heppande på sistone. Så här såg jag ut när jag heppade i NYC härom veckan:
Jag brukar inte ha så dålig hållning och nej, det är inte min BH som tittar fram, bara ett linne, faktiskt.
Tre år. Det är egentligen löjligt länge när man tänker efter. Man kunde lätt ha spenderat tre år någon helt annanstans, med några helt andra människor görandes helt andra saker. Möjligheterna i ett liv är så oändliga men när man är mitt inne i en demo lite till höger på Manhattan eller en fredag fylld med telefonmöten i ett blåsigt Connecticut, då ser man dem inte. Man ser inte livet för all epost, skulle man kunna säga.
Knyttet sa idag att om man inte får fyra veckors sammanhängande semester varje år så kan man bli sjuk, jag tror hon sa att hon läst om det i kvällspressen. Jag är ganska benägen att hålla med även om det känns lite oroande med tanke på källan - inte Knyttet, den gamla Bettan är säker - jag tänkte mer på kvällpressen. Jag kan inte riktigt komma ihåg när det hände senast, den riktiga semestern alltså, just nu är jag mest glad över att vi har fått en riktigt Blackberry-server på jobbet så att min mail forwardas till min telefon på ett smartare sätt. Det är tydligen avslappning för den moderna människan. Lite sorgeligt på sitt sätt, eller hur? Men man måste ju vara glad för något och just idag blir det inte bättre än så.
Det jag försöker säga egentligen, är att det här är ett tröttsamt land och ibland undrar jag om jag gjort rätt. Om jag bott någon annanstans hade jag kanske skaffat mig en katt eller ett sånt här förhållande som jag har sett att alla andra har. Eller vänner. Vem vet egentligen? Det var ju det där med möjligheterna igen... De finns ju där hela tiden. Förutom de som inte dyker upp igen, förstås, en del får man bara en gång, sägs det. Just de möjligheterna suger och borde dra åt pipsvängen.
Nåväl. Idag har varit en dag av uppskjutna tankar och av uppdämd frustration, ett ganska stort otillfredsställt krambehov och en del självömkan. Sammantaget resulterar det i tårar och en stor ovilja till att duscha, även om man luktar ganska illa. Fy fabian vilken fin fredag.
Jag brukar inte ha så dålig hållning och nej, det är inte min BH som tittar fram, bara ett linne, faktiskt.
Tre år. Det är egentligen löjligt länge när man tänker efter. Man kunde lätt ha spenderat tre år någon helt annanstans, med några helt andra människor görandes helt andra saker. Möjligheterna i ett liv är så oändliga men när man är mitt inne i en demo lite till höger på Manhattan eller en fredag fylld med telefonmöten i ett blåsigt Connecticut, då ser man dem inte. Man ser inte livet för all epost, skulle man kunna säga.
Knyttet sa idag att om man inte får fyra veckors sammanhängande semester varje år så kan man bli sjuk, jag tror hon sa att hon läst om det i kvällspressen. Jag är ganska benägen att hålla med även om det känns lite oroande med tanke på källan - inte Knyttet, den gamla Bettan är säker - jag tänkte mer på kvällpressen. Jag kan inte riktigt komma ihåg när det hände senast, den riktiga semestern alltså, just nu är jag mest glad över att vi har fått en riktigt Blackberry-server på jobbet så att min mail forwardas till min telefon på ett smartare sätt. Det är tydligen avslappning för den moderna människan. Lite sorgeligt på sitt sätt, eller hur? Men man måste ju vara glad för något och just idag blir det inte bättre än så.
Det jag försöker säga egentligen, är att det här är ett tröttsamt land och ibland undrar jag om jag gjort rätt. Om jag bott någon annanstans hade jag kanske skaffat mig en katt eller ett sånt här förhållande som jag har sett att alla andra har. Eller vänner. Vem vet egentligen? Det var ju det där med möjligheterna igen... De finns ju där hela tiden. Förutom de som inte dyker upp igen, förstås, en del får man bara en gång, sägs det. Just de möjligheterna suger och borde dra åt pipsvängen.
Nåväl. Idag har varit en dag av uppskjutna tankar och av uppdämd frustration, ett ganska stort otillfredsställt krambehov och en del självömkan. Sammantaget resulterar det i tårar och en stor ovilja till att duscha, även om man luktar ganska illa. Fy fabian vilken fin fredag.
