fredag, november 10, 2006

Den som väntar på något gott...

... väntar, som ni alla vet, på Charlotte.

Jag har liasom glömt att uppdatera er hur det gick med Plummerboy och telefonnumret. Plummerboy är en omskrivning för "Tvåbarnsfadern", han som även kallades "Han med båten" men mer ofta lystrade till namnet Chris. Varför vill man heta Chris när man kan kalla sig för Plummerboy? En av många giltiga frågor som flyger runt här i världen.

Nåväl, jag gav inte ut mitt tefelonnummer till honom, hur många namn han än gick under, det kändes lite underligt och konstigt och jag har sedan länge infört en policy som säger att jag inte delar ut mitt telefonnummer till människor som frammanar just de två känslorna hos mig. Det finns givetvis andra känslor som även de är icke-dela-ut-telefonnummer-känslor, som till exempel: rädd, kall och arg. Hör vilken sund och försiktig dotter ni har uppfostrat, mamma och pappa. Innan jag tackade nej hörde jag mig lite för med min kultur-coachar, Jaime och Lars. Jaime har kvalificerat sig genom att vara en amerikanska i underkant av min ålder och Lars har kvalat in genom att vara man, närvarande och amerikanvan. Båda sa så här:

"Frågar någon om ditt telefonnummer så är de intresserade av dig och kommer bjuda ut dig."
"Okej" sa jag då.

Sedan sa båda så här:

"Amerikanska män är dåliga på att bara vara kompisar med kvinnor."
Då sa jag "Amen!".

Vad trist. Jag som tycker om pojkvänner.

Sedan ringde jag helt sonika till Victoria och sa att "Nej, jag vill inte leka med denna där på det sättet. Ledsen. Verkligen." Och så frågade jag om det var okej att säga så och bad om ursäkt för att jag var korkad. Hon skrattade åt mig så jag tror minsann att det var okej... Bra va?

 

#Made by Lena