Gissa min katastrof!

Det förra inlägget skrev jag i morse när jag kommit på flyget, fylld av förhoppningar om en lugn och sansad upplevelse här i San Diego. Men, ack så fel jag hade! När jag kom fram fick jag veta att kritisk demoutrustningskomponenter hade försvunnit i frakten, kanske till och med stulits, och att sagda kritiska utrustning därmed nedgraderats från Wow! till ganska vanlig möbel. Det är ett typiskt dåligt byte, förutsatt att man inte är IKEA vill säga.

Nu sitter man här, med en ny pryttel med ny mjukvara som tog två millioner år att installera och bara krånglade hela tiden. Men, jag är inte bitter. Mest är jag bara trött.

Med det här tempot kommer jag orsaka någon slags världskatastrof innan frukost är över imorgon.

Tålamodstryt

Just nu testar livet mitt tålamod lite extra och så snart jag slutat kura i mental fosterställning ska jag skriva in mig på någon slags Zen-kurs och lära mig se det nyttiga i allt som händer. Fram tills dess tänker jag göra som vanligt vilket är att svära, gnissla tänder och tugga fradga. Jag gör det ju så bra!

I helgen fick jag prata med polisen, åka bärgningsbil och bli av med bilen. Så snart jag gått den där kursen och kan se humorn i situationen ska jag dela med mig till er andra men fram tills dess så kurar jag, som sagt.

Idag är jag på väg till San Diego för att sätta upp mässa. Dags att kasta med det obefintliga håret och säga hepp, alltså. Tack vare vårt nya resesystem höll jag på att inte bli insläppt på flygplatsen över huvudtaget ity det stod Charlotte på biljetten medan jag heter Anna här enligt mina personhandlingar, TSA är så kinkiga med det där.. Att jag fått administratören av resesystemet att ändra mitt namn till Anna för en månad sedan hade visst inte riktigt slagit igenom överallt så där fick jag stå och snacka riktigt länge med säkerhetspersonalen på JFK. Till slut, efter att jag visat ett gammalt svenskt körkort, några visitkort, mitt passerkort till kontoret, två amerikanska ID-handlingar och förklarat allt om svenska namnkonventioner, hur just mina föräldrar tänkte när de döpte mig, plus resesystemsbyten så släppte de till slut in mig. Vid det laget såg alla väldigt förbryllade ut.

Men på kom jag iallafall. Frågan är om jag kommer hem igen.