Under Kristians besök blev jag tilldaskad lite utmaningsmässigt med en vit handske på kinden, vi pratade mycket om träning och annat äckligt och det hela mynnade ut i lite vänskapligt rivaleri, ett par ögonblick av tävlingslusta oss emellan. Det hela verkar inte ta slut bara för att vi åter igen har lagt en kontinent mellan oss, spelet fortsätter och ikväll tog jag tag i en Trånare och sa att nu jäklar är det dags att vi sätter faft lite på mig för snart ska vi tävla och fort ska det gå.
När jag förklarat vad det hela gällde och sedan frågade lite försiktigt om han kunde tänka sig att hjälpa mig tittade han på mig, tvivlande och under lugg och sa ungefär:
- Öh... Vad tror du? Det där är mitt jobb.
- Just ja, sa jag. Okej. Förlåt... Det var inte meningen att tvivla på dig, Trånaren.
Du är väl fortfarande med, Kristian?
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan