Vi tog tag i radiobilsåkandet idag och for till Lake Compounce, nöjesparken som tar filkörning på allvar och gjorde ganska bra ifrån oss för att vara tre tråkiga vuxna.
Så här såg vi ut ungefär hela tiden:
Vi knäckte allihopa några galenskapsrekord: Linda åkte bergochdalbana för första gången och jag, jag åkte en fegisvariant av en slags bungyjumpmaskin kallad en Sky Coaster. Som en korv packades man in i dräkter, hängdes upp i snören och kablar, firades 180 fötter upp i luften och släpptes sedan ner i en vacker båge över nöjesparkens hela mitt. Här finns det en film för de som vill titta.
Hela vägen upp förbannade jag Pontus ity det var hans idé, och hela vägen ner (och upp igen och ner igen, osv) skrek jag. Och sedan mådde jag omåttligt bra och ja, jag kan tänka mig att göra det igen så länge jag aldrig, aldrig, aldrig måste dra i utlösningssnöret. Den dagen någon får för sig att jag ska dra i det kommer vi inte komma ner, det vill jag lova.
.
