Det är mycket med trafiken.
Jag vill bara säga det.
Nu har jag en sådan där observation att rapportera igen. Det är väl inte bara en observation, det är minst lika mycket en fråga. Ett rop på hjälp. Alla ni där borta: min långväga hjärntrust, alla mina vänner med de miljonerna högskolepoäng och eonerna av livserfarenhet, ni som är lyckliga ägare till sunt förnuft och en förmåga till kritiskt tänkande - Hjälp mig. Varje dag på väg hem från jobbet tar jag mig igenom ett par korsningar som varje gång gör mig ömsom irriterad och ömsom fascinerad. Den ena är oftast upphov till minst det sista, lite beroende på trafiken är den det första också och lite beroende på hur mycket av det första jag känner kommer korsning nummer två liksom bara halka med i de allmänt upprörda känslorna och få lite ovett den med. Hänger ni med? Nej, jag tänkte nästan det.
Så här ser den första ut:
Som ni alla vet, är det jag som är den blå bilen. Situationen är alltså som följer: En fyrvägskorsning med tre stoppskyltar och en ostoppad påfart. Hur klokt är det? Här i Usa betyder stopp att man stannar och släpper fram eventuella fordon som kommit fram före en, det är som en väldigt stark väjningsplikt i kombination med någon slags blixtlåsteknik, eller vad det nu heter, man åker i den ordning man kommer fram till stopplinjen, helt enkelt, kom ihåg att göra en symboliskt halvhalt först bara. Men, i det här fallet har vi alltså ett läge när tre påfarter alltid måste stanna för den fjärde vilket gör att det infaller ett dödligt och förvirrat stillestånd när väl kusten är klar för de tre bilarna som har stannat i korsningen, för ingen kommer ihåg vem det var som kom fram först och ingen vågar lita på att de andra kommer ihåg det som de själva kom ihåg. Jag vet inte hur många gånger som vi har stått där, jag och en handfull andra bilister, i väntan på att någon ska komma ihåg något. Vad som helst. Till slut ger vi alla upp och försöker ta något slags initiativ, eftersom vi alla går på ungefär samma otålighetsklocka hamnar vi gärna där samtidigt, vilket gör att alla tre börjar köra ungefär, precis i samma sekund och därmed initierar ett litet lokalt, men effektivt trafikkaos som bara upphävs med ett ivrigt gasande och bromsande, frenetiskt vinkande och en himla massa irriterande ögonkontakt. Det är viktigt med ögonkontakt i trafiken, man kan tydligen undvika missförstånd, har jag lärt mig. Synd att de dära skyltarna gör oss alla så ohemult förståndslösa innan dess bara.
Jag är övertygad om att all galenskap i Usa finns av en anledning, den är inte slumpmässig på något sätt, utan ytterst beräknad och medveten. Den som kan komma på bakgrunden till just den här galenskapen kan gärna ta och berätta den för mig ity jag gärna skulle veta vad som kan ha hänt här. Fina priser finns att hämta.
Den andra korsningen är inte i närheten så underlig utan mest en mindre variation på samma tema: Trevägskorsning med två stoppskyltar. Det är sällan jag råkar ut för konstigheter där men den får mest ovett av bara farten när jag varit med om kaoset i den första. Det är lite som om korsning nummer ett har parat sig med något litet men ganska trafikvänligt, typ ett rödljus eller en refug, och skapat den andra och på så sätt satt till värden något som inte är fullt så galet men ändå inte riktigt trafikmässigt vettigt. Ibland undrar jag om det kanske är så att man någon gång för länge sedan beställde lite för många stoppskyltar från FN, eller var det nu är man beställer dem från, och sedan i ett gonblick av snålhet bara kände sig tvungen att ställa ut dem. Milford blev tilldelad en 5000 skyltar, minst, och var tvungen att använda dem, därav det vansinne som är min väg hem idag.
Nu ska jag vara ärlig och ge de Amerikanska trafikreglerna lite cred också, de har ett par bra saker som jag kommer sakna hemma. En av dem är att köra lagligt mot rött, till exempel. I de flesta korsningarna får man köra mot rött när man ska svänga till höger vilket är jättesmart. Jättesmart så länga man ser sig för, vill säga.
