IP-telefoni here I come

Nu har jag beställt ett IP-telefoniabonnemang så snart kan jag ringa och störa er struntbilligt mitt i natten allt vad jag vill och orkar. Det blir kul, eller hur? Jag återkommer så snart jag kan med detaljer, både tekniska och andra.

När vi ändå pratar om akronymer (IP står för övrigt för internetprotokoll) kan vi prata om något ganska viktigt just nu - de kallar det SSN och det betyder Social Security Number och utan det finns man inte. Jag har inget och finns med andra ord inte. För att vara obetydlig och icke-existerande känner jag mig ärligt talat ovanligt levande men vad vet jag egentligen, jag är ju invandrare. Jag och Micke var på ett Social Security Office i början av Oktober och ansökte om ett och enligt alla beräkningar, och tanten jag ringde och plågade i morse, ska jag ha mitt mot slutet av veckan och då, mina vänner kan jag skaffa mig ett Amerikanskt ID och sedan en bil! Nu är det väl ingen som tror på att det kommer funka riktigt så väl, men man måste väl få drömma.

Så, med lite tur: Ta-dah!

Om ni har några åsikter om vad för bil som ska in på shoppinglistan så är det dags att klämma fram dem nu. Go-go-go!

Observationer del 4

Dags att observera ett uns till, det var ju flera dagar sedan sist. Jag undrar när man slutar observera lite snett utifrån och börjar bli hemtam och vardagsblind istället. Jag skulle tro att jag håller mig i åskådarbåset i ett par veckor till innan jag re-evaluerar min situation, kanske ända till efter jul. Det är ju inte så länge till dess. Nåväl, vad har jag funderat på på sista tiden då? Jo, ni förstår att så här är det:

... Saknad är ickelinjär. Saknad är lurig för den smyger sig på en snett bakifrån hela tiden och man är nästan jämt oföreredd när den gör sina ovälkomna besök. Saknad för blixtkrig. Jag blir trånsjuk och suktandes vid de mest underliga av tillfällen och jag glömmer bort er (förlåt) ibland när jag borde sitta som en liten blöt fläck på sängen och storgråta. Saknad är svårt för det finns inte så mycket att göra när den väl infinner sig. Saknad verkar inte bli bättre med tiden.

... Jag måste handla en massa saker men jag har inget ATM-kort och jag litar inte riktigt på konceptet med bankcheckar så jag lever i följande travesti: Lortiga golv ity jag inte har en dammsugare, mörka hörn eftersom mina lampor funkar halvbra, musik från datorns små fula högtalare då jag inte har en transformator och min gamla lap-top har lämnat hälften av sina pixlar hemma så jag måste köpa en ny extern monitor till den och så var det den där GPS:en förstås. Och bilen... Puh! För första gången i hela mitt liv blir jag överväldigad av shopping, det är ganska nytt och lite skrämmande bara det.

... Jag är periodiskt mörkrädd. Det är jobbigt och väldigt fjantigt.

Så. Det var det. Inte så mycket om det amerikanska levernet utan mer om mig men det är ju trots allt jag som skriver så det är jag som bestämmer, eller hur?