Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.