Världskänd i Shelton

... eller inte.

Ikväll har jag lånat ut min späda stämma till gymmets feletånsvarare i utbyte mot jag vet inte vad. Lille trånar'n uttryckte det så fint "We will pay you forever with love". Jag misstänker att det betyder att jag kommer sparkas runt gymmet imorgon med. Det är konstigt det där med kärleken, men de som vet säger ju att de man älskar agar man. Jag känner mig smått avgudad.

Annars har jag mest suckat mig igenom dagen, det har inte gått bra den senaste tiden. Jag har köpt prylar och designat system, och vet ni? Jag suger på det. Allt blir bara fel och jag handlar bara fel saker hela tiden. Det är inget skoj och när jag idag beklagade mig för Pontus och sa att de nog måste skicka hem mig snart för jag gör bara fel hela tiden sa han bara att "Ja, vi överväger faktiskt det".

Han skämtade.

Tror jag...

Så, ikäll tog jag igen min antiproduktivitet (Ja, jag är inte ens oproduktiv, jag är antiproduktiv. Jag försöker vara produktiv men misslyckas till skillnad när jag inte ens försöker. Det är ganska knäckande.) med att leka perfekt hemmafru. Jag har varit på laundromaten och tvättat, jag har handtvättat lite saker, jag har vikt tvätten, jag har bytt lakan, jag har sorterat glas och ställt ut för upphämtning och jag har städat badkar. Nu dricker jag ett påtvingat men husligt glas vin eftersom flaskan sagda vin tidigare befann sig i behövde sorteras och slängas. Det är jobbigt när det blir så men gubevars vad effektivt.

Hurra!

I förra veckan fick jag veta att Rikard hade gjort en sådan där knäböjande rörelse mot Marina, en sådan där som involverar en ring och pussar och skratt och glada tårar och väldigt ofta ett "ja" på slutet.

Jätte är inte ens i närheten av hur glad jag blev när jag fick höra det. Tyvärr var det en hemlighet så jag fick liksom hoppa runt och vara glad här alldeles själv, på ett diskret och hemlighetsfullt sätt. Visst, jag berättade för Norrköpingspojken men han känner ingen så det tänkte jag var okej ändå. Dessutom var det det enda sättet som jag inte skulle spricka av glädje, så det får världen leva med. Men, nu är det officiellt och på riktigt och jag är fortfarande mer än jätteglad för de fina två.

Om bara jorden inte vore så stor och mina armar så fördömt korta. Jag vill ju kramas.